Jag tycker om att packa min väska. Ännu mera tycker jag förstås om att ta den packade väskan och åka någonstans. Man läser dessutom så bra när man reser!

Jag minns inte mina första resor utanför Sverige. Kan det ha varit en liten tur till Norge? Åland? Men den allra första väskan jag packade i mitt liv för en resa utanför Norden var Tysklandsresan när jag skulle fylla tio. Med faster och farbror och kusiner åkte jag till Hamburg för att möta pappa som jobbat många månader i landet. Vi hade husvagn med oss och på en campingplats i norra Tyskland försökte jag samtala med en flicka i samma ålder. Vi lyckades förstå varandra riktigt bra efter ett tag, med hjälp av samma lust att leka och kroppsspråk. När vi efter några dagar mötte pappa visade det sig att han hade köpt en sportbil, en MG! Jag ryser fortfarande av välbehag när jag tänker på hur vi körde fort fort fort på autobahn. Coola pappa!

Den första packade resan på OOOF bok gick till Köpenhamn. Här är ett litet urval av sex års resor. Resan jag tycker bäst om är alltid den senaste.

Maida Vale

Marstal

Berlin

Visby

Honningsvåg

Trondheim

Men nu tar vi en tårtbit till va?

Tålamod hos Martina på Ett hem utan böcker. Hon har väntat i 1,5 år (!) på den tredje boken i serien Newbury & Hobbes Investigation. Eftersom jag går igång på serier läser jag vidare och får lära mig att det här handlar om zombie steampunk. Jag förvirras omedelbart. Länken till wikipedia hjälper mig en smula. Steampunk alltså, ännu ett område som är en vit fläck på min kulturella karta. * Här kan man ladda ner The Shattered Teacup av just Georg Mann. Sexton pdf-sidor. Kvällsläsning!

Fiktiviteter-Helena är gone reading. Missa inte hennes sommarläsningshög under benämningen ”optimistisk bokstapel!” Min idé är att läsa en bok varannan dag under sommaren. Det går ganska bra, tror jag, har inte just räknat. Däremot skulle mitt sommarlov behöva vara till jul om jag skulle hinna med böckerna jag har lagt fram till mig själv. Jag köper dessutom ännu fler i en aldrig sinande ström! Roligt, roligt och huvudsaken är ju att jag får läsa. Fru E läser Erin Kelly och det känns som om jag också ska, vill eller borde göra det. Jag tittar på omslaget som ser obehagligt insugande ut.

Hermia har också ett landet. Dit har hon med sig en bokhög, förstås. Nabokovs Lolita ligger överst, i översättning av Ari Fioretos. Den översättningen skulle jag också vilja göra. Hermia är på en ö och har nära till vattnet. Från mitt land tar det 15 minuter att gå till vattnet och 45 minuter att gå tillbaka. Huset ligger nämligen på toppen av ett berg.  Siv på (inte så) anonyma biblioholister är på Berlin (som vanligt) och presenterar Gatans litteratur. Det gör jag också här som avslutning på dagens bloggrunda.

*Det kan vara så att jag har lärt mig om saken tidigare, men ofrivilligt raderat informationen.

Min bästa resmånad. I Wien satt jag på Bräunerhof café för att fånga känslan i Thomas Bernhards Undergångaren. Men Wien minns jag ännu mer för all läsning i stadsparken. Det var verkligen vår och sol och blommor. Här läste jag också min första Curtis Sittenfield, Presidentens hustru, och påminner mig nu att hennes Prep ännu ligger oläst i TBR-hyllan. Boktips till mig själv.

Jag var hem och vände (i vintern) och åkte sedan till Berlin. En sån bra stad! Läsningen bestod i huvudsak av guideböcker och ett stapplande försök att lära mig tyska genom dagstidningar.

Maj

Årets andra Gotlands-resa. Jag borde ha ett eget rum i Visby. I stället bor jag mig runt på olika hotell, vilket också är fint. Den här gången var det hotell1. Rekommenderar. I bagaget låg Joshilyn Jacksons två svensköversatta romaner. Jag gillade båda. Jackson har skrivit betydligt fler romaner, men har förlaget för avsikt att översätta mer. Vi läser visst Jackson i för liten utsträckning. Till norska finns det dock översättningar. Det gör det nästan alltid. Norrmännen är kvicka att översätta romaner till sitt språk. Bra eller dåligt?

Juni

Väskan packades för Lofoten och det blev  sommarlov igen. Den sega vintern mötte jag åter uppe vid riksgränsen men i Svolvaer var det vår. Årets fjärde vår, för min del. Jag hade grubblat fram en lämplig mix med böcker för resan, en viktig del av packningsbestyren. Jag la ifrån mig böckerna i hytter och rum för att andra skulle få läsa t ex Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel.

Vårt sjöhus där är sig likt. Ebben och floden är stark som i Ramberg men här ser vi den i stället genom att vattnet höjer och sänker sig med 2 meter i utanför fönstret. När det regnar ligger jag och läser Hemsökelse.

Det var en gång ett obyggt hus, strax utanför Berlin. I huset skulle Klara bo men hon blev galen och gick i sjön. Sen byggdes huset. Samtidigt anlades också Trädgården. Trädgårdsmästaren och hans trädgård blir kontinuiteten i det flöde av människor som flyttar in och flyttar ut. Marken odlas upp. Sköts. Hål för nya växter grävs och kompostjord fylls däri.

Plantor vattnas. Gräs spirar. Torra kvistar knipsas av och trädens grenar sägas ner, huggs i lagom stora bitar inför vinterns brasor.

I huset kommer och går människorna. Präglar och präglas av den Rådande Situationen i Europa med världskrig och nya maktförhållanden.

För övrigt är det bara trams att hus behöver människor. Hus behöver inget som helst.

skriver Erlend Loe så påpassligt i den parallell-lästa Volvo lastvagnar. Måhända sant. Oavsett vad huset i Hemsökelse behöver är det huvudperson i romanen. Om det är människorna som söker ett hem eller om huset är hemsökt får bli osagt.

Hemsökelse. Jenny Erpenback.

Vi bor

Att bo på hostel är särskilt. Vårt hostel är särskilt särskilt från annat sorts boende. Här vindlar korridorerna och den tunna heltäckningsmattan är klistrad direkt på den råfuktiga betongen. Jag betalar 14 euro för min sängplats. Vi har toalett och dusch på rummet. Vi är nöjda. Men vi vindlar i de många och långa korridorerna på gränsen till Prenzlauer Berg.

Vi ser

Att vara högt uppe i torn tycker vi om. Vi köar endast 45 minuter för att ta oss upp i den vackra glaskupolen på riksdagshuset. Vi köar nästan inte alls för att låta hissen ta oss de 204 metrarna upp till silverkulan i TV-tornet på Alexanderplatz. Med kartan i handen går vi varv efter varv och plötsligt förstår vi hur allt hänger samman. Vi älskar Alexanderplatz – den fulaste platsen i världen.

Alexanderplatz kallas idag rätt allmänt för en betongöken, eine Betonwüste. Det handlar om en betongöken som är ingärdad av en lång räcka realsocialistiska byggnader.

En galen utflykt gör vi till Tropical Island. Med 6 grader i Berlin lapar vi sol och parasolldrinkar i 29 graders tropisk värme.

Vi läser

Historiska magasin guidar oss bland Hitlers och DDR-tidens monumentala  byggnader . Lonely planets guidebok får oss att svänga cykeln på nya vägar i Kreutzberg. Och det är Nils Erik Forsgårds 10115, Berlin och Jan Mosanders Berlin som får oss att älska Berlin ännu lite mer och bläddra i kalendern. När kan vi åka nästa gång?

För övrigt är guiderna med.

Tidigare om Berlin

1900-talets Europa är en fängslande plats och stundtals också skrämmande och sorglig. Charlotte Hirdman är där, närvarande. Hon rör sig mellan olika länder, i olika roller. Bukarest-Oxford-Bokovina-Berlin-Moskva-Köpenhamn-Paris-Sverige. Grevinna, kommunistisk kamrat. Hustru och mamma. I spåren finns egna och andras brev och dagböcker, vännernas memoarer och biografier och Yvonne Hirdman lyckas skapa en tydlig bild av Europa samtidigt som en historia om sin mamma.

Ibland störs jag av att känslan att vara på plats, fiktionens låtsaslek, ständigt bryts. Men när jag avslutar boken tror jag att det sättet att skriva är det som gör boken mer läsvärd. Som läsare blir jag författarens parallella pusselläggare, sugs med i hennes byggande.Och hon berättar en engagerande historia om sin mamma.

Så visst har det blivit historia – med mamma. Men samtidigt har det också blivit mer mamma. Så pass mycket att hon fått lite mer än konturer, blivit lite mer än en gestalt som anas i hörnen.

Den röda grevinnan. Yvonne Hirdman.

Till exempel: Buss 100 är en god linje att fara från väst (zoo) till öst (Alexanderplatz) och få sight-seeing under tiden.

Sagor från Berlin 1-3 från resan i höstas.

En enda man är en annan roman av Isherwood, skriven 1964 och översatt till svenska 2005. Nu filmad – extremt snyggt – med Colin Firth i huvudrollen. Salamonski, förlaget som givit ut romanen, skriver på sin blogg Kulturbilagan att:

Bortsätt från en svavelosande recension så fick boken väldigt fint mottagande i pressen. Men det finns fortfarande en pall böcker kvar och jag skulle vilja pocka lite på er uppmärksamhet angående denna fantastiska, och fina, bok nu när den blir aktuell igen.

Uppmärksamheten är pockad!

Farväl till Berlin. Christopher Isherwood.

——–

Till Berlin åker jag om några veckor. Om Berlin har jag bloggat.

20-talets Berlin. Ett annat Grand hotel* som bildar ramberättelsen i romanen. På hotellet finns personalen med sin hierarki, gästerna med sin. Jag läser om fabriksdirektören som ordnar en viktig affär. Den bittre läkaren som piggar upp sig när han efter alla år av ensamhet får sällskap. Prima ballerinan som börjar se slutet av sin karriär men av en slump faller i kärlek till en ”tveksam men godhjärtad man.”  Portieren som väntar på att hans fru ska föda deras barn. Att läsa romanen är som att titta på en fin svartvit film på TCM.

Att stå här på Grand Hotell i Stockholm är nästan lika fint.

Människor på hotell. Vicki Baum.

—–

Noterat:

Om författaren Vicki Baum går att läsa på Stadsbibblos sida.

Boken blev film 1932!

* Se här.