Jag läser inte ut
… alla böcker. Ofta är jag brysk i mina bokval. Har inte texten gripit mig de första 30 sidorna lägger jag bort den och tar en ny bok. Så många böcker – så lite tid. Här några sådana outlästa böcker.
A share in death av Deborah Crombie. I min London-iver beställdes boken då den utspelar sig i staden. Formen – klassisk pusseldeckare. Men jag är en strukturerad människa, beställer första delen och miljön visar sig vara i Yorkshire. Näe… Men jag tror på idén. Pusseldeckare i Londonmiljö och läser på bättre till nästa Crombie-beställning.
Göra gott av Trude Marstein. Jag hade hört bra om boken. Jag hade läst om skrivarglädje, förmåga till persongestaltning, intressanta berättarperspektiv. Jag hade förväntningar. Därför ger jag den 70 sidor, hela tågresan mellan Stockholm – Uppsala. Och visst: Berättarperspektivet är intressant. Det glider från människa till människa, de som befinner sig på 50-årsfesten. Karolines fest. Alla har en relation til henne; arbetskamrater, vänner, släktingar, älskare.
Med en blankrad flyttas jag till nästa person som blir det nya berättarjaget. Det är inte svårt att hänga med i det. Efter ett par ”förflyttningar” förstår jag principen. Trots att språket är sig likt. Trots att alla personer har samma röst. Trots att de pratar om samma saker, nämligen sådant man brukar prata om på någons fest
Har du och Paal varit iop i sex månader? säger hon. Nej, men jag och Halvor, säger jag. Du och Halvor? säger Linn. Visste du inte det? säger jag.
Och det är det som jag gör att jag tröttnar. (mars 2009)
Fördjupade studier i katastroffysik av Mariha Pessl. Jag önskade att jag skulle tycka om den här boken därför att jag borde göra det. akaporr och litteraturreferenser oavbrutet. Men det var just det. Dessa eviga referenser blir för mig bara ett pladdrande och jag ställer mig upp och skriker: ”ge mig en haiku att läsa”. Jag läste 150 sidor, sen gav jag upp.
Hundhuvud av Morten Ramsland. Inledningen läste jag en eftermiddag på bokhandeln:
Någonstans i östra Tyskland springer min farfar tvärs över en slätt. Tyskarna är efter honon, och han har tappat sin ena sko: det är minusgrader [...] Min far är ännu inte född. Min farmor, som kom för sent till häket i Oslo och därför aldrig fick säga adjö till Askild är inte gift med honom. Officiellt är de inte ens förlovade. Hela min existens hänger alltså på en ganska skör tråd.
Blev intresserad av Berättaren och förhållningssättet till släktens Berättelser. Släktkrönikor är inte min grej om jag får generalisera. Men bokens förhållande mellan Nu och Då, distanseringen till historien och berättandet som idé var det som gjorde att jag trodde på en läsvärd bok. Hundhuvud är välskriven. Författaren är en god berättare.
Men.
Det här är också en humoristisk bok . Det gillar jag sällan, undantaget Erlend Loe. Humoristisk Släktkrönika blev för mycket för mig. (Men jag ska minnas att jag gav den 150 sidor för att jag trodde att mitt motstånd berodde på okoncentration och flytt-tankar.)
Danteklubben av Matthew Pearl. Den lät så lovande. Ett sällskap intresserade av Dantes Divina Comedia i kombination med spännande mordgåta. Lagom jullovsläsning liksom. 60 sidor in i boken har förvisso ett äckligt mord skett, men det akademiska pratandet om förläggare och författare och förlag i 1800-talets England griper inte det minsta tag i mig.
Någonting jag ogillar med pocket är att man numera alltid lägger ett referat på omslaget där någon lämplig person tycker något om boken.På Caipirinha med Döden av Maria Ernestam är det Kajsa Ingemarsson som hävdar att ”väldigt välskriven roman…fantastisk rolig…” och eftersom Kajsa Ingemarssons böcker är ungefär det värsta jag vet borde jag dragit öronen åt mig och låtit bli den här. Men temat med döden lät intressant.
När Döden kom in i mitt liv var jag oförberedd och mycket dålig på att säga nej. Jag släppte in honom när han bad om det och hade faktiskt ingen tanke på att jag hade kunnat stänga dörren och be honom dra, ja, varför inte åt helvete.
Existentiella spörsmål i allmänhet och tankar om döden i synnerhet intresserar ju mig och gärna då i skönlitteraturen. Nu i den anhopade jobbiga tiden av terminen skulle också något lättläst suttit bra.
Det här skojsigt-skojsigt- bladdrandet orkar jag bara inte med och den hamnar på jag-läser- inte- ut-sidan. OCH då har jag ändå läst till sidan 68! Jag är så generös numera.
Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam. Jag har sagt det förr. Ett mångordigt, associativt bildspråksberättande gör mig inte läslysten utan trött.
Jag är helt oberörd. Trots att Shamas bror har hittats dödad tillsammans med sin fästmö. Trots att det är fästmöns bröder som dödat dem. För hederns skull. Trots att Shamas hustru är en sann muslim vars traditioner och religiösa tankar i det nya landet kommer till tals. Trots att berättelsen utspelar sig i London. Innehåll som borde locka mig till läsning. Men inte.
Jag byter till Dorés bibel av Torgny Lindgren. ”Mellan mig och världen har det aldrig funnits några bokstäver” berättar den boken och det är just det. Det där vackra babblandet i Aslams bok står mellan mig och berättelsen och det han vill säga når inte mig. Trots allt.
Den polske ryttaren av Antonio Munoz Molina. Efter första sidan tänkte jag att det här var en bok för mig. Efter 50 sidor tror jag inte det längre. Det är alla orden som gör att jag storknar. Satserna radas på varandra, med komman emellan till sidolånga meningar. Meningar där allt berättas, upprepas. Jag kan tänka mig att om man som du, K-deux, ligger i vilstol i en het spansk stad och hjärnan går ner på lägre varv på grund av värmen så kommer man in i en rytm i den här boken. Jag tappar bort mig och lägger undan boken. (Januari 2006)
Buick Riviera av Miljenko Jergovic. Nu i mars 2005 har jag bestämt mig för att läsa till sidan 50 i boken och först därefter fatta mitt beslut. Och på sidan 50 beslutade jag mig för att den här berättelsen om 2 män från Balkan, som båda immigrerat till USA och som vid det taget inte ens har hunnit träffats, utan vars bakgrundshistorier ännu berättas, ska jag inte läsa. Den grep mig inte och var så pratsam.
Iskällaren av Minette Walters. På bokmässan åkte jag hiss med Minette Walters och hon räddade min väninna från att tappa allt ur ryggsäcken. Under en föreläsning strax därefter gjorde Walters ett stort intryck på mig och jag bestämde mig för att läsa henne. Det är förmodligen inte den här jag ska börja med för tristare 40 inledningssidor får man leta efter.
Alla de stillsamma döda av Anna Jansson. Jag är kanske orättvis nu. Kanske är den här författaren otroligt bra på krim. Men när jag läste texten här nedanför tänkte jag: ”nää, jag står inte ut.”[Kommissarie] Storm pekade ondsint på Maria, som hade
”mage att hålla lekstuga hela förmiddagen. Hade du inte skrivarbete som låg efter, ärende som ska upp i rätten i morgon? Var det inte så du sa?” […]Örjan Himbergs leende bredde ut sig i all sin dryghet. Begärligt slickade han i sig det beröm han fick. ” Jag kan nog lära den här stumpan ett och annat”, sa han med en släpig röst och lät blicken otvetydigt vandra över Marias kropp.
Jag tröttnar på övertydligt beskriven mansgrisighet snabbt. Den enda icke-mansgrisiga polisen på stationen är i stället hemligt kär i Maria. Dessutom är hennes svärmor helt igenom onyanserat övergräslig. Gäsp. (juli-04)
Brick Lane av Monica Ali. Jag hade verkligen sett fram emot att läsa den här boken. Jag köpte den på Bokus istället för att låna eller vänta på pocket. Men ack nej. 70 sidor in tycker jag att den är för seg. Jaha, vad kan möjligen hända i den här berättelsen tänker jag och nu lägger jag den ifrån mig. (januari 2004)
Genomresa av Åke Edwardson. Jag har läst en deckare av författaren som var bra i sin genre. Därför tyckte jag det skulle vara spännande att läsa den här samlingen berättelser. Det var det inte. Det var mest trist. ”Däremellan flimrar förbi och försvinner en lång rad gestalter i olika småländska gråzoner; somliga återkommer, och ingen av dem har kul. Det har inte heller läsaren, vilket heller inte är meningen.”, skriver en recensent. Så sant. (dec 2003)
Tillrättalägganden av Jonatahn Franzen kommer jag att jag ha kvar på min att läsa någon gång i livet tror jag. Men just nu fattar jag ingenting av en den (september 2003)
Regnroman av Karen Duve. Jo, jag KAN tänka mig att den här boken kan bli något. På sikt. Johanna säger att den” är rätt actionladdat och snabbläst, även om man inte känner att det är en sträckläsare. Inte någon fantastisk skildring eller språk eller personbeskrivning eller så, men en liten hattlyftning för äckel och rappt händelseförlopp får jag väl ge!” Själv gav jag upp då de 50 sidorna som jag orkat läsa ändå inte fick mig att vilja ta reda på slutet. (juni 2003)
Trist som fan av Ari Behn. Jag läste två berättelser av bokens femton, fattade ingenting och lämnade tillbaka den till bibloteket. (Maj 2003)
Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer. Jag lyckades inte ta mig igenom det där filtret av språkförbistring som tolken Alexander står för. Poängen var säkert att vara rolig, jag blev bara irriterad. Den delen som var historien om den judiske byn tyckte jag också var trist. Min dotter däremot fann just den delen väldigt intressent eftersom de talade om så tänkvärda saker. Nåja. Jag gav boken verkligen en chans eftersom den blivit så upp-haussad. ”Man vill ju inte verka dum”, men jag lägger undan den. Detta var inget för mig.
Närbilder av Lisa Alther. Jag gillar att hitta nya författare, gärna äldre som jag missat. På Tove Mys boksida hittade jag Lisa Alther. Jag tror egentligen att jag skulle gilla att läsa henne. Hon är rolig, underhållande och träffsäker. Trots att debutböckerna inte alltid är de bästa kan jag inte låta bli att vara metodisk och börja från början. Närbilder från 1977 känns gammalmodig. Förmodligen var den frispråkig med sina raka sexbeskrivningar. Själv tröttnade jag på pladdret. MEN. Jag ska läsa hennes nästa bok.
Stjärnornas tennisbollar av Stephen Fry. Jag har sett och hört författaren flera gånger och tycker han är så underhållande. Av det skälet tänkte jag mig en lättläst underhållande bok. Det är den nog, men också pratsam och stereotypisk i sin personskildring, så jag gav den inte mer än 25 sidor innan jag la av. (Januari 03)
The girl who never fick nån post av Daniel Ahlgren. Samtidsserier tycker jag mycket om. Det här är en vältecknad bok om Helena som slutar på gymnasiet. Jag läste inte ut den därför att jag samtidigt läste Åsa Grennvalls serier som var så mycket mer dynamiska och spännande, och att Ahlgrens serier hade alldeles för mycket text. (Januari 03)
