Lofoten – ooof bok

10 december 2010

Snakk til meg av Vigdis Hjort

Tromsö – Honningsvåg

Tidigare och tidigare vaknar jag om morgnarna och går upp till panoramasalongen. Där sitter jag i mörkret och läser med en liten ficklampa. Enastående avkopplande.

Vigdis Hjort har skrivit många böcker, för vuxna och barn, men jag tror bara att Hjulskifte är den roman som översatts till svenska. Snakk til meg läser jag på norska. Vanligtvis läser jag det språket sakta. Varje ord uttalas i huvudet, språkmelodin hörs tydligt. Men redan efter några få sidor i den här romanen ökar jag takten, läsandet får ett flyt och jag blir indragen i berättelsen.

Ingeborg bestämmer sig för att resa iväg över julhelgerna. Föräldrarna är döda, den vuxne sonen lever sitt eget liv och hon känner, om inte ensamhet, så i alla fall att hon måste ändra något, ta en ny riktning i livet. På Cuba träffar hon Enrique men möter också sin egen naiva politiska hållning. Vilka frågor är egentligen viktiga i Norge? Det känns futtigt när hon möter en annan värld på Cuba, med fattigdom och tveksam demokrati. ”Norge är ett bra land” skulle hon säga senare. Att hon ofta tackade för att ”jag var født i Norge. Verdens rikaste land, trygt, demokratiskt, med gode ordninger om olykken skulle være ute.” Så småningom bestämmer de att Enrique ska besöka henne i Norge. En process av pappersexercis börjar där alla till sist misstror alla.

Men lika mycket som romanen behandlar relationen mellan Ingeborg och Enrique, är också förhållandet mellan mamma och son central. Vigdis Hjort är en skarp och utomordentligt välskrivande författare. Hon problematiserar kärleken, människan och politiken. I Hjulskifte tycker jag att hon blev närmast akademisk i sitt berättande, det tycker jag inte i den här romanen. Måhända att det är norskan som mildrar. Oavsett, jag gillar den här boken mycket.

När vi anländer Honningsvåg vid lunchtid är boken utläst, men ficklampan behövs fortfarande.

Mina anteckningar om romanen skriver jag på baksidan på den stjärnkarta som ska vägleda mig så fort det blir klarare nätter.

Snakk til meg. Vigdis Hjort. utgiven av Cappelen Damm 2010.

Ann-Sofie Resande, Skönlitteratur 2 kommentarer »

9 december 2010

Nattfjäril av Jessica Kolterjahn

Svolvaer – Tromsö

Jag gillar ljusslingade julstäder. Jag gillar Svolvaer. Således: ljusslingad jul-Svolvaer måste vara finfin. Stoppet var därför en stor lockelse när jag gav mig ut på min hurtigruts-resa. Det borde vara så vackert.

Jag anländer strax efter nio på kvällen. Hagelregnet vräker ner , snön är borta och jag vadar med mina vinterkängor i decimeterdjupa pölar, upp på bygatan för att låta mig hänföras. Men man kan säga att de har dragit ner på juldekorationerna.

Jag hinner gå in på Narvesen och köpa julemarsipan och ta ytterligare två bilder innan kameran får kortslutning och börjar blinka med alla sina lampor. Ombord igen avtar regnet och jag hinner bara läsa en mening ur Jessica Kolterjahns Nattfjäril innan jag går ut på däck för att leta stjärnor.

Hon smakar på Stilla havet.

Men tidigt nästa morgon är jag uppe och sitter i panorama-salongen, väntar på gryningen och sträckläser romanen. Den berättar historien om Kate som i inledningen hittas död i trappan utanför Hotel del Coronado i San Diego. Varför har hon skjutit sig ? undrar coroner Stetson. Växelvisa kapitel berättar kvinnans historia och Stetsons undersökning av vad som har hänt. Fram växer skildringen av två intressanta personer och det är det som gör att jag inte lägger ifrån mig boken förrän den är slutläst. Romanen är lättläst trots sin tunga och dystra historia.

I norr är dagen kort och solen når aldrig över horisonten. När vi glider in mot Tromsö klockan halv 3 är det som att omges av en enda stor gigantisk ljusslingeinstallation och jag kan nästan inte andas, än mindre fotografera. En bild på Iskatedralen i stället som är vackrast från utsidan.

Nattfjäril. Jessica Kolterjahn. Utgiven av Forum 2009.

- – - -

Det gamla Svolvaerfotot är hämtat här. Och det gör inget att juldekorationen var återhållen. Jag gillar Svolvaer som bara tusan ändå.

Jag diskuterade Nattfjäril i en bokcirkel för alla.

Ann-Sofie Resande, Skönlitteratur 3 kommentarer »

8 december 2010

Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper

Bodö-Svolvaer

Vi är ett par hundra passagerare ombord på båten. Jag är yngst. Den svenska jag hör finns i mina tankar och böcker.

”Why don’t you go those meters and pick your own water melon” säger den amerikanska mannen kärleksfullt till sin hustru när hon äter från hans frukosttallrik. Hon svarar lika vänligt:

”It would be to easy, dear” och berättar sedan för mig att hennes ”grandparents were from Stockholm”.

Deras melodiösa amerikanska sätter rytmen när jag läser Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling. En smart, välskriven och underhållande bok om Doug som förlorar sin fru i en flygplanskrasch. Så exakt berättar den om hur den som förlorat någon och sörjer blir

bemött – ”hur ÄR det?” (det kan bara vara på ett sätt: vidrigt)
visas medkänsla – ”jag förstår hur du har det!” (nej, det gör du inte alls) eller
undviks (folk går över på andra sidan gatan eller tittar åt att annat håll) samt
välvilligt uppmanas till ”att gå vidare” och hur det går i otakt med ens egen vilja att ta ett nytt steg.

Jag är verkligen KÄNSLIG för dåliga sorgbeskrivningar. Fel ord, fel stämning, fel jämförelser och jag blir iskall och slår igen boken. Men den här romanen undviker helt det sentimentala sörja-träsket som böcker om sorg och smärta alltid riskerar att hamna i. Nu har det gått ett år efter dödsfallet. ”Jag hade en fru. Hon hetter Hailey. Nu är hon borta. Och jag med” blir Dougs mantra. Haileys tonårsson bor numer hos sin biologiska pappa som har fått ta över ansvaret. Det går sådär. Sådär går också Dougs relation till resten av sin familj. Att ligga och titta i taket blir lösningen. Då och då skriver han en tidningskrönika och någon säger till honom:

Det är fantastiskt att du kan skriva så uppriktigt och hudlöst och ändå roligt. Du kan verkligen konsten.

Det säger jag också - till Jonathan Tropper.

Konsten att tala med en änkling. Jonathan Tropper. Utgiven av gilla böcker 2010.

- – - – -

Jag har nu klickat iväg en beställning på resten av Gillas böcker. Utom pekboken.

Ann-Sofie Resande, Skönlitteratur 4 kommentarer »

11 juli 2010

Tre ungdomsböcker

Att jag inte är någon storläsare av ungdomsböcker börjar bli en lögn när jag nu kan presentera tre läsvärda dito på rad.

Du vet var jag finns av Rachel Cohn där de två kusinerna Laura och Miles bott under samma tak sedan barndomen. De har delat det mesta men nu är de

två flickor som inte längre har något gemensamt förutom några gener och en gemensam barndom delar ändå en sak. De gillar att bli höga. En joint, bland en OxyContin, oftast en Percocet, är de vapen vi väljer, missiler som skjuter oss till en plats där vi inte förnimmer något annat än lugn och den fuktiga luften, ljudet av syrsornas spel som följer oss genom skymningen, upplöst i ångest, tomma hjärnor som sänder lasershower.

Men en överdos gör att Laura dör och vad händer nu? Kommer hennes pappa Jim kasta ut Miles från egendomen?

Jag har alltid varit välgörenhetsprojektet i gäststugan, nöjd med min roll som sidekick åt prinsessan i det stora huset, hennes feta skugga. Vem är jag nu?

Läsvärd bok, inte minst språkligt som synes! Kommer från förlaget X-publishing vars (ena) mål är att ”att ge ut beroendeframkallande böcker för folk som kallas ungdomar och unga vuxna.” Det gör ju inte jag i och för sig, men det går säkert bra ändå. Nästa bok i raden heter:

Sommaren jag blev vacker av Jenny Han. Isabel som tillsammans med familjen åker till mammas bästis varje sommar. Och varje sommar har hon varit så förälskad i Konrad. Ingen skillnad den här sommaren, bortsett ifrån att han är så frånvänd och ofta otrevlig. Nu träffar Isabel i stället den fine Cameron och försöker sig på en kärleksaffär. Beskärda mått av sjukdom och familjeproblem finns med i romanen, men det är Isabel som är i centrum och det är enkelt att förstå henne och hennes bekymmer och kärlek. I början irriterade jag mig på språket, tyckte det var styltigt och långt från hur ungdomar uttrycker sig. Men det tog sig, och jag kan tänka att läsa de övriga delarna i den utlovade trilogin.*

Den sista boken i raden heter Saker som aldrig händer av Johanna Lindbäck. Andreas och Hanna är tillsammans, men så får han reda på att hon varit tillsammans med en annan. Kanske risk för depp och sorg? Jo, men också tvärtom; styrkan ligger i att Andreas ambivalens gestaltas så tydligt. Beskrivning om hans sorg över att Hanna inte är den hon var, eller borde vara är utvecklad och välskriven. Här får Andreas tankar gå framåt i bra takt, inget hafsigt. Också Hanna blir en komplex människa. Något händer, och hennes sorg över sig själv och det obegripliga beteendet skildras bra. Kompisarna ställer inte upp på det viset Andreas vill. Den enda som finns där är gamla barndomskompisen Erik. Eller? En välskriven bok där författaren återigen ger prov på sin styrka att skriva så inkännande och nära sina karaktärer.

- – - – -

Den här boken läste jag i Lofoten och ställde på hyllan i sjöhuset.

Ann-Sofie Ungdomsbok 1 kommentar »

28 juni 2010

Vit skit av Oldbrind Pseudonymf

Här läser jag om Oldbrind Pseudonymf. När författarens bok Vit skit landar i brevlådan är jag redan nyfiken. Den får komma med till Lofoten, tänker jag. Det var tur det.

Den allra sista resan från Svolvaer är 22 timmar lång och går först med buss till Narvik och därifrån med tåg till Stockholm. Varje minut mellan Svolvaer och Kiruna tittar jag ut genom fönstret. Från Kiruna och neråt blir det bara varannan. Tåget har en behaglig rytm att läsa till. Det är bara vi i vår sovkupé och i korridoren finns inte många andra den här gången. Om man bara tar en sittplats kostar det 150 spänn att åka upp till Narvik om man bokar 90 dagar i förväg. 150 spänn! Jag tycker det är otroligt billigt. Ska man ha sängplats får man förstås slänga på några hundralappar. Åk till Narvik och fortsätt vidare till Lofoten, är min uppmaning!

(Promo: Bo på Mathisvika Gjestehus i Svolvaers grannby Kabelvåg. En liten vän till mig som förestår det hela.)

De minuter jag inte ser ut genom fönstret läser jag Vit skit, en roman som handlar om livet för några unga män i Stockholm. De hänger på Baren, utbyter åsikter om sakernas tillstånd, super och knarkar. Jobben kommer och går. Det låter som en snabb sammanfattning av Jack, eller hur? Och Vit skit har förvisso sina paralleller med Lundells första roman, men med den rasande stora skillnaden att det här är nu sent 2000-tal och Stockholm är helt annorlunda. Referenserna till samtiden är tydliga men samtidigt är problemen tidslösa. Jakten efter kärleken står Ronny för. Eller snarare Jakten efter Ronny står kärleken för hur ska en sån som han… Smärtan rinner ur tuschpennan ut över tunnelbanans fönster, väggar dörrar

Boken är realistisk och människornas liv väl skildrat, och trots svärta och desillusion, inte minst Ronnys föga hopp om framtiden, blir jag inte deprimerad eller hopplös av att läsa den. Jag läser gärna mera.

Vit skit. Oldbrind Pseudonymf

Ann-Sofie Resande, Skönlitteratur 2 kommentarer »

25 juni 2010

Volvo lastvagnar av Erlend Loe

Jag började läsa Doppler för flera år sedan men slutade och som jag minns saken beror det på att Doppler knivmördade älgkalven Bongos mamma.* Men nu när det var dags för ny Norge-resa uppmanades jag att läsa Volvo Lastvagnar. Jag hoppade bara över ett avsnitt i romanen, nämligen detaljerna om Maj-Britt och undulaterna.*

Maj-Britt är en äldre dam som tycker att hennes man aldrig fick riktig cred för sin utveckling av en lastvagn av typen Volvo Globetrotter. Hon ägnar därför en del tid att påminna den nuvarande ledningen i Volvo Lastvagnar om detta. När hon träffar Doppler kommer han att hjälpa henne att utföra det slutliga anfallet.* von Borring är Maj-Britts granne. Han är hängiven scout och mycket förmögen. Maj-Britt och von Borring är inte längre goda vänner. Maj-Britt ägnar också en del tid för att påminna von Borring om detta. Och också här blir Doppler en viktig länk i händelseutvecklingen.*

Att Volvo lastvagnar är en fiktion påminner författaren oss läsare hela tiden om genom att ständigt gripa in i fotnoter.*

* ang. mamma, Nora och den nya bäsisen. Detta hänvisar till en tidigare text om Doppler som det på intet sätt förväntas att läsaren av den här texten ska känna till. På ett sätt kan det naturligtvis vara en fördel att ha läst den förra texten, men på ett annat sätt kan det vara en nackdel.

Volvo Lastvagnar är en festlig bok, med existentiella frågor som skvalpar under den roliga ytan Men den är inte i klass med det existentiella djup som finns i Naiv.Super.* Kanske är jag den sista som inte hade läst Volvo lastvagnar, då den har några år på nacken. Om jag ändå inte är den sista som läst den, rekommenderar jag den varmt för sommarläsningen.*

Volvo lastvagnar. Erlend Loe

—–

* ang älgkalvar. Jag blir väldigt lätt rörd och berörd av lidande för djurbarn. När lille Bongo blev ensam och utelämnad till Dopplers godtycke blev det för mycket för mig. Nu visade det sig i denna senare bok att allt ordnade sig för Bongo, så jag kan om jag vill läsa vidare i Doppler i den trygga vissheten.

* ang. undulaterna. Jag blir dessutom väldigt lätt illamående och ältande av mina egna inre bilder när det gäller lidande också för vuxna djur. Detta som Maj-Britt gjorde med undulaterna kan du läsa själv i boken. Jag tänker verkligen inte ge mig ner i det äckliga-inre-bilder-skapade-från-böcker-träsket.

* ang. sista anfallet. Det går utmärkt att läsa boken trots detta ”avslöjande.”

* ang. händelseutveckling. Se ovanstående not. Samma gäller även här.

* ang. fotnoter. Genom att använda författarens system vill jag inte likna mig vid författaren utan bara prova systemet.

* ang. Naiv.Super. Alla böcker behover inte vara i klass med Naiv. Super. Det skulle till och med bli mycket tråkigt om det var så. Det är viktigt med olika sorters böcker, tror jag, så att man inte tröttnar samt att varje inlägg på OOOF bok inte blir likadana.

* ang. sommarläsning. Volvo Lastvagnar passar att läsa under vilken årstid som helst.

* ang. foto. Fågeln på bilden kallar jag för Einar. Einar satt på bryggan vid vårt sjöhus i Svolvaer och förra året. Jag blev mycket glad när han gjorde samma sak i år. Om någon vill flika in att det kan vara en annan fågel så vill jag säga att jag ser det inte så. Jag har ett innerligt och personifierat förhållande till alla djur. Se därför också de två översta noterna.

Ann-Sofie Resande, Skönlitteratur 0 kommentarer »

23 juni 2010

Bibblospaning i Svolvaer

Det tar ungefär 45 sek. Sen börjar jag hosta. Biblioteket i Svolvaer är mycket välordnat men mycket gammel-dammigt. Tungt damm. Som om ingen utlåning sker. Förutom vi två fanns i den rymliga lokalen två män som satt vid varsin dator samt bibliotekarien. Böckerna står tätt. Jag går runt på den skönlitterära delen och klappar på dem. Det är nog det täta som gör att mycket damm kan samlas. För nog tror jag att Svolvaer-borna lånar!

Nyhetshyllan är stor och inbjudande med titelsidan vänd mot betraktaren. Här ser vi titlar av t ex Amin Maalouf och Astrid Prag Vargas.
Mera framåtvända böcker, Svolvaer!

Facklitteraturen är kategoriserad enligt Dewey. En modell som jag tror ska nå också Sverige. Den är bättre, säger hon som vet, därför att den är så utbyggbar i takt med att nya ämnen uppstår i världen.

När jag tittar på hyllorna i Svolvaer storknar jag. De små handtecknade lapparna med siffror säger mig ingenting. Här behövs tydliga skyltar, Svolvaer! Och kanske dags att på samma gång beställa nya till skönlitteratur-avdelningen?

Eftersom jag läser Erlend Loe går jag till L och ser efter. Alla titlar finns där. I dubbel upplaga. Lika tätt packade. Jag har med mig en egen Loe till Norge. Den längs till höger.

I folkebiblioteket i Ramberg var det förresten full fart. Bibblon blev så GLAD när vi kom och sprang genast till sin chef och frågade om vi kunde få lånekort. Vi fick verkligen insistera : nej, inget lånekort tack. Vi far vidare i morgon. Men ni behöver ju inte låna! svarade hon. Bonus på antal lånekort?

Ann-Sofie Bibblo-spaning, Resande 0 kommentarer »

22 juni 2010

Hemsökelse av Jenny Erpenbeck

Ramberg-hytten här 20 tämligen välplanerade kvadratmetrar men inredningen är till för kortare vistelser. Jag ritar om, fyller på med 10 kvm och får den stuga på 30 som skulle kunna vara vårt lantställe i stället för det ren.obj. vi har nu. Stoppar ritningen i väskan och kliver på bussen för resa till Svolvaer.

Vårt sjöhus där är sig likt. Ebben och floden är stark som i Ramberg men här ser vi den i stället genom att vattnet höjer och sänker sig med 2 meter i utanför fönstret. När det regnar ligger jag och läser Hemsökelse.

Det var en gång ett obyggt hus, strax utanför Berlin. I huset skulle Klara bo men hon blev galen och gick i sjön. Sen byggdes huset. Samtidigt anlades också Trädgården. Trädgårdsmästaren och hans trädgård blir kontinuiteten i det flöde av människor som flyttar in och flyttar ut. Marken odlas upp. Sköts. Hål för nya växter grävs och kompostjord fylls däri.

Plantor vattnas. Gräs spirar. Torra kvistar knipsas av och trädens grenar sägas ner, huggs i lagom stora bitar inför vinterns brasor.

I huset kommer och går människorna. Präglar och präglas av den Rådande Situationen i Europa med världskrig och nya maktförhållanden.

För övrigt är det bara trams att hus behöver människor. Hus behöver inget som helst.

skriver Erlend Loe så påpassligt i den parallell-lästa Volvo lastvagnar. Måhända sant. Oavsett vad huset i Hemsökelse behöver är det huvudperson i romanen. Om det är människorna som söker ett hem eller om huset är hemsökt får bli osagt.

Hemsökelse. Jenny Erpenback.

Ann-Sofie Resande, Skönlitteratur 1 kommentar »

20 juni 2010

Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda

Laddar med 554 sidor Gavalda inför den 18 timmar långa tågresan Sthlm-Narvik. En halvtimme efter avgång meddelar konduktören käckt att färden mellan Gällivare och Narvik kommer att ske med buss eftersom spårarbete pågår. Nej! utbrister vi. Det skakiga tågåkandet är själva skelettet i vår resa. Bussturerna ska läggas som varma skyddande ytskikt, inget annat. Vi surar en stund. Sedan gillar vi läget och boken plockas upp.

I Gävle har jag läst ganska många sidor, men det går trögt. Medelålders man är trött på sitt liv, han träffar några människor som får honom att inse vad som fattas. Se där, en formel som kan appliceras på många böcker. I den här romanen heter han Charles, lever tillsammans med Laurence och hennes dotter. Han är arkitekt men numera leder han omöjliga byggprojekt istället för att göra det som han en gång brann för, rita hus. Tankarna vandrar till Lost in translation när desillusion, saknad och längtan går som nedbrytande stråk i Charles. Men allra mest trötthet. Som färgglatt strössel ligger barndomsglimtar och jag förstår att den havererade vänskapen med grannpojken Alexis satt spår, att relationen till Alexis mamma Anouk var mycket stark. Nu när brevet kommer med raderna Anouk är död, söker Charles upp Alexis och här träffar han också den sällsamma kvinnan Kate.

Det är berättarsättet som gör att jag hakar upp mig. Det scenvisa fragmentariska, jo det är något jag tycker om – stycken ofta bestående av stream of consciousness och halva ord- men ibland blir de korta avsnitten ytterligare sönderhackade med språkexcesser och utvikningar och jag tänker: var är redaktören?

Klockan åtta anländer vi till till Gällivare, fortsätter upp över fjällen med buss. Vid riksgränsen ligger sjön ännu islagd och snön är så nära att den kan klappas på.

Här tackar jag de korta avsnitten. En halvminuts läsning, en halvminuts hänförelse av storslagen natur. En underbar kombination. Och läsningen blir allt lättare.

Ibland bryter Gavalda fiktionen genom att göra uttalanden om framtiden som den allvetande berättaren eller som här när Det Stora Steget ska tas:

Det som följer kallas lycka och lyckan är väldigt pinsam.

Låter sig inte berättas.

Säger folk.

Säger de.

Så hur ska hon göra?

Om författaren hade en liten gnutta sunt förnuft, skulle författaren alltså ta till en ellips. Har funderat på det. Har konsulterat sin litterära handbok.: [...] ANDRA DEF. 1. En elliptisk berättelse sätter handlingen i främsta rummet, undviker alla meningslösa avsnitt och samlar istället allt väsentligt i några få scener.

Och så löser författaren det hela.

Lyckan är en sällsam fågel ställer jag på hyllan i hytten på Ramberg när jag är klar. Jag är ändå ganska nöjd. Om du har vägarna förbi – ha det! – kan du ta den. Hytte n:o 7 precis invid den här vackra stranden, med enastående ebb och flod.