ooof bok

11 maj 2011

Dagarna i Kraków – tre

Nowa Huta förbereder nationaldagen

Bli aldrig kommunist,  är det sista kvinnan ropar till oss innan hon kliver av spårvagnen. Vi träffar henne ute i Nowa Huta, den paradstadsdel som uppfördes 1949 för arbetarna i stålverket med samma namn. Kvinnan, som är ingenjör, fick aldrig jobb där. Jag anslöt mig aldrig till partiet,  säger hon med stolthet. Jag jobbade på universitetet i stället. För att få jobb där krävdes god språkkunskap och jag kan förutom polska och engelska såväl ryska, italienska och spanska. Jag tror hon nämner ytterligare ett par språk men spårvagnen skramlar hårt.

I Nowa huta ligger gatorna raka och vinklarna är exakta i de ideala bostadshusen. Idag är det öde och tomt. Vi undrar om någon första-maj-demonstration kommer att ske? We have celebrated enough får vi till svar. I kyrkan Arka Pana är det däremot fullsatt. På digitala skyltar exponeras psalmorden och vi hummar med i de svåra orden.

Förning

När gudstjänsten är slut är regnet det också. I staden förbereds kvällens påve-festival men vi packar väskorna för att åka tillbaka till Sverige. Vi äter en sista randig glass och köper rökt ost, korv och pretzel till resan.

- – - – -

Läs om Dagarna i Kraków ett och tu. Läs om Per Agne Erkelius Hotel Galicja och läs om Primo Levi. Och mest: åk dit.

10 maj 2011

Dagarna i Kraków – tu

Tre delar: En glad, en tom, en obeskrivbar.

Det glada Krakow.

Gamla stan i Krakow är liten, vacker och behändig. Jag ber att få vandra i Planty – parken som omgärdar staden – varv efter varv och njuta av syrenen som blommar. Krogarna och caféerna är unika, udda och erbjuder bara god mat. Jag äter piroger, rödbetssoppa, glassar, pärontårtor och köttbitar. Hela tiden. Jag sover gott om natten för i fönstret mittemot har grannen satt upp Johannes Paulus II som vakar över mig.

Det tomma Kazimierz

Vi besöker restaurerade synagogor och studerar judisk kitsch i Kazimierz. Här bodde över femtiotusen judar före andra världskriget. Även om den vemodiga klezmer-musiken hörs tänker vi på tomhet.

En annan del av stadsdelen är katolsk. Där tar kyrkorna  andan ur oss med sitt magnifika uttryck.

Det obeskrivbara Auschwitz-Birkenau

7 maj 2011

Dagarna i Krakow – ett

Det blir sällan mycket läsande på studieresor. Resväskans tre böcker är en önskedröm. Ändå. På Arlanda drabbas jag av abibliofobi, köper någon lättsmält sladderbok i Pocketshops hyllor. Den ser färgglad ut och handlar om Gotland.

Det är gott om plats på den Embraer 175 som tar mig ner till Warszawa. Planet är fräscht och modernt och jag bestämmer mig för att flyga LOT så ofta jag kan. Min flygvärd ler så vänligt och påminner om dottern till en god vän i sitt leende. Utanför fönstret skiner solen klart. Alltid när jag reser eller inte är på samma plats om Alla Mina Barn (oftast numera) tänker jag ”det är samma sol som lyser på oss alla.” Nu också.

I Warszawa ligger ett par timmars väntan på Krakow-planet framför mig. Jag dricker en cappuccino på Café impuls. 10 zloty, 25 spänn, för den stora muggen och jag jämför med den kopp jag drack på Starbucks, Arlanda, för dubbla beloppet. Båda är lika goda.

I väntan på Krakow express

Sen eftermiddag landar jag i Krakow, vandrar längs skogskanten från flygplatsen till tågstationen som ligger någon halvkilometer bort. Jag blir osäker. Det utlovade fantastiska snabbtåget syns inte till och jag tittar misstänksamt på den lilla lilla perrongen. Krakow express. Verkligen? Men efter en stund dyker ett Bombardier-tåg upp och tar mig in till staden för samma pris som kaffet.

Mina medresenärer är försenade meddelar de i ett sms. De befinner sig ännu på ett tåg vid polska gränsen och möter mig inte på torget som vi tänkt oss. Jag drar fram en stadskarta – hittar det hostel vi ska bo på och ritar sen min egen karta. Det bästa sättet att lära sig en stad.

I Krakow pyntar man för att hedra den saligförklarade Johannes Paulus II. Jag läser Per Agne Erkelius Hotel Galicja igen. Medveten om att jag med egna ögon ska se det som han berättar om. Minnas det som måste minnas.