8 juli 2010
Den kärleken
Ellen Keys Strand ger mig en säregen kombinationslust till både meditation och arbete. Å ena sidan är det mesta vackert; Vättern, trädgården, huset så att jag vill sitta ner och titta och tänka. Å andra sidan lockar både trädgård och interiör till att börja leta efter papper, pennor och böcker för att arbeta. Ett underbart ställe. Kvinnor kan söka stipendium för att vara där några sommarveckor. Andra kan besöka det.
Förra året kom Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Den berättar med utgångspunkt från Keys kärlek till Urban von Feilitzen om hennes liv med arbete och längtan efter ett familjeliv. En helt fantastiskt bok att läsa, med vackert språk och formuleringar som gör att jag vill anteckna dem för att använda i andra sammanhang.
Ganska snart dyker Anne Charlotte Leffler upp i boken, ett namn som jag faktiskt inte alls kände till förrän Tove Leffler publicerade sin roman Den kärleken. Jag bestämmer mig för att parallell-läsa böckerna som båda utspelar sig i sent 1800-tal, båda handlar om kvinnor som slits mellan lusten till både yrkesliv och familj. Och som båda har älskar så starkt. Den kärleken berättar om Anne Charlotte Lefflers spännande liv och paralllellt finns Tove Lefflers nutida resor i sin avlägnsna släktings fotspår. Jag hoppas verkligen verkligen att Tove Leffler kommer att skriva mängder med böcker. Det här var enastående bra.
Såväl Den kärleken som Jag skulle vara din hund… står alldeles utmärkt på egna ben. Men att parallell-läsa, eller läsa intertextuellt om jag ska vara ordentlig, är toppen. Att göra så, att läsa en bit i taget i respektive bok, ger en ny läsupplevelse. Vissa centrala teman förstärks när man ser dem i ljuset av något annat. Det är som att 1 + 1 blir 3. En tredje bok, skapad av mig själv. Prova!
Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Anneli Jordahl.
Den kärleken. Tove Leffler.
- – - – -
Annat om parallell-läsning.
Fotografiet är en närbild på ett träd vid Vättern. Inte invid Ellen Keys hus, men invid mitt.
23 juni 2009
Timmarna i Svolvaer
Stockholm – Narvik
Redan innan avgång från Sthlm C ligger Timmarna och Mrs Dalloway bredvid mig för omedelbar läsning. Det var filmen Timmarna som triggade mig och nu läser jag romanerna parallellt, i syfte att förstå den ungdomslästa Mrs Dalloway bättre. Kanske blir det tvärtom.
Timmarna består av tre parallella berättelser om en dag i tre kvinnors liv. Mrs Dalloway som i slutet av 90-talet börjar sin dag med att köpa blommor till den fest hon på kvällen ska hålla till ära för sin ungdomskärlek. Mrs Brown som på 50-talet lever med man och barn och känner sig låst och instängd i äktenskapet, försöker fly plikterna – hur, hur? – och läser Woolfs Mrs D. Mrs Woolf som är en fiktiv berättelse om när Viriginia Woolf en dag 1923 skrev på romanen Mrs Dalloway, kvinnan som en morgon på 20-talet ger sig ut i London för att köpa blommor till kvällens fest och som vi får följa under den dagen.
Jag tänker hela tiden på hur smidigt Virigina Woolf glider mellan de olika människorna som porträtteras i romanen. Det är som att jag betraktar en person och hör vad hon tänker och sedan riktar min uppmärksamhet mot någon annan och genast får ett nytt huvud att kliva in i. Det blir aldrig rörigt för Woolf gör det så konsekvent. Perspektiven glider ljudlöst mellan människorna och det är lätt att läsa.
Läsningen av de båda böckerna förstärker också min uppmärksamhet på vissa av berättelsens teman. Kärleken mellan Clarissa och Sally, som i Mrs Dalloway-delarna av T verkligen är de facto. Som i mrs Brown-delerna av T finns som en längtan. Som i Woolfs Mrs D finns som en underliggande och starkt påverkande händelse. Som i Mrs Woolf-delarna av T säger
Clarissa Dalloway ska ha älskat en kvinna, ja, en annan kvinna när hon var ung. Hon och kvinnan ska ha givit varandra en kyss, en kyss, som den enda förtrollande kyssen i sagor, och i hela sitt liv ska Clarissa bära med sig minnet av den kyssen, det stigande hopp den innebar.
Ett annat tema är självmordet som i Mrs D begås av en perifer person som inte har någon direkt koppling till vad mrs D har för sig. Mrs Brown ser självmordet som en utväg, Mrs Woolf tar verkligen livet av sig i såväl i Timmarna som i verkligheten. I Timmarna-mrs Dalloway är det ungdomskärleken som pressad avslutar sitt eget liv.
När jag sent om natten i Svolvaer lägger ifrån mig båda böckerna funderar jag över om läsningen blev 1+1=3 som är min idé med parallell-läsning och intertextualitet. Nej, egentligen inte. Jag märker att jag tittar på delarna, jag fascineras av Woolfs förmåga med berättarperspektiv och böckernas variationer av teman. Men mrs Dalloway själv blir aldrig en levande människa för mig. Hon blir aldrig större än summan av de delar jag så ivrigt betraktar. Frågan är om hon blivit det på egen hand?
I Svolvaer bor vi i ett sjöhus och vår lojale granne står hela tiden utanför fönstret.
Mrs Dalloway. Virginia Woolf.
Timmarna. Michael Cunningham
4 juni 2009
Jag packar min väska
Så. Långresa med min mamma. Tåg och buss och båt. Lofoten. Bara resandet tar 50 timmar. Kräver sina välvalda böcker. Rätt mix är viktig. Hittills
Mrs Dalloway av V Woolf. Timmarna av Michael Cunningham. Intertextuell läsning som jag verkligen ser fram mot. Illusionisten av John Fowles. Har legat bredvid sängen länge och ser lagom tjock ut. Mike Gayles The-To-Do-List – tips från Camilla.
Jag tror att jag behöver köpa något ”deckar-aktigt” och väljer nog Nattfåk. Samt ngt franskt som Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon.
14 mars 2006
Två allvarsamma lekar
Jag har parallell-läst igen. Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg och För Lydia av Gun-Britt Sundström. Att göra så, att läsa en bit i taget i respektive bok, ger en ny läsupplevelse. Det är som att 1 + 1 blir 3. En tredje bok, skapad av mig själv.
Arvid och Lydia träffas i unga år men skiljs åt och gifter sig på varsitt håll. De träffas igen och kärleksförhållandet återuppstår. Jag hade glömt bort hur olycklig den här historien är, för det är den. Söderbergs berättelse börjar 1897 medan Sundström placerar den 60 år längre fram i tiden, 1957. Sundström tar Lydias perspektiv, Söderberg låter synvinkeln ligga hos Arvid. Det är därför det blir så fascinerande att läsa böckerna samtidigt. Man får saker och ting betraktat, och kanske förklarat, på olika sätt.
Tidsskillnaden blir också ett extrakryddande inslag. Som läsare får jag ta del av och jämföra samtidens samtalsämnen och diskussioner. Men det är förstås också fängslande att få kärleksrelationen och inte minst synen på man/kvinna tidsmässigt jämförd . Egentligen betraktar jag detta med sekelskiftets, 60-talets och min egen samtids ögon. 1+1 blir 3.
Min kära vän T menar att det är enkelt att skriva som Söderberg: korta meningar, direkt språk, impressionistiskt. Det är kanske därför jag föredrar den boken om jag nu måste välja. Den är ojämn, somliga delar är väldigt skarpa och stringenta medan andra känns oredigerade. Samtidigt är kärlekshistorien i Söderbergs version mer tidlös än när Sundström berättar den. I hennes bok tycker jag att den färgas alldeles för mycket av den rådande tidsandan.
Dock tror jag att det allra bästa är att läsa dem tillsammans. Att nu inte kasta sig över Gregorius tillsammans med doktor Glas vore dumt.
Vill ni läsa mera om intertextualitet, hänvisar jag till läsdagboken. Där skriver Camilla, under rubriken intertextualitet, om flera böcker som ”talar med varandra”.
