7 april 2011
Utan ont uppsåt av M. J. Hyland
Lite blek är han, Patrick, men han vill ändå börja på ny kula. Lämnar morsan och farsan för att flytta till kuststaden. Pensionatet är litet men välskött. Bortsett från ägaren Bridget bor där bara ett par män. Ny kula. Det är ju så man säger. Det är ju så man gör, tänker Patrick när det nu sket sig med universitetet. Med Sarah.
Pappan: ”Så vad tänkte du göra nu?” Jag sa att jag inte visste. Jag hade trott att han skulle vara arg, men jag hade inte trott att han bara skulle fortsätta se på teve.
Börja om på ny kula. Komma fort från. Starta på nytt. Patrick hinner knappt flytta in på pensionatet förrän morsan kommer på besök – undrar varför han stack så snabbt. Han blir glad när hon kommer, att hon bryr sig. Men arg också. Sådär dubbelt. Sådär som alltid.
På återhållsam prosa växer bilden av Patrick fram. Frustrerad och full av längtan efter att bli sedd och älskad. Det händer inte mycket, samtidigt händer allt. Jag sitter i aktersalongen på M/S Gotland och har lämnat fastlandet bakom mig. Reser mig för att köpa kaffe, tvekar att lägga ifrån mig boken. Men det går att promenadläsa då vi glider så lugnt över vattnet. Ibland försöker jag snabba på läsningen när historien går sakta. Men det går inte. Det är som om Patricks berättelse måste gå i sin egen tak och jag får bara foga mig.
Så händer det. Det var inte meningen, upprepar Patrick om och om igen. Vad är meningen, egentligen? På häktet träffar han sin tilldelade advokat. Efter samtalet:
”lycka till grabben.” Han kallar mig för grabben och bröstet snörs åt.
Från föräldrarna hörs ingenting förrän pappans brev kommer. ”Jag ber dig också att inte ringa till oss. Jag ber dig att ge oss tid”
Det är en halvtimme kvar till Visby när jag slår igen boken. Den har haft mig helt i sitt grepp. Jag är på Patricks sida. Trots det, trots allt. Jag andas med honom. Vem skulle annars göra det?
Jag klistrar en post-it-lapp på romanen, skriver Läs den! och lägger den på bistrobarens disk.
Utan ont uppsåt. M J Hyland. Utgiven av Brombergs 2011.
10 juli 2010
Konsumism
Livet med begränsad rörelseradie kräver böcker. De senaste två dagarna gav mig en – vad sjukgymnasten kallar – setback och min promenad är reducerad i fart och längd. Så jag läser desto snabbare böcker:
Den dubbla tystnaden av Mari Jungstedt. Alla författarens böcker utspelas som bekant på Gotland, en ö med en särskild plats i mitt hjärta, och det är därför jag väljer dem.
Jag läser sällan deckare men när jag gör det ska det vara varianter utan samhällskritik, politik och sura poliser. Dödandet ska ske inom en sluten krets människor, dvs ingen galning som rusar runt med kniv och hugger vilt efter vem som helst. Dessutom ska mördaren alltid åka fast och straffas. Det är mina kriterier och Den dubbla tystnaden klarar det galant även om kommissarie Knutas vacklar stundtals.
Den här gången är dramat på Fårö, med lite Ingmar Bergman-referenser, och Stora Karlsö samt i bostadsområdet Terra Nova i Visby.
Änglar av Marian Keyes. Min andra roman av författaren. Storpocket är ett bok-format jag verkligen gillar. Lätt men ändå stadig för att kunna hållas med en hand. Romanen är vald i förhoppningen om att det ska finnas en tydlig framåtrörelse med ett problem som presenteras i början och som ska lösas i slutet. Ungefär som deckarkraven här ovan minus mord. Änglar gör mig inte besviken. Här är det en ung kvinna som upptäcker att hennes man är otrogen. Hon flyr fältet till sin bästis i Los Angeles för att få vara i fred. Vägen fram till upplösningen är snitsigt gjord där pusselbitar läggs fram i lagom takt. Dessutom är boken, trots sitt allvarliga ämne, rolig, inte minst i berättelserna om hur filmvärlden kan tänkas se ut i Hollywood. Kanske ytterligare en storpocket-Keyes kan dyka upp innan sommaren är slut. Tips?
Konsten att vara ungkarl av Mike Gayle. Förra sommaren läste jag min första Gayle efter tips från Läsdagboken. Det var rolig läsning. Denna årets bok är utgiven på det nya förlaget Basil. När jag läser den skapas filmsekvenser i huvudet. Det är som en romantisk komedi med 3 giftasvuxna bröder Bachelor och deras mamma och pappa. En fin liten familj, dinerande tillsammans varje söndag och där alla tre bröderna borde gifta sig nu och få ett så fint äktenskap som föräldrarnas. Men så dyker pappan upp som nattgäst hos äldsta sonen. Det lyckliga äktenskapet har kraschat. Allas giftermålsdrömmar får sina törnar. Men det ordnar sig på slutet här också.
- – - – -
Foto.
—–
30 maj 2010
Jack av Ulf Lundell
Böcker jag minns
Besöket i Botaniska trädgården krävde förstås att jag höll en kortare föreläsning om vad Ulf Lundell berättar i Jack.
Och återigen började det braka och prassla överallt och även jag var på benen, rättade till ståndaren och gav mej iväg åt det håll dom febrila viskningarna hade kommit ifrån. Snart stod vi samlade i ring runt en liten metallskylt och Solen drog eld på en sticka. Can-na-bis . . . gi-gan-tea, läste han tyst.
Väl hemma plockar jag ner den halvtrasiga, fläckiga boken*, bestämmer mig för att läsa den del av den som handlar om Gotland. Jag kan förstås inte låta bli att börja från början och jag är omedelbart fast i berättelsen. Jag har omläst romanen tidigare och blir lika imponerad varje gång. Jack är originell, intressant och ett bra avtryck från sin samtid. Som de flesta av Ulf Lundells böcker.
Jack är alltså Ulf Lundells debutbok. Den utspelar sig i huvudsak i Sthlm i där några kompisar jobbar, festar och lever livet. På ett plan är den ett brev från sent 60-tal eller tidigt 70-tal med tidstypiska referenser och uttryck. Men lika mycket handlar den om unga människor och berättelserna och de eviga samtalen är tidlösa. Som debutbok är den enastående. Och rolig!
Jack. Ulf Lundell
Tidigare om Ulf Lundell
—-
*Den slitna boken som borde vara min är inte det. Det var storasysters kille Larsa som lånade ut den, sa läs den här och jag var för ung för att helt förstå men ett par år senare förstod jag allt, inte minns att Lundell var mannen i mitt liv. Tillbaka boken gav jag aldrig. Förlåt, Lars.
Som en bonus får du här ett stycke som imponerade stort på mig i sena tonåren. Numera…
Solen drunknade som en leende blodapelsin i havet, vars mjuka mötesvågor brann som av guld. Svalorna skrek i den mognande skymningen, måsar kluckskrattade på saltdoftande sjögrässtenar och strandskator spatserade på den tunga sanden, smekt hela dagen av bränningarna, nu bara lojt klappad på kinderna av ett sömnigt skvalpande.
24 maj 2010
Joshilyn Jackson i Visby
Se så fint Joshilyn Jacksons bok passar i Visby. Två gotländska män slutade att skrapa fönsterkarmar för att med gapande munnar studera hur jag arrangerade min modell för ett elegant foto i ruinen. Turister va!
Bilden är något överexponerad och det beror på att min kamera får spader i starkt solljus. För det har vi haft i tre dagar. Visby är alltid finfint, men staden i solsken är något extra. Vi är här för fyra saker. Att umgås med Visbybor. Att äta god mat. Att sova i fint hotellrum. Och inte minst för att läsa på trevliga platser.
Så här års – pre-sommarlovtid – måste romanerna ha en historia att omedelbart bli beroende av, romanfigurer som sticker ut och är originella, miljöer som är annorlunda och allt gärna strösslat med absurditet eller humor. Inte djupfilosofi, lyriskt språk eller ordvändningar så att man svimmar av språkglädje. Det är för andra tider på året.
Mitt boksällskap är Joshilyn Jacksons böcker Det finns gudar i Alabama och Mina två mammor och som uppfyller mina önskningar med råge. Stort tack Snowflake för tips!
Visst finns det gudar i Alabama, där Arlene Fleet flytt från hemstaden i Alabama för tio år sedan. Två saker gör hon inte. Hon ljuger inte och hon ligger inte med någon. Längre. För det lovade hon gud när hon drog. Hennes pojkvän Burr, baptist som Arlene, accepterar Inget Sex Före Äktenskapet, men börjar undra om hon överhuvudtaget är intresserad av giftermål. Samtidigt dyker en gammal barndomskompis upp för att fråga ut Arlene om vad som egentligen hände med den där fotbollskillen som gick upp i rök för tio år sen. Arlene återvänder med Burr till barndomsstaden för att reda upp och få någon fason på relationerna till släkten. I Mina två mammor är vi också i Alabama, nu i en pytteliten stad som heter Between. Här är Nonny uppvuxen tillsammans med sin döva och blinda mamma, den oroliga mostern Ginny och den kraftfulla mostern Bernese. Nonny kommer aldrig riktigt till skott med nånting. Som till exempel med att skiljas från sin otrogne man, skaffa sig ett bättre jobb eller vara i Between lagom mycket för att ta hand om lilla 5-åriga Fisher som är Berneses barnbarn. Plus reda ut den eskalerande släktfejden. Men hon jobbar på det. Typ.
Starka företagssamma kvinnor. Blod som är tjockare än vatten. Inkännande småstadsskildringar. Kombinera det med trovärdiga och välberättade historier. Jag föreslår hela tiden att vi ska gå till Almedalen för att läsa och när erbjudandet om att läsa på en viss terrass tackar jag omedelbart ja. Jag vill bara vara i mina Jackson-böcker!
Visst finns det gudar i Alabama. Mina två mammor. Joshilyn Jackson
- – -
Men jodå, jag hann äta gott mellan läsningarna, jag sov i ett fint hotellrum och jag umgicks med Visby-folk. Om än tidvis läsande på terrassen.
22 maj 2010
Jag packar min väska i maj
En försommarresa till Gotland. Två böcker medpackade, av samma författare, Joshilyn Jackson: Visst finns det gudar i Alabama och Mina två mammor.
Jag hoppas på vackert väder och utomhusläsning.
17 januari 2010
Sorrentino och Kinsella
Några vinterdagar i Visby. När jag kliver av färjan tänker jag att det är säkert inte svårt att ta sig upp till Söderport. Men hur ska jag sedan ta mig ner? Halkan, my friends, halkan.
Men det fanns inget att frukta. Visbys backar är välsandade. Hela fredagen lyssnade jag. Det var Reading, där valda delar av drygt tio filmmanus gestaltades av skådespelare från ön. I övrigt åt jag goda middagar, fikade och städade. Mellan varven läste jag Flickan från tjugotalet av Sophie Kinsella.
Lara, 28. Arbetar på headhunter-firma med kompanjonen Natalie som just övergivit företaget för en semester i Indien – ospecificerat hur länge. Övergivit Lara har också pojkvännen Josh. Nu sitter hon mot sin vilja på gammelmoster Sadies begravning – för familjens skull. Då. Sadie återuppstår – som spöke och uppmanar Lara att hitta ett förlorat halsband. Först när det är funnet kan Sadie dö på riktigt. En helt osannolik och skruvad historia. Men oftast trovärdigt berättad och ett oavbrutet bemödande att vara rolig. För mycket dialog och beskrivning och några irriterande logiska luckor. Men inte mer än det fungerar utmärkt som är min underhållningsbok under en späckad helg. Jag lade den på ett bord i foajén så att andra kan läsa den.
Hemresans läsning är något helt annat. Gilbert Sorrentinos debutbok.
Att upptäcka, efter sju år, att ha inte känner henne, sin fru. Och ha pengar till hands, att sticka, åka till Mexiko. Och varför inte konfrontera henne där, bryta sig ut ur den kokong som han så noggrant slut sig i, den mumien. Att se på sina barn, fria bilder av dem bruna under den skarpa solen, utmejslade ur solskenet.
Så är tanken. Maken, aldrig namngiven tar ut sin familj på en resa. Med bil. Med chaufför. Platserna blir framåtrörelsen i romanen – perforerade med tillbakablickar från Brooklyn och Manhattan några månader tidigare. Tillsammans en vägbeskrivning till äktenskapets slutstation.
Det här är tjugotalsflickans motsats. Ett tätt poetiskt språk.
Vad? Grönt, regn, grått. Grå himmel, grått regn, det gröna vittrar sönder i regnet.
Svärta och upplösning. Det blir flera Sorrentino.
Flickan från tjugotalet. Sophie Kinsella
Himlen förändras. Gilbert Sorrentino
13 januari 2010
Jag packar min väska – januari 2010
Årets första resa är nästan som utomlands – Gotland! Några dagar i Visby har jag framför mig. Med snö! Det har jag faktiskt aldrig varit med om. När jag vintertid var på ön senast, gifte jag mig, och då regnade det mest.Utomhus.
Den här gången ska jag arbeta och så har jag blivit inbjuden till reading av flera filmmanus. Det tycker jag om. Såväl reading som filmmanus som inbjudning. Jag vet att jag dessutom kommer äta åtminstone en lunch på Bakfickan vilket hör till topp-tio för Livets Trevligheter.
Jag slutläser Joyce Carol Oates Älskade syster, skojläser Flickan från tjugotalet av Sophia Kinsella och djupläser Att vinna en tro och förlora sig själv.av Anders Haag . Utöver det ser jag fram mot Vi har redan sagt hejdå av Daniel Åberg samt Bumerang av Tatiana de Rosnay.
30 oktober 2009
Bortval och förval
Efter att ha läst alltför många uppsatser om språksociologiska spörsmål bestämmer jag mig för att hämta ngn enklare läsning ur bokhyllan. Något snabbt med inte alltför stort läsmotstånd. Dumpa Matthew köpte jag redan i somras när jag längtade samma sak och läste om författaren Jane Fallon och blev bekant med begreppet chick noir. Det lät som en god kombination. Chick lit with a dark side.
Tre sidor in är jag uttråkad för även om huvudpersonen inte kommer att gifta sig på slutet – kanske – så blir ingången med hennes dåliga förhållande med gifta Matthew inte lockande alls. Jag ger den i alla fall trettio sidor innan jag ger upp.
Nästa bok jag plockar från hyllan är något annat. Innan jag dör av Jenny Downham. Det är sorgligt med unga människor som dör och det är säkert en bra bok, men trettio sidor in är jag inte alls tagen och jag lägger bort den också.
Börjar jag bli cynisk, undrar jag oroligt och skaffar mig ett lånekort på Dieselverkstaden och lånar Utan bagage av Anne Tyler. Jag läser oavbrutet de 370 sidorna. Nej inte oavbrutet. Efter varje kapitel läser jag två språksociologiska uppsatser. Men så fort pennan är nedlagd tar jag upp boken igen. Den håller mig fast. Trots att jag irriterar mig väldigt mycket på huvudpersonen. Delia heter hon, är gift med Sam och de har tre ganska vuxna barn. Han är läkare och hon tar hand om administrationen på läkarmottagningen. Hon gör ett försenat tonårsuppror får man väl säga, när hon en dag på deras gemensamma semester helt sonika lämnar familjen och börjar ett nytt liv i en stad långt därifrån. När Delia ganska snart blir hittad kan man tänka sig att antingen hon eller hennes man tar något slags ansvar för äktenskapet och börjar ett samtal. Men nej. Det tar 16 månader innan hon återvänder hem, upptäcker att hemmet upplösts utan henne och efter viss förveckling kryper hon helt enkelt ner i sängen hos sin man och de håller om varandra, försonas. Under tiden har hon i princip inte haft någon kontakt med sina barn, skaffat sig ett jobb som hushållerska och nästan blivit ihop med familjefadern i det nya hushållet. Att jag irriterar mig på Delia är för att jag tycker att hon är för amerikanskt hemmafrufjamsig och jag föraktar henne för att hon inte håller kontakten med sina barn. Samtidigt till bokens försvar – jag sträckläste dess 370 sidor, blev klar i förrgår och är fortfarande irriterad på huvudpersonen. Anne Tyler är en god berättare.
En annan sorts kvinna är Ellen i Det som är sant. Hon beordras mer eller mindre av sin far att komma hem och ta hand om sin döende mor, vilket hon gör. Men efter att modern har dött visar det sig att hon har alldeles för mycket morfin i kroppen och Ellen anklagas för att givit mamman den dödande dosen. Anna Quindlen fick jag i tips om av Bokhore-Helena när jag ville fylla på mitt Har-läst-arkiv, med författare på Q. ”En hypnotisk fascinerande roman” citerar framsidan från Washington post och jag hatar som bekant recensions-citat på framsidan av böcker. Men boken är verkligen mycket fascinerande. Hon bygger upp sina karaktärer alldeles utomordentligt, Anna Quindlen.
Så två bort och två lästa. Jag får vara nöjd. Nöjd är jag också med att ha tillbringat ett par dagar i Visby, denna underbara lilla stad. Solen sken mest hela tiden och förutom att promenera varje fin-fin liten gata köpte jag mig en hypnotiskt fascinerande mössa.
Nästa bok är The Luminous Life of Lilly Aphrodite. Nästa resa är Bryssel.
Utan bagage. Anne Tyler.
Det som är sant. Anna Quindlen
6 maj 2009
Lars Norén och jag
När jag kliver in på Bakfickan – fiskkrogen i Visby – tänker jag att här brukar Lars Norén äta lunch, i samma ögonblick möter jag hans blick. Det är som att vara i ett dagboksblad.
Elden var för övrigt het på valborgsmässoafton.
Foto: Calle Lindholm
23 september 2008
Gotland – lågsäsong
Nej.
Det här var en trist bok, tänker jag nedsjunken i vilstol 875 på gotlandsfärjan. Alternativböckerna inlåsta i bilen tre våningar ner. Så jag läser vidare i Den larmande hopens dal.
Vad var det egentligen med Västergötland? Jag kan inte minnas när jag senast drömde på det här sättet. Åren i Göteborg, som ju också tillhör Västergötland, sov jag i lätt dvala, väcktes gärna av havssalt regn mot fönstret – men här ute på slätten övade landskapet ett helt annat tryck.
Ina Ljung, ung journalist, sommarjobbar på tidningen Varas Värn. Med tidningsredaktionen som ram och utgångspunkt dammsuges och berättas om Västergötlands orter, historia, traditioner och folk.
Själv använder jag Torgny Lindgren när det kommer till knepiga ortsnamn och kufar ute i obygden. Det är fullt tillräckligt. Så tokiga personnamn och lokala ortsnamn roar mig i övrigt inte alls. Kanskekan man läsa om upproret i Västergötlande och tidningsredaktionens aktiviteter som allegori för ngt annat men berättelserna rinner av mig.
”… en av de roligaste svenska romaner jag har läst på länge”, skriver Malin Ullgren på DN. Vad är det jag missar?
Ja.
Anna Gavalda har under året kommit ut med en roman – La Consolante – och jag undrar hur länge det dröjer innan vi ser den i svensk översättning. Jag undrar också om hennes stil är den fragmentariska man ser i Tillsammans är man mindre ensam och i nu i Jag älskade honom.
Jag älskade honom. Jag älskade henne. Den franska originaltiteln är ”Je l’amais” vilket kan översättas till vilket som. För vilken kärlek är det som avses? Kvinnans, som just blivit övergiven av sin man och som nu tröstas och omhändertas av sin svärfar? Eller svärfars? Han som alltid varit så hård, men nu berättar om sin livs kärlek och vad som händer om man stannar kvar i äktenskapet i stället för att lämna. Vackert och omoraliserande.
