14 juni 2011
Dagboksdags III
eller Det hände den 14 juni
Lars Norén: Jag åkte Slite kanariegula taxi in till stan, ett lätt regn, 14 grader. Gick till apoteket och hämtade medicinen som Helleday ringt in. Till bokhandeln, Åhléns, handlade mat, pratade med Nelly som var på väg till Visby. Vi hann krama varandra. (2004)
Joyce Carol Oates: Blev klar med ”The Cure for Folly”, omarbetningar etc., och postade den till Blanche; nu har mina tankar emellertid kört fast i ”Presque Isle” … har inte kunnat skriva en enda mening… (1979).
Andy Warhol: We had a round table with ten boys at it so I had to tell Pearl it was a stag officie dinner. Everybody was blond except for Henry Geldzahler and me who were grey. (samma år)
Ann-Sofie Lindholm: Jag sitter vid mitt nyinköpta IKEA-skrivbord och känner en blandning av missnöje och lycka, hur nu det är möjligt. I vardagsrummet dånar Mörbyligan ut en ironisk frihetssång. (1980)
- – - – -
7 augusti 2010
One Day av David Nicholls
När jag läste Lars Noréns En dramatikers dagbok ville jag börja om mitt liv för att kunna dokumentera det bättre.
När jag upptäckte Moleskine-böckerna var jag beredd att skriva om samtliga anteckningsböcker från barndomen och framåt för att det skulle vara så snyggt.
När jag läser One day vill jag genast rekapitulera allt som hände ett visst datum tjugo år tillbaka i tiden. Jag plockar fram mina anteckningar. Se på mina tre första pre-tonåriga dagböcker. Den rosa med kärleksparet är den första. Därefter köpte jag den bruna där jag så vackert klottrat Kiss me please i det röda hjärtat. Den röda blanka kom därefter. Alla nogsamt försedda med anordning för det Viktiga Låset.
Hursomhelst, ingen bra rekapitulering, jag skriver ju inte anteckningar varje dag. Så när jag börjar läsa i skrivböckerna lyckas jag inte hitta den kontinuitet som bygger upp One day och där författaren låter oss följa Emmas och Dexters liv med nedslag varje 15 juli under en 20årsperiod.
Men tre nyårsaftnar lyckas jag skrapa ihop.
31 december 1971. Idag fick jag påssjuka. Kicki och jag åkte paråkning på skridskobanan. Ramlade minst 100 gånger.
31 december 1972. I morgon ska vi åka till mormor. Det roligaste som finns är att åka till mormor.
Den 31december 1973. Idag är det nyårsafton och Elisabet kommer hit och sover över. Det ska bli kul. Klockan 12 ska vi skåla champagne och sedan ska vi smälla smällare. Det är skitkul. Tjoho !!!!!
Inte mycket att bygga på. Numera är anteckningarna mer introspektiva analyser och ännu mindre OneDay-intressanta, men idén med nedslag en viss dag under många år är lysande. 1988 träffas Emma och Dexter. Den kärleksrelation som skulle kunna bli av startar liksom inte. De blir istället godaste vännerna men efter några år blir det glapp även i vänskapen. Dexter är programledare i tveksamma tv-produktioner, snobbig och ganska bitter och ständigt halvpackad. Emma är lärare och sliter på med sina romanprojekt. Partner kommer och går. Så också åren, nedslagen görs varje 15 juli med tillbakablickar. Referenserna och kopplingarna till samtiden är eleganta och läsvärda. Det är roligt och intressant att läsa.
Redan från början antar jag att det här kommer sluta med att Emma och Dexter fattar att de är varandras, att hela progressionen i romanen ligger i de ska bli det utkorade kärleksparet. Effektivt och år för år bygger författaren upp förväntningarna. När de till sist äntligen slår till och gifter sig återstår en bra bit roman. Hur tänker Nicholls avsluta det här? bara han inte låter någon av dem dö, tänker jag. Det vore ett sådant trist och simpelt grepp att få ett slut.
Spoilervarning
Författaren låter en av dem dö, och jag tappar intresset men läser ändå färdigt. Vi diskuterar: hur skulle han kunna avslutat? Besöket på berget och tillbakablickarna till 1988 skulle fungera bra utan att de som nu blir nerkladdade av ett ”åh, vad tragiskt”. Men vi är osäkra. Vi hittar inte något bra sätt.
Jag läser andra bokbloggar som är hänförda av One Day. Och jag ska inte gnälla. Det här är en god idé, väl genomfört skrivande och när jag inte kan komma på ett bättre slut själv, vem är då jag att klaga?
One Day. David Nicholls.
- – - – -
Mer om dagböcker
2 juni 2009
Dagboksdags II
L Norén. 6 november. Det är ofattbart. Och självklart. jag ska skriva mer idag och börja städa upp efter Stilla vatten i arbetsrummet, men mest ska jag drömma om henne tänka på henne, tankar som inte ens är medvetna. Jag sa till henne när vi skiljdes att jag ska skriva, sedan ska jag gå och lägga mig och runka. Hon skrattade. Men det är precis vad jag ska göra. [...]
J C Oates. 22 november [...] Under en stor del av mitt vuxna liv, mitt liv som ”författare”, tycks jag ha sökt efter någon som jag skulle kunna diskutera allvarliga ämnen med, främst litterära ämnen, men också filosofiska. Jag har aldrig hittat någon sådan person. [...] Och mitt privata liv med Ray är livgivande.
A Warhol. 22 november. The big news for the past two days is the mass suicide in Guyana of a cult led by somebody named Jim Jones. It’s costing the U.S. government $ 8 million to remove all the bodies and bring them back. They’d put cyanide in grape-flavored Kool-Aid. (laughs) Just think, it they’d used Campbell’s Soup I’d be so famous. I’d be on every news show, everyone would be asking me about it. But Kool-Aid was always a hippe thing.
24 maj 2009
Dagboksdags
Hela manuskriptet till Joyce Carol Oates dagböcker, vilka allt som allt innehåller mer än 4 000 maskinskrivna sidor med enkelt radavstånd, förvaras i Joyce Carol Oates-arkivet vid universitetsbiblioteket i Syracuse.
Jag är tvungen att läsa om inledningen. Manuskript, maskinskrivet och arkiv är ord jag har svårt att förena med begreppet dagbok. Vad är det egentligen jag kommer att få läsa? Förra sommarens läsning av Lars Noréns dagbok sitter i. Det skarpa, utmejslade, direkta. Parallellt läste jag också Virginia Woolfs dagböcker. Utvalt och redigerat av en redaktör.
För redaktören var det naturligtvis något av en utmaning att ta itu med en sådan enorm mängd material, och på grund av den ständigt lika höga kvaliteten på dagboksanteckningarna var många av strykningarna extra svåra att göra.
fortsätter redaktörens kommentar till Oates dagbok. Strykningar av en redaktör? Jag har laddat inför läsningen av Oates dagbok och nu är jag sur redan innan jag börjar läsa. 1600 sidor Norén var fantastisk läsning.
Jag vill ha allt.
6 maj 2009
Lars Norén och jag
När jag kliver in på Bakfickan – fiskkrogen i Visby – tänker jag att här brukar Lars Norén äta lunch, i samma ögonblick möter jag hans blick. Det är som att vara i ett dagboksblad.
Elden var för övrigt het på valborgsmässoafton.
Foto: Calle Lindholm
4 januari 2009
Anne Wiazemsky
Om jag vill berätta om en sommar för länge sedan och försöka återskapa den människa jag var då utan att ta hjälp av dagböcker eller brev, skulle bilden bli sann eller skulle den bli ett slags konstruktion av vem jag idag tror att jag var då?
Anne Wiazemsky berättar i radioprogrammet Biblioteket om hur hon tänkte när hon skrev boken Debutant. Boken handlar om den sommar som hon, 17 år , spelade in filmen Min vän Balthazar (Au hasard Balthazar) och inledde ett ”komplicerat förhållande” med filmens regissör. Hon ville skriva en roman, en självbiografisk, om den sommaren men hon ville göra det med hjälp av sina minnen och läste inte dagboken förrän efteråt. Enkelt var det inte, hon fick slita med att gestalta 17-åringens perspektiv på händelserna, att låta den vuxne Wiazemsky vara tyst.
Minnen är intressanta. Ett minne vi har av något som hände för väldigt länge sedan förändras över åren. Detaljer läggs till och dras bort. Tendenser finns hos människan att försköna eller tvärtom. För att citera muminpappa i hans memoarbok:
Mitt en gång goda minne har visserligen blivit lite dimmigt. Men med undantag för några små överdrifter och förväxlingar som säkert bara höjer lokalfärg och eldighet skall den här självbiografin bli fullständigt sanningsenlig.
Mina ungdomsminnen innefattar inte filminspelningar men ofta komplicerade relationer, dock inte med regissörer. Jag hade en idé att skriva mina memoarer när jag var femton då jag tyckte att jag ”sett allt, hört allt”. Resultatet blev femton maskinskrivna sidor – ett häfte. Jag kanske skulle pröva Wiazemskys idé och skriva om den, med dåtidens Ann-Sofies perspektiv för att sedan jämföra med originalet. Vad är sant och inte?
3 augusti 2008
Dagbok och dagbok
Vi har varit på tour 2008 i Skåne. Oavbrutet vackert väder och jag kunde inte tro att mitt ansikte kunde uppbåda så många fräknar! Noréns dagbok är följeslagaren. Markerar välformulerade tankar – många! – med pennan. Annars är jag inte en marginalkluddare när jag läser. Inte för att jag inte vill, utan för att jag alltid tänker – jag markerar det senare. Vilket jag sällan gör.
Jag får också Virginia Woolfs dagbok till låns och parallell-läser. Samma dagar. Vad ser de? Vad anser de?
4 jan 1918 (VW)
Det finns inga skäl all att förvänta sig någon speciell tilldragelse för den första sidan i ett nytt häfte; ändå gör man det; och således kan jag räkna upp tre saker av varierande vikt: första gången vi nyttjade The 1917 Club; tal om fred; och att mina sköldpaddsbågar gick sönder.
4 jan 2001 (LN)
Gick till en läkare på Grensen, Helse i sentrum, för att få tabletter Fontex, sömntabletter och ångestdämpande, fast jag inte har någon ångest. Vill ha det, som trygghet. Hon sa att hon hade sett att jag hade ringt och ringt tillbaka men då hade jag inte svarat.
Norén skriver utlämnande och skarpt. Det är svårt att lägga ifrån sig boken. Woolf är mkt mer behärskad i det hon skriver. Förvisso är dagboken ett extrakt gjord av en redaktör, men trots att hon skriver:
Den här ska således följa samma ordning – skrivas efter teet, skrivas utan några hänsyn…
känns det tillrättalagt. Jag förstår förstås att det är en annan tid som Woolf lever och skriver i. K tror att Woolf nog tänkte sig att dagböckerna skulle komma att publiceras någon gång, att det är ytterligare ett skäl till det behärskade.
Trots det; intressant läsning. Men inte som Norén.
22 juli 2008
Dagböcker
När jag läser Lars Noréns En dramatikers dagbok vill jag börja om mitt liv bara för att kunna dokumentera det bättre.
Jag började skriva dagbok tidigt, men den Riktiga Dagboken med Lås fick jag först i 9årsåldern. Jag dokumenterade vad som hände
Idag hade vi avslutning. Våran klass och andra fyran sjöng Ett barn är fött på denna dag och några andra sångar. Först sjöng vi för alla 9:or. Sen sjöng vi för mellanstadiet och 8orna och sist för sjuorna.
Med åren försvann behovet av lås och fin framsida, men dagboksskrivandet består. (Eller vad man ska kalla det. Jag skriver inte varje dag. Anteckningar om saker som händer i mitt liv låter vackert men är långt). I mindre utsträckning skriver jag vad som händer, mer om vad jag anser om det som händer. Men jag skriver sannerligen inte så mycket och så utförligt och så ofta som LN.
Regn, regn, regn. Regnet som aldrig upphör att falla slutar inte. Gick tidigt. Drack kaffe på Kaffebrenneriet. Nu vet de att jag dricker kaffe där, och inte tar det med mig. En äldre man som kommer dit samtidigt som jag har börjat hälsa. Han sitter alltid alldeles stulla, ser nedåt. Länge. Allvarlig, uppsluppen, koncentrerad och lätt repetition idag. Scen 9.
Att läsa hans dagböcker är helt otroligt intressant. Självutlämnande. Knivskarpt. Jag citerar och instämmer med min vän H. ”Jag äter boken som vore jag i slukaråldern”.
Den enda nackdelen är att den är så tung att jag inte orkar bära den med mig när jag åker buss.
20 februari 2008
Den femte sanningen av Doris Lessing
Lessings 600 sidor tjocka roman om författaren Anna heter i original The Golden Notebook.
Det första jag gjorde när jag kom till den här nya våningen och ordnade mitt stora rum var att köpa arbetsbordet och lägga mina minnesböcker på det. [...] Jag för fyra minnesböcker, en svart minnesbok som har att göra med författaren Anna Wulf, en röd minnesbok som behandlar politik, en gul minnesbok där jag skriver historier ur min egen erfarenhet och en blå minnesbok som försöker vara dagbok.
Vi följer författaren Anna Wulfs liv genom det hon skriver i sina böcker. Det blir fragmentariskt när liv och händelser ska sönderdelas och Anna blir till sist frustrerad över bristen på helhet i sitt liv. För att skapa den helheten skaffar hon sig en ny bok att skriva i. Den gyllene minnesboken.
Lessing berättar detaljerat och initierat om hur det är att vara kvinna under 40-, 50-, 60-talen (och nu också föralldel), att vara författare och att vara människa. Det är intressant att få Anna beskriven från dessa fyra perspektiv som ändå blir Annas subjektiva uppfattningar. Till detta läggs Lessings ramberättelse, den om Annas liv.
(Jag störs dock oavbrutet över översättningen av notebok till minnesbok. Jag skulle hellre vilja ha…ja vadå? Anteckningsbok eller skrivbok, kanske. )
10 mars 2006
Drömfakulteten av Sara Stridsberg
Intresserar man sig för Andy Warhol kommer Valerie Solanas in i bilden. Intresserar man sig för Solanas gör man bekantskap med Warhol.
Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av Andy Warhol. Hela hans idé om konst, hans Factory och hans karriär är intressant att betrakta och diskutera. Kanske är det dålig stil att inte ge Valerie Solanas fullt fokus när jag skriver om Drömfakulteten, den roman av Sara Stridsberg som gestaltar Valerie och hennes liv. Men Andy är den jag lärde känna först.
Stridsbergs bok är en intelligent berättelse. I scener, som tidsmässigt saxas, berättas om en begåvad Valerie med stora förutsättningar att nå dit hon vill med sin forskning och sitt författarskap. Men också om droger, utnyttjande och misär. Ibland är vi vid Alligator Reef tillsammans med Valerie och hennes trasiga familj. Ibland deltar vi i samtal mellan Valerie och hennes läkare på mentalsjukhusen. Mest intressanta är de scener där Valerie, svårt sjuk, ligger i sin snuskiga säng på Bristol Hotel i San Francisco. Här förs en dialog mellan Valerie och Berättaren
BERÄTTAREN: Du menar syrener, Valerie, det är syrener i den döda marken, inte sirener.
VALERIE: Jag menar syrener, jag menar sirener, jag menar vad som helst. Det spelar ingen roll längre.
BERÄTTAREN: Jag slutar aldrig att leta efter dig. Du är min drömfakultet.
Valerie Solanas är författare till SCUM Manifest som gavs ut på svenska 2004 (Modernista).
Hon hängde en del på Factory, filmades av Warhol i I, a man, fick löften om att han skulle producera en av hennes pjäser. Han tappade bort hennes manus, tappade bort sitt intresse för henne och deras bekantskap skulle kunna ha slutat när hon så småningom sköt honom. Men hon fortsätter att följa Warhol. I hans dagböcker figurerar hon en hel del. Notera dock stavningen av hennes efternamn.
Friday, July 8, 1977
By the way, Valerie has been seen hanging around the Village and last week when I was cruising there with Victor, I was scared I’d run into her and that would be a really weird thing. What would happen? Would she want to shoot me again? Would she try to be friendly?
Jag parallell-läste delar av dagböckerna och Drömfakulten. En spännande kombination.
Läs Drömfakulteten. Det är en mycket begåvad gestaltning av Valerie Solanas. Även om Andy är den jag lärde känna först.
