27 februari 2010
Går det åt helvete är jag ändå född – läsrapport efter halva
Det första jag läser av Agneta Klingspor. Lånebok från kärt bibblo, där den klargula boken stod exponerad på hylla och titeln är tilltalande. Går det åt helvete är jag ändå född.
Vi är i Stockholm. Det är författaren som skriver, skriver om skrivandet
Jag skriver ner allt jag ser, skriver ner vattnet skvimpar mellan stadsdelarna, skriver ner vinden tjofsar i håret, skriver ner en flock duvor vänder exakt samtidigt i luften ovanför Katarinavägen.
Det är hårt och kallt. Hemlöst.
Du vet att det inte är nåt fast, säger sjuksköterskan, Ingen fara, säger jag. Den enda fasta är min lägenhet. (Men den kan brinna och försvinna) Vi åker längs Gamla stan på väg mot Gärdet och uteliggarnas boplatser, jag ska assistera. [...]- Döden kommer att bli ett riktmärke, nån måste dö först innan dom begriper, säger hon rätt ut i bilen, mer som om hon talade för själv eller för att lätta på trycket.
Det är kroppars vätskor och avfall som beskrivs. Och där läser jag snabbt och flyktigt för orden skapar bilder i huvudet och jag äcklas men det andra överväger och jag fortsätter att läsa
6 januari 2010
Att bli till i sitt skrivande
Gästhamnen i Waxholm på 70-talet. Normalstor familjebåt med mamma och pappa som dricker kaffe på fördäck. I aktern sitter Mycket Sur Tonårig Ann-Sofie och skriver på sin grå skrivmaskin av märket Olympia. Inom kort kommer hon vara klar med sin självbiografi Bara femton år.
Det är skönt att skriva för att man inte behöver tänka på något annat än att skriva.
Det tunna självbiografiska häftet lägger jag så småningom i en låda. När Birgitta Stenberg var 19 år skrev hon sin första roman Fritt förfall men den kom ut först 2006 (finns i pocketversion nu). Huvudpersonen Caroll, 18 år, reser runt i Europa och lever på andras välvilja och för sitt skrivande. Om detta med att skriva säger hon:
Hon väntade på Ted och skrev som alltid när hon hade ett tillfälle, det gällde att se in i skriftspråket, ständigt hålla det levande.
Men stopp här. Det är inte synpunkter om skrivande som den unga skrivmaskins-Ann-Sofie och författar-Birgitta gör jag vill jämföra. I stället skulle vuxen-jag vilja jämföra Fritt förfall med Amanda Svenssons Hey Dolly och diskutera med studenterna. På vilket sätt skildrar böckerna hur det är vara en ung kvinna? Är det någon skillnad mellan att vara 18 år 1950 respektive nu?
Är man bekant med Stenbergs självbiografiska svit med Kärlek i Europa som inledande roman känner man igen platser och människor i Fritt förfall. Jag finner den välskriven och intressant. Bara femton år är troligen bara det sistnämnda.
Fritt förfall. Birgitta Stenberg.
22 februari 2009
Detta skriver jag med båda händerna
Att läsa böcker om skrivande tycker jag om. The Write Type köptes senast och är en delvis mkt märklig bok. Min k. dotter och jag har försökt – på alla sätt och vis – att förstå den … men det är svårt.
Själva idén med boken är att man ska utröna vilken författar-typ man är. Är man organiserad eller kaotisk i sitt skrivande, sitter man helst på Starbucks och skriver eller är det långa tysta perioder i skogen som gäller? Fungerar det bäst att skriva sida efter sida i kapitelordning, eller föredrar man att skriva oordnat här och där? Detta är ett urval frågor att ta ställning till. Och så långt är det intressant och genomtänkt. Men hur ska man få veta vad som passar bäst? Jo, på så sätt att låta vänster respektive höger hjärnhalva tala ut om saken, genom att man svarar på samma fråga med såväl vänster som höger hand. Tanken är att man har en hjärnhalva som dominerar och att detta ger utslag i vad den dominanta handen svarar. Det gäller att tyda svaren och utröna vad man egentligen vill.
Och här uppstår problemet. Med min högra hand svarar jag tydligt. Men med vänster…
Totalt obegripligt. ”Tänk inte efter utan skriv det som kommer först för dig”, säger boken och min vänsterhand skriver säkert fantastiska saker. Om jag kunde läsa.
4 januari 2009
Anne Wiazemsky
Om jag vill berätta om en sommar för länge sedan och försöka återskapa den människa jag var då utan att ta hjälp av dagböcker eller brev, skulle bilden bli sann eller skulle den bli ett slags konstruktion av vem jag idag tror att jag var då?
Anne Wiazemsky berättar i radioprogrammet Biblioteket om hur hon tänkte när hon skrev boken Debutant. Boken handlar om den sommar som hon, 17 år , spelade in filmen Min vän Balthazar (Au hasard Balthazar) och inledde ett ”komplicerat förhållande” med filmens regissör. Hon ville skriva en roman, en självbiografisk, om den sommaren men hon ville göra det med hjälp av sina minnen och läste inte dagboken förrän efteråt. Enkelt var det inte, hon fick slita med att gestalta 17-åringens perspektiv på händelserna, att låta den vuxne Wiazemsky vara tyst.
Minnen är intressanta. Ett minne vi har av något som hände för väldigt länge sedan förändras över åren. Detaljer läggs till och dras bort. Tendenser finns hos människan att försköna eller tvärtom. För att citera muminpappa i hans memoarbok:
Mitt en gång goda minne har visserligen blivit lite dimmigt. Men med undantag för några små överdrifter och förväxlingar som säkert bara höjer lokalfärg och eldighet skall den här självbiografin bli fullständigt sanningsenlig.
Mina ungdomsminnen innefattar inte filminspelningar men ofta komplicerade relationer, dock inte med regissörer. Jag hade en idé att skriva mina memoarer när jag var femton då jag tyckte att jag ”sett allt, hört allt”. Resultatet blev femton maskinskrivna sidor – ett häfte. Jag kanske skulle pröva Wiazemskys idé och skriva om den, med dåtidens Ann-Sofies perspektiv för att sedan jämföra med originalet. Vad är sant och inte?
18 november 2006
Jodå jag läser
….men bredbandsbolaget i huset har blivit uppköpt och övergången till det nya företaget har varit – hm – osmidigt.
21 oktober 2006
Diktskola…av Marcus Birro
Hundra år sedan. Tv 3. Aschberg i direktsändning och han har som vanligt bjudit in en räcka intressanta människor. Bland dem, bröderna Marcus och Peter Birro som läser egen poesi medan de rör sig i studion. Jag minns inte dikterna men jag minns författarnas intensitet och tänkte att de här killarna kommer man att se igen.
Jag tänker på det tv-framträdandet när jag läser Marcus Birro:s Diktskola – författarns guide till galaxen. Den måste vara så bra för en ung människa som brinner för sitt skrivande. Detta ”ge dig aldrig” och ”det är de andra som är idioter” kan fungera som bränsle för unga författare. Det är det boken handlar om: Att inte ge upp. Inte så mycket ”hantverk” eller berättarteknik etc. Han berättar om sin egen kamp, om sitt eget skrivande på ett övertygande sätt. Är man författare så vet man det, menar Birro. Allt handlar om att inte ge upp sin dröm:
Måste du skriva, så måste du.
Han är ett bevis för sin övertygelse.
18 september 2006
Skriv på av Elizabeth George
Jag tycker om skrivande. Just nu har jag en kurs i Litterär gestaltning som är fantastiskt roligt. Ska vi ha någon lärobok av något slag, undrade jag och gick igenom en del böcker i ämnet. Den här, Skriv på är kriminalromanförfattaren Elizabeth George bidrag i den stora mängd böcker i ämnet.
Bra är den! Den är tydlig och detaljerad och med utmärkta exempel på exempelvis hur man lär känna sina karaktärer i noveller och romaner. Kvinnan är högst disciplinerad, visar det sig när hon går igenom hur hennes arbetsprocess ser ut. Men så har hon spottat ur sig ett antal (12 tror jag) tjocka böcker sedan sin debut i mitten av 80-talet.
Jag tror att jag har en bra koll på svenska böcker i skrivande men om någon har tips på bra engelska titlar så berätta för mig.
