7 mars 2010
Farväl till Berlin
Sportlovets sista utlästa bok är en omläsning. Farväl till Berlin. Christopher Isherwood befann sig i Berlin mellan 1928 och 1933, strax innan Hitlers maktövertagande. Boken består av sex berättelser som kan läsas fristående eller tillsammans. Han skrev boken 1939 och hade alltså ett visst perspektiv när han skildrar den turbulenta och obehagliga stämning som fanns i staden. Obehaglig men samtidigt wildn’crazy på sitt sätt. Farväl till Berlin är boken bakom filmen Cabaret.
En enda man är en annan roman av Isherwood, skriven 1964 och översatt till svenska 2005. Nu filmad – extremt snyggt – med Colin Firth i huvudrollen. Salamonski, förlaget som givit ut romanen, skriver på sin blogg Kulturbilagan att:
Bortsätt från en svavelosande recension så fick boken väldigt fint mottagande i pressen. Men det finns fortfarande en pall böcker kvar och jag skulle vilja pocka lite på er uppmärksamhet angående denna fantastiska, och fina, bok nu när den blir aktuell igen.
Uppmärksamheten är pockad!
Farväl till Berlin. Christopher Isherwood.
——–
Till Berlin åker jag om några veckor. Om Berlin har jag bloggat.
6 mars 2010
Kapten Nemos bibliotek – P O Enquist
Jag har genomgått biblioteket, men inte allt. Förr hade jag hemliga drömmar att det vore möjligt att lägga ihop allting, så att allting blev färdigt, tillslutet. Att till sist kunna säga: så var det, det var så det gick till, detta är hela historien.
Kapten Nemo. Chef för undervattensfarkosten i Vernes Den hemlighetsfulla ön. Här, i Enquists roman, träder han in igen som en välgörare. I kaptenens bibliotek finns barndomens landskap och berättelser.
Johannes och den namnlöse jag-berättaren föddes samma dag på Bureå sjukhus, men av misstag förväxlades pojkarna och kom således till varandras föräldrar. Fel mor och far. Men misstaget måste rättas till. Utväxling sker när de är sex år gamla. Sådärja. Återbördade till sina rätta ursprung.
Nu, när Johannes ligger för döden, möts de igen i biblioteket. Barndomens händelser och tillvaron i farkosten smälter samman till en totalt magisk historia. Såväl det fragmentariska, stundom repetitiva återgivandet av historien som det som berättas är hisnande. Ord som frammanar det som ska komma. Brottstycken som sätts samman till en helhet. Jag läser ett skimmer av fantastik. Ibland är det tydligt och klart. Ibland får jag bara förhålla mig.
Jag har dragit ut och dragit ut på läsningen av bokens sista sidor, vill inte avsluta den. Sannerligen inte många böcker jag vill läsa om på en gång. Men nu vill jag.
Kapten Nemos bibliotek. Per Olov Enquist.
4 mars 2010
I Kapten Nemos bibliotek s. 238
Det drar sig ihop mot slutet. Prosan kräver (av) sin läsare. Inget hafsverk. Ord för ord. Mening för mening.
När något händer, och man ännu inte förstått att ingenting är ohjälpligt, blir man som en döv. Man hör ingenting, och då tror man att ingen talar. Man har ju bara dövörat att lita på. Och då är man alldeles ensam, hur många ropandes röster som än skulle omge den nödställde.
Helt tyst. Och vad ska man då höra.
Men det gives ju alltid något bättre än döden.
3 mars 2010
Människor på hotell
Att vistas i hotellfoajér tycker jag mkt om. Hotellfoajén är en tidlös plats som innebär att jag är på resande fot – ett fint tillstånd – eller så kan jag låtsas att jag är det. Tidlösheten och äventyret finns inbyggd i atmosfären. Som just nu, när jag smyghänger på Grand hotell Stockholm för att få rätta känslan i bloggen om Människor på hotell.
20-talets Berlin. Ett annat Grand hotel* som bildar ramberättelsen i romanen. På hotellet finns personalen med sin hierarki, gästerna med sin. Jag läser om fabriksdirektören som ordnar en viktig affär. Den bittre läkaren som piggar upp sig när han efter alla år av ensamhet får sällskap. Prima ballerinan som börjar se slutet av sin karriär men av en slump faller i kärlek till en ”tveksam men godhjärtad man.” Portieren som väntar på att hans fru ska föda deras barn. Att läsa romanen är som att titta på en fin svartvit film på TCM.
Att stå här på Grand Hotell i Stockholm är nästan lika fint.
Människor på hotell. Vicki Baum.
—–
Noterat:
Om författaren Vicki Baum går att läsa på Stadsbibblos sida.
Boken blev film 1932!
* Se här.
2 mars 2010
En öppen vinter – Ulf Lundell
För övrigt tycker jag – i all ödmjukhet – att Wahlström och Widstrand borde sända över ett recensionsexemplar å det snaraste.
2 mars 2010
Mot ännu en sommar – Janet Frame
Försiktigt skriver jag små noteringar i marginalen. Utropstecken. Streckade linjer för särskilt bra ord och meningar. När jag bläddrar tillbaka är boken strösslad med meddelanden i blyerts.
Jag vill välja på måfå, men ryckt ur sitt sammanhang blir det något annat, annorlunda.
Mot ännu en sommar handlar om Grace, författare från Nya Zeeland som numera likt flyttfågeln dragit till England. Ett veckoslut hos bekanta, Anne och Philip, norr om London bildar en ram i vilken jag får glida in och ut ur Grace drömmar, verklighet, böcker hon läser och händelser hon minns. Läser hennes ångest över att inte vara en spirituell gäst, ser hennes längtan efter att få återgå till att skriva.
Grace lever i en självvald exil. Hon är flyttfågeln som inte vill stanna på sin plats. Äventyraren. Självrannsakar och skriver att hon
[...] rös åt sin oförmåga att sätta ihop en enda vacker värdig mening
Jag tröstar dig, Grace. För i Mot ännu en sommar är alla meningar vackra och värdiga.
Mot ännu en sommar. Janet Frame.
28 februari 2010
En station från Paradiset
Jag känner mig som Duktiga Flickan när jag lägger undan boken. Att jag tog mig till slutet beror på att jag ville veta hur det skulle gå för Oknytt, huvudpersonen i romanen. I övrigt var den här historien måttligt intressant, för min del. Den första tredjedelen utspelar sig i Sthlm. Fyra personer. BDSM-kuliss. Oknytt, orm, lo och Varg kallar de sig. Varg är The Leader och han styr de övriga med till synes fast hand. I nästa tredjedel har Oknytt stuckit till Amsterdam och där tar ett sago-orienterat berättande över. Osannolikt behöver inte vara tråkigt men här har jag det. Det här avsnittet kunde ha varit vad och var som helst och känns inte alls som en integrerad del av det övriga. Avslutningsvis återvänder Oknytt till Stockholm och ett slags crescendo uppstår med uppgörelser till höger och vänster.
Varför har jag tråkigt av läsningen? Det är ju en udda historia. Miljöer jag inte vistas i. Bilder att fundera över. Det borde göra mig glad i stället. Men jag tror att det beror på de karaktärer som omger Oknytt. De blir opersonliga, stereotypa, inte ens tillräckligt sagoaktiga för att jag ska intressera mig mer för dem än med ett jaha?.Så kan det gå.
En station från Paradiset. Mariette Glodeck.
——–
Betydligt bättre tyckte jag om författarens förra bok Röda-vita rosen.
28 februari 2010
En station från Paradiset – läsrapport efter halva
Nej! Namnen som Oknytt, orm, lo och Varg – och Fisk! – får mig att tvärnita. Två sidor in och jag vill lägga boken åt sidan. Sansar mig. Nuvareväländåsåatt … jag tänkt mig läsa sportlovsböckerna i ett svep. Först efteråt – okej, också lite mitt i som nu – avgöra hur det var. Koncentrerad läsning. Uthållighet. Tålamod. Lite som ett slavkontrakt. Men långt ifrån ett sådant som Varg upprättar för Oknytt. I hans ingår ett mått lidande. I mitt ingår bara just en smula uttråkande…men jag minns vad Jessica hos Bokhora skrev när jag lät mig tipsas om En station från Paradiset. Det blir bättre när Amsterdam är miljön. Uthållighet.
Hon har rätt. Jag fastnar inte i namnen längre. Jag upprörs inte över de maktförhållanden som präglar. Jag läser på. To the Bitter End
27 februari 2010
Går det åt helvete är jag ändå född
Ett samhälle i förfall.
En dag räknar jag alla döda mellan 15.00 och 23.30. Jag räknar från nyheterna, deckare, thrillers, actions, dokumentärer. Jag räknar och skriver staplar. Sen river jag pappret i små bitar, spolar ner det på toa, lutar mig över stolen och känner ett uppkast närma sig.
En kvinna i – kroppsligt - förfall
För jag är redan på väg mot skelettet. Huden vill släppa taget om det, ge sig i väg, nyper jag i skinnet, slätar det inte ut sig lika snabbt längre och återfår sin form, med armarna i en viss vinkel ser det ut som om skinnet ska lossna från benet, huden vill inte vara hos mig längre och sitter jag för länge i samma ställning är knälederna tröga att räta ut, skelettet trilskas och allt är tecken, ålderstecken, dödstecken
Ett slags upplösning
Man lämnar någon, blir lämnad, man tappar, något ruttnar och man kastar, man river hus, man knäpper bort ett teveprogram, en nyhet jagar iväg en annan nyhet [...] dyker upp och försvinner, lämna lämna jordelivet.
Trots att jag ser de fetade orden här ovan är det här ingen pessimistisk bok. Det är en beskrivning av ett tillstånd men också av ett motstånd. Gränsen mellan dödsfruktan och livsglädje kan vara hårfin. Det här är en tuff betraktelse av en likaledes betraktare. Välskrivet och välbegrundat.
Går det åt helvete är jag ändå född. Agneta Klingspor
——–
Bokförlaget mormor är är ett förlag jag tidigare inte hört talas om. Flera lockande böcker.
27 februari 2010
Går det åt helvete är jag ändå född – läsrapport efter halva
Det första jag läser av Agneta Klingspor. Lånebok från kärt bibblo, där den klargula boken stod exponerad på hylla och titeln är tilltalande. Går det åt helvete är jag ändå född.
Vi är i Stockholm. Det är författaren som skriver, skriver om skrivandet
Jag skriver ner allt jag ser, skriver ner vattnet skvimpar mellan stadsdelarna, skriver ner vinden tjofsar i håret, skriver ner en flock duvor vänder exakt samtidigt i luften ovanför Katarinavägen.
Det är hårt och kallt. Hemlöst.
Du vet att det inte är nåt fast, säger sjuksköterskan, Ingen fara, säger jag. Den enda fasta är min lägenhet. (Men den kan brinna och försvinna) Vi åker längs Gamla stan på väg mot Gärdet och uteliggarnas boplatser, jag ska assistera. [...]- Döden kommer att bli ett riktmärke, nån måste dö först innan dom begriper, säger hon rätt ut i bilen, mer som om hon talade för själv eller för att lätta på trycket.
Det är kroppars vätskor och avfall som beskrivs. Och där läser jag snabbt och flyktigt för orden skapar bilder i huvudet och jag äcklas men det andra överväger och jag fortsätter att läsa
