7 mars 2010
Farväl till Berlin
Sportlovets sista utlästa bok är en omläsning. Farväl till Berlin. Christopher Isherwood befann sig i Berlin mellan 1928 och 1933, strax innan Hitlers maktövertagande. Boken består av sex berättelser som kan läsas fristående eller tillsammans. Han skrev boken 1939 och hade alltså ett visst perspektiv när han skildrar den turbulenta och obehagliga stämning som fanns i staden. Obehaglig men samtidigt wildn’crazy på sitt sätt. Farväl till Berlin är boken bakom filmen Cabaret.
En enda man är en annan roman av Isherwood, skriven 1964 och översatt till svenska 2005. Nu filmad – extremt snyggt – med Colin Firth i huvudrollen. Salamonski, förlaget som givit ut romanen, skriver på sin blogg Kulturbilagan att:
Bortsätt från en svavelosande recension så fick boken väldigt fint mottagande i pressen. Men det finns fortfarande en pall böcker kvar och jag skulle vilja pocka lite på er uppmärksamhet angående denna fantastiska, och fina, bok nu när den blir aktuell igen.
Uppmärksamheten är pockad!
Farväl till Berlin. Christopher Isherwood.
——–
Till Berlin åker jag om några veckor. Om Berlin har jag bloggat.
3 mars 2010
Människor på hotell
Att vistas i hotellfoajér tycker jag mkt om. Hotellfoajén är en tidlös plats som innebär att jag är på resande fot – ett fint tillstånd – eller så kan jag låtsas att jag är det. Tidlösheten och äventyret finns inbyggd i atmosfären. Som just nu, när jag smyghänger på Grand hotell Stockholm för att få rätta känslan i bloggen om Människor på hotell.
20-talets Berlin. Ett annat Grand hotel* som bildar ramberättelsen i romanen. På hotellet finns personalen med sin hierarki, gästerna med sin. Jag läser om fabriksdirektören som ordnar en viktig affär. Den bittre läkaren som piggar upp sig när han efter alla år av ensamhet får sällskap. Prima ballerinan som börjar se slutet av sin karriär men av en slump faller i kärlek till en ”tveksam men godhjärtad man.” Portieren som väntar på att hans fru ska föda deras barn. Att läsa romanen är som att titta på en fin svartvit film på TCM.
Att stå här på Grand Hotell i Stockholm är nästan lika fint.
Människor på hotell. Vicki Baum.
—–
Noterat:
Om författaren Vicki Baum går att läsa på Stadsbibblos sida.
Boken blev film 1932!
* Se här.
10 februari 2010
Jag packar min väska – februari 2010
Jag ska flyga till Trondheim tillsammans med Janet Frame. Så var planen. Lagunen och alla tre självbiografierna nerpackade. Men så går jag in på Aka Huddinge, läser första sidan i Till sista andetaget och vill läsa alla andra sidor i den snarast och därefter får jag ett spontantips om Idilia Dubbs dagbok så den lånar jag med mig från mitt närbibblo. Därmed kan man säga att jag rustad för alla eventualiteter. Flygstrejker, snöstormar, jag klarar allt.
(Trondheim är för övrigt en enastående liten trevlig norsk stad där man gärna kör mot rött ljus. Mycket säreget. Men annars pratar vi djup fjord och höga fjäll, god mat och finfina caféer.)
20 januari 2010
Älskade syster – Joyce Carol Oates
Någon i familjen Rampike kommer att drabbas av någonting mycket ont, och det finns ingenting som Skyler kan göra för att förhindra det.
Och det är därför som berättelsen är obehaglig och tvångsmässigt trög: Skyler (nitton år gammal) klarar svårligen av att återvända till de allt mer traumatiska scenerna i (den nioårige) Skylers liv, och ändå måste han/jag göra det.
Äntligen, säger jag när jag slår samman Älskade syster. Berättelsen är obehaglig. Skyler (nitton år gammal) berättar om mordet på sin syster Bliss , skridskoprinsessa. Underförstått ligger genom hela romanen att han är skyldig och det gör inte hela den här skruvade historien mindre otäck. Han kryddar sin berättelse med fotnoter, klotter och överstrykningar vilket gör romanen mycket visuell. Hur löser man det i en ljudbok?
Romanen är lång. Därav mitt äntligen. Det var ibland som att gå och gå och aldrig komma till, ja du vet. Dit når jag till sist. Och till skillnad mot det mord som är utgångspunkt för Oates får mordet på skridskoprinsessan Bliss Rampike en lösning.
Läsrapport halvvägs.
Att läsa ombord på en nästan öde skärgårdsbåt är behagligt. Jag läser några sidor och lyfter sedan blicken och tittar på något ständigt vackert. Isen täcker havet i Stockholms skärgård, Bara ibland – som på bilden – när sunden är trånga bryts isen upp i stora flak.
Älskade syster. Joyce Carol Oates
17 januari 2010
Sorrentino och Kinsella
Några vinterdagar i Visby. När jag kliver av färjan tänker jag att det är säkert inte svårt att ta sig upp till Söderport. Men hur ska jag sedan ta mig ner? Halkan, my friends, halkan.
Men det fanns inget att frukta. Visbys backar är välsandade. Hela fredagen lyssnade jag. Det var Reading, där valda delar av drygt tio filmmanus gestaltades av skådespelare från ön. I övrigt åt jag goda middagar, fikade och städade. Mellan varven läste jag Flickan från tjugotalet av Sophie Kinsella.
Lara, 28. Arbetar på headhunter-firma med kompanjonen Natalie som just övergivit företaget för en semester i Indien – ospecificerat hur länge. Övergivit Lara har också pojkvännen Josh. Nu sitter hon mot sin vilja på gammelmoster Sadies begravning – för familjens skull. Då. Sadie återuppstår – som spöke och uppmanar Lara att hitta ett förlorat halsband. Först när det är funnet kan Sadie dö på riktigt. En helt osannolik och skruvad historia. Men oftast trovärdigt berättad och ett oavbrutet bemödande att vara rolig. För mycket dialog och beskrivning och några irriterande logiska luckor. Men inte mer än det fungerar utmärkt som är min underhållningsbok under en späckad helg. Jag lade den på ett bord i foajén så att andra kan läsa den.
Hemresans läsning är något helt annat. Gilbert Sorrentinos debutbok.
Att upptäcka, efter sju år, att ha inte känner henne, sin fru. Och ha pengar till hands, att sticka, åka till Mexiko. Och varför inte konfrontera henne där, bryta sig ut ur den kokong som han så noggrant slut sig i, den mumien. Att se på sina barn, fria bilder av dem bruna under den skarpa solen, utmejslade ur solskenet.
Så är tanken. Maken, aldrig namngiven tar ut sin familj på en resa. Med bil. Med chaufför. Platserna blir framåtrörelsen i romanen – perforerade med tillbakablickar från Brooklyn och Manhattan några månader tidigare. Tillsammans en vägbeskrivning till äktenskapets slutstation.
Det här är tjugotalsflickans motsats. Ett tätt poetiskt språk.
Vad? Grönt, regn, grått. Grå himmel, grått regn, det gröna vittrar sönder i regnet.
Svärta och upplösning. Det blir flera Sorrentino.
Flickan från tjugotalet. Sophie Kinsella
Himlen förändras. Gilbert Sorrentino
13 januari 2010
Jag packar min väska – januari 2010
Årets första resa är nästan som utomlands – Gotland! Några dagar i Visby har jag framför mig. Med snö! Det har jag faktiskt aldrig varit med om. När jag vintertid var på ön senast, gifte jag mig, och då regnade det mest.Utomhus.
Den här gången ska jag arbeta och så har jag blivit inbjuden till reading av flera filmmanus. Det tycker jag om. Såväl reading som filmmanus som inbjudning. Jag vet att jag dessutom kommer äta åtminstone en lunch på Bakfickan vilket hör till topp-tio för Livets Trevligheter.
Jag slutläser Joyce Carol Oates Älskade syster, skojläser Flickan från tjugotalet av Sophia Kinsella och djupläser Att vinna en tro och förlora sig själv.av Anders Haag . Utöver det ser jag fram mot Vi har redan sagt hejdå av Daniel Åberg samt Bumerang av Tatiana de Rosnay.
11 januari 2010
Bibblo-spaning
Då och då åker jag färjan Lotten över Hammarby sjö. Resan som tar ungefär fyra minuter kan ägnas åt att botanisera i fartygets låne- och byteshylla för böcker. Ibland kan där vara en smula magert men oftast finns omkring hundra titlar, varav hälften jag aldrig har hört talas om. Hittar man någon kan man ta den. Har man böcker över – som jag har nu – kan man ställa dit dem.
14 november 2009
I taket strålar böckerna
Vi åker metro i Bryssel. Vi tycker att vagnarna är bruna. Bruna och fula och när vi går i kvarteren runt Grand Place dömer vi fortfarande med samma ord. Då går vi mot Place St Katherine och det bruna luckras upp. Det kommer blå himmel. gröna träd, guldramar och gyllene Chardonnay tillsammans med musslorna. Nästan inget brunt alls.
Sedan besöker vi boklådorna. En efter en. Hänförs och häpnas. Vilken tycker vi mest om? Vi kan inte enas.
I taket på cook&book strålar böckerna och vi tittar på de flamländska omslagen och vill lära oss ännu ett språk.
7 november 2009
Sagor från Berlin – 3 av 3
Hela staden är monumental och minnesmärkt. Glöm inte kriget. Glöm inte förintelse av alla slag. Glöm inte vem som bodde här. Glöm inte vem som fängslades. Glöm inte vem som hade makten. Glöm inte.
Vi vandrar runt och imponeras och förfäras av det som står kvar, det som tagits om hand, det som byggts nytt. Vi planerar nästa resa hit.
Kompanjoner:
Brev från nollpunkten. Peter Englund
Ulrike och kriget. Vibeke Olsson
18 oktober 2009
Sagor från Berlin 2 av 3
Det enda jag vill säga med det här, C, är att jag är ute en heldag i Berlin på egen hand och i huvudsak tittar på gravar. Grave-spotting. Minsann, ska det till ett engelskt uttryck för att riktigt sätta fingret på det jag gärna gör på mina resor? Berlin är inget undantag.
Vallgrens första kapitel heter kyrkogårdsprolog. Här låter han till exempel olika döda människor som är begravda på gravplatsen Dorotheenfriedhof återuppstå i essäistiskt format. På Dorotheenfriedhof ligger till exempel Bertold Brecht med sin skådespelande hustru Helene Weigel. Här hittar man också Hegels gravplats. Men det är egentligen inte kända människors gravar som är mitt fokus även om också dessa är intressanta. nej, det är gravar och gravplatser i allmänhet jag gärna studerar. Riter kring döden är intressanta.
Jo, jag fotograferade några intressanta gravar, men ska jag egentligen visa den minimalistiska graven som får mig att tänka på Japan? Eller den handsnidade träfiguren? Eller räcker det bara att jag rekommenderar alla Berlin-besökare att också gå till Dorotheenfriedhof ?
