6 mars 2010
Kapten Nemos bibliotek – P O Enquist
Jag har genomgått biblioteket, men inte allt. Förr hade jag hemliga drömmar att det vore möjligt att lägga ihop allting, så att allting blev färdigt, tillslutet. Att till sist kunna säga: så var det, det var så det gick till, detta är hela historien.
Kapten Nemo. Chef för undervattensfarkosten i Vernes Den hemlighetsfulla ön. Här, i Enquists roman, träder han in igen som en välgörare. I kaptenens bibliotek finns barndomens landskap och berättelser.
Johannes och den namnlöse jag-berättaren föddes samma dag på Bureå sjukhus, men av misstag förväxlades pojkarna och kom således till varandras föräldrar. Fel mor och far. Men misstaget måste rättas till. Utväxling sker när de är sex år gamla. Sådärja. Återbördade till sina rätta ursprung.
Nu, när Johannes ligger för döden, möts de igen i biblioteket. Barndomens händelser och tillvaron i farkosten smälter samman till en totalt magisk historia. Såväl det fragmentariska, stundom repetitiva återgivandet av historien som det som berättas är hisnande. Ord som frammanar det som ska komma. Brottstycken som sätts samman till en helhet. Jag läser ett skimmer av fantastik. Ibland är det tydligt och klart. Ibland får jag bara förhålla mig.
Jag har dragit ut och dragit ut på läsningen av bokens sista sidor, vill inte avsluta den. Sannerligen inte många böcker jag vill läsa om på en gång. Men nu vill jag.
Kapten Nemos bibliotek. Per Olov Enquist.
3 mars 2010
Människor på hotell
Att vistas i hotellfoajér tycker jag mkt om. Hotellfoajén är en tidlös plats som innebär att jag är på resande fot – ett fint tillstånd – eller så kan jag låtsas att jag är det. Tidlösheten och äventyret finns inbyggd i atmosfären. Som just nu, när jag smyghänger på Grand hotell Stockholm för att få rätta känslan i bloggen om Människor på hotell.
20-talets Berlin. Ett annat Grand hotel* som bildar ramberättelsen i romanen. På hotellet finns personalen med sin hierarki, gästerna med sin. Jag läser om fabriksdirektören som ordnar en viktig affär. Den bittre läkaren som piggar upp sig när han efter alla år av ensamhet får sällskap. Prima ballerinan som börjar se slutet av sin karriär men av en slump faller i kärlek till en ”tveksam men godhjärtad man.” Portieren som väntar på att hans fru ska föda deras barn. Att läsa romanen är som att titta på en fin svartvit film på TCM.
Att stå här på Grand Hotell i Stockholm är nästan lika fint.
Människor på hotell. Vicki Baum.
—–
Noterat:
Om författaren Vicki Baum går att läsa på Stadsbibblos sida.
Boken blev film 1932!
* Se här.
2 mars 2010
Mot ännu en sommar – Janet Frame
Försiktigt skriver jag små noteringar i marginalen. Utropstecken. Streckade linjer för särskilt bra ord och meningar. När jag bläddrar tillbaka är boken strösslad med meddelanden i blyerts.
Jag vill välja på måfå, men ryckt ur sitt sammanhang blir det något annat, annorlunda.
Mot ännu en sommar handlar om Grace, författare från Nya Zeeland som numera likt flyttfågeln dragit till England. Ett veckoslut hos bekanta, Anne och Philip, norr om London bildar en ram i vilken jag får glida in och ut ur Grace drömmar, verklighet, böcker hon läser och händelser hon minns. Läser hennes ångest över att inte vara en spirituell gäst, ser hennes längtan efter att få återgå till att skriva.
Grace lever i en självvald exil. Hon är flyttfågeln som inte vill stanna på sin plats. Äventyraren. Självrannsakar och skriver att hon
[...] rös åt sin oförmåga att sätta ihop en enda vacker värdig mening
Jag tröstar dig, Grace. För i Mot ännu en sommar är alla meningar vackra och värdiga.
Mot ännu en sommar. Janet Frame.
28 februari 2010
En station från Paradiset
Jag känner mig som Duktiga Flickan när jag lägger undan boken. Att jag tog mig till slutet beror på att jag ville veta hur det skulle gå för Oknytt, huvudpersonen i romanen. I övrigt var den här historien måttligt intressant, för min del. Den första tredjedelen utspelar sig i Sthlm. Fyra personer. BDSM-kuliss. Oknytt, orm, lo och Varg kallar de sig. Varg är The Leader och han styr de övriga med till synes fast hand. I nästa tredjedel har Oknytt stuckit till Amsterdam och där tar ett sago-orienterat berättande över. Osannolikt behöver inte vara tråkigt men här har jag det. Det här avsnittet kunde ha varit vad och var som helst och känns inte alls som en integrerad del av det övriga. Avslutningsvis återvänder Oknytt till Stockholm och ett slags crescendo uppstår med uppgörelser till höger och vänster.
Varför har jag tråkigt av läsningen? Det är ju en udda historia. Miljöer jag inte vistas i. Bilder att fundera över. Det borde göra mig glad i stället. Men jag tror att det beror på de karaktärer som omger Oknytt. De blir opersonliga, stereotypa, inte ens tillräckligt sagoaktiga för att jag ska intressera mig mer för dem än med ett jaha?.Så kan det gå.
En station från Paradiset. Mariette Glodeck.
——–
Betydligt bättre tyckte jag om författarens förra bok Röda-vita rosen.
27 februari 2010
Går det åt helvete är jag ändå född
Ett samhälle i förfall.
En dag räknar jag alla döda mellan 15.00 och 23.30. Jag räknar från nyheterna, deckare, thrillers, actions, dokumentärer. Jag räknar och skriver staplar. Sen river jag pappret i små bitar, spolar ner det på toa, lutar mig över stolen och känner ett uppkast närma sig.
En kvinna i – kroppsligt - förfall
För jag är redan på väg mot skelettet. Huden vill släppa taget om det, ge sig i väg, nyper jag i skinnet, slätar det inte ut sig lika snabbt längre och återfår sin form, med armarna i en viss vinkel ser det ut som om skinnet ska lossna från benet, huden vill inte vara hos mig längre och sitter jag för länge i samma ställning är knälederna tröga att räta ut, skelettet trilskas och allt är tecken, ålderstecken, dödstecken
Ett slags upplösning
Man lämnar någon, blir lämnad, man tappar, något ruttnar och man kastar, man river hus, man knäpper bort ett teveprogram, en nyhet jagar iväg en annan nyhet [...] dyker upp och försvinner, lämna lämna jordelivet.
Trots att jag ser de fetade orden här ovan är det här ingen pessimistisk bok. Det är en beskrivning av ett tillstånd men också av ett motstånd. Gränsen mellan dödsfruktan och livsglädje kan vara hårfin. Det här är en tuff betraktelse av en likaledes betraktare. Välskrivet och välbegrundat.
Går det åt helvete är jag ändå född. Agneta Klingspor
——–
Bokförlaget mormor är är ett förlag jag tidigare inte hört talas om. Flera lockande böcker.
26 februari 2010
Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf
Det outplånliga minnet från när jag var 17 år: Berättelsen handlar om den onde herr Arne som har en läderpung full av pengar och han är snål och delar inte med sig och han går ner sig på isen och drunknar.
Omläsning: Herr Arne förefaller vara en god man med sina pengar i en ekkista. När han mördas för pengarnas skull dödas också hela hans hushåll. Alla utom jungfrun Elsalill som tas omhand av den rättrådiga Torarin, fisksäljare. Problem uppstår när mördarna känns igen och tycke uppstår mellan en av dem, sir Archie, och Elsalill. Ska hon förråda sin älskade eller rädda honom?
Herr Arnes penningar var ursprungligen en gymnasieläsning som föll riktigt illa ut och jag blev aldrig riktigt sams med Selma Lagerlöfs berättarglädje och magiska realism. Jag har läst flera av hennes romaner, men mer av plikt än lust. Med kvällens 84 sidor långa läsning har jag allt gett Selma upprättelse.
Herr Arnes penningar. Selma Lagerlöf
——
Berättelsen lästes inom ramen för Skrivande svenskor 1900-1950, skapad av Martina på bloggen Ett hem utan böcker. Nästa omgång handlar om Elin vägner.
25 februari 2010
Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg
Att vara Filip. Jag funderar över vad jag ska välja för ord för att beskriva hur Daniel Åberg berättar om huvudpersonen Filip. Karaktärsstudie låter som psykologiskt läroboksvokabulär. Tättintill är ordet jag väljer. Tättintill Filip är jag när jag hejar på honom med allt hårdare hållna tummar och högre hejaramsor. Trots att han inte alls alltid är särskilt sympatisk eller kanske just därför, det gör honom mänsklig. Tättintill alltså, och med hög närvarokänsla får jag följa honom, ung man som skyr eller söker kärleken.
Att du går omkring och letar hos tjej efter tjej om hon kan tänkas vara den som du ska vara för evigt kär i. Och när du inte får den känslan så går du genast vidare
säger en av kvinnorna runt honom. Så träffar han Iris, som rör vid nånting i Filip. Något skrämmande. Och tvärtom.
Det är något med dina ögon. Något med din blick när du retas med mig, något som får mig att vilja fortsätta se på dem. Men det är för jobbigt, jag tittar bort.
Att vara där. Det finns flera skäl till att närheten till Filip skapas. Ett är att författaren inte släpper taget om romanens huvudperson. Han gestaltas grundligt och inkännande och blir en sammansatt och högst mänsklig karaktär. Att skriva i jag-form och presens behöver inte alls ge en önskad närvarokänsla men i den här romanen är det så. Det täta förstärks också språkligt på sådana här sätt:
[...] jag skulle ha lett tillbaka och fyllt på i hennes g
- Nu drar vi. Adios adios, säger Amanda till Eskil som står med lång blick i hallen. Hon ger mig champagnen och jag håller för med tummen och öppnar dörren.
las och det skulle inte ha behövt vara svårare än så.
Den brutna kronologin. I början blir jag störd. Men vad är det här? Var är vi tiden, vilken tjej är det nu som är ”hon”? Men det tar bara några sidor förrän jag ser det smarta i sättet att röra sig i kronologin och på så sätt förstärka och öka dramatiken i det som händer. Inte minst slutet. Lyckat.
Om Dannyboy och kärleken var en fickplunta kittlande mouss-vin intagen i smyg under guidad stockholmspromenad är det här något annat. Svartare och mörkare, ett sår där skorpan gång på gång rivs av. En finsprit. Med eftersmak.
Vi har redan sagt hej då. Daniel Åberg.
———-
Någonting om slutet tänker jag säga nu. Vill du inte veta så sluta läs här. I filmen Before Sunset får författaren frågan om slutet i sin bok: Hur går det? Han svarar:
It’s a good test. Right? If you’re a romantic
or a cynic.
Jag är inte cynisk. Med det som utgångspunkt tolkar jag slutet i Vi har redan sagt hej då, eller början.
20 februari 2010
No och jag
Jag haltar i läsningen de första sidorna. Berättelser i jag-form har sina sidor när språket ska rimma lika med ålder och situation. Och jag har mitt huvud fullt av hur unga pratar och tänker i Sverige. Sällan hör jag:
Jag hade hoppats på respit men gick på en nit. [...] träffad av blixten skulle jag falla död ner från min ringa höjd med spretande Converse.
Sen skärper jag mig och tänker att jag ska tänka franska i stället och det där inledande hacket försvinner snart. Att läsa romanen med dess energiska flöde av staplade satser blir lätt och enkelt. I sammandrag: Lou ska hålla ett föredrag i skolan. Kommer i hast på att det ska handla om en hemlös kvinna. Träffar då No och vill av hela sitt hjärta hjälpa henne till ett bättre liv. Till sin hjälp får Lou också Lucas, klassens värsting. Lou övertygar sin föräldrar om att No ska få flytta in till dem och hon gör det och familjen som haltat sig fram efter en tragisk förlust repar sig.
Det här är en roman om vänskap. Kärleken som drivkraft. Den som får Lou att offra och slita och hoppas och önska. Kärlek som skapar en mittpunkt, en axel att låta tillvaron allt bättre snurra kring. Till en dag då axeln kollapsar. Nej, inget slutavslöjande. No och jag tycker jag om att läsa därför att den är intagande utan att vara smetig, en risk jag alltid fasar när det kommer till berättelser om kärlek. Språket samarbetar fint med berättelsen och skapar en takt i läsningen som är lämplig och snabb.
Några rader om baksidetextens beskrivning av trettonåriga Lou – en överintelligent tjej. Varför måste hon vara överintelligent eller brådmogen? För att det ska bli en bok för vuxna? Boktoka menar:
Är det ett av få sätt att försöka komma barn/ungdomar inpå livet, i skildringar som inte är tillbakablickar av vuxna? Lite luddigt, men förstår du hur jag menar? Är det som
Normal tonåring berättar i nutid = ungdomsbok
Överintelligent tonåring berättar i nutid = vuxenbok
Ungdom ser tillbaka på ungdom = ungdomsbok
Vuxen ser tillbaka på ungdom = vuxenbok
Något att tänka på.
Med No och jag har jag därmed läst sex böcker ur Sekwas utgivning. Det förvånade mig då jag trodde jag läst nästan samtliga. Bör åtgärdas.
No och jag. Delphine de Vigan.
18 februari 2010
Till sista andetaget
Jag förstår intellektuellt att jag läser något mycket bra. Språket. De små rörelserna. Geografin. Utkanten. Ändå dröjer det länge, kanske ända till sidan 250, innan jag också berörs på andra plan. Huvudpersonen Lo blir en flyktig varelse. Jag behöver inte tycka om människor jag läser om, inte förstå deras motiv, verkligen inte identifiera mig med dem. Men jag behöver beröras empatiskt om det ska bli något stort. Det måste bränna till. Och det är långt till sidan 250. I anteckningarna skriver jag:
Det täta förhållandet mellan Lo och Lukas. Mellan Lo och hennes mamma. Kärlek i symbios. Som om hon fastnat i undervegetationens snaror i sjön. Hennes behov av att slita sig loss från allt. Ett snitt bara. Snabbt och inte titta efter hur stor skadan blir. Det destruktiva. Hon fortsätter att leva i Utkanten, också i Stockholm och alla andra städer. Att undvika att låta sig älskas. Hon blir något oåtkomligt. Också för mig.
När jag lägger ifrån mig boken känns det som något stort har undsluppit mig. Ett stråk av besvikelse drar förbi. Det är som om andra sett saker som jag inte sett. Tänker: jag ger romanen några dagar innan jag skriver om den. Nu har det dagarna gått och jag säger: Jag behöver ingen framåtrörelse i böcker jag läser. Men en riktning. Också en rörelse som går runt runt i cirklar har en riktning. Jag ser den riktningen när jag lagt från mig boken. Men romanen stannar i min utkant.
Till sista andetaget. Anne Swärd
6 februari 2010
The Illustrated man av Ray Bradbury
Dystopiska teman i samtalen. Är Wall-E att betrakta som en dystopi eller är historien efter det dystopiska? På vilket sätt skildrar böcker som 1984 och Du nya sköna värld sin egen samtid? I jakten efter dystopiska noveller hittar vi Ray Bradburys Den illustrerade mannen.
Den illustrerade mannen kom vandrande över backkrönet och stod still ett ögonblick och avtecknade sig mot himlen.[...] ”För ni förstår” , sade Den illustrerade mannen, ”att de här Illustrationerna förutsäger framtiden.
[...] Arton Illustrationer, arton berättelser. Jag räknade dem en efter en. Först fästes mina ögon på en scen med två människor i. Jag såg en flock gamar uppe på en brinnande köttfärgad himmel, jag såg gula lejon och jag hörde röster. Den första Illustrationen skälvde och vaknade till liv…
Ibland är vi redan i framtiden. Som i Savannen där den fantastiska Barnkammaren är en projektion av ungarnas drömmar och fantasier. Från att i början projicerat vackra sagovärldar blir Barnkammaren alltmer en bild av barnens mörkare tankar, en savann där blodtörstiga lejon vandrar och hotar. I Världens sista kväll befinner vi oss precis intill jordens undergång. Att är lugnt som innan stormen.
Novellsamlingen är utgiven 1951 och kan ibland beskriva tekniska önskedrömmar som 2010 är uppfyllda och realiserade. Men de handlar också om det oönskade som, tack och lov, icke är. Med ett enastående språk och fantastiska berättelser borde novellsamlingen om den mystiskt tatuerade mannen och de berättelser hans tatueringar består av nytryckas på svenska! (Berättelserna filmades 1969 och finns förstås här.)
Jag måste avsluta med ett citat från Artur Lundkvists recension av boken från utgivningen.
Hans magiska bilder glöder i tre dimensioner, friska som nyskurna rosor med daggdroppar mellan bladen.
Den illustrerade mannen. Ray Bradbury
Lejon: www.fotoakuten.se
