31 december 2008
Listan 2008
Årets bästa:
Hoppa hage av Julio Cortázar. Därför att språk och konstruktion tog nacksving på mig och jag ligger fortfarande däckad. Kafka på stranden av Haruki Murakami därför att historien är så oväntad och fantastisk att jag inte stängde munnen någon gång under läsningen.
Årets överraskning:
Guldsmedens hemlighet av Elia Barceló. Pluspoäng för det lilla formatet. Och det snygga omslaget.
Årets ”blogg som höjer min litterära nivå”
Carolines Tchoupitoulas
Årets bloggfynd:
Boktoka och Lizzy’s Literary Life
Årets bästa svenska:
En dramatikers dagbok av Lars Norén
Årets omläsning:
Den sista samurajen av Helen DeWitt. Läs om hennes senaste
Årets flytt:
ooofbok.blogspot.com som goes www.ooofbok.se den första januari 2009. Vi ses där
30 december 2008
Svenska ödehus
Det är något speciellt med ödehus. Hus med en historia och som av någon anledning blir lämnat. Det var ett tag sedan jag såg boken Svenska ödehus i bokhandeln, och jag har bläddrat i den men inte köpt. ”Jag köper den”, tänkte jag därför några dagar före jul, ”om jag får ett presentkort på böcker i julklapp” Ett presentkort dök upp och boken är min hand, precis så spännande jag trodde.
Fotografen heter Philip Pereira dos Reis. Författaren är Sven Olov Karlsson som skrivit Italienaren. Hans andra roman heter Amerikahuset och när jag på aka Götgatan nådde denna insikt köpte jag romanen också. Notera huset på framsidan.
,
26 juni 2008
Kafka på stranden av Haruki Murakami
530 sidor närmast oavbruten läsning. 15-årige Kafka Tamura rymmer hemifrån – en tydlig realistisk utgångspunkt Vad rymmer han från? Den förbannelse hans pappa lagt på honom. Den, att han ska döda sin far och ligga med sin mor. Oidipus-dilemmat placerad i japansk nutid.
Parallellt med Kafkas jag-berättelse följer jag också Nakata, den äldre mkt vänliga mannen som har ett uppdrag. Allt hänger förstås ihop. Tid och rum upphävs, men aldrig det att romanen, trots sin surrealism, tappar att vara realistisk och totalt trovärdig.
Och slutet? Jag tror min dotter sa att Murakami bygger upp någonting fantastiskt, med språk, människor och enastående händelser men att upplösningen blir för kvasifilosofisk. Så tycker i alla jag. Men det utesluter inte att romanen är helt fantastisk.
19 juni 2008
Talkin’ about freedom
Jag är fri, tänker jag. Jag sluter mina ögon och tänker en lång stund på det. Men jag förstår egentligen inte vad det vill säga
säger 15 årige Kafka Tamura i Murakamis Kafka på stranden, som jag just börjat läsa. Om han kunde diskutera saken med Birgitta Stenberg, 19, skulle de vara intressant att lyssna. I Kärlek i Europa är frihetskänslan det viktiga. Den unga kvinnan är ute i världen, hon skriver, hon är fri. Menar hon.
Ändå är underkastelsen stark. För pengar och husrum måste hon ställa upp på samvaro, på sex, på sådant som andra bestämmer. Det finns i sig inget sentimentalitet när författaren berättar om det, men jag tycker att det är sorgligt att läsa. Hon pratar om frihet i samma andetag som hon accepterar den där underkastelsen. Det finns ett äckel i att vara kvinna, ett kvinnligt kön och förhållandet till männen som dras till henne blir förstås en del i det äcklet. Det kommer i viss mån att ändras i romanen. Hon känner kärlek och längtan till kvinnor och där finns inte underkastelsen eller offer-rollen.
Men berättelsen är intressant. Strävan efter att bli bildad genom läsning av skönlitteraturen, strävan efter att bli författare är metodisk, kontrollerad och disciplinerad. Står i kontrast mot hastigt påkomna resor, nätter på barerna, farliga och oväntade möten.
Eller i harmoni med. Vilket man vill.
1 juni 2008
På spaning efter den tid som flytt
På caféet parallell-läser jag Kaltenburg av Marcel Beyer och Ladies av Mara Lee. I Kaltenburg är vi i den ornitologiska forskarvärlden. I Ladies rör vi oss i konstnärsvärlden. Mitt ordval ”värld” är väl det enda som förbinder dessa två böcker.
Beyer rör sig ledigt i olika tider och vi förflyttas mellan de olika tidsplanen på ett närmast subtilt, men aldrig tveksamt sätt. Berättarjaget intervjuas av en tolk som vill lära sig ornitologins område. I nutidens samtal med henne – fru Fischer – glider fokus över i minnen. Men med en replik eller en titt genom fönstret är läsaren – många sidor längre fram – tillbaka i nutiden. Kaltenburg var professor i zoologi, med alltmer tilltagande intresser för ornitologi. I historien om honom rör vi oss i tiden efter andra världskriget – i Dresden och kan följa en intressant historisk utveckling i det delade Tyskland. Det här eleganta glidandet mellan tidsplanen, mellan det individuella och det kollektiva, mellan det personliga och det allmänna är så välskrivet och det är längesedan jag läste något så bra och med så stor behållning.
Tidsplanen i Ladies är också väsentliga om än inte subtila. Här är kapitlen nogsamt rubricerade med just det årtal som är det som ska förtäljas. Också här rör vi oss fram och tillbaka för att få relationerna klarlagda mellan huvudpersonerna. Upplösningen är dramatisk och hela berättelsen är underhållande.
19 maj 2008
Anneli Furmark
Sätt något i händerna på mig som jag kan läsa mellan alla studentuppsatser.
Tre realistiska roliga, oroande, välskrivna, vältecknade böcker blev svaret på min uppmaning och jag borde förstås ha tecknat det här inlägget. Om jag kunde teckna alltså. Om jag kunde veta exakt vad som ska vara i bilden och vad som ska vara i texten. Det vet Anneli Furmark, uppvuxen i Luleå och författare till Labyrinterna, Amatörernas afton och Jamen förlåt då.
Furmark är född och uppvuxen i Norrland och det norrländska syns tydligt i hennes berättelser. Människor kan också vara på väg någonstans – till eller från. Det som är intressant i hennes sätt att berätta är att den sista serierutan knyter ihop berättelsen men alltid på ett oväntat sätt, som skulle kunna vara första rutan i en ny berättelse. Mkt elegant.
I serieberättandets helg passade jag också på att läsa Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu. Hon är så otroligt svartrolig!
19 maj 2008
Reglerna av Sara Mannheimer
I skönlitteraturen får man göra vad man vill, säger jag till studenterna.
Till exempel att radbryta efter varje mening.
Utan att därför ha indrag eller blankrad.
Men jag hatar det.
Därför att läsningen blir svår.
Sara Mannheimer gör så i Reglerna.
Bryter min viktigaste – enda? – skrivregel.
Men det är ju skönlitteratur.
På sidorna 2, 3 och 4 får jag säga det till mig själv.
Det är ju skönlitteratur.
Se bort från det där, Ann-Sofie.
Skärp dig och se bort från det där.
Då ser jag ett originellt sätt att använda språket.
Jag ville på impuls omedelbart in i lägenhetens opaka hörn för att liksom tillintetgöra närvaron närvaron av min existens till dess att den bultande inkräktaren upphört att kräva mig på den samma.
En skapande kvinna befinner sig initialt i ett hus, lite på nåder, och vill ordna tillvaron efter tydliga – eller? – regler men
Motstridigheterna är, när allt kommer omkring, mitt regelsystems ledmotiv.
Och allt är språkets förtjänst att jag läser den till sista sidan. Inte den jämna vänstermarginalen. Den hatar jag to the bitter end.
15 maj 2008
Hey Dolly av Amanda Svensson
Hey Dolly! Nu klappar jag samman boken och säger tack för titten. Du blev så här sammantaget en trevlig bekantskap och det är ju faktiskt roligt att läsa unga författare utan att de ska ner och gräva i Svarthålet för att Det-Ska-Vara Så. Du är ju optimist, Dolly, det får man ändå säga, utan att du därför blir Feel Good, mitt värsta uttryck när det gäller film och litteratur.
Sartre och Mårten och alla andra depprövar kan go fuck themselves. Det finns ett ljus som aldrig brinner ut. En liten metallicficklampa i bröstet på varenda människa.
Håller med, Dolly.
14 maj 2008
Hey Dolly s 149
Jag vet. Riktigt nedrigt att säga att jag läser den Mest Intressanta Bloggen utan att tala om adressen. Men jag är förbjuden. Dock. Den är så bra och välskriven av smart kvinna, 19 år, och när jag läser Amanda Svenssons förvisso också välskrivna bok tänker jag att jag nog skulle vilja läsa Bloggen. Hellre. För Svenssons språkvindlingar är så många och så långa att jag ibland tappar intresset och viskar lite lite tyst ”lugna ner dig” för mig själv och bannar mig direkt för man ska inte viska ”lugna ner dig” till unga kvinnor. Speciellt inte till de skrivande.
9 maj 2008
Hey Dolly läsrapport sidan 34
Sällan läser jag sena kvällar i sängen. För trött. Men när jag två kvällar i rad somnar med Hey Dolly av Amanda Svensson i näven, skyller jag på boken.
Men nu, dagtid tror jag annat
Jag är hemma hos Marvin och frostar av hans frys. Det kan kanske verka som ett uttryck för patriarkalt förtryck, men det är egentligen en terapeutisk åtgärd. Kan man smälta isen i en frys kan man kanske till slut smälta den isiga spindelväven kring hjärtats knutna näve och den arktiska tundran som börjat breda ut sej mellan Mårten och mej.
Lite fyndigt skriven, men inte så att jag får allergi. Jag läser helt enkelt vidare. På dagtid.
