Årets …

Ur årets boklista väljer jag

Årets bästa:
Kvinnor på ett tåg av Anita Nair. Tätt följd av Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda och Det är 1988 och har precis börjat snöa av Sigge Eklund.

Årets deckare:
Inget urval att tala om i år heller. Ingen faktiskt… Men jag har fått Dante-klubben som jullovs-läsning.

Årets facklitteratur:
Facklitteratur som jag läser i jobbet loggar jag inte. Men som facklitteratur kanske man kan peta in Elisabeth George:s Skriv på!

Årets överraskning
Dom blåa är fejk av Helena Baude. Såå rolig!

Årets bästa svenska
Det är 1988 och har precis börjat snöa av Sigge Eklund.

Årets jaha?
Tack och lov ingen bok med hög förväntan innan och efterföljande besvikelse efter i år!

Årets Hur har jag kunnat missa den här?

Glaskupan av Sylvia Plath.

och juryns specialpris till

Årets häftigaste
går som vanligt till

Ulf Lundell – oavsett om han kommer ut med roman eller inte

Resor i skriptoriet av Paul Auster

Hur skulle man läsa Resor i skriptoriet om det var den första Auster-bok man fått i sina händer? Kanske som jag gör inledningsvis: Tolkar mr Blank, instängd i ett slutet rum, som en man som begått onda gärningar under exempelvis ett krig. Men sedan börjar jag känna igen figurerna som besöker mr Blank. Här är det Anna som samtalar med mr Blank:

Är ni gift?
Har varit.
Varit?
Min man dog för tre år sedan.
Vad hette han?
David. David Zimmer

Namnet är bekant. Zimmer är den man som omkommer i en olycka i Illusionernas bok. Min läsning tar en annan vändning. Ett manuskript ligger på mr Blanks skrivbord och han har till uppgift att läsa det. Författaren heter John Trause, hämtad från Austers Orakelnatten. En efter en dyker bekanta personer och fenomen upp från Austers författarskap.

Så. Nog är mr Blank en man som begått onda gärningar. Men som Anna säger: ”Man gör vad man måste göra, och så inträffar det saker.” Mr Blank blir synonym med Författaren. I sitt slutna rum konfronteras han med romanfigurer ur sitt skrivarliv. De berättar metaforiskt om de uppdrag Blank sänt ut dem på och vilka konsekvenser det fick.

Boken blir en metatext om såväl skrivande som Austers skrivande.

Måste man älska Paul Auster för att tycka om den här boken? tänker jag när jag tittar i Austers intensiva blick på bokpärmarna. Jag vet inte. Inte ens kärlek räcker här, för så särskilt bra är inte Resor i skriptoriet. Vill man ha en dos Auster föreslår jag i stället Den röda anteckningsboken som kommit ut i ny översättning (och med nya texter).

Tätt intill dagarna av Mustafa Can

Jag citerar min mamma:

”Först läste jag i början men tyckte den var trälig (anm: fornsvenskt uttryck för långtråkig).
Då började jag läsa var femte sida, men det hjälpte inte.
Efter det läste jag lite i mitten. Men jag tyckte fortfarande inte att den var något vidare.
Då slutade jag.”

Jag skriver under på det.

Klinisk blick av Pia Dellson

O öde,
sänd bara skolfall
i min väg.
Helst sådana som står beskrivna
i jourläkarboken.

Klinisk blick – reflektioner kring läkekonsten är skriven av en läkarstudent i slutet av utbildningen. En ”bruksbok”, lagom stor att ha i fickan, skriver hon. Den är liten och läsvärd om man på någotsätt har en relation till sjukvården.

Vem har inte det.
Ibland mer än önskvärt.

White av Marie Darrieussecq

Några rader in och jag är fast. Och helt tagen av miljön.

Spår: mot horisonten löper en bred fåra som vidgar sig till en cirkel med tillplattad snö. Avtryck från bandvagnar, därefter av skor, upptrampade stigar mellan barackerna. Smala spår (snöskotrar). Svarta fläckar (bensin eller sot). En slät paradgata, ett slags centrum täckt av pudersnö mellan de tomma tälten.

Hit till det vita, Antarktis, kommer Edmée Blanco (!) och Peter Tomson, eller vad man nu ska kalla honom, hans namn kan ändras som ett undanglidande isflak. Man förstår att de ska mötas, kanske förälska sig, och berättelsen rör sig mot det. Men sakta. Inte förrän mot slutet blir det…något. Innan dess? Jag tänker att det är en beskrivning, en berättelse om ett tillstånd. Att Edmées och Peters rörelser mot varandra är lika långsamma som atomer är i stark kyla.

Om svart är frånvaron av färger, bakgrunden mellan stjärnorna, det som spänner mellan universums grundvalar – så är vitt en fusion av ingenting Alla färger bryter sig i den ända till prismat är upphävt. Tankarna strålar mot oss, vi hör dem, Edmée och Peter, på långt håll – som om vi såg dem på långt håll – de ekar till oss med en viss fördröjning…

Språket är bilder och konkretion i en underbar förening. Läs den.

Diktskola…av Marcus Birro

Hundra år sedan. Tv 3. Aschberg i direktsändning och han har som vanligt bjudit in en räcka intressanta människor. Bland dem, bröderna Marcus och Peter Birro som läser egen poesi medan de rör sig i studion. Jag minns inte dikterna men jag minns författarnas intensitet och tänkte att de här killarna kommer man att se igen.

Jag tänker på det tv-framträdandet när jag läser Marcus Birro:s Diktskola – författarns guide till galaxen. Den måste vara så bra för en ung människa som brinner för sitt skrivande. Detta ”ge dig aldrig” och ”det är de andra som är idioter” kan fungera som bränsle för unga författare. Det är det boken handlar om: Att inte ge upp. Inte så mycket ”hantverk” eller berättarteknik etc. Han berättar om sin egen kamp, om sitt eget skrivande på ett övertygande sätt. Är man författare så vet man det, menar Birro. Allt handlar om att inte ge upp sin dröm:

Måste du skriva, så måste du.

Han är ett bevis för sin övertygelse.

Berlinerpopplarna av Anne B Ragde

Jag läser om Margido som är begravningsman i Trondheim, som alltid varit kristen med numera känner att guds ord låter lögnaktiga i munnen på honom och som aldrig funnit någon att älska. Jag får lära mig allt om hans yrke, både de trevliga och de mindre trevliga sidorna. Jag läser om Erlend som dekorerar de allra vackraste skyltfönstren i Köpenhamn och som älskar sin Krumme. Jag får lära mig allt om Swarovski-djur och andra vackra saker. Jag läser om Tor som är kvar på gården och jag mig allt om hur det är att vara svinuppfödare.Alla tre är bröder och förenas på släktgården i samband med mammans död.

Författaren har sannerligen gjort grundlig research men använder också resultatet av den till att skapa trovärdiga och intressanta personer. Det är den här bokens styrka. Jag gillar boken skarpt ända till de sista tio sidorna då en förklaring förs in som kändes lite…jaha?

På framsidan citeras, som sagt, en recension om att boken är en feelgood-bok. Tyvärr han jag ju läsa citatet och jag tänker medan jag läser på vad detta ”må-bra” egentligen syftar på. Jag tycker att alla personer som deltar i romanen är ganska väl sammansatta av sorg och glädje, av ensamhet och viss sorts gemenskap. Och de är ganska luggslitna av livet. På ett plan finns ett slags försoning i boken, en försoning mellan demsom under många år inte kunnat tala med varandra. Räcker det för att vara feel good? Att människor strålar samman och talar med varandra? Jag hoppas att det där uttrycket snart är borta.

Jane Austen-klubben av Karen Joy Fowler

Den här boken, som är Den amerikanska flickans motsats, läste jag mellan Sundsvall och Stockholm. Lättläst och stundtals riktigt rolig. (Hm, jag tar tillbaka motsats för lättläst och stundtals riktig rolig kan jag säga om Den amerikanska flickan också.) Nå, boken handlar om sex personer som träffas med jämna mellanrum för att diskutera Jane Austens sex romaner. Alla, utom Grigg, har läst Austen många gånger om. Men så betraktas Grigg också som konstig. I alla fall i början. Tja, så sitter de där och diskuterar och utöver det får läsaren en bit av deras liv vid sidan av bokklubben.

Det jag hela tiden tänker på när jag läser boken är om jag har läst någon Austen och kommer på att det har jag inte. Inte ens när jag läste litteraturvetenskap. Då läste vi systrarna Bronte för att förstå 1800-talets kvinnliga författarskap. Nästa fråga är om jag tänker läsa Austen. Jag diskuterar saken med min begåvade dotter som läst alla klassiker fast hon bara är 24 år. (Själv läste jag annat…). Hon svarar att det var så länge sedan att hon inte kan minnas om de var bra eller inte. Jag får låta frågan gå över till K. Ska jag läsa Jane Austen?

Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm

Jag läste ut den för länge sedan men lika mycket som jag grubblade över hur man läser Den amerikanska flickan, grubblade jag över vad jag skulle skriva om den. Den är på ett sätt obeskrivbar. Jag tror att den skulle tjäna på, åtminstone för min egen del, att läsas i ett svep. Den har en speciell rytm, såväl i språk som i berättartempo, som tar en stund att komma in i. För varje gång jag slutade att läsa fick jag göra en kraftansträngning för att komma tillbaka till det där egensinniga språket.

Vad är sant egentligen i boken? Varför hängde sig Björn? Dog verkligen Eddie så dramatiskt? Och vad hände med Lorelei Lindberg? Två flickor står i centrum, Doris och Sandra. Deras erfarenhet av övergivenhet gör att det skapas särskilda band dem emellan. Deras rollspel, lekar och samtal står i relief eller i samklang med alla andra händelser i Trakten. De söker efter sanningen om den amerikanska flickan som kom till Trakten och rörde om. Deras lekar blir alldeles för blodigt allvar.

Tycker jag om boken eller tycker jag inte om boken? Att ens behöva ställa sig frågan! Att läsa den var som att simma i en grön simbassäng. Med vatten. Det glittrar hela tiden och man vet inte vilken sekund man ska drunkna.

Skriv på av Elizabeth George

Jag tycker om skrivande. Just nu har jag en kurs i Litterär gestaltning som är fantastiskt roligt. Ska vi ha någon lärobok av något slag, undrade jag och gick igenom en del böcker i ämnet. Den här, Skriv på är kriminalromanförfattaren Elizabeth George bidrag i den stora mängd böcker i ämnet.
Bra är den! Den är tydlig och detaljerad och med utmärkta exempel på exempelvis hur man lär känna sina karaktärer i noveller och romaner. Kvinnan är högst disciplinerad, visar det sig när hon går igenom hur hennes arbetsprocess ser ut. Men så har hon spottat ur sig ett antal (12 tror jag) tjocka böcker sedan sin debut i mitten av 80-talet.

Jag tror att jag har en bra koll på svenska böcker i skrivande men om någon har tips på bra engelska titlar så berätta för mig.