27 december 2005
Giraffens tårar av Alexander McCall Smith
Ännu en gång läser jag om Botswanas första och enda kvinnliga detektiv Mma Ramotswe. Visst infinner sig längtan igen att åka till hennes hjälp och bli hennes bästis, precis som den gjorde när jag läste Damernas detektivbyrå. Och visst brygger jag rooibos-te när jag läser om hennes spaningsarbeten. Men den här boken är inte lika rolig att läsa. Ramotswes detektivarbete får kliva tillbaka till förmån för hennes relation till bilmekaniker Matekoni. För all del. Det kunde jag kanske stå ut med om det inte var så att han framställs på ett sådant sätt att man skrattar, snarare än känner sympati. Det känns som buskis på något vis.
Idag läste jag en intervju i DN om McCall Smith. Han säger att: ”Men jag tror att läsarna är dödströtta på aggressiv litteratur som ältar konflikter, ohövlighet och själviskhet”. Det är jag också, i alla fall deckare som ältar det. Det är heller inte fler konlikter jag eftersöker i Giraffens tårar. Bara lite mindre fars.
22 december 2005
Hejdå, allihopa av Conny Palmkvist
Ingen bok att läsa på tunnelbanan. Den är så gripande och sorglig att man gråter. En dokumentärroman som handlar om mamma Berits cancer och död. Det är en kärleksförklaring från en son, Conny, men den är oerhört allmängiltig. Alla berättelser som handlar om död handlar lika mycket om liv.
Slut är grymma och bryr sig inte om ifall de krossar hjärtan. Det finns ingen fortsättning på dem, inget efteråt.
Alla böcker som handlar om sorg och saknad handlar också om kärlek. Jag minns när M:s mamma begravdes. M:s bror höll ett sådant fint tal vid gravölet. Han citerade matteusevangeliet: ”saliga de som sörjer de skall bli tröstade” och menade just detta att den som sörjer också är den som fått gåvan att ge och få kärlek.
Jag måste berätta hur jag upptäckte något om kärleken till en annan människa och hur stor den kan växa, hur den alltid var stor men inte syntes – den var ju som luft som bara fanns där.
Han skriver mycket väl, Conny Palmkvist och jag önskar att han kommer att ge ut romaner i framtiden. Man kan läsa av och om honom på www.connypalmkvist.com
18 december 2005
Löneförhöjningen av George Perec
Skratt skratt!! Vilken otroligt rolig bok!
Dess fulla titel lyder
LÖNEFÖRHÖJNINGEN eller hur du, oavsett sanitära, psykologiska, klimatologiska, ekonomiska eller andra omständigheter, maximerar dina chanser när du ber din avdelningschef om uppjustering av din lönenivå.
Perec var ju, som jag skrev i november, med i ett sällskap där författare och matematiker studerade ”befintliga matematiska metoder för författandet av skönlitteratur samt för att utveckla nya”. Den här boken är utgiven i dess anda! Angreppssättet i berättelsen bygger på 6 delar
1. Påståendet
2. Alternativet
3. Det positiva antagandet
4. Det negativa antagandet
5. Valet
6. Slutsatsen
Med denna modell lotsar Perec oss genom förhandlingens irrfärder. Genom att kombinera denna logiska modell med tillvarons kanske inte lika logiska skeenden skapar han en otroligt rolig läsning. Jag exempliferar med första situationen:
1. Efter moget övervägande har du fattat ditt beslut och söker upp din avdelningschef för att begära löneförhöjning.
2. Antingen är avdelningschefen på sitt kontor eller också är avdelningschefen inte på sitt kontor.
3. Om avdelningschefen är på sitt kontor, så knackar du på och väntar på svar.
4. Om avdelningschefen inte är på sitt kontor, så inväntar du hans återkomst i korridoren.
5. Antag att avdelningschefen inte är på sitt kontor.
6. I så fall inväntar du hans återkomst i korridoren.
Allt eftersom tiden går trissas händelseförloppet upp, och ner. Problemen hopas men sättet att berätta om denna förhandling frångår aldrig den logiska modellen. Helt absurt. Och roligt.
12 december 2005
I remember av Joe Brainard
Joe Brainard var alltså den ursprungliga upphovsmannen till ”Jag minns”-texter.
I don’t remember the genesis of I remember, but as soon as Joe Brainard showed the initial version of it to friends and read it in public, everyone saw that he had made a marvelous discovery, and many of us wondered why we hadn’t thought of such an obvious idea ourselves.
skriver Ron Padgett i sitt efterord till de omkring tusen ”I remember”-verserna. Boken som är utgiven i omgångar tidigare men början 1970, är mer helgjuten än Perecs variant. På ett sätt mer som en berättelse även om de olika verserna verkligen är självständiga.
En sak jag funderar över är varför det är Perecs bok som översatts till svenska och inte Joe Brainard. Kan någon svara på det?
12 december 2005
Den röda anteckningsboken av Paul Auster
Den här boken trodde jag 1. att jag hade läst, 2. att jag visste vad den handlade om. När jag lånade den på biblioteket idag, visade det sig att båda var fel.
Den röda anteckningsboken kom ut 1993. Den innehåller korta berättelser om olika människor som kommit i författarens väg. Till exempel den om hans goda vän R som letade efter en viss bok som var omöjlig att få tag på. Av en händelse tar R vägen genom Grand Central Station och där står en ung kvinna och läser just den boken. ”Vet ni var jag kan få tag på exemplar?” frågade R henne och hon svarar att han kan ta hennes.
”Den var min’, sade kvinnan, ‘men nu är jag färdig med den. Jag kom hit idag för att ge den till er”.
Den sammanfattande andemening i den här tunna intressanta boken kan hämtas ur Dårskaper i Brooklyn: ”Som om det inte jämt och ständigt hände oförutsedda saker.”
Den sista berättelsen handlar om hur det gick till när Auster fick uppslaget att skriva Stad i glas, första boken i New-York-triologin. Det var verkligen en felringning som startade tankearbetet.
Jag lyfte luren och mannen i andra änden av tråden frågade om ha talade med Pinkertons detektivbyrå.
Personen ringer ännu en gång.
Återigen svarade jag nej och lade på luren. Men den här gången började jag fundera på vad som skulle ha hänt om jag svarat ja
Jag vill veta mer om Den röda anteckningsboken. På Wikipedia skriver man att den består av fyra delar nämligen:
The Red Notebook, skriven 1992,
Why Write?, 1995,
Accident Report, 1999, samt
It Don’t Mean a Thing, 2000.
Är det så? Jag känner min Auster-expert-mantel glida av mig mer och mer. Alla fyra delar ska enligt samma källa bestå av sanna berättelser ur Austers liv. När jag googlar kommer jag till platser där jag förstår att de senare titlarna är artiklar. Jag måste be er om hjälp. Finns detta översatt? Är det artiklar/essäer?
4 december 2005
Anita Eklund Lykull
Oj. Kvällsbåten till Åbo var ingen lek. Det var lite som folkparken i Fagersta på 70-talet. Åbo stad var dock lugnare! Inte så mycket glitter och ljus-slingor som jag hade önskat mig men tillräckligt för att få mina ögon att tindra. Hotellet var toppen. Jag hade med mig två ungdomsböcker av Anita Eklund Lykull: Hjärtat i översta byrålådan och Ballongfararens morgon.
Båda böckerna handlar om Nella som i första boken är mitt uppe i gymnasiet och i den andra har lämnat det, är arbetslös och ganska vilse i pannkakan. Hon lever i en familj med en mor som ännu sörjer ett litet barn som dog i plötslig spädbarnsdöd, och med en far som är gymnasielärare i religionskunskap och som super en del för att få livet att hänga samman.
Författaren skriver väldigt, väldigt bra. Böckerna är tidstypiska (1994, 1999) och håller den unga Nelllas perspektiv konsekvent. Det är intressant att betrakta världen, en tuff sådan, ur hennes ögon. Hon hittades som baby i en kartong ställd i en telefonkiosk. Vad händer med en människa som inte alls har något känt ursprung? Hennes lillebror är också adopterad men har en klar koppling till sina biologiska föräldrar i Indien. Är det lättare att finna sin identitet då?
Språket är nära Nella förstås. Gärna korta satser. Staplade. Utan subjekt ibland. Det ger fart i berättandet.
Varför läsa ungdomsböcker? Därför att det är samma goda läsupplevelse med en välskriven bok med en vuxen i huvudrollen och en välskriven bok med en yngre medverkande.
1 november 2005
Fyrväktaren av Jeanette Winterson
WOW!
Ja, jag måste börja med detta något slitna men ack så innehållsrika uttryck. För den här boken vill jag läsa om på en gång för att det var så jävla angenämt att läsa den.
Den unga flickan Silver förlorar sin mor och får bli lärling hos fyrväktaren Pew. Av honom lär hon sig till exempel att man kan lära sig om livet genom att berätta dess historier.
Berätta en historia, Pew
Vilken sorts historia, barn?
En historia med ett lyckligt slut.
Det finn inget sådant i hela världen.
Ett lyckligt slut?
Ett slut.
En historia handlar om Babel Dark, en präst som kom till den här skotska byn, Salt, någon gång på 1800-talet. Silvers och Darks historier berättas omväxlande och bildar den väv som boken utgör. En väv som liksom livet handlar om meningsfullhet, meningslöshet, kärlek och sorg. Jag tycker mycket om det karga klimatet kring Salt med havets blåst, det saltstänkta, kärva. Ändå tänker jag att det inte nödvändigtvis behöver vara det marina som skapar den här goda boken. Kan det vara så att en helt annan miljö, som till exempel engelsk hed eller annan mer isolerat landskap skulle kunna fungera?
Jag har läst tidigare av Winterson och jag är inte bara förtjust i hennes fragmentariska berättarstil utan också det vackra, närmast poetiska språk hon använder. Allt detta tillsammans gör att den här boken blir årets läsupplevelse. (Fast då har jag ju inte läst Austers senaste förstås…)
PS till K: På sidan 135 kan man läsa om otäcka bibliotekarier.
”Då måste du vänta tills boken lämnas tillbaka igen” sa hon med tydlig tillfredsställelse och det är just så det är med en del bibliotekarier – de älskar att tala om att en bok gått ur tryck, är utlånad, försvunnen eller inte ens skriven än.
30 oktober 2005
En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir
Kära K!
Som du vet var Jean Paul Sartre en man jag gärna läste som ung. Däremot kom aldrig Simone de Beauvoir att bli läst. Jojo, visst har jag bläddrat i och läst somliga kapitel av Det andra könet. Men inte mer.
När jag såg K-special (SVT i september) om de båda blev jag oerhört tagen. Jag kan inte ens påminna mig om att jag sett en film vare sig om Sartre eller om de Beauvoir. Att höra dem resonera kring viktiga frågor, se hur de arbetade och inte minst höra hur de tonade ner det intellektuella i relationen mellan dem var oerhört intressant.
”Jag har läst allt av henne”, sa du med inlevelse när vi diskuterade TV-programmet. Snabbt ordnade du fram En familjeflickas memoarer och avkrävde ett löfte av mig att läsa samtliga hennes självbiografier. Nu har jag läst den första.
Boken börjar den 9 januari 1908
i ett rum med vitlackerade möbler och fönster ut mot Boulevard Raspail
Därefter följer man Simone upp genom åren. I närmast dissekerande beskrivningar analyserar hon såväl sig själv som sin familj och sina vänner. Simone får en god utbildning och uppfostran och lever ett högborgerligt familjeflickeliv. Hon är intelligent, läser enorma mängder böcker som föräldrarna väljer. Självförtroendet växer och också den kritiska synen på det liv hon lever. Den kritiska hållningen tilltar. 19 år gammal träffar hon Satre när de båda studerar vid Sorbonne.
En person jag med intresse läser om i boken är skolkamraten Zaza. Hon är som Simone mycket duktig i skolan. Hennes bakgrund är annorlunda och Simone beundrar Zaza för hennes frimodighet. Jag har hört att hon finns med i en bok som handlar just om franska familjeflickors liv i början av 1900-talet. Jag tror att den heter: Des jeunes filles exemplaires, men jag är inte säker.
Det är en filosofisk analytiker som skriver En familjeflickas memoarer. Med noggrannhet och perfektion analyserar de Beauvoir sig själv. Det är intressant, beundransvärt. Samtidigt är det det som i längden får mig att tröttna. Varje sten vänds på, varje fråga reds ut och diskuteras. För min del får det mig nästan att storkna.
Ändå känner jag en lockelse i att läsa vidare i hennes självbiografier. Likaså vill jag läsa Claudine Monteils Söndagarna med Simone som jag vet att du har i dina bokhyllor. Så K, jag håller det löfte jag gav dig, jag ska läsa vidare.
Kära hälsningar
Ann-Sofie
PS. Det här är de Beauvoirs och Sartres grav på Montparnasse-kyrkogården i Paris. Bilden är tagen i september i år. Någon hade lagt en liten lapp till dem, med en sten ovanpå så att lappen inte skulle blåsa bort. Jag ville läsa vad som stod men moral/respekt/att mamma var med hindrade mig.
24 oktober 2005
Värmen av Ulf Lundell
Ulf Lundells Värmen är en 560 sidor lång loggbok snarare än en sammanhållen dramaturgisk uppbyggd roman. Jag tycker mycket om att läsa den, vill stanna kvar, läsa mera. En man, Poul, driver omkring i Europa, för att komponera och leva, överleva. Han återvänder då och då till sitt Sverige.
Va fan GÖR du därnere, ärligt?
- Jag vet inte Lenny, Men jag försöker ta reda på det. jag försöker ta reda på en massa saker tror jag.
När jag läste Friheten för några år sedan, tyckte jag att den romanen inte innehöll något hopp. Men det tycker jag att Värmen gör. Även om det Sverige, och den värld kanske, som målas upp inte är någon idyll så finns det ett slags hopp, måhända resignerat sådant, men ändå. Hopp. Inte modlöshet. Det gäller också för huvudpersonen, den ångestladdade men ändå handlingens-man som beskrivs.
Det är möjligt att jag läser in mig själv i detta Lundell-epos, som vanligt höll jag på säga, och att det kanske är därför jag ser hoppet och livsgnistan, jag vet inte, men ser det gör jag.
Jag har alltid hävdat att Lundell är Sveriges bästa samtidsskildrare oavsett om hans utblickar finns i romanform eller i musiktexter. Han sätter fingret på aktuella diskussioner och debatter, och han kommer inte med lösningar vilket jag tycker är skönt.
21 oktober 2005
Utanmyr av Sofia Nordin
På Akademibokhandeln i Stockholm finns en hylla där personalen presenterar sina favoritböcker, med en liten kommentar. Det är roligt och inspirerande att bläddra bland böckerna. Där fann jag boken Utanmyr.
Utanmyr är en plats i norra Sverige och det tar tid och många kommunikationsmedel att ta sig dit. Men det är också något mer
Det är svaret på något slags sentimental dröm om det orörda, om att komma tillbaka.
Dit kommer Johanna och får möta de olika människor som tillsammans utgör kollektivet där uppe. Jag får känslan av sekt, dvs en grupp människor medvetet isolerade från det övriga samhället. Hemligheter finns som så småningom, förstås, kryper fram och påverkar, förändrar, förstör.
Slutet är intressant. Man förstår att Johanna, berättaren, finns distanserad till det hon berättar om, att hon har lämnat gruppen och att en tid har förflutit tills dess att hon kan berätta den här historien.
Somliga partier var mycket bra skrivna och boken i sin helhet var OK. Samtidigt tycker jag mig ha läst den här historien förut. Det behöver ju i sig inte vara något problem men här kändes det ibland långtråkigt därför. Fast det kanske bara är jag som är gammal och trött…
