10 mars 2010
Ljuva 60-tal
Ljuva 60-tal. Jag föds. Fyra år gammal börjar jag på Barnträdgården – en översättning av tyska Kindergarten. Jag lärde mig snabbt att det var på förmiddagspasset man skulle gå. Eftermiddagspasset var för småbarnen – och inte spelade det någon roll att barnen där var både fem och sex år. Småbarn = loosers. Mamma var en Modern Mamma som arbetade om nätterna och sov sig pigg under de timmar jag gick på Barnträ. Fram och tillbaka dit gick jag tillsammans med bästisen Carina. Oro för att vi skulle bli bortrövade fanns inte. Jag gick överallt på egen hand. Åkte tåg på egen hand. En självklarhet. Ljuva 60-tal.
Jag lär mig läsa och skriva tidigt. Boklistan innehåller Lotta på Bråkmakargatan, storasysters läseböcker med Li och Lo. Barn från främmande länder – en något kategorisk bilderbok från sin tid. Saltkråkan.
Varför denna vandring på Memory Lane? Jo, just nu på Stadsbibblo : Långa svansen och 60-talet.
——
Läseboksbilden är lånad av Dalarnas tidning.
26 januari 2010
Tre veckans snabba – och då är det bara tisdag!
Veckans
teaterupplevelse är teater Surras tolkning av Shakespeare. Fem pjäser i snabbt tempo. Från liv till död. Jag satt med gapande mun i 45 minuter. Omtumlad och upprymd.
musikupptäckt. Michael Hoppé Afterglow. Lyssnar på Spotify. Så vackert att jag går sönder.
läsning. Sagan om mig själv av Gunilla Linn Persson. Hon skriver om sin psykiska sjukdom och sitt livs historia med ett poetiskt och enastående vackert språk som samtidigt beskriver det svåra så träffsäkert.
Bara rädd. Förfärad och utskrämd ur sig själv.
Blå om knoppen.
Blå om kroppen.
Bara rädd för plåtburkar på marken och rädd för de gröna sakerna i grönsakssoppan. Rädd för det som alla känner och rädd för det som ingen vet.
Ingen!
Att få en psykos var som att göra inbrott i sin egen källare, kasta ut allting och vända runt.
12 oktober 2009
Nobelpriset
Jag påbörjade den här texten innan Herta Müller fick sin utnämning och jag döpte inlägget till Nobelpriset – men jag minns inte riktigt varför. Kanske för att jag hade två ingångar till det jag ville säga och tänkte att nobelpris blir ett slags mittemellan. Vi får väl se.
Den första ingången är Album som jag läste klart väldigt kvickt efter Bokmässan. Min första tanke var att jag också skulle vilja vara en seriefigur, en grafisk bild, och jag undrar vilka attribut som särskilt skulle få dominera. Luvan som alltid tycks vara påsydd på de tröjor jag köper? i-Poden? Mobilen med det ständigt inkommande sms-beskedet från någon bokhandel att böcker finns att hämta?
Att blogga är roligt, lika roligt nu som när jag började. Att skriva om böcker jag läst, kommer att läsa, borde läsa eller inte alls tänker läsa. Kul. Att berätta om bokhyllan, om sorterandet och rensandet, om att boktipsa. Jo, lika skojigt. Till bloggandet hör också läsande av andras bloggar. Om deras lästa och olästa böcker, om deras bokhyllor och annat som hänger samman därmed.
Bokhora är bokbloggarnas bokblogg – en pimpad Rolls Royce i genren. Innehållet i deras Album håller samma entusiastiska engagemang och jag tycker om att läsa längre texter – välskrivna – om ämnen som roar den läsare jag är.
Det för mig över till den andra ingången till det här texten, nämligen DN:s märkliga artikel härommorgonen om litteraturkritiken just apropå Album. Artikeln retar mig därför att den är så gnällig och inte det minsta analyserande när den just diskuterar anspråk på litteraturkritik. Journalisten tycker inte Album håller eftersom den handlar om hur man sorterar böcker och vilka bokomslag som är fula.
”Bokhoras Album kan bokomslag vara fula, barnböcker utdaterade, men analysen är snudd på obefintlig.” Hur kan journalisten kräva analys ur varje text som handlar om böcker? Det går alldeles utmärkt att samtala om böcker på andra sätt. Att en text som handlar om boksignering hos Paul Auster, inte innehåller information om ” vilken bok det är, eller vad han säger, eller vad det står i den” är knappast särskilt märkligt eftersom det inte är relevant i sammanhanget.
Kanske har diskussionen om bloggande kontra litteraturkritik gått vidare under veckan jag varit borta, jag vet inte, uppdaterat mig har jag inte. Vad jag vet är att när det kommer till bokläsning och bokbloggande och bokbloggsläsande gäller fortfarande att ”jag skriver när jag vill och om vad jag vill” för mig.
Pratats om nobelpriset har det förstås gjorts även i Berlin. Sms kom till mig 13.05 och vi stapplade igenom en tysk dagstidning dagen därpå. (Jag förstod blott fjorton ord, varav Herta Müller var två) Författaren Herta Müller stiftade jag bekantskap med via Carolines blogg.
Jag åt belgiska jordgubbar till middag och jag tvättade en maskin svarta t-shirts och jag var så trött att jag var intill håglös när jag bestämde mig för att ge mig själv finaste aftonpresenten: alltså ligger jag nu på rygg och läser Herta min Hertas “Hjärtdjur”, jag tror hon bygger vackraste språket i hela världen och jag känner att innihelvete så jag älskar Bukarest och hennes vilda parker, den löjliga lilla floden som är mer en å. Hur klättrar hoppet längs fasaderna, allihopa, och hur skriver Herta Müller detta, allt detta, allt detta och mer.
Se där - bokblogg och analys i skön nobelprisish förening. Så är det när det är som bäst. (Och min text fick en naturlig rubrik.)
Album. Bokhora
13 september 2009
Filmfestival i Norge
Spöregn hela lördagen. Passar utmärkt för filmfestival med rubriken Både hummer og kanari.
Before Sunset. Nio år har gått sedan Jesse och Celine träffades på ett tåg till Wien i filmen Before Sunrise. Då hade de bestämt att träffas igen, men det blev inte så. Nu har Jesse skrivit en bok om deras möte och presenterar den på en liten bokhandel i Paris. Dit kommer Celine och de fortsätter att samtala, som om de nio åren inte passerat. Frågan är om Jesse kommer att hinna med kvällsplanet tillbaka till USA.
Sisterhood of the Travelling pants. Fyra tonårstjejer, bästa kompisar – ”together and apart” – som skiljs åt för sommarlovsaktiviteter på olika håll. De hittar ett par jeans – som magiskt nog passar alla fyra (!) – och skickar jeansen mellan sig i förhoppningen att byxorna ska få saker att hända. Tja…kanske inte den mest fantastiska idén för ramberättelse just. Men en underhållande film där det mesta ordnar sig till det bästa. Ett sjukt barn som dör finns tyvärr med. Det är min akilleshäl när det gäller film och ingenting håller tillbaka tårar och snor då.
Paris, Texas. Som jag har längtat efter att se den här filmen! Rekommendationer har byggt upp mina förväntningar på att den ska vara fantastisk. Tyvärr inte…En försvunnen man, Travis, hittas efter fyra år. Han har lämnat sin nu åttaårige son hos sin bror med fru. Travis ger sig nu ut på en road trip med sonen för att hitta pojkens mamma och återförena dem. Sonen, spelad av Hunter Carson, är behållningen i den här filmen som annars är lång och långsam och jag tror faktiskt att jag somnar några gånger.
Slumdog Millionaire – kvällens hit. Jag visste att den skulle handla om spelprogrammet Vem vill bli miljonär men inte på vilket sätt. Ung pojke från Bombays slum kan de rätta svaren. Men det är förstås hans liv och på vilket sätt han skaffat sig kunskapen som är central. Eftersom han är en en God Man är det förstås kärleken som är drivkraften för att vara med och tävla. Oftast tycker jag att filmer och och böcker som betonar kärlek som drivkraft är patetiska. Samtidigt – det är ju sant.
Som bonus lägger vi sista delarna av Berlinerpoplene i hemma-dvd:n. De två sista avsnitten baseras på Att vila på gröna ängar. Också denna gång är filmen bättre än boken.
Nu är det söndag. Regnet gör uppehåll och det är snart dags att gå på tur! Det blev förresten PO Enquist som reselektyr och den är alldeles strax slutläst. Mkt mkt bra!
28 juni 2009
Livet&döden i iPoden
En del musik finns i iPoden men allra mest lyssnar jag på poddradio. Senaste programmet jag laddar den med är Livet och döden (P1). En halvtimme långt program där olika människor berättar om aspekter på samma fenomen. Som Vila vid vatten. Eller Tidsresenärer.
Det kom att handla om tro. Om vad tro kan betyda i en sekulär och postmodern omvärld. Men missuppfatta oss inte nu. Tro och religion behöver inte betyda samma sak (även om det ibland givetvis gör det). Att journalistiskt göra program kring tro handlar för oss om att gestalta människors olika synsätt. Att se med andras ögon.
Helt fantastiskt bra. Lyssna själva.
3 april 2009
Markus Zusak på Kulturhuset
Om jag hade lyssnat till gårdagens samtal mellan Ingrid Elam och Markus Zusak innan jag läst Boktjuven hade jag blivit mkt attraherad av boken. Zusak berättade om sin roman så engagerande och lockande. Alla de historier han hört sina föräldrar berätta från världskrigstidens Tyskland och som han på olika sätt försökt närma sig och skriva om, är inte det som skulle fått mig på fall. Inte heller att Döden är berättare, att boken är 500 sidor lång och att nästan alla dör på slutet – tilltalande element för en roman – var det som skulle ha fått mig att köpa boken. Nej, det var att han sa att han ville berätta om människans komplexitet som var intressant. Gestaltat till exempel i ursprungshistorien om en tonårspojke som stod och tittade på när judiska fångar fördes genom staden, svältande och uttröttade. Pojken rusade in i sitthus, hämtade en brödbit och gav en äldre man som gråtande föll på marken och kramade pojkens ben av tacksamhet. Det goda i människan konstrasterat mot soldaten som ryckte undan pojken och misshandlade den judiska mannen. Människans komplexitet, det skulle ha lockat.
Men nu var det så att jag redan hade läst boken. Och jag tillhör de troligen få läsare som inte tyckte att den var så bra i sin helhet. Döden som berättare skulle kunna ha fungerat om man hade sluppit alla framåtblickar. Dessutom var boken för lång och spretig, jag hade önskat den nedredigerad hundra sidor.
Och jodå. Många avsnitt berörde mig mycket. Historien är värd att berättas igen och med nya ord och perspektiv. Anne Franks dagbok kanske inte räcker. Hitler, menade Zusak, var en sådan ordets propagandist. I Boktjuven tar Liesel tillbaka ordet, fortsatte han. Det är aldrig fel.
Boktjuven. Markus Zusak.
31 mars 2009
Cozy darkness of the apocalypse?
Jag berättar om bloggen i min engelska konversationsgrupp. Om böcker jag läser och böcker som är på att-läsa-listan. To Be Read funkar men jag snubblar när jag ska översätta Apokalypsens gosiga mörker. Kommer idag. Boken alltså. Inte Ragnaröken.
29 mars 2009
ok, amen
En chassidisk man i Brooklyn, NewYork, försvinner. En hårdkokt snut (Melanie Griffith) får i uppdrag att hitta honom. Mannen hittas död. Snuten flyttar in i den chassidiske rebbens hus, lär sig om chassidernas tro och liv. Blir kär i rebbens son. Han blir kär i henne. De inser att de inte kan få varandra. Mördaren hittas. Hon får en ny syn på livet.
Nej. A Stranger among us är som film betraktat riktigt usel. Som en uppvisning av chassidiskt vardagsliv i Brooklyn bättre. Filmens bildberättande är tydligt och när bilden inte räcker till ställer Griffith frågor om varför hårlockar vid öronen bärs av männen och vad shabbat egentligen innebär.
Inspirerad av filmen läser jag Nina Solomin reportagebok Ok, amen,
- Tycker du att ultraortodoxin är det enda sättet att vara judisk på? frågar jag Pinchas.
- Jag erkänner inte begreppet ortodoxi. Jag tror att det är ett destruktivt verktyg som människor missbrukar. Vi har fått en Torah. Om man erkänner detta faktum så försöker man också hålla dess lagar så gott man kan. Det kallar jag inte ultraortodoxi. Det låter alldeles för extremt. Jag ser mig helt enkelt som jude och försöker leva därefter.
Så säger en av de många människor Solomin intervjuar. I slutet av 90-talet bosätter hon sig i Williamsburg för att lära känna den chassidiska världen lite mer. Hon får slita hårt. Hon betraktas med misstänksamhet och motstånd. Allteftersom månaderna går träffar hon ändå fler och fler människor, deltar i fester, gudstjänster och vardagssamtal och när hon lämnar Brooklyn skriver hon
Jag har lyckats forcera chassidernas barriär och fått uppleva hur fientlighet vändes till värme. Min klichébild har suddats ut och ersatts av möten med människor av kött och blod. Gråt, skratt skvaller och välsignelser.
Det var länge sedan jag läste en dokumentär berättelse – om jag får kalla boken så. Jag tog boken från hyllan, läste den oavbrutet – till och med promenadläste ety bokstäverna inte var små och solen sken – och lade nyss ner den. Välskrivet och Solomin skapade med sin berättelse en närvarokänsla och delaktighet för mig, inte alltid är givet i reportage.
Ok, amen. Nina Solomin
21 mars 2009
Att läsa Koranen
Har du läst hela bibeln? frågar ibland studenterna, bläddrande i den 1500 sidor tjocka boken. Det har jag. Jag har dessutom läst större delar av Bhagavdgita och Koranen och andra religiösa urkunder. Det ingår s.a.s i jobbet. Utöver det är religion i allmänhet ett mkt stort intresse. Varför och hur förhåller sig människan – nu och då – till en transcendent verklighet, exempelvis gud? Det tycker jag är fascinerande och spännande.
Häromveckan lyssnade jag till Göran Larsson, forskare från universitetet i Göteborg, och författare till den verkligt tydliga och lättlästa Att läsa Koranen – en introduktion. Koranen som alltså enligt muslimsk perspektiv är guds ord givet till människorna genom profeten Muhammad. Att öppna första sidan i Koranen och börja läsa kan få den mest härdade att lägga ner. Oavsett vilken översättning man väljer är språkbruk och innehåll svårövergripligt och man behöver ett slags strukturell guidning. (Det är i och för sig inte unikt just för denna bok, utan gäller ofta religiösa texter överlag.) Larssons bok kan vara en sådan guide. Han ger en presentation av texternas tillkomst och redogör för koranvetenskapen – såväl muslimsk som icke-muslimsk. Därefter tar han tre utgångspunkter för att läsa texterna: Koran och skapelsen, Koran och livet och Livet efter döden. Det leder till att man som läsare kan gå in i Koranen från olika håll och begripa dess helhet, även om man sedan kanske inte läser den fullt ut. Den blir begriplig och man kan som läsare göra sin egen tolkning av texten – nog så viktigt.
Att läsa Koranen – en introduktion. Göran Larsson.
Koranen är ju till sitt ursprung arabisk. Två svenska översättningar – eller tolkningar, beroende på hur man vill se saken – finns. Koranen. Karl Vilhelm Zetterstéen. Koranens budskap. Mohammed Knut Bernström
