7 november 2009
Sagor från Berlin – 3 av 3
Hela staden är monumental och minnesmärkt. Glöm inte kriget. Glöm inte förintelse av alla slag. Glöm inte vem som bodde här. Glöm inte vem som fängslades. Glöm inte vem som hade makten. Glöm inte.
Vi vandrar runt och imponeras och förfäras av det som står kvar, det som tagits om hand, det som byggts nytt. Vi planerar nästa resa hit.
Kompanjoner:
Brev från nollpunkten. Peter Englund
Ulrike och kriget. Vibeke Olsson
11 oktober 2009
Sagor från Berlin – 1 av 3
Klockan 6.03 kliver vi av tåget på Berlin Hbf och om det inte vore så patetiskt skulle jag påstå att då inleds ett kärleksförhållande. Mellan mig och Berlin. Men det är för patetiskt att säga.
Istället. Vi tar oss till S-bahn-perrongen och inte en enda gång krånglar S-bahn för mig. S-bahn är på min sida. Hela Berlin är på min sida. Vi bor fem minuter från Charlottenburg Schloss, men jag ser aldrig slottet. På bild är det mycket vackert och jag har hört historier om att när man besöker det måste man trä filttofflor över skorna. Ljudet när besökarna hasar omkring borde vara mycket behagligt.
Jag har många kompanjoner under resan. De mest lämpade är Lonely Planets Berlin-guide, min ciceron T (outstanding men bara tillgänglig för oss Utvalda) och Carl-Johan Vallgrens Berlin på 8 kapitel.
Knappt hinner jag läsa långa texter. Vallgrens bok gör jag minutlånga nedslag i under Berlin-vistelsen. Så späckat är programmet, så många är intrycken att smälta, så många är kakorna att äta och njuta av att ögonen måste vara stängda.
T startar oss vid Hackescher Markt och guidar oss i solsken – bildligt och symboliskt – i det som är värt att se. Vi ryser över bokbål och berörs av det tomma biblioteket vid Bebel Platz. Unter den Linden är vältrafikerad. Riksdagshuset har långa köer, och jag skriver upp på en liten lapp, som jag sen tappar bort, att nästa gång jag är i Berlin ska jag gå upp i den enastående imponerande kupolen.
Vid Potsdamer Platz tappar jag andan av arkitektur och bakom en skyskrapa hittar jag böljande betongkonst och vatten och vass. Men det mest häpnadsväckande är den unge mannen som sitter där med korslagda ben och stickar. Gult och grått i ett randigt mönster, varv efter varv och i takt med att han blir färdig snurrar han det stickade i en rulle. Rullen invid honom är stor. Jag tänker att det är något slags meditativt. Att sitta vid en konstgjord damm i skuggan av skyskrapor i glas och betong vid Potsdamer Platz och sticka meter efter meter i gul/grått – kanske är det Nirvana?
Men på tågresan hem läser jag Vallgrens verkligt välskrivna bok ordentligt. Åtta kapitel som var och en handlar om en aspekt av staden. Som naziarkitektur och Albert Speer, om grave-spotting (en favoritsysselsättning för mig när jag besöker nya städer) och varför Prenzlauer Berg är så intressant.
Och jag är glad att jag vet varför Prenzlauer Berg är så spännande. På riktigt.
(foton från här)
9 september 2009
Böcker vi minns
Okej då. Böcker jag minns. Tidsresa bakåt. 90-tal. I mitt jobb ingår en glassig del som köpare av reklambyråtjänster. Jag får ha synpunkter på layout, bilder, rubriker och skriver dessutom stora delar av texterna själv. Härligt uppdrag. Jag kan säga ”nej, den bilden är ful”, ”vi behöver se alla uppslag om två timmar” och ”vi gör tvärtom i stället” och sen lämna rummet och låta reklamfolket göra själva jobbet.
Men jag tror att jag var en välvillig kund. Sa snarare ”men åh så bra!” och ”ta den tid ni behöver” och älskade när jag fick sitta med på deras AfterWork på fredagarna och skvallra om allt jag hittat i Resumé som jag lusläste på den tiden. .Jag blev bekant med och imponerad av Jacques Séguéla som köpte en av byråerna jag jobbade med. Séguéla har skrivit flera böcker som handlar om reklam och reklambyråbyggande men så vitt jag vet är endast en översatt till svenska: Tala inte om för mamma att jag jobbar med reklam! Den hittade jag när jag plockade om i bokhyllorna.
Ty reklammannen är inte en vanlig narr, han är en självbespeglande narr. Don efter person. Vanan att alltid tala väl om de märken som betalar honom för det ger honom lasten att vilja att man talar väl om honom
Séguéla skriver om de första tjugo åren i sin karriär. Hur han började i branschen, och varför han stannar kvar. Hur han skaffade sig erfarenhet och hur han byggde sina byråer. Lite korthugget. Roligt. Och initierat om hur det gick till i en rad olika kampanjer under 70- och 8o-talet.
Jag minns att jag läste den med stort engagemang för femton år sedan. Gick lite med den under armen och refererade till den när tillfälle gavs. Läsa om den? Nja. Men den kvalificerar sig – påminner om en rolig tid – att få stå kvar i hyllan och vara en bland de tusen.
3 augusti 2009
Den fria viljan
Finns det en fri vilja? Ja, det är jag övertygad om. Människan har som jag skrivit tidigare en förmåga att välja mellan det som är bra och det som inte är bra, att som förnuftig och känslig varelse välja det som är rätt för henne själv och för omgivningen. Tanken att vi inte skulle ha möjligheten att välja är för mig outhärdlig. Man visst finns det omständigheter som begränsar våra val. Alla kan inte allt. Och världen är inte rättvis. Men utifrån där man står har människan förmåga att göra val, det är min övertygelse.
Med förmåga till att välja gott eller ont följer också ansvar. Det kräver jag av min omgivning. Men jag förväntar mig också att folk ägnar tid åt att reflektera över och samtala om vad som är rätt och fel, vad som är allmänna normer eller bara personliga moralönskningar. Inte all tid. Men tid. Ann Heberlein avslutar sin bok:
Den som inte upplever skuld och inte tar på sig ansvar för sina handlingar, inte ens för sig själv förlåter inte sig själv. Han ägnar sig åt att ursäkta sig själv, att försäkra sig själv om att ”det var inte mitt fel”
Det var inte mitt fel. Ann Heberlein
29 juli 2009
Religionsvetarveckan
Jag tror att förmåga till moraliskt tänkande är ett allmänmänskligt fenomen. Människans förmåga att skilja rätt från fel ligger i den mänskliga naturen så att säga. Jag tror inte att det finns en transcendent verklighet – t ex gud – som skapar för evigt givna regler för vad som är rätt och fel. Moraliska frågor förändras. Att inte sopsortera för 20 år sen var möjligen miljömässigt fel, men knappast någon skulle ha blivit anklagad för ett oetiskt beteende. Det blir vi idag. Att sopsortera är inte bara en fråga om miljö utan också om moral. Vi har alltså förmåga att vara moraliska och resonera om etiska problem. Men vad som är etiskt rätt eller fel varierar över tiden.
Att vara en människa med etik, innebär också att ta ansvar för sina handlingar. I Det var inte mitt fel resonerar Ann Heberlein kring just det. Hon skriver lätt-tillgängligt men tydligt och utvecklat om vad ansvar kan vara och betyda. Jag läser med pennan i hand och gör anteckningar i marginalen. Sedan kommer jag på att boken är K2:s. Ska jag sudda? Jag tittar på anteckningarna igen. De är intressanta. K2 får dem som bonus.
Boken är den första under min religionsvetarvecka. En vecka där jag planerade läsning av fyra böcker men som nu, i verkligheten, kommer att bli två. Semesterfirande och bokhyllemålning tar härligt mycket tid i anspråk. Den andra boken jag kommer att hinna med är Sektbarn. Jag hoppas att den inte är tendentiös utan objektiv och med flera perspektiv.
17 juli 2009
Att göra
Jag säger det direkt. Så är det sagt. Jag tycker om att strukturera och organisera.
Nej, vänta. Inte tycker om. Jag fullkomligen över-älskar, långt bortom passionens sunda gräns, att organisera papper och dokument, pärmar och högar, tid och rum. Köpa rätt pennor och rätt skrivböcker och rätt pärmregister. Vilken etikett ska det vara på pärmarna så att den återspeglar innehållet perfekt och samtidigt ger ett estetiskt intryck – fråga mig. Hur planerar man bäst sin att göra-lista- så att man verkligen, verkligen får saker gjorda – fråga mig. Hur ökar man effektiviteten genom att göra utmärkta anteckningar? Just det – fråga mig om det också.
Det finns mängder av modeller för hur man organiserar arbetsplatsen, planeringskalendern, rutiner och system men jag medger att jag hade bättre koll på saken förr när jag jobbade på ett Riktigt Kontor. Där stod konsulter och säljare på rad och presenterade det mer fantastiska organisationssystemet efter det andra som t ex Time Manager. Jag lyssnade andäktigt, plockade godbitar och har genom åren utvecklat, förfinat och putsat på mitt eget System.
Men allra mest i teorin, om jag ska vara ärlig. En annan del av mig är mycket mer av lägga på hög, göra sen, strunta i och det roligaste är ju ändå att läsa om hur man ska sortera papper och skriva Att göra-listor. Inte nödvändigtvis utföra dem.
Så bra kan bli bättre, tänker jag när jag läser David Allens Få det gjort som handlar om hur man strukturerar tillvaron för att få Mer Tid (det är alltid slutmålet i alla planeringssystem. Få Mer Tid till familjen, golfen, hundkapplöpning eller vad det nu kan vara som man tycker att man aldrig hinner med).
Med den boken i ena handen och Mike Gayles otroligt roliga The To-Do-list i den andra kan jag vara den struktur-systematiserade Ann-Sofie samtidigt som jag skrattar både åt mig själv och åt Mike Gayle. För besattheten av Att-Göra-listor, underkastelsen och ångesten, men också tillfredsställelsen att få bocka av, den delar jag jag med Mike Gayle. Hans Att-Göra-lista består av 1277 punkter och skulle inte få godkänt av David Allen. Den perfekta listan, menar Allen, innehåller en konkret handling: ”Ringa till mäklaren på tfn si och så” eller ”läsa sidorna 1-10 i kompendiet”. Åtgärderna sorteras dessutom utifrån sin kontext. Ringa. Läsa. Vid datorn. etc för att man ska slippa leta så mycket i listan. En uppgift som Mike Gayles ”Make a Will” betraktar Allen som ett projekt och det ska således skrivas upp på Projektlistan. Däremot den nästa åtgärd som leder fram till projektets slutmål – ring advokat på nummer si och så och boka tid till vecka 34- ska upp på Att-Göra-listan. Hänger ni med? Om inte kan ni med förtroende vända er till mig så ska jag ledsaga er genom den underbara världen av ordnade strukturella organisationssystem.
Men Mike Gayles lista har sannerligen sina fördelar. Han får verkligen 99.4 procent av sina 1277 saker gjorda under året det pågår och det är bra saker! Som att ta upp kontakten med gamla vänner eller göra bra saker för sin mamma. Do the list är det magiska mantrat.
Så jag borde följa Gayles slutord. Kanske du också?
1. Make a list.
2. Do it.
Go on, you know it make sense.
Få det gjort. David Allen.
To-Do List. Mike Gayle
21 maj 2009
Religionsvetenskapsveckan!
Sommarlovsläsning är alltid rolig att tänka på och planera. I år ska jag nog göra en motsvarighet av Camillas psykologivecka men med inriktning på religionsvetenskap. Det som för många år sen fick mig att bli religionsvetare var människors förhållande till döden. Hur ser vi på döden? Vad säger livsåskådningar om existensen därefter? Vad får oss att välja en viss symbol i dödsannonsen? är frågor jag tycker är spännande. Jag kan väl inte precis påstå att mitt ex-arbete om Begravningsriter inom zoroastrismen är det jag sätter överst på cv:n, men döden intresserar mig mycket.
Det andra som fascinerar mig är nya religioner, dvs sådana organisationer som inte har fullt lika många år på nacken som kristendom eller buddhism. Under 1800-talet kom en del nya spännande riktningar som sjundedagsadventismen, men det som intresserar mig mest har ett religionssociologiskt perspektiv. Vilka religiösa rörelser finns i Sverige idag, vilka är med och varför? Jag har – som jag tycker – en avspänd relation till nya religiösa rörelser och klapprar inte tänder av rädsla när jag hör orden moon eller sai baba Jag reagerar negativt på orden ”manipulativ sekt” men har respekt för avhoppare och kritiker. Charlotte Essén har skrivit en reportagebok om barnen i religiösa organisationer – Sektbarn.
Det tredje intressanta inom religionsvetenskap är etiken. Häromdagen lyssnade jag till Ann Heberlein som talade om ansvar med utgångspunkt från boken Det var inte mitt fel. Begreppet kränkning som verkar drabba var och varannan nu för tiden – ungefär som en förkylning – ska jag fundera över. Också David Eberhard har skrivit om det i Ingen tar skit i de lättkränktas land.
Så läslistan kanske kommer att se ut så här:
Att levandegöra döden. Sektbarn. Det var inte mitt fel. Ingen tar skit i de lättkränktas land.
17 april 2009
Synd om
- Lyssna på det här.
Jag högläser en bit för Maken. Vi skrattar. En stund senare.
- Men hör här också.
- Jag tänkte läsa den där boken, svarar Maken.
- Jo, men jag ska bara läsa en liten bit.
Jag läser. Vi skrattar.
Ytterligare en stund senare.
- Men jag måste bara läsa den här också.
- Men gör inte det, är du snäll. Jag vill ju läsa den själv.
Jag läser. Jag skrattar. Maken har gått till ett annat rum.
Ett par timmar senare.
- Men för helvete! Sluta högläsa den nu! Jag ska ju läsa den.
Men jag kan inte låta bli. Texterna i Människor det varit synd om är bitvis så roliga att jag inte bara kan läsa på egen hand och skratta utan jag måste höra dem högt, dela dem omedelbart med någon annan. Inte kan jag då bry mig om attMaken låst in sig på muggen, håller för öronen och vrålar: lalalala. Det är ju bara att läsa högre!
Människor det varit synd om. Kalle Lind.
PS. Kalle Lind bloggar på En man med ett skägg och var nominerad till stora bloggpriset.
7 april 2009
Starstrucked
Vad jag älskar release-fester! Någon har gjort musik, konst eller bok och nu ska det firas (och promotas) och allehanda människor bjuds in. Vem som är musikern/konstnären/författaren brukar framgå tydligt, för det lyser ett alldeles särskilt skimmer kring personen ifråga. Den, som ska firas! Den, som inte bara har kommit på en idé utan också gått vidare och skapat något av idén. Och dessutom intresserat andra så att det finns en cd eller bok att visa upp (och sälja). Lika enastående varje gång, tycker jag.
Kvällens stjärna är Anders Bolling, journalist på DN och författare till Apokalypsens gosiga mörker. I ett av de vackrare rummen på Albert Bonniers förlag skimrar han lite extra och skålar med oss och signerar bok efter bok. Hans utgångspunkt är att
Vi lever kort sagt våra liv på planeten jorden, och vi gör det i hög grad av harmoni. Men det ser vi inte, för vi är offer för en kollektiv mental blockering.
Vad jag vill säga är detta: Världen är betydligt bättre än vi tror.
Nu är jag en positivt tänkande varelse men är inte det lite väl provocerande? Titta på världen med svält, våld och ekonomisk kris! ”Det är just det jag har gjort”, menar Anders Bolling.
I den här boken är hela utgångspunkten att krig och våld minskar, att svälten avtar, att dödliga sjukdomar bemästras allt bättre, att folkhälsa och läskunnighet stiger mest överallt, att de fattiga blir rikare och att miljön inte blir sämre utan allt bättre.
Detta går att med journalistiska objektiva metoder undersöka och beskriva vilket Bolling gör i sin bok. Men varför skriver då massmedia motsatsen? Att allt är för sent. Att allt är åt helvete. Att allt snart går under. Att Garm skäller gräsligt framför Gnipahålan. Jo för att människan har en förmåga att svartmåla, döma ut sig – ”hur ska vi klara av det här?” – och
klarar vi det inte själva med vår inbyggda oro gör den intellektuella eliten det åt oss, gärna genom en löpsedel eller en tv-ruta alldeles i närheten. Jag ska försöka beskriva hur denna masochism ser ut.
Så. Jag sätter de precisionsslipade läsglasögonen på näsan och börjar läsa boken nu. Hoppfullt.
PS. Den här festen minglade jag inte alls, för efter en minut träffade jag den stolta författarmodern. Vi slog oss ned i en anrik skinnsoffa och jag fick mig till livs det mest intressanta samtal om livet, döden och varför folk inte skärskådar och kritiserar religionen i högre grad. Om inte den kvinnan gör slag i saken och skriver sin bok vet jag inte vad jag gör.
31 mars 2009
Cozy darkness of the apocalypse?
Jag berättar om bloggen i min engelska konversationsgrupp. Om böcker jag läser och böcker som är på att-läsa-listan. To Be Read funkar men jag snubblar när jag ska översätta Apokalypsens gosiga mörker. Kommer idag. Boken alltså. Inte Ragnaröken.
