25 oktober 2009
franska soffan o la la nja
Jag är inte den som klagar på korta böcker. Utsvävande babbel och detaljerade beskrivningar (och för all del detaljerade gestaltningar) är inte något jag särskilt gillar. Men när jag slår ihop den röda soffan, tänker jag att jag vill ha mer och jag bläddrar tillbaka för att sätta fingret på vad det är jag vill ha mer av.
Inte en mer tidsmässigt längre historia. Den räcker. Berättelsen börjar med Anne som åker transsibiriska järnvägen till Irkutsk för att se vad som har hänt med Gyl, hennes före detta. Parallellt finns berättelsen om samtalen med och högläsningen för hennes granne, den gamla damen som förvarar fotografiet av sin älskade i bakom kudden i den röda soffan. Historien knyts ihop när Anne kommer tillbaka. Så det är inte fler händelser jag vill ha. Nej, jag vill ha mer utvecklade delar. Lite mer av tågresan. Den fungerar som den faktiska resan och är intressant av bara det skälet. Här är också platsen för att fördjupa och förstå Anne och också hennes relation med Gyl. Dessutom ges återblickar till den gamla damen. Tågresan känns som en upptakt. Damen i röda soffan är för intressant för att inte fördjupas mer, tycker jag, även om hon bara är en biperson. Väl i Irkutsk väljer Anne att inte träffa Gyl . För mig är det inte helt klart varför. Läsaren ska förstå att hon kommit till insikt om att det är sig själv hon vill hitta och inte Gyl. Att hon vill förstå sig själv och den idealvärld hon i sin ungdom kämpat för tillsammans med honom.
Vägen till den insikten är inte tillräckligt väl uppbyggd. Alla delar i boken är intressanta (slutet tycker jag dock är … hm sådär.) Men för att ha känt mig mer nöjd när jag slår igen den 130 sidor långa romanen önskar jag faktiskt mer av allt.
den röda soffan. Michèle Lesbre.
4 oktober 2009
Det där med Coelho
”Den kan du inte döma honom efter. Den är ju inget bra”, svarar någon i bekantskapskretsen när jag säger något lågt om Alkemisten. Så jag provar någon annan titel, den om floden Piedra men blir inte mer övertygad då heller. Stackars Alkemisten är den som få klä skott för ett slags polarisering när det gäller Coelho. Gilla eller inte. För det märkliga är att jag aldrig hört någon sund hållning till Coelho. Det är antingen ”han sätter ord på livets mening” eller ”det här är bara ett lättköpt andlighetsdravel som vi har hört förut”.
Prosapolisen i DN har granskat författaren.
Coelho vispar gärna upp allmänna och innehållslösa fraser som ”ögonen visar själens styrka”, ”öknen är den förnämsta av alla lärare” och ”Den som följer sitt öde vet allt han behöver veta” och har på så sätt upprättat en kyrka byggd av idel maränger och med en stor församling superindividualister.
Ibland kan också själva gnällandet över Coelho visa upp ”allmänna och innehållslösa fraser”. Men Stefan Vahlquist utvecklar en hållning i den filosofiska romanen Jag sköt Paulo Coelho. När det vilsna berättarjaget träffar M blir samtalen med henne en intressant och viktig del av livet. Det håller i sig också i de mejl de sänder mellan sig när M åkt till Brasilien. Men efter ett tag kommer ett brev med ett helt annat innehåll.
[...] en osammanhängande predikan om att den kosmiska kärleken genomströmmar allt, att allt är ett, att man ska leva i nuet och inte svika sin dröm för alla kan föverkliga den om de bara vill tillräckligt starkt osv
M har börjat läsa Coelho. Berättarjaget tycker Alkemisten är ”pretentiöst kvasireligiös smörja” och vill övertyga M med goda argument.
Men ju mer jag utvecklade min argumentation, desto tydligare insåg jag den fulla innebörden av uttrycket ”under all kritik”. Att rikta ”saklig kritik” mot en författare som närmast gjorde en dygd av att inte tänka kritiskt och som saknade varje tillstymmelse till estetiskt och filosofiskt luktsinne, var lönlöst, som att tala latin till bönder
Den första delen av boken är bitvis något långtråkig, jag läser mycket fort. Men det tar fart och blir intressantare och roligare när berättarjaget träffar M. Och den rafflande upplösningen passar så fantastiskt bra att högläsa under bokmässan i Göteborg.
Jag sköt Paulo Coelho. Staffan Vahlquist.
2 oktober 2009
Fransk chic lit
”Ovanpå kärlekstörst och besatthet av Eiffeltornet antas man som läsare också hysa gränslös beundran för den franska medelklasskulturen och en övertygelse om dess överlägsenhet.” skriver Mrs B apropå om Chic lit Paris.
Jag svarar ja på i alla fall besatthet av Eiffeltornet och gränslös beundran för allt franskt. Kärlekstörsten får jag fundera över. När det nu hunnit bli höst – om än förhöst i min meteorologiska världsbild – känns det som man får börja beställa höstböcker. Detta oavsett att det har varit bokmässa och jag har en fin rad böcker sedan dess. Och att jag fått bokhögar från olika håll i brevlådan alldeles nyssens. Jag tycker om att veta att det alltid är böcker på ingång. Dessutom: Är det höst så är det.
1 oktober 2009
Alzheimer
Det första seminariet på bokmässan var De anhörigas sjukdom och handlade om demens. Inte särskilt glädjande men mkt intressant ämne. Karin Flygare har skrivit boken Det är så konstigt nuförtiden där hon i fiktiv form berättar om sin mamma och hennes sjukdom. Mamman klarade sig allt sämre och flyttar till ett vårdhem.
Vi kommer ut och hon fortsätter att gråta. Tårarna tar inte slut och hennes näsa är tjock. Näsduken blir blöt. Vi går förbi en massa fina villor och det kunde vara en fin höstdag om inte allt var så sorgligt och jobbigt. Hon tycker inte om de andra, det finns ingen hon kan prata med, hon känner sig helt främmande och olycklig. Systrarna är snälla, men hon vill ändå därifrån.
Vidrigt eller hur? Ingen människa önskar man demens. Att förlora sig själv, inte klara sig på egen hand, vilken mardröm. Den här romanen är mycket autentisk, närmast som dagboksanteckningar i sin stil. Jag undrar varför författaren egentligen väljer fiktionens form i stället för det biografiska. Väljer man att läsa den här romanen ska man göra det för att man är intresserade av ämnet, inte för att man längtar efter en välskriven dokumentär. Då är det bättre att läsa Marie Petterssons Du tror du vet allting.
Det är så konstigt nuförtiden. Karin Flygare.
28 september 2009
Göteborg och kaffe
Fredagden 26 september 15.00. Hjärnan fungerar dåligt. Vattenbrist, syrebrist – jag åtgärdar men det hjälper föga. Dags att lämna Bokmässan. Vi tar en promenad på stan och hamnar på … en bokhandel. Lohrs pocket med mera vid Landala torg är en trevlig bekantskap. Som om inte bokmässans inköp räckte till köper jag böcker för att det är så trevligt därinne. Två espresso och en Guillou tack. Samt en sockerkaksskiva. Solen skiner och Janne Josefsson går förbi. Göteborg. Bättre kan det inte bli.
28 september 2009
Signerade böcker
Torsdagen den 24 september klockan kvart i 12 är jag pigg och rask. Jag har en plan för bokmässan. Jag ska begå utställningen systematiskt genom att vandra gångarna från vänster till höger för att på så vis inte missa något. Jag går förbi Ruin:s monter . Tvärnitar när jag ser den grå boken Jag sköt Paulo Coelho ligga på en bänk och jag tar upp den. ”Ja visst ja. Den här boken vill jag ju läsa” och titeln lägger liksom nivån på resterande bokinköp, tänker jag sådär lite pretto. Den jättevänliga tjejen i montern frågar om jag vill ha den signerad ety Staffan Vahlquist är i närheten. När han efter signeringen tar betalt ser jag Jag går aldrig ensam mer av Johanna Wallin och jag tänker att ”nämen, den vill jag ju ha, är det Ruin som givit ut den!” Staffan V undrar vänligt om jag vill ha den signerad ety Johanna är just i närheten och det visar sig att hon är den där vänliga tjejen jag träffat alldeles nyss. Med två signerade böcker går jag vidare och är fortfarande lite pretto och säger till Klara att jag ”verkligen inte gillar signerade böcker men att det var svårt att tacka nej när båda författarna var så trevliga.”
Det är inte sant. Jag erkänner nu. Jag gillar signerade böcker. För det betyder att jag kan stå en meter från en författare jag gillar och se när de skriver ”till Ann-Sofie från xxx”, jo jag gillar det. När jag var först i kön för att få en hälsning i Cilla Naumanns – som är min stora författaridol - I cirklarna runt vill jag inte ens lämna signeringsbordet. Jag hänger kvar, men säger inte ens ”jag gillar allt du skriver”. Säger ingenting faktiskt utan ler mest fånigt på det där viset jag lovat mig själv att aldrig nånsin göra. Efter 30 sekunder börjar det bli pinsamt och kvinnan bakom mig i kön undrar ”är du klar eller?” och jag vill vända mig om och säga: ”Nej, jag är fan inte klar. Jag vill suga ut varenda sekund med Cilla här fattar du väl och jag står och funderar ut något väldigt smart att säga!”
Men i stället säger jag: ”Ja, hoppsan, jag stod visst och drömde” och blir tvungen att kliva åt sidan för att resten av bokköparna ska få sitt.
Johanna Lindbäck skriver i Bokhoras Album roligt och mycket träffande om hur det var när hon skulle få en bok signerad av sin författaridol Paul Auster. Hon slår fast att hennes ”stora författaridoler gör sig bäst på papper” och det är ju det jag säger – fast okej då, med en helt annan innebörd. Mina stora författaridoler gör sig också bäst på papper. Signerade. Till Ann-Sofie på bokmässan 2009 från Cilla Naumann. Och nästa gång Cilla, det är då jag ska säga något riktigt smart.
27 september 2009
Bokmässan – an overview
Överallt ser jag kameror som filmar och journalister som frågar. Bästa boktips? Varför går du på Bokmässan? Berätta om din senaste bok. Författare, branschfolk och vanliga dödliga får svara på passande frågor. Jag formulerar ett svar på varför jag är här. ”Torsdagar på bokmässan är min sinnebild av himlen.”
Men ingen kamera fokuserar min beredvilliga mun.
Böckerna
Kreditkortet är laddat. Jag får köpa hur många böcker jag vill. På torsdagskvällen packar jag ner de första åtta och känner på resväskan. Tung. Det blir slutligen 15. Då är det tre ex av Tanten och krokodilen.
Kändisarna
Den första jag träffar i kategorin ”kändis” är Johanna Lindbäck som kommer ut från K1 efter att ha deltagit i ett seminarium om crossover-litteratur. Hon håller Bokhoras Album i famnen och jag passar på att vara en idoldyrkare i stil med ”I love your work”. Sen kommer de i tät följd: KG Hammar, Kerstin Ekman, Zack O’Yeah, Kerstin Norborg, Camilla Läckberg, Camilla Läckbergs man flaskmatande baby on the go .., Cilla Naumann
Blir tidvis starstrucked och fumlar med kameran.
Minglen
Förr var monterminglen färre. Nu dricks det vin överallt. Sekwa är trevligt, franskt och folktätt och jag får en lott med nummer 13. En rosa men jag vet inte om jag vinner något. Liber läromedel har glada lärare, vin på flaska och det ryktades om snittar i ett hörn men jag missade. Jag diskuterar Makt, medel, motstånd med deras förläggare. Hos Ordfront skålar jag med Mats Kempe och Zack O’Yeah. Kvinnan i ett studieförbunds monter skriker åt mig att jag inte är inbjuden, lägger sig över maten och tittar hotfullt och jag tänker att jag aldrig ska gå någon kurs hos dem. Ett annat förbund, ABF, väger dock upp med gott vin, lakrits och roliga gubbar i soffan. De godaste snittarna äter vi hos Inscriptus och funderar vem som har stoppat inbjudan i Klaras inbox . Inget Park i år. Får sms – och mms – med intrikat information under natten…
Seminarierna
Jag gick på ett dussintal. Bäst var Guillermo Arriagas samtal med Jannike Åhlund. Mycket mer om seminarierna ska jag skriva.
23 september 2009
Jag packar en j***a massa väskor!
Bokmässa, jag är på väg! Jag har packat en stor väska med gott om plats för många böcker. Träffa vänner och bekanta, lyssna till intressanta seminarier. Det här ser jag fram mot.
Jag vänder nästan i farstun för ganska snart åker jag till Berlin vilket jag ser mkt fram emot också. Strax därefter är det Gotland som är målet och för att inte tala om Bryssel.
18 september 2009
Bokmässan – små förlag
Den stora behållningen på bokmässan – förutom att träffa massor av trevliga människor, byta boktips och köpa böcker – är seminarierna tänker jag och bläddrar i katalogen. Bland utställarna ska jag i år göra djupdykningar i små förlag som jag inte läst böcker från. Till exempel:
Daidilos. (B01:40) På deras hemsida hittade jag dessutom en bok jag absolut ska köpa
Munin förlag. Jag ska nog köpa den här
Aprilina – F01:14. Helt hemlig, googlar inte fram någon information alls ,
Arcus förlag – B01:30. Att det här förlaget har gått mig förbi är ofattbart.
Bokförlag Samuel & Sofie -A04:46. Låter rart. Är säkert därför samhällsomstörtande.
Gavrilo Förlag. (B03:22)
Kalejdoskop. (B07:19) Där verkar allt vackert.
