31 januari 2010
Robson av Pernilla Glaser
Ja. Jag tycker att det är fel att stjäla. Ja. Jag vet att det drabbar skolan. Men jag erkänner – jag kan ändå inte låta bli att känna ett stråk av tillfredsställelse när en roman inte lämnas tillbaka därför att studenterna gillar den så mycket. Som Robson. Jag har suttit i boksamtal med gråtande elever genom åren som tyckt att det är en sådan sorglig historia med Robson som träffar sin livs kärlek och som så ung dör i cancer.
Vid flera tillfällen har klassuppsättningen fyllts på, lånats ut och försvunnit. Jag har fått tjata för att böckerna skulle komma tillbaka. Eller mött ett par flackande ögon och en kommentar röst av typen ”men jag HAR lämnat den tillbaka. Jag gjorde det direkt till biblioteket. Vad konstigt att de inte sagt nåt till dig!”*
Några få exemplar av Robson finns kvar i hyllan och jag lånade hem romanen häromdagen för att se om den fortfarande är lika gripande. Det är den. På hundra sidor lyckas Pernilla Glaser berätta om sorgen när en älskad dör. Utan att tappa nyanserna. Utan att bli sentimental. Bara skildra gränslös sorg så att det känns.
Numera finns inte Robson att köpa i pocketformat. Det är synd. För jag skulle gärna fylla på hyllorna med den igen, och läsa tillsammans med studenterna. Så jag får helt enkelt säga grattis till dem som lyckades sno till sig ett ex. Läs om den!
Robson. Pernilla Glaser
* Till vän av ordning: Numera ser utlånesystemet annorlunda ut och det är svårt att smuggla undan en bok och hävda att man redan lämnat den åter. Datorn minns allt.
26 januari 2010
Tre veckans snabba – och då är det bara tisdag!
Veckans
teaterupplevelse är teater Surras tolkning av Shakespeare. Fem pjäser i snabbt tempo. Från liv till död. Jag satt med gapande mun i 45 minuter. Omtumlad och upprymd.
musikupptäckt. Michael Hoppé Afterglow. Lyssnar på Spotify. Så vackert att jag går sönder.
läsning. Sagan om mig själv av Gunilla Linn Persson. Hon skriver om sin psykiska sjukdom och sitt livs historia med ett poetiskt och enastående vackert språk som samtidigt beskriver det svåra så träffsäkert.
Bara rädd. Förfärad och utskrämd ur sig själv.
Blå om knoppen.
Blå om kroppen.
Bara rädd för plåtburkar på marken och rädd för de gröna sakerna i grönsakssoppan. Rädd för det som alla känner och rädd för det som ingen vet.
Ingen!
Att få en psykos var som att göra inbrott i sin egen källare, kasta ut allting och vända runt.
23 januari 2010
Med jämna mellanrum
Jag har sparat en liten papperslapp:
Jag heter Gunilla. Jag har en kastanj i fickan. Jag smeker alltid det vita papperet med en öppen hand, innan jag börjar skriva. Min hand är en berättelse. Min hand, som kramar kastanjen i fickan är en saga om ett träd. En saga om kastanjekärnans längtan efter att spräcka det hårda skalet och slå rot.
Jag hade spräckt det hårda skalet.
Var skulle jag slå rot?
Var kan kaos slå rot.
Helgen är full av plikter. När vi pausar från dem har vi Seinfeld-festival för att få skratta. Med jämna mellanrum läser jag Gunilla Linn Perssons Sagan om mig själv. Med vidöppen mun. Hur kan man skriva något så vackert om psykoser? Jag vill inte sluta läsa.
12 januari 2010
Slutord
Jag letar efter ett citat om förlåtelse i Sven Delblancs Slutord.
- Till alla säger jag – förlåt!
Det är alltså Villon som ber om förlåtelse. Men han tillhörde en kristen kultur, där allt kunde bli bra bara man ångrade sig och bad om förlåtelse. För mig är det annorlunda. Det onda jag gjort kan inte göras ogjort. Verkningarna av mina ogärningar fortsätter till evig tid, som en ändlös rad av fallande dominobrickor. [...]
I Slutord berättar Delblanc i 55 sekvenser eller dagboksblad om sin sjukdomstid 1991. Den om förlåtelse har n:o 9 men jag fortsätter att läsa. Det går som vanligt inte att sluta.
Året därpå dog Delblanc i skelettcancer. Men han hann skriva en bok till efter Slutord. I den boken, som heter Agnar, lämnar han en efterskrift där han säger:
En lyckad strålbehandling gjorde titeln ”Slutord” på min förra bok en smula förhastad. Den lilla volymen är dock subjektiv sann, även om den vederlades av läkarkonsten. [,,,]
Slutord. Sven Delblanc
6 januari 2010
Att bli till i sitt skrivande
Gästhamnen i Waxholm på 70-talet. Normalstor familjebåt med mamma och pappa som dricker kaffe på fördäck. I aktern sitter Mycket Sur Tonårig Ann-Sofie och skriver på sin grå skrivmaskin av märket Olympia. Inom kort kommer hon vara klar med sin självbiografi Bara femton år.
Det är skönt att skriva för att man inte behöver tänka på något annat än att skriva.
Det tunna självbiografiska häftet lägger jag så småningom i en låda. När Birgitta Stenberg var 19 år skrev hon sin första roman Fritt förfall men den kom ut först 2006 (finns i pocketversion nu). Huvudpersonen Caroll, 18 år, reser runt i Europa och lever på andras välvilja och för sitt skrivande. Om detta med att skriva säger hon:
Hon väntade på Ted och skrev som alltid när hon hade ett tillfälle, det gällde att se in i skriftspråket, ständigt hålla det levande.
Men stopp här. Det är inte synpunkter om skrivande som den unga skrivmaskins-Ann-Sofie och författar-Birgitta gör jag vill jämföra. I stället skulle vuxen-jag vilja jämföra Fritt förfall med Amanda Svenssons Hey Dolly och diskutera med studenterna. På vilket sätt skildrar böckerna hur det är vara en ung kvinna? Är det någon skillnad mellan att vara 18 år 1950 respektive nu?
Är man bekant med Stenbergs självbiografiska svit med Kärlek i Europa som inledande roman känner man igen platser och människor i Fritt förfall. Jag finner den välskriven och intressant. Bara femton år är troligen bara det sistnämnda.
Fritt förfall. Birgitta Stenberg.
21 september 2009
Brooklyn
Jag orkar inte att läsa den sista tredjedelen av Brooklyn inom mig. Detta efter att jag börjat räkna ordet ”slum” och var uppe i nästan tresiffrigt antal.
Men jag har alltid haft skuldkänslor för att jag gav mig av och vågade söka mig själv utanför de gränser som satts upp av samhället och min familj – slummens gränser och dess oskrivna lagar som tala om för mig vem jag var. En nästan vanlig flicka i slummen.
Jag var född i ett nästan förslummat kvarter i en stadsdel i New York. jag var nästan duktig i skolan, jag dög nästan i gängen. Alltid nästan. Men jag rymde från alltihop. En nästan vanlig, fattig vit flicka i slummen som rymde från vanligheten. Men vart rymde jag?
Synonymer.se skriver som förslag till ordet slum: förfallet bostadsområde, slumkvarter, fattigkvarter, getto och jodå, de orden ingår också i romanen, men ordet slum är är mest – för väl – frekvent.
Denna slum är Brooklyn och där bodde författaren Binnie Kristal-Andersson i sin ungdom. Boken är självbiografisk och handlar om hur det var att växa upp i ett förfallet bostadsområde under stark fattigdom. Hon bor i Sverige sedan 1966. Jag blir inte särskilt berörd av berättelsen – den känns avlägsen. Men jag ska lägga till att eftersom jag hakade upp mig på det stakato-artade språket samt irriterade mig ohyggligt över S-ordet läste jag den mycket upphackat. Den är kanske underbar om man läser den i ett svep. Eller inte är så lättirriterad på S-ord som jag.
Brooklyn inom mig ingick som inkörsport i mitt nu avslutade skrivprojekt ”Brooklyn sent 90-tal.” Där ingick också några artiklar, bland annat En annan del av staden ur Tidningen ResGuide nr 1 1991. Bilden av Brooklyn är liksom Kristal Andersons ett hårt och våldsamt ställe
Trots det ständig närvarande hotet om våd och de allmänt livsfientliga omgivningarna, gör de flesta av stadsdelens invånare sitt bästa för att leva normala liv.
Men åren går. Jag ställer den gamla bilden mot en samtida artikel i SvD eller förra numret av VI läser. Allt är föränderligt.
Att läsa samtida romaner som utspelar sig i Brooklyn kan man göra genom att läsa Paul Auster och Siri Hustvedt eller den välskrivna A song for you. I samtliga är språket vare sig förfallet eller fattigt
15 september 2009
n’Perola
Inledningens utgångspunkter: De som blev kvar och de som lämnade. Småortens dilemma. Alla kan inte vara kvar. Jobben räcker inte. Om man nu skulle vilja. Det finns inte plats och luft. Somliga måste gå.
Frågan är hur långt?
Han var väl inte säker på vad som varit hans verkliga liv. En del rörde han vid, annat inte. Var det över huvud taget tillrådligt att vända sig om, likt Lots hustru. Skulle han sätta sig, som modern en gång, på Granholmens strand och se ut över vattenytan en hel sommar? Eller förlora sig i ett grönt hus? Vad skulle han välja ut av det som var det egentliga, i det egendomliga liv han levat.
Ibland blir jag tom när en bok tar slut. Det händer inte ofta. Men när det händer är det magiskt.
Nu hände det.
Ett annat liv. Per Olov Enquist.
Läs mer på La Bibliofille
9 september 2009
Böcker vi minns
Okej då. Böcker jag minns. Tidsresa bakåt. 90-tal. I mitt jobb ingår en glassig del som köpare av reklambyråtjänster. Jag får ha synpunkter på layout, bilder, rubriker och skriver dessutom stora delar av texterna själv. Härligt uppdrag. Jag kan säga ”nej, den bilden är ful”, ”vi behöver se alla uppslag om två timmar” och ”vi gör tvärtom i stället” och sen lämna rummet och låta reklamfolket göra själva jobbet.
Men jag tror att jag var en välvillig kund. Sa snarare ”men åh så bra!” och ”ta den tid ni behöver” och älskade när jag fick sitta med på deras AfterWork på fredagarna och skvallra om allt jag hittat i Resumé som jag lusläste på den tiden. .Jag blev bekant med och imponerad av Jacques Séguéla som köpte en av byråerna jag jobbade med. Séguéla har skrivit flera böcker som handlar om reklam och reklambyråbyggande men så vitt jag vet är endast en översatt till svenska: Tala inte om för mamma att jag jobbar med reklam! Den hittade jag när jag plockade om i bokhyllorna.
Ty reklammannen är inte en vanlig narr, han är en självbespeglande narr. Don efter person. Vanan att alltid tala väl om de märken som betalar honom för det ger honom lasten att vilja att man talar väl om honom
Séguéla skriver om de första tjugo åren i sin karriär. Hur han började i branschen, och varför han stannar kvar. Hur han skaffade sig erfarenhet och hur han byggde sina byråer. Lite korthugget. Roligt. Och initierat om hur det gick till i en rad olika kampanjer under 70- och 8o-talet.
Jag minns att jag läste den med stort engagemang för femton år sedan. Gick lite med den under armen och refererade till den när tillfälle gavs. Läsa om den? Nja. Men den kvalificerar sig – påminner om en rolig tid – att få stå kvar i hyllan och vara en bland de tusen.
4 juni 2009
Isadora Duncan
”Vem är Isadora Duncan?” frågar jag K när jag osedvanligt diskret går igenom hennes bokhyllor och hittar en pocketmemoar. ”Det är ju hon som skapade fridansen!” svarar K med ett tonfall som tydligt säger att jag borde känna till kvinnan. Nu gör jag det! Duncans Mitt liv är en rolig och läsvärd berättelse om passionen för dans. I tunna tunikor gestaltar hon musik och konst – helt enligt egna regler.
Jag gjorde stor succès på takträdgården under fingerat namn, men jag avskydde alltsammans, och när direktören vid veckans slut ville förlänga engagemanget och till och med erbjöd mig en turné, avböjde jag. Vi voro räddade från svältdöden, men jag hade fått nog av att roa publiken med något som stred mot mina ideal. Och det var första och sista gången jag gjorde det.
Duncans mor stödjer henne fullständigt och familjen flackar snart världen runt för olika evenemang, pengarna rinner iväg lika snabbt som de förtjänas.
Fastän min dans var känd och uppskattad av många framstående personer, var min ekonomiska ställning prekär, och ofta voro vi i fruktansvärt bekymmer för hyran, varjämte vi ofta ledo av kölden, då vi ej hade kol till kaminen.
Men hon sviker inte sina ideal, vare sig konstnärligt eller politiskt. Med en oerhört entusiasm tar hon sig an precis vad hon vill. Memoarerna är lika engagerat berättade, nästan galet besatt låter hon stundtals och jag tar intryck, blir inspirerad och börjar svepa runt på golvet i gracila hopp. Var är min tunika? Ge mig min tunika!
Isadora Duncan möter en dramatisk död, dock! Hon sätter sig i en bil med sin schal svept runt sig och får den inte helt med sig in i bilen och det
befanns, att schalens långa fransar, och även en del av själva schalen snott in sig i bilens bakhjul samt, när bilen rullade framåt, stramat till och ryckt Isadoras huvud framåt med en häftig knyck. Döden hade gjort sitt arbete väl – i bråkdelen av en sekund hade den strypt henne, bräckt hennes nacke och krossat halspulsådern.
Mitt liv. Isadora Duncan
2 juni 2009
Dagboksdags II
L Norén. 6 november. Det är ofattbart. Och självklart. jag ska skriva mer idag och börja städa upp efter Stilla vatten i arbetsrummet, men mest ska jag drömma om henne tänka på henne, tankar som inte ens är medvetna. Jag sa till henne när vi skiljdes att jag ska skriva, sedan ska jag gå och lägga mig och runka. Hon skrattade. Men det är precis vad jag ska göra. [...]
J C Oates. 22 november [...] Under en stor del av mitt vuxna liv, mitt liv som ”författare”, tycks jag ha sökt efter någon som jag skulle kunna diskutera allvarliga ämnen med, främst litterära ämnen, men också filosofiska. Jag har aldrig hittat någon sådan person. [...] Och mitt privata liv med Ray är livgivande.
A Warhol. 22 november. The big news for the past two days is the mass suicide in Guyana of a cult led by somebody named Jim Jones. It’s costing the U.S. government $ 8 million to remove all the bodies and bring them back. They’d put cyanide in grape-flavored Kool-Aid. (laughs) Just think, it they’d used Campbell’s Soup I’d be so famous. I’d be on every news show, everyone would be asking me about it. But Kool-Aid was always a hippe thing.
