6 mars 2010
Kapten Nemos bibliotek – P O Enquist
Jag har genomgått biblioteket, men inte allt. Förr hade jag hemliga drömmar att det vore möjligt att lägga ihop allting, så att allting blev färdigt, tillslutet. Att till sist kunna säga: så var det, det var så det gick till, detta är hela historien.
Kapten Nemo. Chef för undervattensfarkosten i Vernes Den hemlighetsfulla ön. Här, i Enquists roman, träder han in igen som en välgörare. I kaptenens bibliotek finns barndomens landskap och berättelser.
Johannes och den namnlöse jag-berättaren föddes samma dag på Bureå sjukhus, men av misstag förväxlades pojkarna och kom således till varandras föräldrar. Fel mor och far. Men misstaget måste rättas till. Utväxling sker när de är sex år gamla. Sådärja. Återbördade till sina rätta ursprung.
Nu, när Johannes ligger för döden, möts de igen i biblioteket. Barndomens händelser och tillvaron i farkosten smälter samman till en totalt magisk historia. Såväl det fragmentariska, stundom repetitiva återgivandet av historien som det som berättas är hisnande. Ord som frammanar det som ska komma. Brottstycken som sätts samman till en helhet. Jag läser ett skimmer av fantastik. Ibland är det tydligt och klart. Ibland får jag bara förhålla mig.
Jag har dragit ut och dragit ut på läsningen av bokens sista sidor, vill inte avsluta den. Sannerligen inte många böcker jag vill läsa om på en gång. Men nu vill jag.
Kapten Nemos bibliotek. Per Olov Enquist.
2 mars 2010
En öppen vinter – Ulf Lundell
För övrigt tycker jag – i all ödmjukhet – att Wahlström och Widstrand borde sända över ett recensionsexemplar å det snaraste.
2 mars 2010
Mot ännu en sommar – Janet Frame
Försiktigt skriver jag små noteringar i marginalen. Utropstecken. Streckade linjer för särskilt bra ord och meningar. När jag bläddrar tillbaka är boken strösslad med meddelanden i blyerts.
Jag vill välja på måfå, men ryckt ur sitt sammanhang blir det något annat, annorlunda.
Mot ännu en sommar handlar om Grace, författare från Nya Zeeland som numera likt flyttfågeln dragit till England. Ett veckoslut hos bekanta, Anne och Philip, norr om London bildar en ram i vilken jag får glida in och ut ur Grace drömmar, verklighet, böcker hon läser och händelser hon minns. Läser hennes ångest över att inte vara en spirituell gäst, ser hennes längtan efter att få återgå till att skriva.
Grace lever i en självvald exil. Hon är flyttfågeln som inte vill stanna på sin plats. Äventyraren. Självrannsakar och skriver att hon
[...] rös åt sin oförmåga att sätta ihop en enda vacker värdig mening
Jag tröstar dig, Grace. För i Mot ännu en sommar är alla meningar vackra och värdiga.
Mot ännu en sommar. Janet Frame.
26 januari 2010
Tre veckans snabba – och då är det bara tisdag!
Veckans
teaterupplevelse är teater Surras tolkning av Shakespeare. Fem pjäser i snabbt tempo. Från liv till död. Jag satt med gapande mun i 45 minuter. Omtumlad och upprymd.
musikupptäckt. Michael Hoppé Afterglow. Lyssnar på Spotify. Så vackert att jag går sönder.
läsning. Sagan om mig själv av Gunilla Linn Persson. Hon skriver om sin psykiska sjukdom och sitt livs historia med ett poetiskt och enastående vackert språk som samtidigt beskriver det svåra så träffsäkert.
Bara rädd. Förfärad och utskrämd ur sig själv.
Blå om knoppen.
Blå om kroppen.
Bara rädd för plåtburkar på marken och rädd för de gröna sakerna i grönsakssoppan. Rädd för det som alla känner och rädd för det som ingen vet.
Ingen!
Att få en psykos var som att göra inbrott i sin egen källare, kasta ut allting och vända runt.
24 juli 2009
Isslottet – Tarjei Vesaas
Elvaåriga Siss möter jämnåriga Unn och ett egendomligt unikt möte sker dem emellan.
Fyra ögon med ljusglimtar och strålar under ögonfransarna. Hela spegelglaset fullt. Frågor som skjuter fram och gömmer sig igen. Jag förstår inte: Ljusblänk och strålar, från dig och mig, från mig till dig ensam – in i spegeln och tillbaka, och aldrig något svar på vad detta är, aldrig någon lösning.
Mötet berör dem båda till det outhärdligas gräns och de skiljs hastigt åt. Unn är så full av känslor inför allt som kan hända tillsammans med Siss att hon inte kan förmå sig att gå till skolan nästa dag. Hon måste gå undan, vara i fred med känslorna, tankarna. Hon tar sig in i det magiska isslottet.
Härifrån tycktes henne isväggarna himmelshöga, de växte medan hon tänkte på dem. Hon hade kommit in i ett rus. Det fanns fullt av tvärbyggnader och överbyggnader, hon kunde inte beskriva dem.
Isslottet blir något fantastiskt, magiskt och overkligt.
”The best book ever written. Read it!” Så sa försäljaren på London-Foyles till mig i vintras. Jag vet inte om det är den bästa boken. Men helt sagolik är den i ordets dubbla betydelse. Kylan. Flickornas känslor. Naturens hot och räddning. Allt gestaltar Vesaas med ett förtrollande och egensinnigt språk.
Isslottet. Tarjei Vesaas.
Bilden från www.sxc.hu
18 december 2005
Löneförhöjningen av George Perec
Skratt skratt!! Vilken otroligt rolig bok!
Dess fulla titel lyder
LÖNEFÖRHÖJNINGEN eller hur du, oavsett sanitära, psykologiska, klimatologiska, ekonomiska eller andra omständigheter, maximerar dina chanser när du ber din avdelningschef om uppjustering av din lönenivå.
Perec var ju, som jag skrev i november, med i ett sällskap där författare och matematiker studerade ”befintliga matematiska metoder för författandet av skönlitteratur samt för att utveckla nya”. Den här boken är utgiven i dess anda! Angreppssättet i berättelsen bygger på 6 delar
1. Påståendet
2. Alternativet
3. Det positiva antagandet
4. Det negativa antagandet
5. Valet
6. Slutsatsen
Med denna modell lotsar Perec oss genom förhandlingens irrfärder. Genom att kombinera denna logiska modell med tillvarons kanske inte lika logiska skeenden skapar han en otroligt rolig läsning. Jag exempliferar med första situationen:
1. Efter moget övervägande har du fattat ditt beslut och söker upp din avdelningschef för att begära löneförhöjning.
2. Antingen är avdelningschefen på sitt kontor eller också är avdelningschefen inte på sitt kontor.
3. Om avdelningschefen är på sitt kontor, så knackar du på och väntar på svar.
4. Om avdelningschefen inte är på sitt kontor, så inväntar du hans återkomst i korridoren.
5. Antag att avdelningschefen inte är på sitt kontor.
6. I så fall inväntar du hans återkomst i korridoren.
Allt eftersom tiden går trissas händelseförloppet upp, och ner. Problemen hopas men sättet att berätta om denna förhandling frångår aldrig den logiska modellen. Helt absurt. Och roligt.
12 december 2005
Den röda anteckningsboken av Paul Auster
Den här boken trodde jag 1. att jag hade läst, 2. att jag visste vad den handlade om. När jag lånade den på biblioteket idag, visade det sig att båda var fel.
Den röda anteckningsboken kom ut 1993. Den innehåller korta berättelser om olika människor som kommit i författarens väg. Till exempel den om hans goda vän R som letade efter en viss bok som var omöjlig att få tag på. Av en händelse tar R vägen genom Grand Central Station och där står en ung kvinna och läser just den boken. ”Vet ni var jag kan få tag på exemplar?” frågade R henne och hon svarar att han kan ta hennes.
”Den var min’, sade kvinnan, ‘men nu är jag färdig med den. Jag kom hit idag för att ge den till er”.
Den sammanfattande andemening i den här tunna intressanta boken kan hämtas ur Dårskaper i Brooklyn: ”Som om det inte jämt och ständigt hände oförutsedda saker.”
Den sista berättelsen handlar om hur det gick till när Auster fick uppslaget att skriva Stad i glas, första boken i New-York-triologin. Det var verkligen en felringning som startade tankearbetet.
Jag lyfte luren och mannen i andra änden av tråden frågade om ha talade med Pinkertons detektivbyrå.
Personen ringer ännu en gång.
Återigen svarade jag nej och lade på luren. Men den här gången började jag fundera på vad som skulle ha hänt om jag svarat ja
Jag vill veta mer om Den röda anteckningsboken. På Wikipedia skriver man att den består av fyra delar nämligen:
The Red Notebook, skriven 1992,
Why Write?, 1995,
Accident Report, 1999, samt
It Don’t Mean a Thing, 2000.
Är det så? Jag känner min Auster-expert-mantel glida av mig mer och mer. Alla fyra delar ska enligt samma källa bestå av sanna berättelser ur Austers liv. När jag googlar kommer jag till platser där jag förstår att de senare titlarna är artiklar. Jag måste be er om hjälp. Finns detta översatt? Är det artiklar/essäer?
21 november 2005
Jag minns av George Perec
Nej, inte är det lyxbok och våt dröm jag tänker när Akademibokhandeln ÄNTLIGEN har packat upp George Perecs Jag minns i sina hyllor. (Se mitt blabla den 3/11). Nä, jag tycker boken ser ganska simpel ut. Framsidans illustration är förvisso ett ganska tjusigt porträtt på Claudia Cardinale, i övrigt blir jag inte just imponerad av förpackningen. OK, men inte mer.
Men innehållet…Ja, det ÄR härligt att få läsa många Jag minns-bitar. Inte tar det 22 minuter för mig att läsa boken. Inte alls. Det kommer att ta lång tid.
Det ena är att jag hoppar lite fram och tilbaka och ägnar mig parallellt åt egna Jag minns-tankar. När jag läser #35
Jag minns matchen Cerdan-Dauthuille
tänker jag först: hm, vilka lag är det? Men i nästa sekund tänker jag: ”Jag minns matchen Huddinge Hockey-Djurgården 1976 när Lena och jag, inbitna djurgårdare, fick loljalitetskris för att vi var kära i alla killarna i Huddinge Hockey”
Det andra är att Perec minns så intressanta och tidstypiska saker. Han skriver själv att:
Dessa ”jag minns” är inte precis minnen, och särskilt inte personliga minnen utan små bitar vardaglighet, saker som folk i samma ålder har sett, upplevt eller deltagit i ett visst år och som sedan försvunnit, glömts bort.
Låt inte den här boken gå er förbi!
Tillägg ett par timmar senare: Perec säger som förord att han inspirerats av I remember av Joe Brainard. Den boken kan man förhandstitta i på Amazon.com. Ännu mer Jag minns! Jag har beställt den från Adlibris. Sen ska jag nog sluta.
3 november 2005
Georges Perec
Idag skriver Gabriella Håkansson en notis i DNs kulturdel om att George Perecs Jag minns nu finns översatt i sin helhet till svenska. Boken består av 480 små stycken som var och en inleds med just ”Jag minns”. Håkansson tycker att:
Det är utan tvivel årets snyggaste bok, den tar exakt tjugotre minter och fyrtioåtta sekunder att läsa – och den är totalt meningslös
Är inte det spännande hur man kan tycka så olika! Jag har ju i åratal fullkomligt älskat det urval om ungefär 100 stycken som jag fått översatt. Detta till synes triviala val av minnesbilder Perec presenterar är så intressanta därför att det är roligt att läsa VAD han minns och diskutera varför han minns just det. Utöver det skapar det en tanke i mig (och alla mina elever som fått läsa och skriva själva) om vad man själv minns och varför.
Perec:
Jag minns Cinemateket på avenue de Messine.
Jag:
Jag minns dubbelknuten på sagotantens skosnören när hon stampade takten till Bockarna bruse.
Det är ju så kul att såväl läsa Perecs ”jag minns”-verser som att skriva egna! Jag citerar avslutningsvis Gabriella Håkansson igen:
Men för Perecfanatikern däremot. Ja, för henne är förstås denna lyxbok en våt dröm: linneband, hypersnyggt omslag, marmoreat papper, skön översättning, vacker typografi.
Sluta, jag får andnöd! Boken kommer att vara i min ägo i morgon. Då ska jag berätta om det var bättre eller sämre att läsa 480 små stycken.
NIX! 051106 och boken är inte levererad till någon bokhandel i Stockholm! Troligen nästa vecka, sägs det.
051111 säger Akademibokhandeln att den kommer 14/11, på måndag alltså. OK.
7 augusti 2004
Illusionernas bok av Paul Auster
På ett plan påminner Auster om Frans Kafka, detta med de absurda dragen, även om inte Auster driver det så långt, samt det exakta och sparsmakade språket. I illusionernas bok finns en man vars tragedi, hans fru och barn dör i en trafikolycka, leder till att han behöver superfokusera på ett konkret projekt för att överleva. Projektet blir en biografi över en filmmakare och skådespelare från filmens barndom. Alla har trott att skådespelaren var död, men en dag dyker det upp ett brev och kontakten etableras. På många nivåer utspelar sig den här thriller-liknande historien i sann Auster-anda.
