Upptäckten av currywursten av Uwe Timm

Krigsslutets Tyskland.  En kärlekshistoria mellan Lena och den unga soldaten Bremer som inte vill kriga mer. Hon gömmer honom i sin lägenhet, men tillvaron blir så fin att hon drar sig för att berätta att kriget har slutat. Till sist blir hon blir tvungen förstås och han försvinner ur hennes liv men aldrig ur tankarna. Och currywursten? Man måste försörja sig och Lena köper korvkiosk.  Som god affärskvinna kommer hon så småningom över ett parti curry och resten är historia. Missa inte den.

Boken har jag läst tillsammans med En bokcirkel för alla. En av medcirklarna pekar på det filmiska i boken, de tydliga bilderna som ges och efterkrigstidens känsla som så väl gestaltas.

Upptäckten av currywursten. Uwe Timm. Utgiven av Thorén & Lindskog 2010.

- – - – -

Jag är nog sist ut att läsa romanen. Johanna på Breakfast Book Club blev inspirerad till att starta eget.

Går det åt helvete är jag ändå född – läsrapport efter halva

Det första jag läser av Agneta Klingspor. Lånebok från kärt bibblo, där den klargula boken stod exponerad på hylla och titeln är tilltalande. Går det åt helvete är jag ändå född.

Vi är i Stockholm. Det är författaren som skriver, skriver om skrivandet

Jag skriver ner allt jag ser, skriver ner vattnet skvimpar mellan stadsdelarna, skriver ner vinden tjofsar i håret, skriver ner en flock duvor vänder exakt samtidigt i luften ovanför Katarinavägen.

Det är hårt och kallt. Hemlöst.

Du vet att det inte är nåt fast, säger sjuksköterskan, Ingen fara, säger jag. Den enda fasta är min lägenhet. (Men den kan brinna och försvinna) Vi åker längs Gamla stan på väg mot Gärdet och uteliggarnas boplatser, jag ska assistera. [...]
- Döden kommer att bli ett riktmärke, nån måste dö först innan dom begriper, säger hon rätt ut i bilen, mer som om hon talade för själv eller för att lätta på trycket.

Det är kroppars vätskor och avfall som beskrivs. Och där läser jag snabbt och flyktigt för orden skapar bilder i huvudet och jag äcklas men det andra överväger och jag fortsätter att läsa

Att bli till i sitt skrivande

Gästhamnen i Waxholm på 70-talet. Normalstor familjebåt med mamma och pappa som dricker kaffe på fördäck. I aktern sitter Mycket Sur Tonårig Ann-Sofie och skriver på sin grå skrivmaskin av märket Olympia.  Inom kort kommer hon vara klar med sin självbiografi Bara femton år.

Det är skönt att skriva för att man inte behöver tänka på något annat än att skriva.

Det tunna självbiografiska häftet lägger jag så småningom i en låda. När Birgitta Stenberg var 19 år skrev hon sin första roman Fritt förfall men den kom ut först 2006 (finns i pocketversion nu). Huvudpersonen Caroll, 18 år, reser runt i Europa och lever på andras välvilja och för sitt skrivande. Om detta med att skriva säger hon:

Hon väntade på Ted och skrev som alltid när hon hade ett tillfälle, det gällde att se in i skriftspråket, ständigt hålla det levande.

Men stopp här. Det är inte synpunkter om skrivande som den unga skrivmaskins-Ann-Sofie och författar-Birgitta gör jag vill jämföra. I stället skulle vuxen-jag vilja jämföra Fritt förfall med Amanda Svenssons Hey Dolly och diskutera med studenterna. På vilket sätt skildrar böckerna hur det är vara en ung kvinna? Är det någon skillnad mellan att vara 18 år 1950 respektive nu?

Är man bekant med Stenbergs självbiografiska svit med Kärlek i Europa som inledande roman känner man igen platser och människor i Fritt förfall. Jag finner den välskriven och intressant. Bara femton år är troligen bara det sistnämnda.

Fritt förfall. Birgitta Stenberg.

Detta skriver jag med båda händerna

Att läsa böcker om skrivande tycker jag om. The Write Type köptes senast och är en delvis mkt märklig bok. Min k. dotter och jag har försökt – på alla sätt och vis – att förstå den … men det är svårt.

Själva idén med boken är att man ska utröna vilken författar-typ man är. Är man organiserad eller kaotisk i sitt skrivande, sitter man helst på Starbucks och skriver  eller är det långa tysta perioder i skogen som gäller? Fungerar det bäst att skriva sida efter sida i kapitelordning, eller föredrar man att skriva oordnat här och där? Detta är ett urval frågor att ta ställning till. Och så långt är det intressant och genomtänkt. Men hur ska man få veta vad som passar bäst?  Jo, på så sätt att låta vänster respektive höger hjärnhalva tala ut om saken, genom att man svarar på samma fråga med såväl vänster som höger hand. Tanken är att man har en hjärnhalva som dominerar och att detta ger utslag i vad den dominanta handen svarar. Det gäller att tyda svaren och utröna vad man egentligen vill.

Och här uppstår problemet. Med min högra hand svarar jag tydligt. Men med vänster…

vansterhand-2

Totalt obegripligt. ”Tänk inte efter utan skriv det som kommer först för dig”, säger boken och min vänsterhand skriver säkert fantastiska saker. Om jag kunde läsa.

Anne Wiazemsky

Om jag vill berätta om en sommar för länge sedan och försöka återskapa den människa jag var då utan att ta hjälp av dagböcker eller brev, skulle bilden bli sann eller skulle den bli ett slags konstruktion av vem jag idag tror att jag var då?

Anne Wiazemsky berättar i radioprogrammet  Biblioteket om hur hon tänkte när hon skrev boken Debutant. Boken handlar om den sommar som hon, 17 år , spelade in filmen Min vän Balthazar (Au hasard Balthazar) och inledde ett ”komplicerat förhållande” med filmens regissör. Hon ville skriva en roman, en självbiografisk, om den sommaren men hon ville göra det med hjälp av sina minnen och läste inte dagboken förrän efteråt. Enkelt var det inte, hon fick slita med att gestalta 17-åringens perspektiv på händelserna, att låta den vuxne Wiazemsky vara tyst.

Minnen är intressanta. Ett minne vi har av något som hände för väldigt länge sedan förändras över åren. Detaljer läggs till och dras bort. Tendenser finns hos människan att försköna eller tvärtom. För att citera muminpappa i hans memoarbok:

Mitt en gång goda minne har visserligen blivit lite dimmigt. Men med undantag för några små överdrifter och förväxlingar som säkert bara höjer lokalfärg och eldighet skall den här självbiografin bli fullständigt sanningsenlig.

Mina ungdomsminnen innefattar inte filminspelningar men ofta komplicerade relationer, dock inte med regissörer. Jag hade en idé att skriva mina memoarer när jag var femton då jag tyckte att jag ”sett allt, hört allt”. Resultatet blev femton maskinskrivna sidor – ett häfte. Jag kanske skulle pröva Wiazemskys idé och skriva om den, med dåtidens Ann-Sofies perspektiv för att sedan jämföra med originalet.  Vad är sant och inte?

Skriv den där Romanen

Frank Langmack meddelar att han under sina sju dagar skrev nästan 25 000 ord.

Status på målsætningen er i mine øjne, at eksperimentet var en succes. Målet var at nå 25.000 ord, 60 sider eller 12 kapitler så jeg var altså tæt på. Det blev dog ikke til en hel roman. Det skyldes i store træk at jeg undervejs blev mere ambitiøs og fik skrevet nye kapitler til ud over de planlagte. Således ligger på hjemmesiden her (www.skabelsen.wordpress.com) en halv roman – eller en rigtig god grund til at skrive romanen færdig og udgive den fysisk. Det er derfor mit næste træk. 

Snart är NaNoWriMo över och åtskilliga har klarat av att skriva de stipulerade 50 000 orden. Hur mycket orkar man skriva egentligen? Tja, skriver man bara på – låt säga att man sitter i en glasbur i ett bibliotek i Köpenhamn – kan man väl sannolikt skriva hur mycket som helst. I Langmacks fall publicerades minst ett kapitel varje dag. Då kan man förstås inte svamla alternativt visa upp resultatet av allmän free writing.

En amerikansk ”skrivarcoach” Jacqui Lofthouse hävdar i sin bok ”The Writing Coach: 30 days to Conquer your Self-Doubt and Procrastination and Have 30,000 Words Under your Belt” att hon kan leda dig en månad till just det den väldigt långa titeln beskriver.

Johanna Wistrand lägger i sin bok Skriv boken! upp en 4-veckors plan för att få dig att dels övervinna skrivblockering, dels verkligen få dig att skriva varje dag. Allt enligt tesen att det enda sättet att komma över skrivångest – vad den än beror på – är att skriva. Jag har varken skrivångest eller skrivkramp eller skrivblockering – men jag provade att följa hennes plan och skrev en viss tid och på ett visst sätt varje dag i fyra veckor vilket var effektivt och roligt. 30 000 ord, jo det skrev jag och det var inte ”jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag ska skriva”. Vad gör jag av det då? Tja, antingen är det ”en rigtig god grund til at skrive romanen færdig og udgive den fysisk.” Eller också blev jag en bättre lärare i kreativt skrivande.

Clubs

Jag har en god vän som är extra allt. Så snygg och så intelligent. Utöver detta läser hon intressant litteratur som vi stundtals samtalar om i sisådar fem minuter. En kommentar där och ett boktips där. Av de två sistnämnda skälen (jag repeterar: intelligent och läser intressant litteratur, snygg är bara bonus) vill jag att hon ska starta en bokklubb där jag ska ingå. Eva, hon heter så, är ännu inte övertygad om bokklubbens fantastiska fördelar men jag ger henne argument som ”större läsupplevelse” och ”djupare behållning” och jag tror att jag fram på vårkanten fått henne att dra igång. Hon har i sin omgivning åtminstone två, och jag likaså, bra klubbmedlemmar. Jag ser fram emot.

”Liten esoterisk grupp” som ägnar sig åt litterärt skapande. Den är jag sedan åratal med i och den är finfin. Vin och mat finns med i marginalen, men skrivandet kring ett visst tema är centralt. Vi ses en gång i månaden och läser och diskuterar det vi har skrivit. (Asså, inte för att jag typ vill skryta eller så men för två år sen var vårt tema typ ”feber” efter LeClezios bok, liksom ) .Vi är mkt olika som människor, och vi skriver mkt olika texter och gör fantastisk varierande tolkningar kring enkla begrepp och fraser som ”i detta satans rum” (fritt efter Mats Jonssons bok) eller Nollpunkten eller vad vi annars finner på. Vad hade jag varit utan den klubben? Nothing!

Därför, Eva; I want more! Så…i mars…starta en bokklubb!

Skabelsen

Jag följer fascinerat Frank Langmacks romanprojekt i Köpenhamn. Grymt bra på danska är jag inte, men det är en rolig idé att övervinna ett problem, detta att gå bet på att skriva den tredje fjärdedelen av en roman. På det här viset vill han nå sitt mål. 10kapitelsroman.

Skrivkramp är annars ett intressant ämne när det gäller författarskap. Mer för den som står utanför, mindre för en författare som drabbas. När jag slår upp ordet i allas vår wikipedia får jag omedelbart en tillrättavisning:

Uttrycket används ofta felaktigt om den mentala blockering skribenter kan drabbas av, kallad skrivblockering. 

Skrivblockering – okej okej – icke desto mindre intressant. Hur övervinner författare en skrivblockering? Finns särskilda kreativa lösningar? Att vänta på inspiration brukar vara lönlöst, sägs det. I stället får man skriva och i det skrivandet kan inspiration dyka upp.

Stundtals har jag i kurser i kreativt skrivande haft fri skrivning eller flödesskrivning som inledning på en lektion där idén är att bara låta pennan gå. Även om man bara skriver ”jag har inget att skriva, jag har inget att skriva” etc så är tanken bakom flödesskrivning att hjärnan jobbar på när pennan raspar mot pappret och snart kommer lite andra ord att spinna vidare på.

Men om författaren nu vill skriva låt säga en roman, och dag trettiotre:s flödesskrivning fortfarande bara resulterar i

jag har inget att skriva, jag har inget att skriva, jag har inget att skriva 

Vad gör de då?
(Jaja, sannolikt la de av flödesskrivandet redan dag tre, men OM!)
Uppdaterad
OuLiPo är förstås ett svar på skrivkrampen! Det inser jag när jag läser runt på Sthlms stadsbibblos sidor.

 

Lust att skriva en roman, nån?

Vid midnatt drar månadsprojektet Nanowrimo i gång, där det gäller att en roman på minst 50 000 ord under en månad.

Känns det för mkt att skriva under en hel månad? Då föreslår jag intensivskrivning mellan 7 och 14 november tillsammans med dansken Frank Langmack.

Inte ens en vecka? Då är det The Wireds Very Short Stories som gäller.

Varför blogga?

Diskuterade bokbloggande igår. Reflekterar om det här idag. Tänker med händerna på tangentbordet. Kan därför bli rörigt inlägg.

Varför bloggar jag? Jag kunde ju lika gärna skriva mina uppfattningar om böcker etc i en skrivbok att förvara i lådan. Eller? Nej, visst inte. Det räcker inte att bara sammanfatta läsupplevelser som en bokdagbok, även om det är en del – mitt eget uttryck. Den andra delen – att göra intryck på andra är lika viktig. Ett visst mått av mission finns säkert i mina bloggintentioner. Jag skriver för att andra ska läsa vad jag läser. För att böckerna är bra. Eller inte.

Av samma skäl läser jag andra bokbloggar. För att läsa vad andra – vissa! – läser och få idéer till det egna läsandet.

Jag är subjektiv. Jag skriver när jag vill och om vad jag vill. Jag håller mig i stort, men inte alltid, till att skriva om böcker jag läser. Inte om sådant som händer i bokvärlden. Det är mycket kravlöst.

En tredje viktig del är samtalet. Samtalet med andra läsare. Sker inte nödvändigtvis här. Ibland kommenterar jag hos andra, men ganska sparsamt. Samtalet blir av udda art. Det jag skriver här om en bok kan bemötas i en annans läsupplevelse på en annan blogg. Eller – om läsaren är bekant – vid riktiga möten.

Se där – det var en riktig reflektion.