26 december 2010
Dash&Lily’s Book of Dares av Rachel Cohn & David Levithan
Några sidor in i boken vill jag:
1. Skriva gåtfulla meddelanden i den (förvisso svarta, but anyway) Moleskine-bok jag skaffat samma dag.
2. Lägga ut skrivboken på lämplig plats på Hedengrens bokhandel och se vad som händer.
3. Boka julresa til NewYork.
När Lilys mamma och pappa åker till Fiji över julhelgen skulle det möjligen kunna kompenseras med att hennes storebror vore rolig och underhållande. Men han är i stället fullt upptagen med sin pojkvän. ”Faktum är”, säger han ”att du borde också ha någon som du kan lägga allt fokus och uppmärksamhet på.” Därför drar han i gång projektet med den röda anteckningsboken. Han bestämmer vad som ska stå på de inledande sidorna och så får Lily skriva orden med sin egen handstil.
I’ve left some clues for you.
If yoy want them, turn the page.
If you don’t, put the book back on the shelf please
Skrivboken placeras på bokhandeln Strand, strategiskt invid Lilys favoritförfattare. En av stamkunderna på Strand är Dash och när han råkar få syn på boken drar en händelsekedja igång där boken ska skickas fram och tillbaka mellan Dash och Lily . Den plockas upp på diverse spännande platser i det juliga New York.
Jag gillar verkligen den här boken. Den är boknördig och NewYorkig och inte minst julig. Ganska osannolik men charmig att läsa. Dash och Lily växer fram genom boken. Den ena är julälskare den andra julhatare. Den ena plågad av föräldrarnas skilsmässa och ovilja att prata med varandra. Den andra ensam trots stor släkt. I skrivboken blir det möjligt att sätta ord på det som de knappt visste att de tyckte. Ordens betydelse blir stundtals tuggade till filosofiska utläggningar. Till sist blir också orden också handling.
Jag tror boken kommer i svensk översättning till nästa jul och jag ser framför mig hur jag infriar punkt 3 och diskret rör mig mellan de olika platserna på rätt dag för att se dem IRL. Tills dess att det blir jul igen gäller punkterna 1 och 2.
154/16/1-5
Dash&Lily’s Book of Dares. Rachel Cohn&David Levithan. Utgiven av Alfred A Knopf 2010.
13 november 2010
Revolt av Suzanne Collins
När jag lägger ifrån mig Revolt är jag riktigt belåten. Över att jag är klar och över att boken slutar så som den gör.
I ärlighetens namn gick det segare att läsa den tredje och sista delen i Hungerspels-trilogin. Jag sträckläste Hungerspelen, tog Fatta eld i tre täta omgångar men Revolt har jag angripit portionsvis i 25-sidors-sejourer och stundtals har jag varit lite uttråkad. Det borde förstås vara omöjligt i en bok som handlar om brutalt krig med hög aktivitetsnivå och ångestladdade situationer. Men så var det i alla fall. Jag blev helt enkelt trött på Katniss depressioner även om hennes sinnestillstånd är både väl gestaltat och fullkomligt förståeligt.
Om Fatta eld skrev jag att den är hårdare, svartare och i Revolt blir det ännu mera tydligt. Det råder fullt krig med alla medel tillåtna. Rebellerna för in terrormetoder där civila luras i fällor. Vem är vän och vem är fiende? Hela tiden direktsänds båda sidors framgångar och misslyckanden i tv. Kameramännen springer bredvid soldaterna. Producenter vinklar inslag så att rätt propaganda ska sändas ut och förmå tittarna till att ta parti för rätt sak. Och så till sist når rebellerna huvudstaden där president Snow förskansat sig i sin borg.
Med de tre böckerna lästa är jag mycket nöjd med historien. Här och där läser jag att finalen var lite av en besvikelse. Det håller inte jag med om alls. Allt föll på plats och slutet gillar jag rejält.
Revolt. Suzanne Collins. Utgiven 2010 av Bonnier Carlsen.
- – - – -
Om de två första böckerna skriver jag såhär.
9 november 2010
Att vara tolv
Alla andra ljud försvann. Pratet och skriken som alltid finns i korridoren var borta. Det enda jag hörde var mina egna andetag. Jag stod liksom mitt på jordens medelpunkt och fick den mest glänsande uppgiften i hela universum, att göra Edgar Flemming lycklig. Jag skulle kyssa honom, riktiga tungkyssar, såna som jag drömde om och längtade efter så jag nästan kunde dö.
Helt uppenbart att Diana är kär. Hon är 12 år och har spanat in Edgar Flemming. Tyvärr har hennes bästa vänner gjort samma sak. Upplagt för problem alltså.
Jag brukar inte tjuvläsa presentböcker som jag ska ge bort. Men nu ville jag ha en bok till finfina 12åriga E. Varför inte en bok av Eva Susso? tänkte jag eftersom jag träffade Susso på bokmässan och tyckte att hon verkar vara en hyvens författare. Men jag ville kontroll-läsa lite först, så att jag inte skulle ge bort en bok som jag själv inte gillade. Hemligheter och pinsamheter verkar vara lyckad! Eva Susso skriver roligt och träffsäkert och även om jag inte är säker på hur 12-13-åringar pratar med varandra så tror jag att det kan vara ungefär så här. Boken är en samlingsvolym av tre böcker om Diana, Nisse och Maja. Tre i ett – perfekt!
En annan bok om en tolvåring köpte jag till mig själv efter ett tips från Ett hem utan böcker för att titeln är så vacker: Sorgfjäril. Alice och hennes familj flyttar till en liten ort där de har köpt en stort fantastiskt hus – i trakten kallad Spanska slottet. Alice är så ledsen över flytten. Hur ska hon kunna lämna skolan, kompisarna och framför allt Leo som hon Ä-L-S-K-A-R? Det gamla skrutthuset, som mamma tycker är så charmigt, fungerar dåligt tillsammans med den nya tekniken. Telefonerna slutar fungera, internet krånglar och det börjar hända väldigt konstiga saker. Inte spökar det?
Tonen är finstämd utan att vara högtravande. Bit för bit bygger författaren upp både sorg och spänning när då och nu smälter samman.
Hemligheter och pinsamheter. Eva Susso. Utgiven i pocket 2010 av Rabén och Sjögren.
Sorgfjäril. Ingelin Angerborn. Också utgiven av Rabén och Sjögren 2010.
28 oktober 2010
Fatta eld och vidare
Då var Fatta eld utläst. Del två av tre i trilogin om Hungerspelen. Spoilervarning utfärdas.
Hungerspelen är bättre än Fatta eld, tänker jag då och då under läsningen. Men jag tror att det beror på att jag har lärt mig mer om hur verkligheten fungerar i Panem och att jag därför inte häpnar lika mycket över att författaren så elegant gör det otänkbara tänkbart. Kraftfält och dödsmetoder, jag kan inte veta exakt vad som kan komma men att ana kan jag.
Jag tror också att jag blir lite trött på kärleksdelarna. Peeta, Gale, var bränner det mest till? Samtidigt, jag får inte glömma bort att det här är en bok för Unga vuxna. Jag läser i kommentarsfältet hos förlaget önskningar av typen ”Hoppas hon väljer Peeta.”
För boken är faktiskt lika uppslukande som Hungerspelen och jag läser denna del två lika intensivt. Äter middag på tio minuter för att få återvända till läsningen. Vänder blad. Hur ska det gå? Fatta eld är hårdare, svartare och inför den tredje avslutande delen förstår jag att det inte nödvändigtvis kommer att sluta väl. Kommer regimen störtas? Kanske, men inte utan hårt motstånd. Och jag är inte alls säker på vilka som kommer att leda och delta i den kampen.
Fatta eld. Susanne Collins. Utgiven av Bonnier Carlsen 2009.
- – - – -
Läs mer hos bokhore-Johanna K som fick mig på spåret.
27 oktober 2010
Hungerspelen och vidare
Jag hörde surret, jodå. Hungerspelen, pratades det om men jag fäste mig inte så noga.
Sedan bloggade jag om min längtan till bok-serier, för att det är så tråkigt när böckerna tar slut. Då kom Hungerspelen på tal igen. Jag lånade boken från när-bibblo, men först när de skickade mig en påminnelse om att det var dags att lämna tillbaka för att andra stod på kö kom jag mig för att läsa.
Är ni med mig än? Ni förstår att jag håller på att bygga upp något här.
Så öppnar jag romanen och börjar läsa. Och slutar inte förrän boken är slut. När jag går jag tillbaka till bibblo och väser fram: ”Ge mig nästa bok!” visas jag in i science-fiction-rummet. Science-fiction-rummet, liksom! En främmande värld. Noga avhållsamhet.
Ändå är det inte SF jag tänker på när jag läser Hungerspelen. Boken utspelar sig i en obestämd framtid, ett slags dystopi där regimen, för att hålla sin befolkning i schack, varje år håller grymma spel där ungdomar tävlar mot varandra. Den som överlever vinner. Jag får i stället tankar om Idol och Robinson när speldeltagarna stajlas upp för att få publikens gillande, på tidningarnas löpsedlar när Katniss och Peeta görs till Kärleksparet med stort K.
Men det som mest gör att jag gillar den här boken så mycket är den är så oförutsägbar. Det är en annan verklighet, tillräckligt möjlig för att jag ska tro på den, men tillräckligt okänd och oanad för att jag ska häpna över händelseutvecklingen. Författaren beskriver allt så bra att de omöjliga bilderna blir helt och hållet sanna. Om det är det som är SF så skicka mig till det där bibblo-rummet igen! Men inte förrän jag läst ut Fatta eld!
Hungerspelen. Susanne Collins. Utgiven av Bonnier Carlsen 2008.
- – - – -
Läs mer om boken hos Boktoka.och Bokhora.
foto: Wong Mei Teng.
23 oktober 2010
Oppositionspartiet av Gun-Britt Sundström
Först googlar jag efter bilder av en abiturientmössa, men hittar ingen bra. Saga Sandler och hennes kompanjoner hittade sina på Buttericks: grekiska hjälmar av stålgrå papier maché. Själva idén med mössorna var att visa att nu har jag gjort mina examinationer och är klar för studenten. Abiturienten försvann med studentexamens upphörande 1968 för
den beramade gymnasieutredningen är klar och resultatet har publicerats. Maximus talade om det på latintimmen. Han talade så att han glömde att förhöra läxan, han talade så att att tårarna plaskade på bänklocken. Inte för att det egentligen bekymrar oss hur gymnasiet kommer att se ut när vi är ur det – efter oss syndafloden.
och snart är det dags igen för gymnasium 2011 och den gamle latinläraren Maximus skulle jubla.
Ha! Det var väl en inledning för kommentarer om den lilla godbiten Oppositionspartiet. Jag läser den från alla håll. Från abiturient-hållet, som lärare och ur ungdomsperspektiv. Från alla lägen fungerar det så bra att läsa romanen. Till exempel så här: Jag blundar och ser mig själv kliva in i klassrummet. Har något lämpligt verk – Harry Martinsson? – i handen och utkräver de rätta svaren av lydiga vältaliga elever. På rasten rusar eleverna ut på skolgården oavsett väder, för att få en lämplig nypa luft. Kanske ser jag – o hemska tanke – någon uppnosig ung fröken som gömmer sig inomhus. Lite regn har faktiskt aldrig skadat och nu blir det anmälan till Klasskonferensen. Hur ska det gå? Om de inte fogar sig i gängse normer!
Femtio år senare och halleluja för att vara lärare och heja oppositionen! Sådant utvecklar. Det är säkert roligt att gå i gymnasiet om det är bra. Är det inte bra är det likafullt vidrigt att år efter år inramas i en Klassgemenskap man inte valt. Saga Sandler har det i både ock och jag är övertygad om att mina gymnasieelever skulle känna igen sig i romanens funderingar och erfarenheter. Även om inramningen av den tidstypiska skolan säkert skulle locka till skratt, och kanske viss fasa. ”Men fick verkligen lärarna göra så där!” Visst är det här en tidig Sundströmsk roman, lite vild och associativ, men sammanhållen och välskriven. Och vilket språk!
Oppositionspartiet. Gun-Britt Sundström. Utgiven av X publishing
foto: ilco
- – - – -
Jag minns också Anden i glaset. Vi satt i Lenas rum och hade ritat upp alla bokstäver på ett stort ark och dessutom ja och nej i egna ringar. Glaset värmdes upp och gled sedan elegant fram på pappret. Frågan om vem jag skulle bli ihop med besvarades B-U-Y-H-H-T vilket jag självklart tolkade som Stefan. Dock hade anden fel, meddelar dagboken.
8 september 2010
Döden i dina ögon av Rachel Ward
Gästbloggy av Agnes Bolling – OOOF boks egen ungdomsboksreccare.
Döden i dina ögon var en bok som verkligen förvånade mig framåt slutet. Boken gick undan för undan från att vara ganska seg, visserligen med några spännande händelser som fick mig att vilja läsa mer, till att verkligen få mig att sitta och sträckläsa de i alla fall 100 sista sidorna!
Boken handlar om Jem, flickan som kan se datumet då folk ska dö genom att se dem i ögonen. Hon försöker hålla sig borta från människor så gott det går och aktar sig för att fästa sig vid någon. Men en dag träffar hon Spider, hon ser hans siffror. De blir efter en lång tid vänner och lite mer, de dras in i både det ena och det andra och måste fly. Men det värsta av allt är ändå siffrorna i Spiders ögon.
Boken börjar som sagt ganska segt, men när de väl måste fly från inre London och gömma sig från civilisationen blir det mer spännande och slutet är ett utav de mest känslosamma och sorgligaste jag läst.
Klart en utav de bästa böckerna (i alla fall slutet 
) jag någonsin läst!
Minst 4/5!
Döden i dina ögon. Rachel Ward.
- – - – -
Agnes Bolling läser ofantligt mycket, umgås med sina coola kompisar, simmar snabbt men hinner ibland att ungdomsboksrecca åt OOOF bok.
Foto från SXC
11 juli 2010
Tre ungdomsböcker
Att jag inte är någon storläsare av ungdomsböcker börjar bli en lögn när jag nu kan presentera tre läsvärda dito på rad.
Du vet var jag finns av Rachel Cohn där de två kusinerna Laura och Miles bott under samma tak sedan barndomen. De har delat det mesta men nu är de
två flickor som inte längre har något gemensamt förutom några gener och en gemensam barndom delar ändå en sak. De gillar att bli höga. En joint, bland en OxyContin, oftast en Percocet, är de vapen vi väljer, missiler som skjuter oss till en plats där vi inte förnimmer något annat än lugn och den fuktiga luften, ljudet av syrsornas spel som följer oss genom skymningen, upplöst i ångest, tomma hjärnor som sänder lasershower.
Men en överdos gör att Laura dör och vad händer nu? Kommer hennes pappa Jim kasta ut Miles från egendomen?
Jag har alltid varit välgörenhetsprojektet i gäststugan, nöjd med min roll som sidekick åt prinsessan i det stora huset, hennes feta skugga. Vem är jag nu?
Läsvärd bok, inte minst språkligt som synes! Kommer från förlaget X-publishing vars (ena) mål är att ”att ge ut beroendeframkallande böcker för folk som kallas ungdomar och unga vuxna.” Det gör ju inte jag i och för sig, men det går säkert bra ändå. Nästa bok i raden heter:
Sommaren jag blev vacker av Jenny Han. Isabel som tillsammans med familjen åker till mammas bästis varje sommar. Och varje sommar har hon varit så förälskad i Konrad. Ingen skillnad den här sommaren, bortsett ifrån att han är så frånvänd och ofta otrevlig. Nu träffar Isabel i stället den fine Cameron och försöker sig på en kärleksaffär. Beskärda mått av sjukdom och familjeproblem finns med i romanen, men det är Isabel som är i centrum och det är enkelt att förstå henne och hennes bekymmer och kärlek. I början irriterade jag mig på språket, tyckte det var styltigt och långt från hur ungdomar uttrycker sig. Men det tog sig, och jag kan tänka att läsa de övriga delarna i den utlovade trilogin.*
Den sista boken i raden heter Saker som aldrig händer av Johanna Lindbäck. Andreas och Hanna är tillsammans, men så får han reda på att hon varit tillsammans med en annan. Kanske risk för depp och sorg? Jo, men också tvärtom; styrkan ligger i att Andreas ambivalens gestaltas så tydligt. Beskrivning om hans sorg över att Hanna inte är den hon var, eller borde vara är utvecklad och välskriven. Här får Andreas tankar gå framåt i bra takt, inget hafsigt. Också Hanna blir en komplex människa. Något händer, och hennes sorg över sig själv och det obegripliga beteendet skildras bra. Kompisarna ställer inte upp på det viset Andreas vill. Den enda som finns där är gamla barndomskompisen Erik. Eller? En välskriven bok där författaren återigen ger prov på sin styrka att skriva så inkännande och nära sina karaktärer.
- – - – -
Den här boken läste jag i Lofoten och ställde på hyllan i sjöhuset.
21 maj 2010
Frost av Maggie Stiefvater
När jag fick Frost i min hand förstod jag att jag måste kalla in en expertläsare för att boken skulle recenseras rättvist. Så här kommer en gästbloggy av den bästa unga bokläsare jag vet: Agnes Bolling.
—–
”Frost” av Maggie Stiefvater är en känslosam, romantisk och överhuvudtaget fin bok.
Den är skriven på ett vackert och ibland poetiskt sätt (poesi återkommer ett flertal ggr i boken) och alla fall jag börjar läsa dialogerna med olika röster och göra de beskrivda ansiktsuttrycken själv meden jag läser.
Dock upplever jag att de fartfyllda och våldsamma delarna av boken var ovanligt korta för en så pass lång bok. Däremot återkommer det spännande fartfyllda ofta i små doser och gör att man vill fortsätta läsa.
Boken är dessvärre i viss mån ganska lik del två i ”Twilight-serien” på många sätt: Den helt vanliga tjejen i en liten, tråkig stad nära skogen som får reda på en enorm hemlighet om människor som skiftar form, och plötsligt blir hon hur speciell som helst.
Men boken har ju också egna drag och är absolut läsvärd! 4 av 5!!
Frost. Maggie Stiefvater
20 februari 2010
No och jag
Jag haltar i läsningen de första sidorna. Berättelser i jag-form har sina sidor när språket ska rimma lika med ålder och situation. Och jag har mitt huvud fullt av hur unga pratar och tänker i Sverige. Sällan hör jag:
Jag hade hoppats på respit men gick på en nit. [...] träffad av blixten skulle jag falla död ner från min ringa höjd med spretande Converse.
Sen skärper jag mig och tänker att jag ska tänka franska i stället och det där inledande hacket försvinner snart. Att läsa romanen med dess energiska flöde av staplade satser blir lätt och enkelt. I sammandrag: Lou ska hålla ett föredrag i skolan. Kommer i hast på att det ska handla om en hemlös kvinna. Träffar då No och vill av hela sitt hjärta hjälpa henne till ett bättre liv. Till sin hjälp får Lou också Lucas, klassens värsting. Lou övertygar sin föräldrar om att No ska få flytta in till dem och hon gör det och familjen som haltat sig fram efter en tragisk förlust repar sig.
Det här är en roman om vänskap. Kärleken som drivkraft. Den som får Lou att offra och slita och hoppas och önska. Kärlek som skapar en mittpunkt, en axel att låta tillvaron allt bättre snurra kring. Till en dag då axeln kollapsar. Nej, inget slutavslöjande. No och jag tycker jag om att läsa därför att den är intagande utan att vara smetig, en risk jag alltid fasar när det kommer till berättelser om kärlek. Språket samarbetar fint med berättelsen och skapar en takt i läsningen som är lämplig och snabb.
Några rader om baksidetextens beskrivning av trettonåriga Lou – en överintelligent tjej. Varför måste hon vara överintelligent eller brådmogen? För att det ska bli en bok för vuxna? Boktoka menar:
Är det ett av få sätt att försöka komma barn/ungdomar inpå livet, i skildringar som inte är tillbakablickar av vuxna? Lite luddigt, men förstår du hur jag menar? Är det som
Normal tonåring berättar i nutid = ungdomsbok
Överintelligent tonåring berättar i nutid = vuxenbok
Ungdom ser tillbaka på ungdom = ungdomsbok
Vuxen ser tillbaka på ungdom = vuxenbok
Något att tänka på.
Med No och jag har jag därmed läst sex böcker ur Sekwas utgivning. Det förvånade mig då jag trodde jag läst nästan samtliga. Bör åtgärdas.
No och jag. Delphine de Vigan.
