ooof bok

24 juni 2011

Äta djur av Jonathan Safran Foer

Gästbloggy av Katarina Bolling

Mat väcker ofta starka känslor, inte minst de som rör vad vi väljer att äta och vad vi väljer att inte äta. Även idag kan en persons beslut att låta bli kött eller animaliska produkter vara rejält provocerande i andras ögon. Att äta kött är väl ändå det mest ”naturliga”? Det har ju mänskligheten gjort i alla tider? Jo, förvisso, å andra sidan hade djuren lite bättre förutsättningar förr. Det är få likheter mellan det som då var ett näringsrikt jaktbyte och det som idag är en plastförpackad proteinprodukt framställd i en storskalig industri.

När jag berättade för folk att jag skrev på en bok om att ’äta djur’ utgick nästan alla, utan att ha någon aning om var jag stod, att jag drog en lans för vegetarianismen. Detta är talande: det antyder inte bara att en grundlig undersökning av husdjursproduktionen torde avskräcka från köttätande, utan också att de flesta redan är medvetna om att det förhåller sig så.

skriver Jonathan Safran Foer i inledningskapitlet till ”Äta djur”.  I kapitlet ”Ord/innebörd” definierar han några djurhållningsbegrepp. Under ordet ”burhöns” kan vi läsa:

Föreställ dig att du stiger in i en knökfull hiss. Där är så trångt att du inte kan vända dig om utan att stöta emot (och reta upp) din granne. Hissen är så överfull att du ofta lyfts upp från golvet. Det är i och för sig en smärre välsignelse eftersom det sluttande golvet är av ståltråd som skär in i fötterna på dig.

Efter en tid mister alla i hissen förmågan att verka för gruppens bästa. Vissa blir våldsamma, andra galna. Några blir i brist på mat och hopp kannibalistiska.

Det ges inget andrum, ingen frist. Det kommer aldrig någon hissreparatör. Hissdörren öppnas bara en gång, mot slutet av ditt liv, när det är dags att färdas till den enda plats som är värre (se SLAKT och STYCKNING)

Safran Foer gestaltar i ovanstående citat en burhönas 4,3 kvadratdecimeter stora livsmiljö, och om man har svårt att föreställa sig vad 4,3 kvadratdecimeter innebär, så motsvarar det knappt en A4-sida. Fruktansvärt! Djurplågeri! Det får bli ekologiska ägg fortsättningsvis, tänker jag och läser vidare, viss om att jag ju inte behöver ompröva mina ideal, eftersom jag redan är övertygad icke-köttätare sedan 20 år och alltså hör till the good guys redan. Eller..? Jag äter ju fisk, men de lever ju i vilt tillstånd eller föds upp i odlingar och, ärligt; ÄR det egentligen DJUR på samma sätt som en gris, kalv, eller min katt Alice? Henne skulle jag ju aldrig drömma om att äta! Att synen på vad vi människor väljer att äta är en fråga om kultur snarare än natur blir uppenbart när Safran Foer tar mig ur ”fisk-är-inte-djur-egentligen”-uppfattningen. I grund och botten hamnar vi i samma etiska grundfråga: Ska vi äta djur överhuvudtaget?

Safran Foer ställde sig samma fråga för några år sedan, när han precis fått veta att han skulle bli far: Vill jag föra den köttätande traditionen vidare? För det fanns något med det där att ”de är djur” som skavde… Han gav sig därför ut på en undersökande resa i husdjursproduktionens värld med sina frågor; Vad ÄR kött egentligen? Hur framställs det? Hur behandlas djuren, och vad har detta i så fall för betydelse för oss som ska äta dem?

Hans ambition i boken är ingen annan än att verkligen söka svaren och redovisa dem. Han undersöker och resonerar kring det han finner, främst ur ett filosofiskt perspektiv. Safran Foer besöker gigantiska djurfabriker, slår följe med djurrättsaktivister, intervjuar slaktare, djuruppfödare, vegetarianer och filosofer. Vi följer med. Och även om hans ambition endast är att beskriva läget, leder det till att han själv och läsaren tvingas fundera över sina egna bakomliggande motiv till sitt eventuella köttätande. Vi kan inte etiskt undkomma det faktum att VI är människor och DE, som vi väljer att äta, är djur. Safran Foer sammanfattar

Argumentet för att äta djur och för att avstå från att äta dem är ofta detsamma: vi är inte de.

Äta djur. Jonathan Safran Foer. Utgiven av Norstedts 2011.

17 juni 2011

Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnitz

Gästbloggy av Michaela Nylund som gillade stundtals

Stockholm rosé är en bok som skulle kunna vara bra och är det – stundtals. Problemet är dock författarens ambitioner. Det är, i mitt tycke, en bok som inte alls snuddar vid Sex And The City, dels för att Stockholm och New York inte kan jämföras på det sättet och dels för att den här boken inte är särskilt nytänkande. Jag kan inte riktigt hålla med om andras recensioner som talar om ocensurerade samtal tjejer emellan som något spännande. Hallå, det är 2011.

Romanen utlovar också att handla om skor (jag vet inte om det är ett försök att kopiera Carries förkärlek för Manolo Blahniks?)  Men jag tycker faktiskt att skorna kommer i skymundan och det till min stora glädje. I början känns det nästan lite krystat när Wolf Lösnitz försöker klämma in i en rad om att Destiny har ett par Chloés på sig. Jag tycker dock att detta som sagt försvinner mer och mer för att ibland poppa upp, men då mest som ett störningsmoment. Livskrisen är det som är bestående och den är ganska underhållande, men det är en hårfin gräns. Lite för mycket tid ägnas åt huvudpersonens bryderier kring sin försvunna kärlek.

Den stora behållningen med boken är tempot, det händer saker hela tiden. Sammantaget är den en stunds avkoppling från andra sysslor, men det finns inget i den som håller sig kvar efter att jag stängt den.

Stockholm rosé. Sophia Wolf Lösnitz. Utgiven av Albert Bonniers 2011.

- – - – - -

Bokbiten är inte heller imponerad. Dagens bok gillar ganska mycket men undrar också var skorna tog vägen.

foto