Navigation av Kristofer Flensmarck

Found poetry is a type of poetry created by taking words, phrases, and sometimes whole passages from other sources and reframing them as poetry by making changes in spacing and/or lines (and consequently meaning), or by altering the text by additions and/or deletions. The resulting poem can be defined as either treated: changed in a profound and systematic manner; or untreated: virtually unchanged from the order, syntax and meaning of the original.

Nej, det där var ingen found poetry alls. Det är direkt citerat från Wikipedia som kanske beskriver det Kristofer Flensmarck gör i diktsamlingen Navigation. Delar av de korta texterna om sjöfartsvokabulär är omstuvade wikipedia-beskrivningar. Annat är direkta citat.

Troligen ska jag inte stirra mig blind på det utan i stället tänka på hur författaren organiserat begreppskatalogen. Hur en definition kan ange såväl det konkreta – vad är en kompass? -  som det mer mångbottnade dvs olika betydelser. Jag försöker läsa det så – existentiellt symboliskt.

Men jag är misstänksam. Är det poesi eller komprimerad Wikipedia?

Navigation. Kristofer Flensmarck. Utgiven av Natur&Kultur 2011.

- – - -

Missa inte Almanacka av samma författare.

Almanacka av Kristofer Flensmarck

mormor på sin buffé

Varje år från 1942 köpte min mormor en almanacka. Jag har ärvt dem alla. Anteckningarna är sparsmakade. Barnens födelse, några av barnbarnens dito. En resa någonstans. Och så lottnumren. Bellmanlotter och Penninglotter som köptes ihop med systrarna eller med syjuntan.

Det är små fragment av mormors liv som finns nedskrivna i de små kalender-böckerna och skulle inte göra sig för ett sådant bokprojekt som Kristofer Flensmarcks genomfört.

Jag bestämde mig för att samla ihop alla farmors almanackor som fanns kvar och gå igenom materialet, kanske dels för att lära känna henne bättre, men också för att ta reda på om det någonstans i detta efterlämnade material fanns en berättelse, en skönlitteratur.

Det fanns det och jag läser andäktigt. Följer händelserna från 1973 fram till 1999 då farmor dör. Ofta fördes parallella kalendrar och anteckningarna presenteras bredvid varandra i kolumner. Elegant, visuellt och ger också ett bredare personporträtt. Farmor är ofta sjuk och jag lär mig MAS – Malmö Allmänna Sjukhus- snabbt. Mediciner och behandlingar virvlar förbi. Men också gläjden, kärleken till sonen Tor och hans familj.

Jag älskar det korthuggna kalender-språket

30 december.
Flyttade fr Exercisg. 5
Malmö till Säbyg. 1
Landskrona
EN svår dag 1988
TOR slet
30/11 Ett år har gått

Fantastisk läsning. Fantastisk skönlitteratur. För jag tror att det just som sådan jag ska betrakta den här texten. Det är lätt att tänka dokumentär men texten är ett ordnat stycke material. Urval. Parallella historier. En framletad berättelse.

I slutet av pocket-boken följer ytterligare en bok, Chiffonjé. I arvet efter farmor finns den gamla möbeln. På undersidan av alla lådorna har hon skrivit dagbok!*

4/6 1897 – 23/4 1974

min kära mor dog tisdagen den 23/4 1974 kl 9.20 på Landskrona lasarett. Blodpropp på hjärnan. Begravning 30/4-74

Vilken enastående god idé! Tänk om… Jag går till mormors buffé.** Drar ut lådorna och vänder på dem. Tomma. Jag bestämmer mig raskt för att börja skriva.

Almanacka. Kristofer Flensmarck. Utgiven av Natur&Kultur 2009

- – - – -

* Jag ber om ursäkt för de många utropstecknen i denna text. Men jag kan inte låta bli.

**Buffé har vi alltid kallat den möbel där mormor förvarade finporslinet. Och almanackorna.

En öppen vinter av Ulf Lundell

Okej. Vi startar i det faktum att Ulf Lundell har en särskild plats i mitt liv. Jag har alltsedan jag läste Jack första gången (1977, alldeles för ung och fattade för lite) haft honom som min följeslagare, uttolkare och livskamrat oavsett vad Lundell har haft för sig på sin kant. Oavsett vad han sagt och gjort utanför musiken och böckerna.

Det gör att jag alltid är mycket mer sträng när jag läser och lyssnar till honom. Han är min själsfrände men jag vill inte ertappa mig med att glo på hans texter med skimmertonade glasögon och bli hänförd och imponerad och glad på samma sätt som när goda vänner gör något intressant.  Jag anstränger mig hårt för att stiga bort från ”känslan av Ulf Lundell” och låta text stå för sig själv.  Och jag är sträng när jag läser En öppen vinter. Men stränghet till trots, det här prosalyriska verket tycker jag verkligen – verkligen! – om.

Dryga 300 sidor destillat av det godaste ur goda romaner och låttexter. Här finns ringa bildspråk. Texten är rak och tydlig och även om Lundell menade något annat när han skrev än det jag gör när jag läser, behöver jag inte tolka bilder eller metaforer. Bara ord. Det är här och nu, då och sen, detaljerat och välformulerat. Ofta vackert. Läsrytmen skapas med hjälp av radbrytningar i stället för skiljetecken och nya meningar.

Tillbakablickar. Anteckningar. Reflektioner. Dagboksblad. Öppet och stundtals självironiskt. Lundell fångar världen, en känsla, ett intryck med några få ord. Han sticker upp fingret i luften  – sin och vår – och känner av. Gestaltar det exakt.

Jag försöker välja något att citera här, men kan inte. Läs allt. Lyssna på soundtracket som följer med (elva nyskrivna låtar. Täta, mest gitarr-komp). Njut.

För stränghet – min – till trots: det här är bra. Mycket bra.

En öppen vinter. Ulf Lundell.

——

Jag har skrivit om Ulf Lundell exempelvis här och här och här.

——

Och om jag ändå får säga: När Lundell i soundtracket till boken väljer att läsa, inte sjunga, en text ackompanjerad av endast piano är jag tvungen att säga åt mig själv att andas . Det gör intryck (läs: gör mig helt galet vimmelkantig). Och pianot och rösten och tempot och sättet att uttala orden och

Diktande röster – lyrikantologi

Kan man kalla dig poet? Anna Järvinen fick frågan på SRs romanprisgala. Hon var tveksam. Jag tycker nog inte riktigt att mina texter bär utan musiken, svarade hon. Jag håller inte med.

Och idag är minnet fullt av
blåsiga dagar
Tråkiga landskap, hopplöst utanför
Det händer att jag tänker på dig
viskar utan svar
Fem till femtio gånger och undrar var

Lyssna också.

Jag läser gärna lyrik. Till exempel tycker jag om Katarina Frostensson. Och Ulf Lundell. Och Peter Curman. Och Bruno K Öijer. För att nämna fyra vars texter just nu ligger på min sovrumshylla. En inspiration till att läsa, tolka och skriva lyrik är den enastående fina boken Mellan bilderna. Skriven av Peter Gustav Johanssons och en av fyra böcker i antologiserien Fyra genrer. *

Häromdagen fick jag en annan antologi, Diktande röster. Med struktur och översikt går boken igenom olika genrer att dikta och presenterar författare som representerar. I avdelning Hexameter får man  t ex göra bekantskap med Johannes Anyuru, läsa några av hans texter och får hjälp att läsa dem ännu bättre guidad av diskussionsfrågor. Förebilder från andra tider ges i varje kapitel. Andra kapitel i boken heter t ex Naturlyrik, Rocklyrik och Haiku. Jag tycker urvalet är bra, diskussionsfrågorna är ofta intressanta att samtala kring. Men jag är inte lika glad i skrivövningarna. De är för abstrakta eller svåra. I kapitlet Prosalyrik finns Marie Lundquist och efter att läst några texter av henne kommer en skrivövning:

Helt säkert har du själv upplevt ögonblick och stämningar som fått dig att reflektera vidare. Skriv en kort prosadikt under en eller flera av följande rubriker: Ensam är svag. Under ytan. Att älska. Kärlek gör ont. Evigt liv.

Jag tror att man måste vara ganska skriv-van för att spotta ur sig en prosadikt om det. Då gillar jag bättre Augustprisvinnaren Skriv om och om igen som högt och lågt ger stor skrivinspiration. Så plus för Diktande rösters bra översikt över olika sorters lyrik, men ska man använda den på gymnasiet får man komplettera med konkretare skrivövningar.

Att skriva dikt är roligt. Rytma och rimma och radbryta precis där det passar en. Påhitta ord eller stapla dem i nya ordningar.

Jag tror inte alla är poeter. Men nästan.

Diktande röster. Rose-Marie Åberg

——

*Fyra genrer är utgivna hos Natur och kultur, men det verkar som om de är slut hos förlaget. Synd!!

Bilden är hämtad  här

Morgonläsning

Sitter i sängen och ser Södermalm ljusna. Gratulerar mig själv att jag får göra det. Lyssnar till Herman Zink. Läser Efter arbetsschema och är mkt tagen av delar av den. Konkreta skildringar från ett arbete i lyrisk form tilltalar mig. Fabriken. Vården. Två saker gör jag sedan:

undrar över skönlitterära skildringar – gärna poesi – från vården skriven av en kvinna.

läser om Johan Jönsson i Aftonbladet vars litteraturpris han fått:

Till det mest intressanta i Jönsons bok hör ambitionen att skriva fram en arbetarsubjektivitet i en senkapitalistisk och globaliserad värld.

Jag tänker en gång till att jag faktiskt vill läsa en samtida kvinnlig författare som skrivit om sitt arbete inom vården med samma ambition. Kan jag få ett namn?

3 x Falkenland

Jag har skaffat mig Christine Falkenlands tre första lyriksamlingar. Illusio (1991), Huvudskalleplatsen (1992)  och Blodbok (1995).

Osprättade recensionsexemplar kompletta med Gedins  följebrev. falkenland_11falkenland_22

I love you, Daniel!

Gång på gång försöker jag få tillbaka känslan , Daniel, som jag hade när du stod på scenen och förde fram din poesi. Jag står på vardagsrumsgolvet och läser högt ur En för alla, tre för en på ett sätt som jag tror att du skulle läsa. Eller jag vet ju att jag inte ett endaste dugg kan läsa dina dikter som du kan, Daniel, men du ska veta att jag försöker. Hitta rytmen och betoningen och i huvudet är det du som läser där i mitt vardagsrum What a day What a day och lägger du trycket på what eller lägger du det på day som jag?

Jag är oavbrutet kär.

Jag kan sansa mig också. Säga att ingen poet som du lyckades förklara finessen med rytm, rim, bilder, metafor, poetik när du berättade för publiken. Jag är faktiskt sansad. Och forty-fucking-five med marginal.

Men helst vill jag stå på golvet i vardagsrummet och läsa och höra orden omsluta mig. What a day What a day.

En för alla, tre för en av Daniel Boyacioglu.

Resa med Cortez av Peter Lindforss

I lördags firade vi godaste vännen M. I talet jag höll för henne berättade jag om att det var hon som lärde mig att uppskatta lyrik.

Den första egna poesiboken blev Resa med Cortez . Vi köpte den, M och jag, på en bokhandel jag glömt namnet på. Den kostade 28 kronor ser jag på prislappen. Det var säkert första gången jag var på lyrikavdelningen. M tittade med van blick bland titlarna. Poesi var ett naturligt inslag i hennes familjebibliotek och bröderna skrev dikter sedan länge.

Vad skulle jag då välja? Något nytt kändes viktigt, något M inte kände till. När jag genom åren berättat om den här händelsen har jag alltid hävdat att jag så starkt mindes hur berättarjaget stod i sitt trapphus klockan fyra på morgonen, endast iförd kalsonger, och skrek ”Cortez” i sopnedkastet.

Cortez! Jag skrek ditt namn i sopnedkastet. 

Ja jag vet. Strofen låter närmast komisk i sin ensamhet. Ändå. Jag minns den starkt i sitt sammanhang. Peter Lindforss dikter gjorde stort intryck på mig då 1979. Han blev vägen in i mitt lyrikläsande.

2007. Boken kommer fram vid flyttningen. Jag letar efter min fras. Men den finns inte! Strofen lyder istället

Cortez!
Jag skrek ditt namn vid Stureplan 

Det är en avsevärd skillnad faktiskt.

Inga sopnedkast. Inga kalsonger. Inget fyra på morgonen. Vad har hänt? Diskrepansen mellan minne och verklighet är påtaglig. Från var har jag tillfogat Lindforss Cortez-skrik dessa attribut?

Ångesten eller längtan i hans skrik känns bättre i min version, tänker jag och stryker över ”vid Stureplan. ” Ändå. Resa med Cortez är vid min omläsning fortfarande en diktsamling som håller därför att den så starkt berättar om den resande människan för mig.

På helig mark av Einar Askestad

1.
Prosatexter i tre delar. I grottan. Vid fontänen. Ö. Numrerade textstycken, kanske paragrafer.

2.
I grottans 32 avsnitt hänger texterna samman till ett slags berättelse, en historia som jag uppfattar fortsätter i sista delen. ”Jag” bor i en grotta någonstans

Inne i grottan står en radio. Den är batteridriven och vad jag vet så fungerar den. Jag har ställt den på en större sten jag hittat; dess form är så lik en kub att man skulle kunna ta den för en sådan.

Texterna blir ett slags utsikter, tankar med grottan som utgångpunkt. Ett perspektiv som jag uppfattar flyttas från grottan till ön i sista delen, men med samma ”jag” och samma berättande stil. Jag väljer ordet ”berättande” trots det minimalistiska, avskalade språket.

3.
Vid fontänen är mer fragmentarisk. Den består 39 textstycken och jag citerar nummer 3.

Vad hjälper det en människa att känna sig själv?

4.
Boken har ett tydligt, konkret språk. Avskalat. Genom sin tankeboks-karaktär är det ingen bok som jag plöjer. Snarast läser jag lite, lyfter blicken och tänker en stund. Då tar det tid, trots att boken är endast 112 sidor lång.

5.
Slumpvald bok. Gick på biblioteket i Motala och så stod den där och hade en intressant framsida. Jag är svag för intressanta framsidor.

6.
Vad om författaren? Han är född 1964 i Sverige. En bok utgiven före, och en efter den här som jag har läst. Samma kortprosa. Fick svenska akademins pris för unga lovande författare 2001.