15 september 2009
n’Perola
Inledningens utgångspunkter: De som blev kvar och de som lämnade. Småortens dilemma. Alla kan inte vara kvar. Jobben räcker inte. Om man nu skulle vilja. Det finns inte plats och luft. Somliga måste gå.
Frågan är hur långt?
Han var väl inte säker på vad som varit hans verkliga liv. En del rörde han vid, annat inte. Var det över huvud taget tillrådligt att vända sig om, likt Lots hustru. Skulle han sätta sig, som modern en gång, på Granholmens strand och se ut över vattenytan en hel sommar? Eller förlora sig i ett grönt hus? Vad skulle han välja ut av det som var det egentliga, i det egendomliga liv han levat.
Ibland blir jag tom när en bok tar slut. Det händer inte ofta. Men när det händer är det magiskt.
Nu hände det.
Ett annat liv. Per Olov Enquist.
Läs mer på La Bibliofille
9 september 2009
Böcker vi minns
Okej då. Böcker jag minns. Tidsresa bakåt. 90-tal. I mitt jobb ingår en glassig del som köpare av reklambyråtjänster. Jag får ha synpunkter på layout, bilder, rubriker och skriver dessutom stora delar av texterna själv. Härligt uppdrag. Jag kan säga ”nej, den bilden är ful”, ”vi behöver se alla uppslag om två timmar” och ”vi gör tvärtom i stället” och sen lämna rummet och låta reklamfolket göra själva jobbet.
Men jag tror att jag var en välvillig kund. Sa snarare ”men åh så bra!” och ”ta den tid ni behöver” och älskade när jag fick sitta med på deras AfterWork på fredagarna och skvallra om allt jag hittat i Resumé som jag lusläste på den tiden. .Jag blev bekant med och imponerad av Jacques Séguéla som köpte en av byråerna jag jobbade med. Séguéla har skrivit flera böcker som handlar om reklam och reklambyråbyggande men så vitt jag vet är endast en översatt till svenska: Tala inte om för mamma att jag jobbar med reklam! Den hittade jag när jag plockade om i bokhyllorna.
Ty reklammannen är inte en vanlig narr, han är en självbespeglande narr. Don efter person. Vanan att alltid tala väl om de märken som betalar honom för det ger honom lasten att vilja att man talar väl om honom
Séguéla skriver om de första tjugo åren i sin karriär. Hur han började i branschen, och varför han stannar kvar. Hur han skaffade sig erfarenhet och hur han byggde sina byråer. Lite korthugget. Roligt. Och initierat om hur det gick till i en rad olika kampanjer under 70- och 8o-talet.
Jag minns att jag läste den med stort engagemang för femton år sedan. Gick lite med den under armen och refererade till den när tillfälle gavs. Läsa om den? Nja. Men den kvalificerar sig – påminner om en rolig tid – att få stå kvar i hyllan och vara en bland de tusen.
4 juni 2009
Isadora Duncan
”Vem är Isadora Duncan?” frågar jag K när jag osedvanligt diskret går igenom hennes bokhyllor och hittar en pocketmemoar. ”Det är ju hon som skapade fridansen!” svarar K med ett tonfall som tydligt säger att jag borde känna till kvinnan. Nu gör jag det! Duncans Mitt liv är en rolig och läsvärd berättelse om passionen för dans. I tunna tunikor gestaltar hon musik och konst – helt enligt egna regler.
Jag gjorde stor succès på takträdgården under fingerat namn, men jag avskydde alltsammans, och när direktören vid veckans slut ville förlänga engagemanget och till och med erbjöd mig en turné, avböjde jag. Vi voro räddade från svältdöden, men jag hade fått nog av att roa publiken med något som stred mot mina ideal. Och det var första och sista gången jag gjorde det.
Duncans mor stödjer henne fullständigt och familjen flackar snart världen runt för olika evenemang, pengarna rinner iväg lika snabbt som de förtjänas.
Fastän min dans var känd och uppskattad av många framstående personer, var min ekonomiska ställning prekär, och ofta voro vi i fruktansvärt bekymmer för hyran, varjämte vi ofta ledo av kölden, då vi ej hade kol till kaminen.
Men hon sviker inte sina ideal, vare sig konstnärligt eller politiskt. Med en oerhört entusiasm tar hon sig an precis vad hon vill. Memoarerna är lika engagerat berättade, nästan galet besatt låter hon stundtals och jag tar intryck, blir inspirerad och börjar svepa runt på golvet i gracila hopp. Var är min tunika? Ge mig min tunika!
Isadora Duncan möter en dramatisk död, dock! Hon sätter sig i en bil med sin schal svept runt sig och får den inte helt med sig in i bilen och det
befanns, att schalens långa fransar, och även en del av själva schalen snott in sig i bilens bakhjul samt, när bilen rullade framåt, stramat till och ryckt Isadoras huvud framåt med en häftig knyck. Döden hade gjort sitt arbete väl – i bråkdelen av en sekund hade den strypt henne, bräckt hennes nacke och krossat halspulsådern.
Mitt liv. Isadora Duncan
2 juni 2009
Dagboksdags II
L Norén. 6 november. Det är ofattbart. Och självklart. jag ska skriva mer idag och börja städa upp efter Stilla vatten i arbetsrummet, men mest ska jag drömma om henne tänka på henne, tankar som inte ens är medvetna. Jag sa till henne när vi skiljdes att jag ska skriva, sedan ska jag gå och lägga mig och runka. Hon skrattade. Men det är precis vad jag ska göra. [...]
J C Oates. 22 november [...] Under en stor del av mitt vuxna liv, mitt liv som ”författare”, tycks jag ha sökt efter någon som jag skulle kunna diskutera allvarliga ämnen med, främst litterära ämnen, men också filosofiska. Jag har aldrig hittat någon sådan person. [...] Och mitt privata liv med Ray är livgivande.
A Warhol. 22 november. The big news for the past two days is the mass suicide in Guyana of a cult led by somebody named Jim Jones. It’s costing the U.S. government $ 8 million to remove all the bodies and bring them back. They’d put cyanide in grape-flavored Kool-Aid. (laughs) Just think, it they’d used Campbell’s Soup I’d be so famous. I’d be on every news show, everyone would be asking me about it. But Kool-Aid was always a hippe thing.
24 maj 2009
Dagboksdags
Hela manuskriptet till Joyce Carol Oates dagböcker, vilka allt som allt innehåller mer än 4 000 maskinskrivna sidor med enkelt radavstånd, förvaras i Joyce Carol Oates-arkivet vid universitetsbiblioteket i Syracuse.
Jag är tvungen att läsa om inledningen. Manuskript, maskinskrivet och arkiv är ord jag har svårt att förena med begreppet dagbok. Vad är det egentligen jag kommer att få läsa? Förra sommarens läsning av Lars Noréns dagbok sitter i. Det skarpa, utmejslade, direkta. Parallellt läste jag också Virginia Woolfs dagböcker. Utvalt och redigerat av en redaktör.
För redaktören var det naturligtvis något av en utmaning att ta itu med en sådan enorm mängd material, och på grund av den ständigt lika höga kvaliteten på dagboksanteckningarna var många av strykningarna extra svåra att göra.
fortsätter redaktörens kommentar till Oates dagbok. Strykningar av en redaktör? Jag har laddat inför läsningen av Oates dagbok och nu är jag sur redan innan jag börjar läsa. 1600 sidor Norén var fantastisk läsning.
Jag vill ha allt.
6 maj 2009
Lars Norén och jag
När jag kliver in på Bakfickan – fiskkrogen i Visby – tänker jag att här brukar Lars Norén äta lunch, i samma ögonblick möter jag hans blick. Det är som att vara i ett dagboksblad.
Elden var för övrigt het på valborgsmässoafton.
Foto: Calle Lindholm
8 april 2009
Min pappa är en…
Först kommer tankarna på djuren. Vad hette egentligen min systers marsvin? Mina egna djur, den två hamstrarna hette Chicko och Viktor – möjligen med annan mer pretentiös stavning – och undulaterna hette Nina och Fredrik. Den finaste vita boxern kallades kort och gott Kickan och när hon dog blev det inga fler djur för mig.
Hanna Hellquist hade många djur. Otaliga djur. Udda arter.
Han såg mig och mamma doppa våra smörgåsar i kaffekoppen och när han fick sin egen lilla smörgås (Buffy-smörgås, sa mamma) så spatserade han fram till min kaffekopp med mackan i näbben och släppte ner den. Han väntade precis lagom länge innan han fiskade upp den igen. Inte för länge så att den föll isär. Precis lagom länge för att smöret skulle smälta så där gott och brödet skulle bli alldeles lagom mjukt. Jag fattar inte hur han gjorde. Hur han tänkte när han stod där och väntade bredvid kaffekoppen som var nästan lika stor som hans senaste flickvän. Men han hade full kontroll på sina smörgåsar den där fågeln. Han var en sann dopparmästare. Frukostarna på Konduktörsgatan har aldrig varit lika roliga sen han försvann.
Sedan kommer tankarna på pappan. Varför skriver man en kärleksfull men ändå kritisk uppgörelsebok om sin pappa medan han ännu lever? När tiden finns för såväl att vara kärleksfull face-to-face, som att göra upp, varför måste man då göra det i bokform? Det förstår jag faktiskt inte. Vad sa din pappa när han läste boken? frågar Daniel Sjölin Hanna Hellquist i Babel. Ja, menar hon, han trodde ju att han var värsta superfarsan och blev förvånad men förstod senare hur det egentligen hade varit för mig. Okej. Varför inte bara säga det till honom? Eller varför inte bara ge honom manus och låta honom läsa? Varför måste allt dessutom publiceras? Ett skäl är att innehållet skulle ha en allmängiltighet, dvs vara personligt i stället för privat. Ett annat är förstås att författaren helt enkelt tänker litterärt: detta är berättelser och det kommer att roa och beröra andra att läsa om den absurda barndomen med de absurt många djuren och det absurt många djurhistorierna. Och då får absurda pappa komma med på köpet – han är ju en väsentlig del av allt det där.
Samtidigt som jag skriver det här kommer jag på att jag faktiskt läst och tyckt om Det är 1988 och har precist börja snöa, en roman som också är en uppgörelse med en pappa ännu i livet. Där hade jag inga dubier, läser jag i min blogg. Jag tror det beror på att pappan i Eklunds bok är en frånvarande pappa. Det är den frånvaron uppgörelsen handlar om, och något slags försoning avslutar också romanen. I Hellquists bok blir pappan en alltför udda fågel och den publika uppgörelsen med en förälder i livet blir något jag inte förstår – de må vara hur kärleksfullt som helst.
Karlstad zoologiska. Hanna Hellquist.
1 februari 2009
Uzbekistan n:o 1
Om Uzbekistan läser jag i Forskning och framsteg:
I Centralasien hade det däremot före 1992 aldrig funnits några suveräna stater som Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan eller Uzbekistan. Inte heller hade det funnits någon annan politisk enhet med samma utbredning med undantag av en kortlivad kazakisk statsbildning på 1700-talet. De fem centralasiatiska staterna ställdes därmed inför uppgiften att genast befästa sina nationella identiteter.
Att läsa Jascha Golowanjuks Min gyllne väg från Samarkand är som att läsa en sagobok. Berättelserna om när ryska revolutionen nådde Samarkand och familjen i karavaner tar sig över bergen, genom öknarna och oaserna med hjälp av åsnor och kameler känns nära Tusen och natt. 1937 års språk hjälper till.
Fram på eftermiddagen kom vår karavan in i en trakt, där luften var i hög grad saltmättad, och snart var läpparne, tungan och gommen överdragna med en bitter salthinna. Ännu syntes inte ett spår av liv, inte ett grässtrå, inte ett träd. Det öde steppen låg förtorkad under den vitgnistrande himmelen.
Får jag en bild av Uzbekistan? Jag får en bild av Samarkand 1937 i alla fall.
Basarerna i all sin prakt bestå endast av större eller mindre hus, samlade kring gator och prång, vilka är övertäckta av ett flätverk av grenar och bast för att skydda de salubjudna varorna mot den obarmhärtiga fienden solen. I skuggan darunder dra de stora karavanerna fram medan kamelernas klockor pingla sina gälla meolodier. Varje kamel bär sin egen klocka, och det uppstår därigenom ett öronbedövande klockspel. Djuren är lastade med astrakanpälsverk från Turkestan, thé från Kina och kryddor från Indien.
Sagolikt. Landet har en turistig hemsida med lockande och lika sagolika bilder. Jag låter mig glömma bort CPI-plats 166* och är nästan på väg att boka resa… Jag läser Den egensinnige från Buchara av Timur Pulatov innan jag bestämmer mig
*och detta.
31 januari 2009
CPI – Uzbekistan
Corruption Perceptions Index. Mitt livslånga läsprojekt. 2007 befann sig Uzbekistan på plats 175 av 179 men har till 2008 förbättrat sin position till plats 166 (av 180) med en korruptionsgrad på 1.8 (bäst är 10.0). I botten på CPI-listan rör det sig ganska mycket från år till år. Tidigare lästa länder som Burma och Haiti ligger kvar i botten, där också Irak hänger sig kvar. Sverige ligger förstås alltid högt upp, har 2008 tagit sig högst, plats 1 med 9,3.
Två skönlitterära författare har jag hittat från Uzbekistan: Min gyllne väg från Samarkand av Jascha Golowanjuk, född i Samarkand och flyttade sedan hit till Sverige. Boken – självbiografisk – är skriven 1937
Jag vet, att det för en nordbo ligger en klang av förtrollning och sällsamma äventyr i blotta namnet Samarkand. Mitt liv har numera fört mig långt därifrån, och allt eftersom åren går, ljuder det namnet även för mig med en allt sällsammare klang.
Den egensinnige från Buchara av Timur Pulatov är roman nummer två.
5 januari 2009
Kärleksbrev
Det händer att skådespelare blir förälskade i sin motspelare. Jag blir förälskad i författaren till en bra bok. Inte läskigt stalker-betagen utan mer vänligt ”tack för att du låter mig läsa den här boken”-kär. Det händer någongång om året – jag formulerar ett kärleksbrev, men som av olika skäl aldrig blir skickat. Inte ens till Ulf Lundell. 
Nu vill jag skriva till Carl Johan De Geer och berätta att när jag nu slutat läsa Jakten mot nollpunkten vill jag omedelbart läsa om den därför att det var så behagligt att sitta i läsfåtöljen i sällskap med den. Att jag har boken tre decimeter från min huvudkudde för att jag blir så glad när jag ser den. Det är som om jag läst årets bästa bok fast det bara är den 5 januari. Någonting sånt skulle jag skriva till honom. Om jag skickar det.
Carl Johan de Geer. Jakten mot nollpunkten.
