Dagboksdags III

eller Det hände den 14 juni

Lars Norén: Jag åkte Slite kanariegula taxi in till stan, ett lätt regn, 14 grader. Gick till apoteket och hämtade medicinen som Helleday ringt in. Till bokhandeln, Åhléns, handlade mat, pratade med Nelly som var på väg till Visby. Vi hann krama varandra. (2004)

Joyce Carol Oates: Blev klar med ”The Cure for Folly”, omarbetningar etc., och postade den till Blanche; nu har mina tankar emellertid kört fast i ”Presque Isle” … har inte kunnat skriva en enda mening… (1979).

Andy Warhol: We had a round table with ten boys at it so I had to tell Pearl it was a stag officie dinner. Everybody was blond except for Henry Geldzahler and me who were grey. (samma år)

Ann-Sofie Lindholm: Jag sitter vid mitt nyinköpta IKEA-skrivbord och känner en blandning av missnöje och lycka, hur nu det är möjligt. I vardagsrummet dånar Mörbyligan ut en ironisk frihetssång. (1980)

- – - – -

Tidigare om dagböcker

Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt

När Siri Hustvedt under ett tal drabbas av att hennes kropp börjar skaka okontrollerat blir hon övertygad om att galenskapen lurar runt hörnet. Det är som om hon vore två personer – den som skakar och den som med stark stämma fortsätter att framföra minnesord över sin pappa.

Den märkliga känslan av dubbelhet finns kvar inom mig, en stark upplevelse av ett ”jag” och en annan som jag inte kan kontrollera. Den skakande kvinnan är absolut inte någon som har ett namn. Hon är en ordlös främling som bara dyker upp under mina framträdanden.

Så vem är denna främling? Med stor intensitet började hon djupgående forska med sig själv som utgångspunkt. Hon ringar snart in att det måste vara något psykogent och inte neurologiskt vilket i sig inte gör jakten på den egna diagnosen lättare.

Sinne/kropp-problemet är fortfarande så besvärligt, så inrotat som en dualism, att det blir nästan omöjligt att tänka utan det. Uppdelningen har ju faktiskt skapat skillnaden mellan psykiatri och neurologi: sjuka sinnen kontra sjuka hjärnor.

Berättelsen om den skakande kvinnan är intressant. Ibland redovisas långa sammanfattningar ur forskningsrapporter och jag läser lite snabbare där, det ska jag inte sticka under stol med.  Boken är ingen sträckläsare. Jag har läst den under vintern i omgångar, lagt ifrån mig den och för att tänka och kolla upp saker som hon diskuterar och hänvisar till.  Hur var det med Freuds teorier? Vad sa han om hysteri och vad betyder det idag? Hur ser ett neuron ut? Hjärnstam, vad är det? Jag blir klokare. Men det är Hustvedts slutsatser som är den spännande läsningen. När hon med sitt eleganta språk lager för lager blottlägger sin kropp och sitt sinne för oss. För att till sist konstatera

Jag skakade den dagen och sedan skakade jag igen andra dagar. Jag är den skakande kvinnan.

Den skakande kvinnan. Siri Hustvedt. Utgiven av Norstedts 2010.

Foto

Session 3 – Avslutningen

Session 3. Kl 08-08.50

Psykoterapeuten. Vi kommer att avsluta vårt samarbete idag genom att du berättar om hur du nu uppfattar Clarence Crafoords bok Kärleksförsök och svek. Du har läst ut den nu.
Ann-Sofie. Jag har nästan läst ut den. Saken är den att jag har jobbat så mycket att läsningen har kommit i skymundan. Men jag kan sammanfatta mig och konstatera att det här är en bra bok, och har man intresse för psykiatrins utveckling i Sverige, då med inriktning mot psykoanalytiska metoder så ska man läsa den. Men det finns andra anledningar än det. Som alla memoarer och biografier får man också samtidshistoria. Crafoord är född 1936 och börjar sin karriär i det sena 50-talet, och jag får läsa om sjukvårdens miljöer med relationer och hierarkier, vilket är ett spännande tidsdokument. Crafoord är också uppvuxen i en överklassmiljö, det säger han själv, vilket avspeglas. Med en framgångsrik karriär behöver inte kraschade äktenskap följa i spåren, men här är det så.
P: Man kan säga att du är nöjd med ditt bokval?
A: Det kan man säga. Det finns många bra saker i den här boken. Men som avslutning vill jag ändå säga något om ett av de första kapitlen där författaren i jag-form gestaltar sin egen födelse. Hör här:

Plötsligt var allt förändrat, kvävningskänslan i strupen försvann och ett okänt och aldrig förut hört skrik banade sig väg ur min hals. Det var befriande och skönt. Det var jag själv som skrek. Och jag skrek och skrek och skrek. Det var skönt men samtidigt hemskt.

Fantastiskt! Det är helt och hållet möjligt och trovärdigt. Det är inte ett typiskt avsnitt ur boken, men det är fint, eller hur! Crafoord har skrivit många böcker och jag skulle gärna vilja läsa flera.
P: Tack så mycket. Då avslutar vi vår psykoterapi i och med detta. Jag önskar dig välgång.
A: Tack. Jag kommer ju att åka i väg på en vintermörkerresa nu. Jag ska fira födelsedag. Kanske ska jag göra det med ett befriande och skönt skrik där uppe på Nordkappsudden?

Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser. Clarence Crafoord. Utgiven av Natur och kultur 2010.

Mina tidigare sessioner: 1 och 2

Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman

Att konstruera en mamma. Nej. Det är inte vad författaren vill. I stället tänker hon att hon kan skriva en europeisk historia där mamma står i ett litet hörn och ser spännande och vacker ut, inte i mitten med historien runt omkring sig.

1900-talets Europa är en fängslande plats och stundtals också skrämmande och sorglig. Charlotte Hirdman är där, närvarande. Hon rör sig mellan olika länder, i olika roller. Bukarest-Oxford-Bokovina-Berlin-Moskva-Köpenhamn-Paris-Sverige. Grevinna, kommunistisk kamrat. Hustru och mamma. I spåren finns egna och andras brev och dagböcker, vännernas memoarer och biografier och Yvonne Hirdman lyckas skapa en tydlig bild av Europa samtidigt som en historia om sin mamma.

Ibland störs jag av att känslan att vara på plats, fiktionens låtsaslek, ständigt bryts. Men när jag avslutar boken tror jag att det sättet att skriva är det som gör boken mer läsvärd. Som läsare blir jag författarens parallella pusselläggare, sugs med i hennes byggande.Och hon berättar en engagerande historia om sin mamma.

Så visst har det blivit historia – med mamma. Men samtidigt har det också blivit mer mamma. Så pass mycket att hon fått lite mer än konturer, blivit lite mer än en gestalt som anas i hörnen.

Den röda grevinnan. Yvonne Hirdman.

Robson av Pernilla Glaser

Ja. Jag tycker att det är fel att stjäla. Ja.  Jag vet att det drabbar skolan.  Men jag erkänner  – jag kan ändå inte låta bli att känna ett stråk av tillfredsställelse när en roman inte lämnas tillbaka därför att studenterna gillar den så mycket. Som Robson. Jag har suttit i boksamtal med gråtande elever genom åren som tyckt att det är en sådan sorglig historia med  Robson som träffar sin livs kärlek och som så ung dör i cancer.

Vid flera tillfällen har klassuppsättningen fyllts på, lånats ut och försvunnit. Jag har fått tjata för att böckerna skulle komma tillbaka. Eller mött ett par flackande ögon och en kommentar röst av typen ”men jag HAR lämnat den tillbaka. Jag gjorde det direkt till biblioteket. Vad konstigt att de inte sagt nåt till dig!”*

Några få exemplar av Robson finns kvar i hyllan och jag lånade hem romanen häromdagen för att se om den fortfarande är lika gripande. Det är den. På hundra sidor lyckas Pernilla Glaser berätta om sorgen när en älskad dör. Utan att tappa nyanserna. Utan att bli sentimental. Bara skildra gränslös sorg så att det känns.

Numera finns inte Robson att köpa i pocketformat. Det är synd. För jag skulle gärna fylla på hyllorna med den igen, och läsa tillsammans med studenterna. Så jag får helt enkelt säga grattis till dem som lyckades sno till sig ett ex. Läs om den!

Robson. Pernilla Glaser

* Till vän av ordning: Numera ser utlånesystemet annorlunda ut och det är svårt att smuggla undan en bok och hävda att man redan lämnat den åter. Datorn minns allt.

Tre veckans snabba – och då är det bara tisdag!

Veckans

teaterupplevelse är teater Surras tolkning av Shakespeare. Fem pjäser i snabbt tempo. Från liv till död. Jag satt med gapande mun i 45 minuter. Omtumlad och upprymd.

musikupptäckt. Michael Hoppé Afterglow. Lyssnar på Spotify. Så vackert att jag går sönder.

läsning. Sagan om mig själv av Gunilla Linn Persson. Hon skriver om sin psykiska sjukdom och sitt livs historia med ett poetiskt och enastående vackert språk som samtidigt beskriver det svåra så träffsäkert.

Bara rädd. Förfärad och utskrämd ur sig själv.

Blå om knoppen.

Blå om kroppen.

Bara rädd för plåtburkar på marken och rädd för de gröna sakerna i grönsakssoppan. Rädd för det som alla känner och rädd för det som ingen vet.

Ingen!

Att få en psykos var som att göra inbrott i sin egen källare, kasta ut allting och vända runt.

Med jämna mellanrum

Jag har sparat en liten papperslapp:
Jag heter Gunilla. Jag har en kastanj i fickan. Jag smeker alltid det vita papperet med en öppen hand, innan jag börjar skriva. Min hand är en berättelse. Min hand, som kramar kastanjen i fickan är en saga om ett träd. En saga om kastanjekärnans längtan efter att spräcka det hårda skalet och slå rot.
Jag hade spräckt det hårda skalet.
Var skulle jag slå rot?
Var kan kaos slå rot.

Helgen är full av plikter. När vi pausar från dem har vi Seinfeld-festival för att få skratta. Med jämna mellanrum läser jag Gunilla Linn Perssons Sagan om mig själv. Med vidöppen mun. Hur kan man skriva något så vackert om psykoser? Jag vill inte sluta läsa.

Slutord

Jag letar efter ett citat om förlåtelse i Sven Delblancs Slutord.

- Till alla säger jag – förlåt!

Det är alltså Villon som ber om förlåtelse. Men han tillhörde en kristen kultur, där allt kunde bli bra bara man ångrade sig och bad om förlåtelse. För mig är det annorlunda. Det onda jag gjort kan inte göras ogjort. Verkningarna av mina ogärningar fortsätter till evig tid, som en ändlös rad av fallande dominobrickor. [...]

I Slutord berättar Delblanc i 55 sekvenser eller dagboksblad om sin sjukdomstid 1991.  Den om förlåtelse har n:o 9  men jag fortsätter att läsa. Det går som vanligt inte att sluta.

Året därpå dog Delblanc i skelettcancer. Men han hann skriva en bok till efter Slutord. I den boken, som heter Agnar,  lämnar han en efterskrift där han säger:

En lyckad strålbehandling gjorde titeln ”Slutord” på min förra bok en smula förhastad. Den lilla volymen är dock subjektiv sann, även om den vederlades av läkarkonsten. [,,,]

Slutord. Sven Delblanc

Att bli till i sitt skrivande

Gästhamnen i Waxholm på 70-talet. Normalstor familjebåt med mamma och pappa som dricker kaffe på fördäck. I aktern sitter Mycket Sur Tonårig Ann-Sofie och skriver på sin grå skrivmaskin av märket Olympia.  Inom kort kommer hon vara klar med sin självbiografi Bara femton år.

Det är skönt att skriva för att man inte behöver tänka på något annat än att skriva.

Det tunna självbiografiska häftet lägger jag så småningom i en låda. När Birgitta Stenberg var 19 år skrev hon sin första roman Fritt förfall men den kom ut först 2006 (finns i pocketversion nu). Huvudpersonen Caroll, 18 år, reser runt i Europa och lever på andras välvilja och för sitt skrivande. Om detta med att skriva säger hon:

Hon väntade på Ted och skrev som alltid när hon hade ett tillfälle, det gällde att se in i skriftspråket, ständigt hålla det levande.

Men stopp här. Det är inte synpunkter om skrivande som den unga skrivmaskins-Ann-Sofie och författar-Birgitta gör jag vill jämföra. I stället skulle vuxen-jag vilja jämföra Fritt förfall med Amanda Svenssons Hey Dolly och diskutera med studenterna. På vilket sätt skildrar böckerna hur det är vara en ung kvinna? Är det någon skillnad mellan att vara 18 år 1950 respektive nu?

Är man bekant med Stenbergs självbiografiska svit med Kärlek i Europa som inledande roman känner man igen platser och människor i Fritt förfall. Jag finner den välskriven och intressant. Bara femton år är troligen bara det sistnämnda.

Fritt förfall. Birgitta Stenberg.

Brooklyn

Jag orkar inte att läsa den sista tredjedelen av Brooklyn inom mig. Detta efter att jag börjat räkna ordet ”slum” och var uppe i nästan tresiffrigt antal.

Men jag har alltid haft skuldkänslor för att jag gav mig av och vågade söka mig själv utanför de gränser som satts upp av samhället och min familj – slummens gränser och dess oskrivna lagar som tala om för mig vem jag var. En nästan vanlig flicka i slummen.

Jag var född i ett nästan förslummat kvarter i en stadsdel i New York. jag var nästan duktig i skolan, jag dög nästan i gängen. Alltid nästan. Men jag rymde från alltihop. En nästan vanlig, fattig vit flicka i slummen som rymde från vanligheten. Men vart rymde jag?

Synonymer.se skriver som förslag till ordet slum:  förfallet bostadsområde, slumkvarter, fattigkvarter, getto och jodå, de orden ingår också i romanen,  men ordet slum är är mest  – för väl – frekvent.

Denna slum är Brooklyn och där bodde författaren Binnie Kristal-Andersson i sin ungdom. Boken är självbiografisk och handlar om hur det var att växa upp i ett förfallet bostadsområde under stark fattigdom. Hon bor i Sverige sedan 1966.  Jag blir inte särskilt berörd av berättelsen – den känns avlägsen. Men jag ska lägga till att eftersom jag hakade upp mig på det stakato-artade språket samt irriterade mig ohyggligt över S-ordet läste jag den mycket upphackat. Den är kanske underbar om man läser den i ett svep. Eller inte är så lättirriterad på S-ord som jag.

Brooklyn inom mig ingick som inkörsport i mitt nu avslutade skrivprojekt ”Brooklyn sent 90-tal.” Där ingick också några artiklar, bland annat En annan del av staden ur Tidningen ResGuide nr 1 1991. Bilden av Brooklyn  är liksom Kristal Andersons  ett hårt och våldsamt ställe

Trots det ständig närvarande hotet om våd och de allmänt livsfientliga omgivningarna, gör de flesta av stadsdelens invånare sitt bästa för att leva normala liv.

Men åren går. Jag ställer den gamla bilden mot en samtida artikel i SvD  eller förra numret av VI läser. Allt är föränderligt.

Att läsa samtida romaner som utspelar sig i Brooklyn kan man göra genom att läsa Paul Auster och Siri Hustvedt eller den välskrivna A song for you. I samtliga är språket vare sig förfallet eller fattigt