De imperfekta av Tom Rachman

Vid sidan 109 bestämmer jag mig för att göra en fanfiction-sida för samtliga karaktärer i De imperfekta. På sidan 188 möter jag Snyder och tänker att jag ska utesluta just honom. Sen tänker jag att jag nog ska låta honom vara med ändå. Och träffa mig. När jag är hård och omöjlig.

Kort resumé:  Utgångspunkten för boken är den engelskspråkiga tidning som Cyrus Ott grundar  i Rom 1954. I ett antal fristående berättelser möter vi personer som antingen arbetar på eller har någon annan anknytning till tidningen. Ibland dyker de upp igen, i andras berättelser. Tillsammans skapar de lager på lager av historien.

Jag tycker verkligen om allt i De imperfekta. Hela idén med att låta berättelsen om en tidnings uppgång och fall vara karaktärsdriven. Att inte låta journalistiken vara mittpunkten. Att det skulle det kunna handla om vilken arbetsplats som helst, skolan, kontoret, varuhuset. Men samtidigt inte för då skulle det bli en annan bok. Att alla personerna inte är … perfekta. Allt det tycker jag om. Och när jag på sidan 354 förstår att allting har ett slut börjar jag på allvar skissa på den där fanfic-idén. För jag vill veta: Vad händer sen med människorna?

Har du inte läst boken ska du sluta läsa den här bloggyn nu, och omedelbart gå och läsa boken istället. Annars går det bra att fortsätta.

Tom Rachman löser lite av min Vad-Hände-Sen-?-ångest när han avslutar boken genom att just berätta hur det gick sen. En del vill jag skriva under på. Men i min fanfic skulle jag ändå låta Arthur träffa någon trevlig partner. Hardy gillar jag väldigt mycket och hoppas att det går bra. Hon kanske blir mamma? Herman, åh Herman. Jag skulle rekonstruera hans Bibel. Och missionera den bland mina kollegor. Men aldrig bland mina studenter. Winston blir chef för ett alldeles eget zoo, med extra många giraffer. Abbey skulle besöka Winstons zoo och bli lite förtjust i djuren och börja fundera på om inte finanschef på ett zoo kunde vara en bra hobbysysselsättning. Menziez skulle aldrig ringa till Annika. Och Ornella blir finansiär till en alldeles nystartad engelskspråkig tidning i Rom.

För trots att jag inte är så förtjust i lyckliga slut är jag nog det lite ändå.

 

De imperfekta. Tom Rachman. Utgiven av Weylers förlag 2011.

Hector and the Search for Happiness av François Lelord

Vad är lycka? Hector är psykoanalytiker och grubblar alltmer över frågan. Han tycker inte att han kan hjälpa alla sina patienter att hitta lyckan. Och hur är det med honom själv? Är han lycklig? Han beslutar sig för att göra en resa för att hitta svaret. Under resan träffar han olika människor som ger honom insikter . I sin lilla anteckningsbok skriver ner sina lärdomar.

Lesson no. 1: Making comparisons can spoil your happiness.

I våras letade Hanna Hellqvist också efter lyckan. I åtta teveprogram jagade hon.  Programmen ligger inte kvar på Svtplay längre, men man kan gå in på plasten och t ex göra lyckotestet eller jobba med olika lyckoutvecklingsområden hos sig själv.

Lycka är hett. Tidningarna är fulla av tips och tricks för hur vi ska bli lyckliga(re). Men Hector konstaterar: vad lycka är och hur man uppnår lycka (om man nu vill göra det) är högst individuellt.*  Goda relationer, roligt jobb, mycket pengar och hälsa – vad är viktigast? Och varför är människor som ”borde” vara lyckliga inte det?

Författaren är själv psykoanalytiker och har skrivit flera fackböcker innan den här naivistiskt berättade skönlitterära boken blev till. Ska man lita på omslagets text är ”over 2 million copies sold worldwide”. Ännu ett tecken på att vi sliter hårt för att få svar på hur man gör för att hitta lyckan. I tjugotre lektioner visar Hector olika aspekter av den. Analyserar dem därefter och sorterar upp det hela. Läs och bli lycklig? Nja, en lätt bok på flera sätt, tänker jag och ställer undan den.

 

Hector and the Search for Happiness. François Lelord. Min engelska utgåva är utgiven av Gallic Books 2010. Den franska ursprungliga kom 2002.

- – - – -

*En sak jag dock ogillade i boken var en del genus-kategoriseringar. Hela Hectors förhållningssätt är att människor är individer. Även om han håller sig till visa grundprinciper i sin behandling är det ändå så att människor är olika och reagerar olika, menar han och säger att det också gäller lyckan och attityden till den. Ändå är han heteronormativ där det inte behövs (pratar om den riktiga familjen med mamma pappa barn) och säger saker som att män gör inte pratar så mycket om känslor och att kvinnor bryr sig i större utsträckning än män om att göra andra lyckliga. Onödigt.

Foto

Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow av Sara Gruen

Recept

Gå in på boktipset.se.
Notera vilka andra medlemmar som har liknande smak som din.
Välj ut ett par av deras 5-betygsböcker
Klicka hem böckerna från lämplig nätbokhandel.

Så gjorde jag. Och fann Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow.

När föräldrarna omkommer visar det sig att de är skuldsatta över öronen. Huset, möblerna, allt går till banken och kvar till Jacob finns inte ett öre. Han försöker avsluta sina veterinärstudier, men när han sitter där med examensskrivningen framför sig snurrar det bara till i huvudet, orden förlorar innebörd och han kan inte formulera ett vettigt svar. Det finns bara en utväg: lämna skolan och ge sig på jakt efter ett jobb.

Av en händelse träffar han en av de många cirkusar som ännu finns i USA på 30-talet.  Jacob bemöts inte särskilt vänligt, men när det visar sig att han så gott som är klar som djurdoktor öppnas famnarna. Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow – varsågod och håll till godo! Han lär sig hierarkierna och taskspelen, vem man pratar med och inte. Och jodå, redan första dagen träffar han Marlena, cirkusprinsessan, och förälskar sig.

Det här är en sådan intressant och oväntad bok att läsa och jag sträckläser den i solstolen på landet. Utan tankar på UV-strålar fäller jag inte ens upp parasollet, för att jag vill bara vända ett blad till och ett till. Vill veta mera om tågcirkusar på 30-talet. Om djuren och artisterna och förhållandena. Hur ska det gå med allt?

Så tar den slut. Jag hade gärna läst lite till. Men jag fäller upp parasollet och tänker på elefanter istället.

Och här kommer en Spoilervarning: Man kan tycka vad man vill om slutet på den här boken. Det är tveksamt när det kommer till trovärdighet, tycker jag. Men om författaren nu gör en ramberättelse med den åldrade cirkusveterinärens elände på sjukhemmet får man nog lösa det så här.

 

Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow. Sara Gruen. Utgiven av Bra Böcker 2007. Min pocketutgåva kom året därpå och innehåller oerhört ingående diskussionsfrågor om man vill bokcirkla med den.

Foto

Strandmannen av Peter Kihlgård

Min strand

Genom åren, genom flyttar och i utrensningar har den här romanen följt med. Jag köpte den 1993 för titeln och omslagets strandbild. Strandmannen, han som lever på stränderna över hela världen. Nu läser jag den äntligen. Och visst är stränderna där, och visst är mannen där. Men där jag trodde att jag i hyllan sparat en roman om ett enkelt liv vid havet, är det här en roman om flykt och ångest och ovilja till ansvar. Jag är inte ledsen över det.

Strandmannen är konstnär och ägnar numer sina dagar åt att bygga stora sandskulpturer. Antikens De tre gracernaSpringande kvinnor på stranden av Picasso,  konstnären kan med en perfekt fuktad sand skapa de mest fantastiska konstverk. Turisterna oooh:ar och aaah:ar.  Stoppar pengar i hans hink. Han livnär sig. Och nästa dag har väder och tidvatten brutit ned hans verk. Men det spelar ingen roll. Det kommer nya dagar. Nya händelser. Nya katastrofer som tvingar honom att dra vidare från strand till strand till strand.

Berättargreppet är så bra och intressant. Perspektivet ligger hos konstnären, men det är i en ständig dialog eller kanske hellre monolog som historien berättas. Vi hör som regel bara konsnären själv när han samtalar med de fyra kvinnorna i sitt liv: systern, mamman, dottern och den före detta hustrun.

Jag säger:
Hej!
Jag säger:
Välkommen.
Jag säger:
Kom närmare, kom! Sätt dig här på muren med mig. Nu på förmiddagen, i kistimmarna, är den fortfarande sval. Du behöver inte vara rädd att bränna låren. Här, vid den stora trappan är den extra len eftersom det är marmorstoft i putsen.

Han?
Han, där i batiksarong, turkoshalsband och färgat hår?
Det är bronsadoren; en raktigenom seriös solare, analytisk strategisk, beräknande.

Bit för bit berättas om vad som har hänt. Varför är han just här på den här stranden? Varför måste han dra vidare?  Inte alltid sant. Berättarglädjen och förmågan att ljuga, han besitter dem båda.  Allt inramas av konsten.

Strandmannen. Peter Kihlgård. Utgiven av Bonnier Alba 1992 (som inte längre finns, tror jag). Min utgåva är utgiven av Pocket Express 1993. Trots att boken snart är tjugo år gammal går den att köpa på Adlibris. Om än med ett annat omslag som lockade mig att köpa boken.

 

 

 

Reading in Bed av Sue Gee

Reading in bed – läsa i sängen – är något jag mycket sällan gör. Helt enkelt för att jag ofelbart somnar efter 30 sek. Men det verkar charmigt att ligga där och läsa en stund innan sovdags. Så gör Dido och Jeffrey i romanen med just det intagande namnet Reading in Bed. Boken är en  vardaglig berättelse med Dido och Georgia som huvudpersoner, två kvinnor i pensionsåldern. Dido är gift med Jeffrey , de bor i York och har två vuxna barn och ett par barnbarn. Georgia är änka sen ett par år tillbaka och har en dotter, Chloe.

Utgångspunkten tas när Georgia och Dido är på hemväg från en stor bokmässa, lockande inledning inte sant! Och genom hela boken finns litteraturen med. De samtalar om den, de läser den, de diskuterar vad som är lämpligt att läsa i kriser. För kriser blir det förstås. Sjukdomar, död, lidande. Onödiga men självklara delar av livet.

Minns ni biblioterapin? Jag hittade ju en artikel i Independent när jag var i London i våras. Ett tips som Georgia kunde få är After you’d gone av Maggie O’Farrell. Kanske skulle det hjälpa henne en smula när hon fylls av en allt starkare övertygelse om att hennes döde man kommer tillbaka. Jeffrey kunde ha läst The Elephant’s Journey av José Saramago i sängen med Dido istället för att intressera sig för annat. Och Dido, som blir svårt sjuk grubblar över vad man ska läsa  på sjukhuset, tycker inte att den samtida litteraturen ger tillräckligt tröst. Hon kunde få läsa den här romanen, Reading i Bed. För den är trösterik.

Men trots litteraturströsslandet och det trösterika hoppar jag ändå en del i boken. Den blir lite långtråkig, faktisk. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det tar tid och blir omständligt med karaktärsbyggandet och kanske filtrerar språket så att jag blir betraktande istället för inkännande. Provasjälva. Mejla mig om du vill ha boken.

Reading in Bed. Sue Gee. Utgiven 2007 av Headline Publishing Group.

Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kuipers

När Alla Mina Barn bodde hemma kommunicerade vi vid behov pappersvis. Inte via postit-lappar som i Livet på en kylskåpsdörr utan i ett smalt kollegieblock. Förmodligen sådant som man skulle skicka sms om eller ringa till mobilen för att säga. Jag har sparat de där blocken. När vi läser dem idag konstaterar vi att innehållet är ganska enahanda. Det handlar om meddelanden om var man är, när man kommer hem och vad middagen kommer att bestå av. Ungefär som bilden här bredvid. Ibland kunde en längre konversation pågå på samma sida men oftast var det ett meddelande från mig till dem.

Livet på en kylskåpsdörr fungerar på ungefär samma sätt, men med den väsentliga skillnaden att mamman i romanen blir sjuk och att också information om sjukdomen och känslor kring det också kommuniceras. Genom de korta budskapen blir det mycket som blir underförstått. Man förstår verkligen hur jobbig deras situation är.

Spoilervarning nu: Jag är mycket känslig för böcker där mammor dör och mycket riktigt svider det till i slutet. Men inte förrän då. Boken är väldigt lättläst eftersom den just bara återger lapp-konversationen. Det är en  väl genomförd idé. Men blir också en smula långtråkig efter ett tag, även om sjukdomen trappas upp och allt blir värre och värre.

Livet på en kylskåpsdörr. Alice Kuipers. Utgiven av Forum 2008.

- – - – -

Fiktiviteter läste den också kvickt (för kvickt?) Bokmania rekommenderar den till både tonåringar och deras föräldrar.

 

The London Eye Mystery av Siobhan Dowd

Ett helt annat hjul

Moster Gloria och kusin Salim ska flytta till New York och vill komma och säga adjö till Ted och hans familj i London. Ted, som är berättarperson, beskriver sig själv som en pojke med en hjärna som fungerar annorlunda än andras. Han är logisk, insnöad på väder men har svårt att läsa av andras känslor.

Vad ska kusinerna hitta på för kul nu då de fått besök? Salim kommer med den goda idén att de ska åka det stora pariserhjulet London Eye. Som vanligt är biljettkön lång. Men plötsligt kommer en man fram och erbjuder dem en biljett då han ”plötsligt drabbats av höjdskräck”. Eftersom Salim aldrig åkt hjulet får förstås han ta biljetten.

Salim vinkar och  kliver ombord. Men trettio minuter senare kliver ingen Salim ur gondolen. Han är spårlöst försvunnen.

Somewhere, somehow, in the thirty minutes of riding the Eye, in his sealed capsule, he had vanished off the face of earth. This is how having a funny brain that runs on a different operating system from other people’s helped me to figure out what had happened.

Smart bok med hög spänningsfaktor för unga. Jag läste i ett vips.

The London Eye Mystery. Siobhan Dowd.  Utgiven av David Fickling Books 2007.

- – - – -

Camilla på Läsdagboken gav som så många gånger tipset. Tack! Hon tänker, precis som jag, på Den besynnerliga händelsen med hunden om natten.

 

 

Som man ropar av Stieg Trenter

Journalisten Gerhard Andersson får hastigt ändra sina semesterplaner. Vad ska han hitta på, pank som han är? Av en kompis får han låna en stuga i Värmland där han tänker sola, bada och vila under några veckor. Men nu är det här en deckare så ganska snart dyker en död man upp. Och en vacker kvinna dessutom. Men är mannen verkligen död? Hur kommer det sig i så fall att att han några veckor senare hamnar bakom Gerhard i farkosten på Gröna lund?

Här är en rafflande intrig i brinnande världskrig. Norska motståndsrörelsen och gestapo kämpar med varandra i sommarstockholm. Uppgörelsen är ett krig med skyttevärn och huvudpersonerna är tuffa:

Vad som sedan hände kan jag dåligt redogöra för. Dels hände det så fort och dels dansade allting runt för mig. Jag hade en suddig föreställning av att Katja slet pistolen ur min hand och släpade mig ett stycke uppför diket. Genom en virvlande dimma , såg jag hur hon lutade sig mot dikeskanten, hur hon spejade, siktade gav eld. Till svar kom en veritabel bredsida. Det knallade, tjöt och visslade och mitt i kulregnet stod Katja som en annan valkyria. Med ett enda fattigt skott kvar i sin pistol.

Inte den bästa bok jag läst precis. Men rolig på så sätt att den har både Mickey Spillane-feeling och tidsanda. Och en hel del Stockholm, vilket är min stora poäng med att läsa om Trenter-böckerna. Och se omslaget. Helt fantastiskt!

Nästa i raden är Farlig fåfänga.

Som man ropar…  Stig Trenter. Utgiven av Albert Bonniers . Boken kom ut 1944, min upplaga ingår i förlagets Zebra-serie och kom 1964.

- – - – -

Tidigare om Trenter.

 

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami

Det gungar fortfarande när jag sitter på balkongen och skriver det här. En dag på en skärgårdsbåt får hjärnan att fortsätta skvalpa. Turen gick idag till Rödlöga. Fantastiskt vacker resa. Gör den!

Efter en annan skärgårdsresa skrev jag om en bokspaning:

Jag ser mig omkring och där sitter cafékvinnan helt försjunken en bok. Jag tittar på den. Konstaterar den gula framsidan, att den har en ettords-titel som börjar på ”O”. Hon säger:  ”Oj förlåt, den är så himla bra!”  Det borde vara magic words för mig att minnas vad den heter och det gör jag hela vägen tillbaka till min fåtölj, där jag återigen låter mig – som det så vackert heter – uppslukas av The Song is you.

Men vad kan O-boken heta?

Så undrade jag för två år sedan. Men jag har ännu inte kommit på det. Hjälp mig nu!!!

Under dagens resa läser jag sent omsider Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Här pratar Murakami om att han springer för att det är roligt. Trots att det innehåller ett lidande. Ett frivilligt lidande, en viktigt poäng. Han säger också att han skriver för att det är roligt. Samma lust alltså. Jag kan inte minnas att han säger något om lidande-aspekten i skrivande. För att bli en god författare krävs begåvning, koncentrationsförmåga och uthållighet, menar Murakami . Åtminstone de två sistnämnda går att träna. Och det kan förstås stundtals vara plågsamt.

De tre egenskaperna bör också gälla för god löpare, i alla fall marathon-dito. I sin bok skriver Murakami om hur han förbereder sig inför ständigt nya marathonlopp. men också om hur löpningen verkligen definierar honom som person. Och som författare. Jag är ingen löpare alls men uppskattar verkligen den här välskrivna boken om passion och drivkrafter.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Huraki Murakami. utgiven av Norstedts 2010.

- – - – -

Ombord på båten idag tänkte jag på Johanna Lindbäck. Hon är som bekant författare och löpare men dessutom den som introducerade Haruki Murakami i mitt liv. Så den tanken är inte märklig.  Läs vad JoL skriver om boken.

Djurvänner av Anton Marklund

Sedan, när Johannes förstår att det inte var bra att ta väskan från tanten med rullator.

Jag förstod att mamma inte skulle tycka om det jag gjort så jag tog hem min tusenlapp och gav den till henne. Jag tänkte att hon då kanske skulle bli lite glad i alla fall.
Men mamma blev inte glad för tusenlappen.
Hon började gråta

I filmiska sekvenser och ur deras olika perspektiv följer jag Mona, Lennart och Johannes. Familjen som kämpar för att få mer stöd och bättre skolgång för autistiske Johannes.  Det är en stark och berörande bok.  Alla vill ju så gärna. Men ändå.

Det är något tilltalande med rörelse. Det indikerar förändring; att man är på väg någonstans men att man inte är framme än.

Den här boken rör sig mot undergång.

Djurvänner. Anton Marklund. Utgiven av Wahlström &Widstrand 2011.

- – - – -

Tipset kom från den inte så anonyma biblioholisten Siv som också tycker det här var en bra läsning.