7 april 2011
Utan ont uppsåt av M. J. Hyland
Lite blek är han, Patrick, men han vill ändå börja på ny kula. Lämnar morsan och farsan för att flytta till kuststaden. Pensionatet är litet men välskött. Bortsett från ägaren Bridget bor där bara ett par män. Ny kula. Det är ju så man säger. Det är ju så man gör, tänker Patrick när det nu sket sig med universitetet. Med Sarah.
Pappan: ”Så vad tänkte du göra nu?” Jag sa att jag inte visste. Jag hade trott att han skulle vara arg, men jag hade inte trott att han bara skulle fortsätta se på teve.
Börja om på ny kula. Komma fort från. Starta på nytt. Patrick hinner knappt flytta in på pensionatet förrän morsan kommer på besök – undrar varför han stack så snabbt. Han blir glad när hon kommer, att hon bryr sig. Men arg också. Sådär dubbelt. Sådär som alltid.
På återhållsam prosa växer bilden av Patrick fram. Frustrerad och full av längtan efter att bli sedd och älskad. Det händer inte mycket, samtidigt händer allt. Jag sitter i aktersalongen på M/S Gotland och har lämnat fastlandet bakom mig. Reser mig för att köpa kaffe, tvekar att lägga ifrån mig boken. Men det går att promenadläsa då vi glider så lugnt över vattnet. Ibland försöker jag snabba på läsningen när historien går sakta. Men det går inte. Det är som om Patricks berättelse måste gå i sin egen tak och jag får bara foga mig.
Så händer det. Det var inte meningen, upprepar Patrick om och om igen. Vad är meningen, egentligen? På häktet träffar han sin tilldelade advokat. Efter samtalet:
”lycka till grabben.” Han kallar mig för grabben och bröstet snörs åt.
Från föräldrarna hörs ingenting förrän pappans brev kommer. ”Jag ber dig också att inte ringa till oss. Jag ber dig att ge oss tid”
Det är en halvtimme kvar till Visby när jag slår igen boken. Den har haft mig helt i sitt grepp. Jag är på Patricks sida. Trots det, trots allt. Jag andas med honom. Vem skulle annars göra det?
Jag klistrar en post-it-lapp på romanen, skriver Läs den! och lägger den på bistrobarens disk.
Utan ont uppsåt. M J Hyland. Utgiven av Brombergs 2011.
5 april 2011
Jag packar min väska för Gotland
På väg till Gotland över dagen. Dit tänker jag läsa en bok – Oskuldens tid. På vägen hem läser jag Manuskriptet.
Däremellan hoppas jag på fint väder när jag vandrar genom Visby, går till Kränku och köper te, fikar nere på biblioteket innan båten går tillbaka igen.
Tidigare om Gotland
3 mars 2011
Jag packar min väska för Trondheim
Egentligen min tågväska
Sportlovsresa till Norge. Härligt! Jag har 2 böcker i bagaget. London av Edward Rutherfurd och en hemlig presentbok. Det är lite ovanligt för mig att bara ha en bok med, men den här är 1400 sidor, så jag borde klara mig.
Jag ska klippa mig i Trondheim. Det gör jag gärna och nu var det längesen. Just nu går håret nästan ner till midjan, men efter frisörbesöket ska det knappt nudda axlarna. Det är vår nu.
1 mars 2011
London – final call(ing)
planen och uppföljningen
Jag planerade att:
a. köpa böcker förstås. Det gjorde jag.
b. försöka besöka Big Green Bookshshop. Det gjorde jag inte. Jag kom till Richmond, förstod att detta var platsen på jorden och gick till lokala Waterstone’s.
c. försöka besöka Maida Vale. Det gjorde jag!
Däremot undvika
d. Oxford street. Det gjorde jag inte…
Maida Vale
Utsikt från puben
Oxford Street från en buss
27 februari 2011
London calling III
richmond public library
Jag går längs promenadvägarna i parken Richmond Green. En hund vill hälsa på mig men husse säger till på skarpen. No, Buggly. Buggly lyder genast och skuttar vidare i sitt koppel. Synd, tänker jag, för det hade varit trevligt att hälsa på en engelsk hund.* Himlen är grå, kanske ska det snart börja regna? Runt Richmond Greens gröna ytor ligger town houses, butiker och gamla byggnader. I ett av dem ligger stadens bibliotek. Jag går in.
Att gå på bibblo-spaning är fint. Det är roligt att få boktips och utomlands är det dessutom intressant att titta på klassificeringssystem och utlåningsmetoder. Ganska många sitter i den stora lokalen. Någon läser, fler bläddrar bland böckerna och flest sitter vid datorer. I Richmond klassificerar man enligt Dewey. Men det finaste är att varje skönlitterär bok har en sida för instämpling av återlämningsdatum. Senare får jag veta att det inte alls är så, utan här får man en liten datorprintad lapp precis som på Stadsbibblo. Det låtsas jag inte bry mig om. Stämplar är rejälare.
Innanför dörrarna visas en mängd Heart Stopping Stories. Vill man inte leta i bokhyllorna har personalen hjälpt till och ställt upp en hylla med Quick choise där man snabbt kan rycka åt sig en bok. Men jag fastnar vid bordet med Great Reads. Alla omslag är vackra och inbjudande. Här finns titlar som Accidentally on purpose, The Nightwatchman’s Occurence Book, The Yellow Wallpaper, The Paper Eater.
Bibblo-mannen skakar på huvudet. I’m so sorry, but you can’t take those wihtout a library card
och vad hjälper det att jag halar fram de åtta olika lånekort jag har för att visa att jag är en Seriös Låntagare. Här krävs Richmond Library Card och jag ställer sorgset tillbaka böckerna.
När jag kommer ut glimtar solen till över Richmond Green och precis när jag kliver ner för trappan kommer en hund fram och hälsar. Hallo Doggy!
- – - – -
* Buggly var nog en Staffordshire bull terrier
24 februari 2011
London calling II
Vi diskuterar var Harry Potter bor. Någonstans i Surrey tror vi. Kanske här i Richmond? Bäst att fråga. Vi går till Waterstones.
In the cupboard under the stairs, svarar den vänliga bokmannen och tar oss till rätt ställe. Till deras egen cupboard under the stairs som så precist är placerad intill R som i Rowling. Men när vi insisterar på Potters adress tittar han på oss – fyra medelålders kvinnor – med stort intresse och säger sig inte exakt komma ihåg where in Surrey.
Men Google vet allt. Vi lär oss att 4, Privet Drive inte ligger i Richmond utan i Little Whinging. Det är ett stenkast härifrån, bara att följa Themsen. Kanske ror vi dit nästa gång.
På The Tea Box kör vi ner näsorna i teburkarna och väljer. Ja, den! Nej vänta, jag tar den i stället! Vi ändrar oss flera gånger och lockas av Jasmine Pearl när te-mannen säger att vi aldrig kommer att vilja lukta på något annat te efteråt. Men vi ändrar oss igen, nya burkar kommer fram och till sist har vi hittat varsin smak. Jag tar Lychee red. Låter det dra så länge som möjligt (tills den bruna sanden i timglaset runnit ner).
På Waterstones köper jag fyra böcker. En välvald kvartett.
London av Edward Rutherfurd
Hector and the Search for Happiness av Francois Lelord
Sum – tales from the Afterlives av David Eagleman
och förstås
- – - – -
Böckerna är inte extremt stora. Det är shoppingvagnen som är liten.
23 februari 2011
London calling I
utsikt från 32 j
När jag får syn på henne tänker jag att hon är någonting extra. Det är inte guldringen med den gigantiska stenen. Inte de välpressade byxorna och den lagom långa tröjan. Det är inte heller hennes Macbook Air. Verkligen inte pälsmössan. Eller också är det alltsammans (okej, inte mössan) för kvinnan i stolen snett framför mig utstrålar ett enda stort I’m special . So special.
Bredvid sig har hon en väska. Är den från H&M? Från D&C? Jag vet inte. Jag är ingen fashionista. Jag har bara blick för böcker. Och jag ser boken som sticker upp. Jag är övertygad om att hon läser något fantastiskt.
När vi väl är uppe i luften fäller hon ner det lilla bordet framför sig. Ställer upp macen och öppnar ett tomt word-dokument. Efter att ha tittat ut genom fönstret en stund skriver hon några små bokstäver på datorn. Jag väntar tålmodigt. Då sträcker hon sig mot sin väska och jag drar efter andan. Men ur den drar hon upp broschyr efter broschyr från Stockholms konsthallar. Magasin 3. Bonniers konsthall. Moderna. Hon bläddrar fram och tillbaka i dem, studerar konstverk mycket noga och läser sedan ur en anteckningsbok. Säkert Moleskine, tänker jag, och min förväntan på hennes boktitel där i väskan ökar alltmer. Nu skriver hon lite till i sitt dokument. Är hon journalist? Jag vill att hon ska vara det. En cool konstjournalist som varit i Stockholm och studerat utbudet av modern konst och nu sammanfattar sina erfarenheter i en lång artikel.
Du, tänker jag sen, ska du inte ta och plocka upp din bok lite nu. Men hon skriver på. Då och då tar hon upp en bild på ett konstverk, studerar och skriver sedan ner en lång räcka ord. Efter ett tag ändrar jag uppfattning om hennes text och tror nu att det är något strukturerat akademiskt hon skriver. Mellanrubriker i nivåer 3, 3.1, 3.1.1 . Jag inbillar mig att det är fantastiskt bra. Men vilken bok har hon i väskan? Jag börjar smida planer för att liksom halka ner mot henne på väg till toaletten. Liksom handlöst bli tvungen att greppa tag i hennes väska för att inte falla. Men jag skärper mig.
När vi går in för landning plockar hon ihop alla katalogerna och stoppar ner i väskan. Stänger av och slår igen sin Mac. Hon lutar sig tillbaka i flygplansstolen och lägger benen i kors, tittar ut genom fönstret. Men vaf… Ta upp boken! Och då. Hon stoppar ner handen i väskan och drar elegant upp sin bok och börjar läsa. Jag knäpper upp mitt säkerhetsbälte. Vinklar in överkropp uppåt utåt för att se titeln. Jag är färdig att trilla ut i mittgången för att stilla min nu extremt stora nyfikenhet.
Och till sist. Som om hon vet håller hon upp framsidan mot mig. Jag kan lugnt luta mig tillbaka och gå ner för landning.
Vad hon läste? The Hare with Amber Eyes.
17 februari 2011
Jag packar min väska för London
Årets första resa går till London. Jag har varit i staden många gånger men vill alltid åka igen. Den här gången är vi tre finfina resenärer som åker för att hälsa på en god vän. Det betyder att läsande inte kommer att stå överst på ToDo-list. Men jag kommer
a. köpa böcker förstås
b. försöka besöka Big Green Bookshshop
c. försöka besöka Maida Vale.
Däremot undvika
d. Oxford street
Senaste London-resan.
13 december 2010
Bibblospaning på Polarlys
Ombord på MS Polarlys fanns ett litet bibliotek. Klassiskt inrett med sittgrupper och (eldriven) öppen spis. Två bokhyllor med glasdörrar. Jag var naturligtvis på plats redan under första timmen.
Jag gissade att här skulle finnas ett bytesbibblo, dvs att resenärer ställer sina utlästa böcker för att ta ett nytt. Med utgångspunkt från sammansättningen av mina medresenärer skulle det finnas 75 procent tyska böcker, 20 procent engelska och resten norskt med litet inslag av svenskt.
Det stämde nästan. Det fanns ingen svensk titel. Men den norska romanen var en Jo Nesbø. Hälften av de tyska hade vackra damer på omslaget. Och de engelska var i huvudsak skrivna av Danielle Steele.
12 december 2010
Columbines kyss av Adriana Lisboa
Honningsvåg – Kirkenes
Den allra sista delsträckan av resan nere från Trondheim startar en timme sent ety ett tiotal passagerare blir försenade. Jag blir förhoppningsfull – kan det bli så att vi kommer försent till Kirkenes, att jag då missar planet och därmed måste stanna kvar ett tag till? Jag har alltid separationsångest av olika grad. Från böcker, från resor, från möten. Åh nej, är det slut!
Samma känsla när jag slår igen Columbines kyss. En säregen konstruktion där jag inte vet om det är en roman eller en roman om ett romanprojekt. Vi är i Rio de Janeiro. Teresa är en ung framgångsrik författare. Just nu planerar hon att skriva sin tredje bok som ska ta utgångspunkt från dikter av Manuel Bandeira. Hon bor tillsammans med en man sedan några månader. Han blir berättaren, betraktaren och sitter just nu utanför deras hus:
De där eftermiddagarna när jag satte mig ensam på trappan till verandan medan Teresa var ute och simmade var som det där exakta och dyrbara ögonblicket efter en film, när ingen ännu frågat vad tyckte du? när ingen buss ännu accelererat i öronen på mig, när ingen ännu föreslagit en öl.
En av eftermiddagarna simmar Teresa som vanligt, men kommer inte tillbaka. Polis och räddningstjänst inkallas. Men hon är borta och parets åtta månader långa förhållande, räcker den tiden till för att göra det till ett riktigt förhållande? Varför är det Teresas förra partner som får figurera i tidningarna och svara på frågor om vem hon var och vad som kan ha hänt?
När jag invaggats i förvissningen om bokens tema, tar den en helt annan väg och jag drar efter andan och jag vill inte berätta mer för dig. Läs den istället!
På kvällen är himlen stjärnklar. Jag lindar in mig i en filt och sitter på däck en stund. Stjärnkartan finns någonannanstans och jag prickar bara in Karlavagnen, som inte ens är en riktig stjärnbild utan en del av Stora björn. Klädd enligt bästa lager-på-lager-modell går jag sen varv efter varv på däck i väntan på Aurora polaris. Strax efter nio dyker det upp i form av ett vitt vibrerande sken som rör sig över himlen. Båten är på väg att kantra eftersom alla står på babordsidan och fotograferar. Inte jag. Jag lägger bara på minnet.
Båten kommer i god tid. Jag hinner med planet till Oslo. Åh nej, är det slut!
Columbines kyss. Adriana Lisboa. Utgiven av bocaPocky 2005.
- – - – -
Då kan jag konstatera att det blev 1-0 till Aurora polaris. Fartyget jag reste med heter Polarlys. Jag skulle gladeligen kliva ombord igen och igen och igen. Hela resan.
