Vi, de drunknade av Carsten Jensen

Vägen över Sjælland går i långsamt tempo när vi delar motorvägens tre filer med ohyggligt många andra bilar. Tålamod, tålamod men jag längtar till bron över Stora Bält. Mobilen plingar till och en googlande vän meddelar att färjan till ön Ærø inte går idag. Den ligger på varv . Va, kan det vara sant?  Vi är bokade på ett hotell på ön och jag plockar fram iPaden för att få fram bokningsbesked.

Vår något panikplanerade semester – efter att Norge regnats sönder och samman – visar nu vissa brister: Jag tror att jag har bokat rum på Ærøehus -  hotellet på ön. Det visar sig istället att jag bokat rum på hotell Ærø som ligger på fastlandssidan. Vilken miss! Men vilken tur för nu har vi en säng till natten.

Stora Bält-bron

Svendborg

Det DN-reportage som inspirerade till den här resan skrevs i slutet av 90-talet. Då var inte Carsten Jensens bok Vi, de drunkade skriven och just när vi ger oss av får jag besked om att hans bok handlar om byn Marstal på Ærø. Jag hittar boken på Akademibokhandeln i Helsingborg men stönar över att den är 700 sidor lång.  Jag har ju så många andra bra böcker att läsa!

När vi närmar oss Svendborg förstår jag att jag ska vara glad över 700 sidor. Står nästan och stampar för att komma över havet till ön för att se byn. Men färjan, varvet och natten. Tålamod. Tålamod.

I stället får jag fundera över Elvira Madigan. Ni minns henne, eller hur?  Cirkusprinsessan som förälskade sig i greve Sparre. De bodde några rum från oss och dödade sig i tragisk Romeo och Juliet-stil. Till ett facilt pris kan man få bo i deras tornrum med romantiska tillbehör som champagne och choklad.

Nästa dag: Marstal. Kirkestrade. Havnegade. Reberbanen. Prinsegade där Albert tittade ut på havet i sitt burspråk. Piren. Jag kan knappt andas och vill bara läsa läsa läsa. Det är ett magiskt berättarsätt med det inkluderade vi-perspektivet som skapar enighet och distans på en och samma gång. Livet för dem som är kvar i Marstal, livet för alla dem som är på sjöss under de dryga hundra år som romanen utspelar sig, ja, det är enaståendea läsning (och betänk att jag dagen innan avslutat Yarden och inte trodde något bättre skulle läsas på länge.)

Och slutet, slutet! Bara det är värt att läsa för.

Piren

Marstal

 

Det enda jag ångrar är att vi aldrig gick in i det här huset.

 

Fantasy World i Ærøkøbing

Fantasy World i Ærøkøbing

 

Vi, de drunknade. Carsten Jensen. Utgiven av Albert Bonniers 2008. Min utgåva är från Månpocket, 2010.

 

Yarden av Kristian Lundberg

Okej, premiäryran avtar. Ventilerna vrids åt ett annat håll och håret sätts upp i svans. Den skånska myllan skapar jordnära hållning. Bilen lastas ur och det tar sexton minuter att få vårt rum att se ut som om vi bott där i lika många veckor.

Ravlunda bränneri är en trevlig B&B. Det vackra tegelhuset byggdes tidigt 1900-tal och jag drar fingrarna längs den välmurade fasaden, hummar att något liknande vore bra att ha på sommarhuset. Trädgården är välskött och jag slutar räkna antalet arter vid femtioen.

Utanför fönstret går tåget, men inte förrän på söndag och vi följer det vingliga spåret bortåt Brösarp.

Jag har lånat en kamera av avancerad art. Varannan bild blir skarp, varannan lägger fokus på något jag inte lagt märke till. Till fotomodell bygger jag en stenhög med sju stenar på stranden vid Haväng. Jag tror det är något gammalt och magiskt med sjustenshögar. Men vad?

Sedan börjar jag läsa Yarden. 140 sidor senare tittar jag upp. Omskakad och viss om att det här var bland det bästa jag läst.  Det är en bok om arbete, ett hårt fysiskt arbete på botten av arbetets marknad. Jobbar du rätt kan du komma tillbaka nästa dag. Passar det inte då får du gå. En historia från den som är exkluderad. Berättad med det vackraste språket.

Det började en sen eftermiddag. Jag hade tagit ledigt ett par timmar och jag visste inte vad jag skulle göra med min tid. Det är viktigt att komma ihåg: jag anklagar ingen. Detta är vad det blev; en nedstigning i hamnens larmande helvete, och för att kunna överleva på botten av mig själv var jag plötsligt tvungen att återskapa min historia.

Jag tittar på min stenhög, tänker: vad ska jag läsa nu? Vad kan ens vara möjligt att läsa nu. Min make för mig tillbaka till den skånska myllan. Du har sagt så där tidigare, men alltid hittat något nytt att läsa.

Så är det ju! Och vi tar båten över till Danmark och Snekkersten.

Yarden. Kristian Lundberg. Utgiven av Symposium 2009. Min pocketutgåva gavs ut året därpå.

- – - – -

Jag twittrar om boken. Från Bia Sigge kommer sedvanligt goda boktips om andra Lundberg-böcker: ”jag har läst ”eldätaren” (den första) och ”grymhetens stad” (den fjärde). framförallt den senare är jättebra!”

Ingen kan hejda döden av Stieg Trenter

On the road again
Goin’ places that I’ve never been
Seein’ things that I may never see again
And I can’t wait to get on the road again

Jag känner mig wild’ n crazy när jag har många mil framför mig. Vrider upp AC:n, låter håret fladdra som vore det nercabbat!  On the road again. Oändliga sommarlovsveckor. Nästan utan tider att passa och bara en vag planering att följa. En hel kasse böcker att läsa och redan när vi kör ut från kvarteret plockar jag fram den översta för att njuta känslan. Stieg Trenters allra första, Ingen kan hejda döden.

Tidigt fyrtiotal. Sångerskan Eva Lundh har ärvt en del pengar samt ett sommarhus utanför Stockholm. Trots att sångutbildningen ännu pågår har hon råd att ha hembiträde, Berta.  Den spännande intrigen börjar då Berta skräms till döds en mörk kväll därute bland sommarhusen.

Jag ska bara läsa några sidor, säger jag men fastnar, blir en tråkig passagerare till långt ner i Småland där det är dags för lunch.

Vi har varit fantastiskt duktiga och lagat ceasar-sallad som vi äter på en rastplats medan regnet vräker ner. Vädret förstör inte mitt sommarlovs-humör. Tvärtom tycker jag att det är charmigt att sitta där med parmesanost i mungipan och fundera över rastplatsernas historia.  Finns det ingen bok skriven om det? Åtminstone en webbsida?

Hela vägen ner till Skåne är jag sedan trevlig och pratsam. Inte förrän sent på kvällen läser jag klart. Ingen kan stoppa döden är en klassisk pusseldeckare där ledtrådarna presenteras mer eller mindre subtilt. Charmigt i romanen är att folk bokstavligen ligger i buskarna och hör och ser saker och blir alibin till varandra.

Det var en man, som sprang förbi mig där jag satt under granen, och han sprang allt vad han orkade. [...] ett misstänkt prassel inne i syrenbersån och steg som avlägsnade sig inåt skogen.

Huvudpersonen Eva är företagsam, orädd och försöker lösa mordgåtan på egen hand. Ett plus också för ett fint samspel mellan poliskommissarien och hans hustru. Upplösningen är fantastisk! Poliskommissarien samlar alla inblandande och håller hov och föreställning

Strax intill låg en stor, flat sten, och på den steg kommissarien upp. Däruppe stod han nu i blåsten med fladdrande rock och neddragen hatt som en talare på ett politiskt möte…

och han får mördaren att avslöja sig själv.

En lagom blodig och otäck kriminalhistoria, tänker jag innan jag släcker sänglampan på Ravlunda bränneri.

 

Ingen kan hejda döden. Stieg Trenter. Numera utgiven av Albert Bonniers . Boken kom ut 1943, min upplaga är från 1954 och utgiven av B Wahlströms förlag.

- – - – -

Jag har skramlat ihop ytterligare några Trenter-romaner att läsa i sommar och hoppas på goda Sthlmsskildringar.

On the road again

Jag packar min väska för Danmark

Sommarlovets första resa går till Danmark och Fyns södra öar. Vi besöker Marstal. Där utspelar sig Vi, de drunknade men det visste jag inte när jag packade min sommarläsning. Kanske hittar jag den längs vägen. Inget går upp mot att läsa en roman i bokens egen miljö.

I övrigt har jag en god blandning i en nyinköpt, för bilen avpassad korg.

Oskuld och arsenik av Dorothy L Sayers

Lysande utsikt

X2000 går för fort och jag har tjugo sidor kvar av boken när jag kommer fram till Göteborg. Sidorna är inte fler än 293 men på samma sätt som brottet löses i lugnt tempo vill jag läsa sakta och hålla samma takt.

Harriet Vane är åtalad för mordet på sin före detta älskare. Bara det att hon har haft en älskare säger en hel del om hennes moraliska hållning, menar domaren under rättegången. Vi skriver 30-talets England och kvinnor som inte gifter sig- well… Dessutom är hon detektivroman-författare vilket inte heller visar en högre trovärdighet i fallet. Tvärtom faktiskt. Att göra research om arsenikmord till en roman är en utmärkt men dålig bortförklaring, bästa miss Vane.  Lord Peter Wimsey är övertygad om Vanes oskuld och sätter igång en stor organisation för att i stället hitta den riktiga mördaren.

Vadd

I Göteborg är vi turister, fastän min rara värdinna bott i staden i tusen år. Vi lyssnar på Ringo Starr på Liseberg och äter spunnet socker därtill. Vi böjer huvudet för att komma under bron Osthyveln vid båtturen med Paddan. Vi äter räkor från Feskekörka och makrill från Landala fisk.

Jag läser vidare under arla morgnar. Lord Peter Wimsey finns med i tidigare böcker av Dorothy L Sayers men här i Oskuld och arsenik är den första med Harriet Vane. Ytterligare tre böcker finns i den fina box med nyutgivna Sayers-romaner som handlar om Vane och Vimsey. På tåget hem kommer jag långt in i nummer två, Drama kring ung dansör. Också här är jag långt från dagens mer actionladdade kriminalromaner och jag gratulerar mitt beslut att åka mjölktåget över Västerås som ger mig fem timmar lästid.

Oskuld och arsenik. Dorothy L Sayers. Utgiven på svenska 1934. Min utgåva är utgiven av Albert Bonniers 2011

- – - – -

Snowflakes in the rains kärleksbloggy och ett av Vixxtorias ord om saken.

 

Jag packar en liten väska för Göteborg

Eller hur det kommer sig att jag läser Dorothy L Sayers:

Jag skriver en bloggy om akaporr. Vixxtoria tipsar där om Kamratfesten av Sayers. Jag ser att Bonniers ger ut romanen i nyutgåva. Den ingår i en box med ytterligare tre Sayers-böcker som alla handlar om Harriet Vane. Jag skaffar boxen.

Därefter:

Snowflakes in rain skriver en kärleksbloggy om Sayers och nämner där en essä av Carl-Johan Malmberg som skriver lika fint om författaren. Intresset åker upp på högsta nivå. Så fram med boxen och Oskuld och Arsenik. Strax utläsen.  I morgon: Tre timmars tågresa till underbara Göteborg står på tur. Hinner läsa Kamratfesten och säkert lite till.

I stället för en bild på min resväska ger jag den här bilden på böckerna! De är så vackra att jag nästan bara vill titta på utsidan.

Dagarna i Kraków – tre

Nowa Huta förbereder nationaldagen

Bli aldrig kommunist,  är det sista kvinnan ropar till oss innan hon kliver av spårvagnen. Vi träffar henne ute i Nowa Huta, den paradstadsdel som uppfördes 1949 för arbetarna i stålverket med samma namn. Kvinnan, som är ingenjör, fick aldrig jobb där. Jag anslöt mig aldrig till partiet,  säger hon med stolthet. Jag jobbade på universitetet i stället. För att få jobb där krävdes god språkkunskap och jag kan förutom polska och engelska såväl ryska, italienska och spanska. Jag tror hon nämner ytterligare ett par språk men spårvagnen skramlar hårt.

I Nowa huta ligger gatorna raka och vinklarna är exakta i de ideala bostadshusen. Idag är det öde och tomt. Vi undrar om någon första-maj-demonstration kommer att ske? We have celebrated enough får vi till svar. I kyrkan Arka Pana är det däremot fullsatt. På digitala skyltar exponeras psalmorden och vi hummar med i de svåra orden.

Förning

När gudstjänsten är slut är regnet det också. I staden förbereds kvällens påve-festival men vi packar väskorna för att åka tillbaka till Sverige. Vi äter en sista randig glass och köper rökt ost, korv och pretzel till resan.

- – - – -

Läs om Dagarna i Kraków ett och tu. Läs om Per Agne Erkelius Hotel Galicja och läs om Primo Levi. Och mest: åk dit.

Dagarna i Kraków – tu

Tre delar: En glad, en tom, en obeskrivbar.

Det glada Krakow.

Gamla stan i Krakow är liten, vacker och behändig. Jag ber att få vandra i Planty – parken som omgärdar staden – varv efter varv och njuta av syrenen som blommar. Krogarna och caféerna är unika, udda och erbjuder bara god mat. Jag äter piroger, rödbetssoppa, glassar, pärontårtor och köttbitar. Hela tiden. Jag sover gott om natten för i fönstret mittemot har grannen satt upp Johannes Paulus II som vakar över mig.

Det tomma Kazimierz

Vi besöker restaurerade synagogor och studerar judisk kitsch i Kazimierz. Här bodde över femtiotusen judar före andra världskriget. Även om den vemodiga klezmer-musiken hörs tänker vi på tomhet.

En annan del av stadsdelen är katolsk. Där tar kyrkorna  andan ur oss med sitt magnifika uttryck.

Det obeskrivbara Auschwitz-Birkenau

- – - – -

foto: Kazimierz , påven jag själv och resterande är tagna av Maria Dahlberg

Dagarna i Krakow – ett

Det blir sällan mycket läsande på studieresor. Resväskans tre böcker är en önskedröm. Ändå. På Arlanda drabbas jag av abibliofobi, köper någon lättsmält sladderbok i Pocketshops hyllor. Den ser färgglad ut och handlar om Gotland.

Det är gott om plats på den Embraer 175 som tar mig ner till Warszawa. Planet är fräscht och modernt och jag bestämmer mig för att flyga LOT så ofta jag kan. Min flygvärd ler så vänligt och påminner om dottern till en god vän i sitt leende. Utanför fönstret skiner solen klart. Alltid när jag reser eller inte är på samma plats om Alla Mina Barn (oftast numera) tänker jag ”det är samma sol som lyser på oss alla.” Nu också.

I Warszawa ligger ett par timmars väntan på Krakow-planet framför mig. Jag dricker en cappuccino på Café impuls. 10 zloty, 25 spänn, för den stora muggen och jag jämför med den kopp jag drack på Starbucks, Arlanda, för dubbla beloppet. Båda är lika goda.

I väntan på Krakow express

Sen eftermiddag landar jag i Krakow, vandrar längs skogskanten från flygplatsen till tågstationen som ligger någon halvkilometer bort. Jag blir osäker. Det utlovade fantastiska snabbtåget syns inte till och jag tittar misstänksamt på den lilla lilla perrongen. Krakow express. Verkligen? Men efter en stund dyker ett Bombardier-tåg upp och tar mig in till staden för samma pris som kaffet.

Mina medresenärer är försenade meddelar de i ett sms. De befinner sig ännu på ett tåg vid polska gränsen och möter mig inte på torget som vi tänkt oss. Jag drar fram en stadskarta – hittar det hostel vi ska bo på och ritar sen min egen karta. Det bästa sättet att lära sig en stad.

I Krakow pyntar man för att hedra den saligförklarade Johannes Paulus II. Jag läser Per Agne Erkelius Hotel Galicja igen. Medveten om att jag med egna ögon ska se det som han berättar om. Minnas det som måste minnas.

 

Jag packar min väska för Krakow

Egentligen min tågväska

Jag tror att Krakow är en fantastisk stad. I några dagar ska jag vara där och visas runt i staden och i Nowa Huta och dessutom i Auschwitz-Birkenau. Jag tror att läsningen kommer att stryka på foten eftersom programmet är späckat och mina guider är trevligt sociala. Men jag tar med Per Agne Erkelius Hotel Galicja för omläsning och Allison Pearsons Jag tror jag älskar dig som balans.