Dagboksdags III

eller Det hände den 14 juni

Lars Norén: Jag åkte Slite kanariegula taxi in till stan, ett lätt regn, 14 grader. Gick till apoteket och hämtade medicinen som Helleday ringt in. Till bokhandeln, Åhléns, handlade mat, pratade med Nelly som var på väg till Visby. Vi hann krama varandra. (2004)

Joyce Carol Oates: Blev klar med ”The Cure for Folly”, omarbetningar etc., och postade den till Blanche; nu har mina tankar emellertid kört fast i ”Presque Isle” … har inte kunnat skriva en enda mening… (1979).

Andy Warhol: We had a round table with ten boys at it so I had to tell Pearl it was a stag officie dinner. Everybody was blond except for Henry Geldzahler and me who were grey. (samma år)

Ann-Sofie Lindholm: Jag sitter vid mitt nyinköpta IKEA-skrivbord och känner en blandning av missnöje och lycka, hur nu det är möjligt. I vardagsrummet dånar Mörbyligan ut en ironisk frihetssång. (1980)

- – - – -

Tidigare om dagböcker

In treatment med Caroline och Clarence

Session 1. Kl 08.00-8.50

Psykoterapeuten: Den här gången fokuserar vi på de första intrycken av din läsning, Ann-Sofie.
Ann-Sofie: Okej. Saken är den att jag mer var intresserad av psykoterapin som samtalsform än av Caroline af Ugglas, om jag ska vara ärlig. Det var faktiskt därför jag valde boken Hjälp, vem är jag. Men hon är en intressant människa. Det är spännande att hon låter berättelsen om sig själv ta utgångspunkt i självutlämnande samtal med en psykolog. Jag har läst halva boken nu. Den är modig, hon är modig när hon berättar. Men jag tycker att det är bra att psykologen styr upp samtalen. Varje session handlar om ett specifikt ämne.
P: Som vadå?
A: Som familj. Arbete. Barndomen. Ett liv är ofta mer intressant tematiskt än kronologiskt.
P: Hur kommer det sig att du är intresserad av psykoterapi?
A: Ja du, jag är intresserad av psykologi som sådan. Sen tycker jag att metoder för att ringa in en människa, att få henne att få syn på sig själv, är spännande. När jag läste psykologi på universitetet fick vi prova på psykoterapi. Att genomgå psykoterapi, alltså. Inte att leda samtal själva. Men att läsa om det är också fascinerande, som t ex Anna Lytsys bok. Eller i den här, om Caroline af Ugglas. Eller att titta på In Treatment.
P: Du läser också Clarence Crafoords bok Kärleksförsök och svek?
A: Ja, han är ju en enastående intressant person inom psykologin. Boken handlar om hans liv och därmed också om psykoanalysen i Sverige.
P: Skriver han också tematiskt?
A: Nej, det gör han egentligen inte. Han skriver kronologiskt, men lite beroende på hur man läser boken kan man följa olika utvecklingslinjer. En sak jag vill säga också är att en sak jag tycker om i Psykologi-tidningen är att de har ett ”Hemma-hos”-reportage från en psykolog-mottagning i varje nummer.
P: Du menar Modern Psykologi?
A: Ja, den är bra. Den är också tematisk. Varje nummer fokuserar på något specifikt och ger olika perspektiv på det området.
P: Då slutar vi för idag. Vi ses nästa vecka vid samma tid.

- – - – -

Foto

Läsrapporter från en bokdriva

En annan driva

Jag börjar nå sista fjärdedelen av Spill nu. På måndag ska jag samtala om den och det ska verkligen bli intressant. Jag har ömsom varit helt betagen, ömsom förvirrad över perspektiv och tidsplan. Mest betagen. Det skulle förvåna mig mycket om romanen inte får en nominering till Augustpriset på måndag.  Nästa vecka är jag också med i ett annat samtal som En bokcirkel för alla arrangerar. Det är Christina Stiellis Jag älskar dig inte som ska cirklas. Jag har läst ut den, tycker både si och så om romanen men väntar med vidare kommentarer till efter boksamtalet.

En alldeles särdeles ivars bok att läsa är Oppositionspartiet av Gun-Britt Sundström. Om du inte vet vad ivars betyder bör du läsa Sundströms debutroman, utgiven 1967. Det bör du nog göra även om du känner till ivars. Det finns mycket att lära från den. Och jag har det så himla bra under tiden.  Jag har några få sidor kvar, som jag ska läsa…nu!

Foto: findfado

Läsrapporter från dubbel-läsning

När bokcirkeln säger Spill blir jag nervös. Jag är lite rädd för Sigrid Combüchen. Oklart varför, men jag tror att jag skaffat mig uppfattningen om att hon är allvarlig och sträng och att man måste vara en komplett briljant människa för att närma sig hennes texter. Jag har bläddrat i några av hennes böcker – lite räddhågat och bara med ena handen och  sett boksidorna som ett suddigt blurr. Liksom inte vågat titta efter och läsa själva orden. Nu vet jag ju inte hur de andra böckerna är men om jag ska utgå från det jag hittills läst i Spill är det ett författarskap jag missat. Det här är så fantastisk läsning att jag vill skriva fantastisk med stort F.* Så förlåt mig Sigrid, för att jag tänkt så dumt.**

Jag läser Spill samtidigt med  Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs – ett kapitel i varje bok . Det är för att jag började läsa B af G:s bok först, och vill läsa klart den, men jag kan inte låta bli att läsa Spill ändå. Högre än alla himlar är en roman med ambitioner och det gillar jag. Den är som en tv-serie som skildrar 00-talet. Mycket bild och sceniska upplägg. Men ibland grottar den ner sig i lusten att skildra samtiden för mycket och de sex huvudpersonerna blir bara ersättningsbara figurer, eller till och med finns med som gisslan för att kunna berätta om MTV-galor eller miljöproblem. Det tenderar att bli ojämnt. Samtidigt, det är ju för 00-talet som jag köpte boken. Jag tycker det är intressant att läsa en bok som så tydligt och nogsamt vill skildra en samtid som var nyss. Och, jag läser blad för blad för blad och jag har det bra under tiden.

- – - – -

*På vägen ner till Göteborg lyssnar jag på poddradio där Carin Mannheimer berättar att hon läst Spill två gånger och funderar på om det inte ska bli en tredje läsning.

** In treatment här också?

Foto: Andreas Rasmusson

I Kapten Nemos bibliotek s. 238

Det drar sig ihop mot slutet. Prosan kräver (av) sin läsare. Inget hafsverk. Ord för ord. Mening för mening.

När något händer, och man ännu inte förstått att ingenting är ohjälpligt, blir man som en döv. Man hör ingenting, och då tror man att ingen talar. Man har ju bara dövörat att lita på. Och då är man alldeles ensam, hur många ropandes röster som än skulle omge den nödställde.

Helt tyst. Och vad ska man då höra.

Men det gives ju alltid något bättre än döden.

En station från Paradiset – läsrapport efter halva

Nej! Namnen som Oknytt, orm, lo och Varg – och Fisk! – får mig att tvärnita. Två sidor in och jag vill lägga boken åt sidan. Sansar mig. Nuvareväländåsåatt … jag tänkt mig läsa sportlovsböckerna i ett svep. Först efteråt – okej, också lite mitt i som nu – avgöra hur det var.  Koncentrerad läsning. Uthållighet. Tålamod. Lite som ett slavkontrakt. Men långt ifrån ett sådant som Varg upprättar för Oknytt. I hans ingår ett mått lidande. I mitt ingår bara just en smula uttråkande…men jag minns vad Jessica hos Bokhora skrev när jag lät mig tipsas om En station från Paradiset. Det blir bättre när Amsterdam är miljön.  Uthållighet.

Hon har rätt. Jag fastnar inte i namnen längre. Jag upprörs inte över de maktförhållanden som präglar. Jag läser på. To the Bitter End

Går det åt helvete är jag ändå född – läsrapport efter halva

Det första jag läser av Agneta Klingspor. Lånebok från kärt bibblo, där den klargula boken stod exponerad på hylla och titeln är tilltalande. Går det åt helvete är jag ändå född.

Vi är i Stockholm. Det är författaren som skriver, skriver om skrivandet

Jag skriver ner allt jag ser, skriver ner vattnet skvimpar mellan stadsdelarna, skriver ner vinden tjofsar i håret, skriver ner en flock duvor vänder exakt samtidigt i luften ovanför Katarinavägen.

Det är hårt och kallt. Hemlöst.

Du vet att det inte är nåt fast, säger sjuksköterskan, Ingen fara, säger jag. Den enda fasta är min lägenhet. (Men den kan brinna och försvinna) Vi åker längs Gamla stan på väg mot Gärdet och uteliggarnas boplatser, jag ska assistera. [...]
- Döden kommer att bli ett riktmärke, nån måste dö först innan dom begriper, säger hon rätt ut i bilen, mer som om hon talade för själv eller för att lätta på trycket.

Det är kroppars vätskor och avfall som beskrivs. Och där läser jag snabbt och flyktigt för orden skapar bilder i huvudet och jag äcklas men det andra överväger och jag fortsätter att läsa

Läsrapport: Vi har redan sagt hej då

Jag läser gärna på min Macbook.* Lån från bibblo via elib.se är något att vara tacksam över . Det jag noterar är att jag läser snabbare än med tryckt bok i näven. Jag tror att det är för att ögonen får hänga med i ett kvickare tempo när jag scrollar. Till exempel går det undan när jag nu läser Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg. När jag läste författarens första bok – DannyBoy och kärleken -  erfor jag känslan av en fickplunta kittlande mouss-vin intagen i smyg under guidad stockholmspromenad.  40 sidor in nya romanen känner jag en uppgradering av alkoholstyrkan. Närvaron med täta dialoger och stockholmskänslan är där. Men stämningen är svartare. Lite vassare spets i drinkarna.

* * *

*Läsplattor etc i all ära.  Jag väntar på min iPad (som en säker källa bevakar att jag ska erhålla så snart de kommer till landet)

Med jämna mellanrum

Jag har sparat en liten papperslapp:
Jag heter Gunilla. Jag har en kastanj i fickan. Jag smeker alltid det vita papperet med en öppen hand, innan jag börjar skriva. Min hand är en berättelse. Min hand, som kramar kastanjen i fickan är en saga om ett träd. En saga om kastanjekärnans längtan efter att spräcka det hårda skalet och slå rot.
Jag hade spräckt det hårda skalet.
Var skulle jag slå rot?
Var kan kaos slå rot.

Helgen är full av plikter. När vi pausar från dem har vi Seinfeld-festival för att få skratta. Med jämna mellanrum läser jag Gunilla Linn Perssons Sagan om mig själv. Med vidöppen mun. Hur kan man skriva något så vackert om psykoser? Jag vill inte sluta läsa.

Läsrapport s 334

1996 mördas den sexåriga JonBenét Ramsey medan hennes familj ligger och sover i huset. Med den händelsen som utgångspunkt skriver Joyce Carol Oates en roman – Älskade syster – där den sex år gamla skridskoprinsessan Bliss Rampike hittas mördad på samma sätt. Berättaren i boken är hennes äldre bror Skyler. Skyler Rampikes personliga historia som han i vuxen ålder uppmanas att skriva.  Han rör sig fragmentariskt men detaljerat i berättelser från dagen han föddes och berättar om en säregen familj – med en komplett obehaglig konnotation – där mamma Betsy låter den unga dottern uppfylla mammans egna skridskoprinsessa-drömmar. Bli allt som Skyler aldrig kan bli. Som läsare vet jag att allt är på väg mot undergången – vi befinner oss egentligen redan där. Men att låta Skyler med olika medel berätta vägen dit är ohygglig. Jag kan bara läsa några sidor åt gången.

1996 sprängdes en buss i centrala London. En ung man som själv dog under attentatet var ansvarig. Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell skriver en fiktiv berättelse om mannen i Dödsbudet. Ingen sentimentalitet eller fördömande. Bara en välberättad historia om hur den vanlige familjepojken  Anthony kunde bli en del av den irländska kampen.

Dödsbudet. Wilhelm Agrell.

Foto: Gabor Palla