Vince & Joy av Lisa Jewell

Näe, jag läser inte ut den. En sommar när Vince och Joy är nitton träffas de på en husvagnscamping och blir kära. Ett par veckor senare skiljs de åt. I nedslag med några års mellanrum får man följa vad som händer dem i livet. Då och då träffas de, men omständigheter gör att de inte blir ihop.  Att de kommer får varandra när boken är slut tar jag för givet, och det är inte därför jag lägger av. Jag slutar på sidan 145 för att det är så händelselöst och långtråkigt. Nog hade Jewell kunnat skapa en effektivare berättelse om hon nu vill använda 550 sidor?

 

Vince & Joy. Lisa Jewell. Utgiven av Albert Bonniers 2005.

 

Ju fortare jag går, desto mindre är jag av Kjersti Annesdatter Skomsvold

Jag har alltid tyckt om att bli färdig med saker. Öronvärmare, vinter, vår, sommar, höst. Epsilons yrkesliv. Få det gjort.

Så säger Mathea, den gamla kvinnan i romanen Ju fortare jag går, desto mindre är jag och jag anar en själsfrände. Jag anar också en rolig bok vilket kan muntra upp när det kommer till böcker om ålderdom, ensamhet och dödsångest. Mahtea lever tillsammans med sin man Epsilon och dagens höjdpunkt – som inte ens är en höjdpunkt – är besöket på affären. Ska det vara idag som hon törs be kassören öppna syltburken?

Hon grubblar mycket över det faktum att hon snart ska dö och funderar över hur hon ska göra för att dämpa sin ångest. Men framförallt vad hon ska göra för inte bli glömd.

När jag kommer sidan 28 har jag tröttnat. Jag vet inte om det är roligt eller sorgligt det jag läser,  och egentligen spelar det inte roll men jag tröttnade hur som helst där på sidan 28 och läste därefter de sista sidorna för att se om Mathea till skillnad mot mig blev färdig med sin sak.

Men andra har läst och gillat och inte alls tröttnat. Till exempel Johanna och Helena och Johanna L

Ju fortare jag går, desto mindre är jag. Kjersti Annesdatter Skomsvold. Utgiven på Gilla böcker förlag 2010.

Stolpe och ut

A share in death av Deborah Crombie läser jag inte ut. I min London-iver beställdes boken då den utspelar sig i staden. Formen – klassisk pusseldeckare. Men jag är en strukturerad människa, beställer första delen och miljön visar sig vara i Yorkshire. Näe… Men jag tror på idén. Pusseldeckare i Londonmiljö och läser på bättre till nästa Crombie-beställning.

En förpassning till Jag läser inte ut

Trude Marsteins Göra gott åker snabbt tillbaka till biblioteket. Jag hade hört bra om boken. Jag hade läst om skrivarglädje, förmåga till persongestaltning, intressanta berättarperspektiv.  Jag hade förväntningar. Därför ger jag den 70 sidor, hela tågresan mellan Stockholm – Uppsala. Och visst: Berättarperspektivet är intressant. Det glider från människa till människa, de som befinner sig på 50-årsfesten. Karolines fest. Alla har en relation til henne; arbetskamrater, vänner, släktingar, älskare.

Med en blankrad flyttas jag till nästa person som blir det nya berättarjaget. Det är inte svårt att hänga med i det. Efter ett par ”förflyttningar” förstår jag principen. Trots att språket är sig likt. Trots att alla personer har samma röst. Trots att de pratar om samma saker, nämligen sådant man brukar prata om på någons fest

Har du och Paal varit iop i sex månader? säger hon. Nej, men jag och Halvor, säger jag. Du och Halvor? säger Linn. Visste du inte det? säger jag.

Och det är det som jag gör att jag tröttnar. (mars 2009)

 

Ed McBain å dom

I artonårsåldern läste jag allt – ALLT – av Ed McBain. Vid den tidpunkten var kanske hälften av hans 50-talet böcker om 87:e distriktet utgivna/översatta och jag tyckte såväl om kriminalfallen som människorna på stationen med Steve Carella i spetsen. Jag tror att McBain var min biljett till annan amerikansk litteratur, till författare som Fitzgerald, Faulkner och Auster. Jag tyckte om det amerikanska – vad nu det var.

När jag öppnar och läser de första sidorna i Som landet ligger av Richard Ford fylls jag först av ett åh-äntligen-ngt-amerikanskt! Men jag slutar att läsa. Tröttnar på den obeskrivliga detaljrikedomen som är som att sitta fast i klister: man kommer ingen stans. Och trots att jag mkt tycker om när romanpersoner färdas i olika fordon blir Frank Bascombes – fastighetsmäklare – bilåkande för mycket för mig. Jag lägger boken på min mans ”att-läsa”-hög.

Jag läser inte ut…

Jag är en sådan människa som påbörjar saker med stor entusiasm. Genom åren har jag tränat upp förmågan att också fullfölja påbörjade saker. Som exempel kan nämnas att jag inte bara fött två barn utan också tagit hand om och uppfostrat dem med Lysande Resultat.

Något jag förstås gärna börjar på är böcker. Efter en personlig ”nu-tar-du-och-läser-ut-alla-påbörjade-böcker”-kampanj, återstår 2 vilka jag ur vardera läst 20 sidor i. De verkar okej men ändå låter jag hela tiden andra böcker komma före. Och nu åker de undan. Allt av Martina Lowden och Honungsbiets hemliga liv av Sue Monk Kidd.

Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam

Redan på sidan 17 är jag misstänksam.

Han öppnar dörren för att hon ska kunna stiga på och några nävar snöflingor burna av en nyfiken vidnpust blåser genast in och dalar mjukt ned på korkmattan, vars mönster av elfenbensfärgade och gröna rosor gör att om en skalad mandel råkar slinta ur ens grepp är det svårt att hitta den igen, och ibland när golvet sopas på kvällen materialiserar sig plötsligt, likt ett blad från en av de gröna rosorna, ett mynta- eller korianderblad som har legat där ända sedan lunchen.

Jag har sagt det förr. Ett mångordigt, associativt bildspråksberättande gör mig inte läslysten utan trött.

”Inledningsvis i en bok kan författaren få lägga ut orden för att till exempel skapa en stämning”, säger K2. Med viss skärpa då jag klagar. Så Kartor för vilsna älskande packas ner i handbagaget. Fem timmar på ett tåg till Köpenhamn borde kunna ge boken en ärlig chans.

Efter två timmar är vi Linköping. Jag har givit boken chansen och jag stoppar undan den. Jag är helt oberörd. Trots att Shamas bror har hittats dödad tillsammans med sin fästmö. Trots att det är fästmöns bröder som dödat dem. För hederns skull. Trots att Shamas hustru är en sann muslim vars traditioner och religiösa tankar i det nya landet kommer till tals. Trots att berättelsen utspelar sig i London. Innehåll som borde locka mig till läsning. Men inte.

Jag byter till Dorés bibel av Torgny Lindgren. ”Mellan mig och världen har det aldrig funnits några bokstäver” berättar den boken och det är just det. Det där vackra babblandet i Aslams bok står mellan mig och berättelsen och det han vill säga når inte mig. Trots allt.

Den polske ryttaren av Antonio Munoz Molina

K-deux

Det behöver kanske inte stämma varje gång. Jag läste till sidan 50 men mitt snötyngda kynne kommer inte överens med den här boken.

Efter första sidan tänkte jag att det här var en bok för mig. Efter 50 sidor tror jag inte det längre. Det är alla orden som gör att jag storknar. Satserna radas på varandra, med komman emellan till sidolånga meningar. Meningar där allt berättas, upprepas. Jag kan tänka mig att om man som du, K-deux, ligger i vilstol i en het spansk stad och hjärnan går ner på lägre varv på grund av värmen så kommer man in i en rytm i den här boken. Jag tappar bort mig och lägger undan boken.