Jessika Berggren

Då och då tänker jag på Simtag. Jag minns hur jag läste den i Trondheim och inspirerades till att skriva naturlyrik. Sedan dess har jag levt i övertygelsen om att jag tyckte mycket om den när jag läste den. Men till min stora förvåning hittar jag min bloggy där jag skriver

Jag suckar igen, tänker att jag fastnat bland näckrosorna. Och jag slutar läsa.

Märkligt. Jag har alltså förvrängt min egen verklighetsbild.

Jag borde läsa om.

Sarah Waters

För flera år sedan läste jag Nattvakten av Sarah Waters och gillade den riktigt mycket. Jag ville läsa mer men lockades inte av hennes tidigare  romaner.

Det här är den första roman av Waters jag läst. Jag har lyssnat till henne flera gånger i olika sammanhang, men aldrig lockats av nyskrivna romaner som utspelar sig på 1800-talet som t ex Kyssa sammet. Men världskrigstid tycker jag om. I romaner.

Sedan glömde jag nog bort henne. Efter Nattvakten kom Främlingen i huset. Så här skriver Bokhora och Fiktiviteter och Boktoka om den romanen. Upp på Vill-läsa-listan.

 

Helena Baude

Böckerna på min nattdukshylla varierar förstås. Men några få titlar står alltid där, och det är bara att sträcka ut armen när det behövs. Som till exempel Dom blåa är fejk. En omistlig bok om undulater med Helena Baude som redaktör. Jag vet inte vad du har för undulat-berättelser men min är den om Nina och Fredrik.  En bra undulathistoria behöver man alltsom oftast och då sträcker jag bara ut armen och vips!

Emma, varför lärde du Prippe ert telefonnummer?

Ja, jag var ju så rädd att han skulle flyga bort så vi tränade på det varje dag efter skolan. Till slut sa han; Emma Emma puss puss 640 58 13. Det sorgliga var att han flög bort, men aldrig ringde hem.

- – - – -

Foto

Madeleine Hessérus

Vissa författare dröjer mellan sina böcker. I juni för fem år sedan läste jag Till Isola. Jag tänker fortfarande på den då och då eftersom den har en utgångspunkt som är så kittlande. Nämligen den att man bara går. Lämnar allt, men också gör det genom att rent praktiskt sätta den ena foten framför den andra. Inga tåg, bilar eller flygplan. Bara fötterna. Jag skriver

Den här boken är vacker att läsa, ett språkligt rum som skapar välbehag. Grundtankens betraktande av civilisationens betydelse för människan är intressant och jag finner det spännande när författaren gör reaktionen mot civilisationen till ett biologiskt dilemma, snarare än psykologiskt. Reaktionen är en sjukdom. Jag lockas också av detta gående, förflyttande utan farkost. För Tessas del går lämnandet av civilisationen till ytterligheter, hon närmast lämnar det mänskliga.

Till hösten kommer äntligen Hessérus med en ny bok meddelar Bokus. Staden utan kvinnor. Jag hoppas att det är sant.

Proggiga barnböcker

Ann-Sofie 6 år

Då och då bläddrar jag i Kalle Linds Proggiga barnböcker. Den är enastående rolig. Men den är dessutom förstås intressant för den som tycker om litteratur och läsning för barn. Missa den inte!*

Jag var alltså barn på 60-talet. Mina föräldrar, födda på 30-talet, skulle aldrig  – ens om det var möjligt – ge mig de böcker som Kalle Lind skriver om i sin bok. Det är Elsa Beskow, Alice Tegnér och Astrid Lindgren som har format min världsbild. Lotta på Bråkmakargatan, Ylva-Li i Allra käraste syster, Li och Lo i Läseboken och förstås Alice Tegnérs figurer i Nu ska vi sjunga är mina följeslagare.

1970 kom en fantastisk bok som också lyckligen gick mina föräldrar förbi: Frances Vestins Handbok i barnindoktrinering som ger en del tips om hur man hjälper och utvecklar sina barn:

Hjälp barnet till elementär politisk aktivitet. Barn kan, om dom vill, utöva vissa uppdrag i t ex varuhus. a) sätta upp eller bära omkring propagandaskyltar. b)sabotera julskyltning, t ex genom att kasta smällare i skyltfönstret.

Galet! Troligen gjorde mina föräldrar exakt tvärtom. Tog med mig ut på skyltsöndagen för att pussa på glasrutorna och verkligen älska allt som julen står för inklusive julklappar och skinka och sill.

Men på 70-talet kunde jag besöka biblioteket på egen hand. Alla B Wahlströms grön- och rödryggade böcker var förbjudna där, men det ordnade sig alltid ändå. Av de rödryggade läste jag i stort sett bara hästböckerna, allra mest om Annika. De grönryggade böckerna om tvillingdeckarna Klas och Göran fanns att låna av äldre pojkar. Hästböckerna följdes aldrig av socialrealistiska böcker, även om de borde ha hittats på bibliotekets hyllor Någon Kerstin Thorvall, typ Vart ska du gå? Ut minns jag, men snarare titeln än läsningen.

Nej, för mig är utvecklingslinjen snarast Lindgren-hästböcker-läkarböcker-Ed McBain. Och så blev jag ju som jag blev också.

Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev. Kalle Lind. Utgiven av Roos & Tegnér 2010.

- – - – -

* På Babel den 28 oktober intervjuas Kalle Lind om just den här boken.

Henrik Langeland

Jag botaniserar i OOOF bok och hittar Henrik Langeland. Jag var riktigt förtjust i hans Wonderboy som kom ut på svenska 2005 och jag skriver

Jag erkänner. Ge mig en finansiell rapport och pulsen ökar. Min bakgrund som informatör med finansiell information som specialitet har satt sina spår. Jag är en sådan som kapitel 37 i den här boken riktar sig till. Att läsa en roman som inkännande och trovärdigt slänger sig med organisationsscheman, finansiella upplägg och diskussioner kring uppköp och fusioner är en sträckläsare för mig.

Sedan 2005 har jag blivit ringrostig i ämnet, det är nog så. Men fortfarande skulle jag vilja hitta böcker om Kontoret, ett ställe jag har varma tankar om.  När jag nu tittar runt vad som hänt efter Wonderboy ser jag att Langeland vikt över på sitt andra ben, litteraturvetarens. Hos Norstedts finns Manuskriptet (som i norsk tappning mkt vackrare heter Francis Meyers lidenskap) vilken jag nu klickar hem från bibblo.

Iselin C Hermann

Jag har bloggat i snart sex år nu. En av de första romanerna jag skrev om var Prioritaire av Iselin C Hermann. Jag fann den vacker med textutdrag som:

Ställen i världen kan vara sensuella precis som ställen på kroppen. Minnet av ett bestämt hörn i en avlägsen stad kan fylla mig med samma vemod och – ja -lycka, som minnet av en hand som rört vid min kropp. Och plötsligt vet jag inte vad jag saknar mest: att låta min tunga långsamt glida upp längs din underarm medan jag undersöker smaken av din puls, eller att sitta på Café Brasiliera i Lissabon.

Mitt skäl att läsa romanen var att jag hade lyssnat på P1:s Biblioteket och fått tips om författarens andra roman Där månen ligger ner. Jag läste den också men tyckte inte den var lika intressant som Prioritaire och bloggade den aldrig. Efter det har jag inte läst något mer av Hermann. Jag ser att 2006 kom en svensk översättning, Träd sår sig själva, och Norstedts som gav ut den då skriver att romanen blev hennes litterära genombrott i Danmark och hyllats av en enig kritikerkår. Men på svenska därefter ingenting. När jag läser danska litteratursiden noterar jag att hon skrivit en bunt böcker, men som alltså inte översatts till svenska.  Jag har för mig att danska är lättare att läsa än norska. Ska jag kanske prova?

Ge mig en bok-serie!

Jag var barn på 60-talet. Med föräldrar födda på 30-talet, inte särskilt radikala, försågs jag aldrig med de mer proggiga barnböcker som Kalle Lind skriver om på sin blogg En man med skägg. Astrid Lindgrens böcker var min ram och Läseboken och Barn från främmande länder var andra typiska val.

På 70-talet läste jag hästböcker. Egentligen var jag inte överdrivet hästintresserad, men bästisen var det och då gällde det att hänga med. Anna-Lisa Almqvists böcker om Annika tyckte jag om men allra mest var det alla böcker om Britta och Silver jag läste. Och läste om. Jag kan fortfarande, så här 35-40 år senare minnas min höga puls när Britta red in Silver och hur hon kom på det fiffiga sättet att klänga på honom när han ryktades för att på så sätt vänja honom med tyngd på ryggen. Och sen en dag – så satt hon på honom. Britta satt på ryggen på Silver, hennes egen fiffiga inridningsmetod hade lyckats! Va, fatta!

Samma entusiasm lades efter hästarna på de litterära sjukhuskorridorerna. Cherry Ames och Lars Martin var mina storfavoriter under den här tiden och jag inredde en egen läkarmottagning i flickrummet. Väldigt få besökare dock…

Jag snöade alltså alltid in på serier. Britta-böckerna, hur många som helst. Lars Martin, också hur många som helst så när nästa fas kom var det också med en  räcka sammanhängande böcker, nämligen Ed McBains romaner om Steve Carella och de andra poliserna i 87:e distriktet.  Sen tog det slut. Men nu … med tv-serierna som lockat,  Grey’s Anatomy, Lost, Gilmore Girls, In Treatment, skulle jag återigen vilja bli besatt av en serie böcker. Vissheten att när jag har läst den här finns ännu en bok, och efter den ännu en. Visserligen tycker jag Charlaine Harris verkar vara en hyvens kvinna, men hennes Sookie Stackhouse-böcker lockar inte. Inte heller deckare. Hjälp! Vad ska jag ta?

Jack av Ulf Lundell

Böcker jag minns

Besöket i Botaniska trädgården krävde förstås att jag höll en kortare föreläsning om vad Ulf Lundell berättar i Jack.

Och återigen började det braka och prassla överallt och även jag var på benen, rättade till ståndaren och gav mej iväg åt det håll dom febrila viskningarna hade kommit ifrån. Snart stod vi samlade i ring runt en liten metallskylt och Solen drog eld på en sticka. Can-na-bis . . . gi-gan-tea, läste han tyst.

Väl hemma plockar jag ner den halvtrasiga, fläckiga boken*, bestämmer mig för att läsa den del av den som handlar om Gotland. Jag kan förstås inte låta bli att börja från början och jag är omedelbart fast i berättelsen. Jag har omläst romanen tidigare och blir lika imponerad varje gång. Jack är originell, intressant och ett bra avtryck från sin samtid. Som de flesta av Ulf Lundells böcker.

Jack är alltså Ulf Lundells debutbok. Den utspelar sig i huvudsak i Sthlm i där några kompisar jobbar, festar och lever livet. På ett plan är den ett brev från sent 60-tal eller tidigt 70-tal med tidstypiska referenser och uttryck. Men lika mycket handlar den om unga människor och berättelserna och de eviga samtalen är tidlösa. Som debutbok är den enastående. Och rolig!

Jack. Ulf Lundell

Tidigare om Ulf Lundell

—-

*Den slitna boken som borde vara min är inte det. Det var storasysters kille Larsa som lånade ut den, sa läs den här och jag var för ung för att helt förstå men ett par år senare förstod jag allt, inte minns att Lundell var mannen i mitt liv. Tillbaka boken gav jag aldrig. Förlåt, Lars.

Som en bonus får du här ett stycke som imponerade stort på mig i sena tonåren. Numera…

Solen drunknade som en leende blodapelsin i havet, vars mjuka mötesvågor brann som av guld. Svalorna skrek i den mognande skymningen, måsar kluckskrattade på saltdoftande sjögrässtenar och strandskator spatserade på den tunga sanden, smekt hela dagen av bränningarna, nu bara lojt klappad på kinderna av ett sömnigt skvalpande.

Gå sakta – kom tillbaka fort av David Niven

Böcker jag minns

På 80-talet byggde jag bibliotek. Köpte alla böcker jag ville ha, gick på alla bokreor, loppmarknader och utförsäljningar jag kunde hitta. I vevan hittades David Nivens debutroman Gå sakta – kom tillbaka fort. Romanen har ett fult omslag, men jag har alltid gillat titeln. När jag läste den för 25 år sedan tyckte jag väldigt mycket om den, minns jag. Den var välskriven, stundtals så där brittiskt rolig och med en intressant kärlekshistoria av typen ”kan inte leva med dig, kan inte leva utan dig”.

Stanislaw Skolimowski var en och åttiofem lång och innehavare av en magnifik idrottsmannakropp, ett blont och fördelaktigt amerikanskt utseende samt sneda gröna ögon. Dessutom hade han erektion och det gjorde ont. [...] Carole, den härliga sjuttonåriga anledningen till hans upphetsning, satt rakt bakom honom i det till trängsel fyllda stadion och var trots det kyliga senhöstvädret skrudad i en höftlång paljetterad kjol i rosa och silver.

Vilken inledning, va! Om jag skulle se den i en bok idag skulle jag inte köpa (om jag var i en butik i sällskap med någon skulle jag troligen högläsa inledningen och inte helt charmigt skratta och peka finger. Jag har mina sidor).  Men nu är det en bok jag redan jag äger och jag känner ett mått av stolthet att göra det. Magnifik idrottsmannakropp. Sneda gröna ögon. Erektion. Höftlång paljetterad kjol i rosa och silver. Jo, det är vackert!

Men det är titeln och den goda känslan jag fortfarande minns att jag hade när jag läste den, som gör att den har sin givna plats i den blå bibblo-avdelningen. Romanen har alltid fått följa med i rensningar och flyttar.

Nu på 10-talet ägnar jag mig inte åt bibblo-bygg (annat än i form av samordnande bokhyllor) utan tvärtom nedmontering av bokägandet. Tusen böcker är målet och jag är beredd att maximera delen romaner till femhundra. Ibland tänker jag dessutom att jag bara vill ha så många böcker att jag kan bära dem i 2 ICA-kassar. Det bästa av det bästa. Då är det frågan om Nivens bok hänger kvar, rosa och silver till trots.