Att älska livet mer än dess mening av Owe Wikström

Jag har läst de flesta av Owe Wikströms böcker. En del som kurslitteratur, annat på egen hand. Jag tycker om hans sätt att skriva. Han är konkret när han skapar bilder ur samtiden och kopplar dem till filosofiska teorier. Långsamhetens lov tror jag var ett genombrott för en bredare publik. Just när vi noterat att tillvaron snurrade så snabbt kom boken och pekade på eftertänksamhetens fromma.  Ikonen i fickan minns jag som allvarligare. Den startade i essäer om resande och fortsatte sedan i inre resor. Jag tänkte:

Men, menar Wikström, man kommer troligen till en punkt när man känner en tomhet och de existentiella frågorna kommer och man riktar sitt resande inåt (behöver i sig inte innebära att man slutar med de ”yttre” resorna för det). Steg två är att fylla tomheten och här kommer kulturen in. Musik, litteratur, arkitektur , ja all sorts estetik som kanske är en glimt av andligheten? Det tredje steget blir etik och andlighet. Omtanke om medmänniskorna, en insikt om att det finns ”det andra”.

Efter att ha läst Till längtans försvar skrev jag:

Den handlar också om livets mening, om existentiella frågor människan ställt och ställer sig. Vemod beskriver han som den kombinerade och motsägelsefulla känsla av längtan och lycka som glimtvis kan drabba en människa när hon till exempel skiljs från någon eller när man står inför något som starkt berör. Vemod – som inte ska sammanblandas med sorgsenhet – kan också kännas när man ställs inför livets frågor som till exempel lidandets natur.

Wikström vill alltså se att människans längtan inte bara är mänsklig utan också andlig – eller kanske att andlighet är en del av mänskligheten.  Jag tycker om såväl existentiella frågor som som sagt Wikströms texter. Men jag blir jag alltid svettig över förklaringarna eller lösningarna . Så länge han rör sig i det mänskliga tycker jag om att läsa, men när han glider över i kristen gudstro som svaret värjer jag mig. Hur ödmjuk och vidsynt Wikström än är i sin hållning.

Att älska livet mer än dess mening tar tankarna ännu ett steg längre. Boken är ett slags vägledning i den inre resa som Ikonen i fickan talade om. I sju veckor får läsaren varje dag en text att läsa. Veckan startar med söndagen som Ansiktets dag.  Cykeln med dagarna upprepas och för varje vecka kan läsaren om hon vill komma ett steg längre i sitt sökande. Efter dagens text finns en uppmaning att uppmärksamma något som:  när och var i din vardag du kan få en stunds tystnad. Man får också reflektera över något för

enbart läsa texter har alltid misstrotts i vägledningslitteraturen. Poängen är den självreflektion och påtagliga handling som läsningen sätter igång.

Avslutningsvis får alltså läsaren en uppmaning till handling. Sök medvetet upp en stunds ”aktiv” tystnad. Vilket sätt du gör det på är inte det viktiga, utan att du gör det.

Så hur ska jag sammanfatta boken? Jag läste alla texter. Jag uppmärksammade alla saker. Men jag läser som religionsvetare, inte som sökare efter svar. Ändå tror jag att längtar man en välskriven kristen vägledningsbok så är den här boken ett fint val.

Att älska livet mer än dess mening. Owe Wikström. Utgiven på Natur &  Kultur 2010.

Mera skrivet om författaren.

Road trips

Jag gillar att åka på bilsemester och vill att det varje år ska bli några sådana bilåkardagar. Det är kul att bestämma vart man ska åka, när man ska åka, var man ska stanna. Att spontansvänga in på möjliga och omöjliga ställen och hitta finfina övernattningsställen.

Men allra mest gillar jag allt man kan packa med sig i bilen. Att fälla upp bakluckan, konstatera att utrymmet är som ett smärre förråd och sen lasta in allt jag inte kommer att behöva. Bara det är värt en bilsemester. Jag tror det beror på de åren när Alla Mina Barn var små. Jag var 21 när den äldsta föddes, reslusten var stark och vår övertygelse var att om föräldrarna har roligt, har barnen roligt. Det tycker jag fortfarande. Varken barnafadern eller jag hade körkort utan buss och tåg gällde samt ett och annat flyg.  Alltså släpade vi på barnvagn och pytteliten packning. Varje pryl övervägdes. Behöver vi den här? Alla Mina Barns saker hade förstås företräde och vi föräldrar fick ta den plats som blev kvar. Vi reste i Europa och när den yngste i barnaskaran firade femmånaders-dagen gjordes det i såväl London som Paris.

När så körkort och bil skaffades var det häftigt att kunna ta med så många onödiga saker. Bara så där! Vilka leksaker ska med? Skitsamma, ta med alla! Och ombyteskläder för fjorton veckor och alla böcker som tänkas kan. In i bagaget bara.

I år gjorde vi en kortkort tur till Värmland och Dalarna. Inga barn var med men packningen var tämligen omfattande ändå. Mina roman-compadres på resan var Laurie Lee och Jack Kerouac. JK har förvisso skrivit om roadtripparnas road trip med On the Road, men den här gången var det Dharmagänget jag läste.

Jag hoppade på ett godståg från Los Angeles mitt på dan och en dag i slutet av september 1955 kom på en öppen vagn och la mej ner med duffelbagen under huvet och benen i kors och betraktade molnen medan vi rullade norrut till Santa Barbara.

Inte bara det  yttre luffandet är centralt i Dharmagänget. Den handlar dessutom om zenbuddhism och det var mitt huvudskäl att läsa boken. Jag tänker efter ett tag att om man inte har någon aning om vad buddhism är i allmänhet, och zen-varianten i synnerhet så borde det bli en ganska obegriplig bok. Eller räcker det med att läsa den som en berättelse om en ung man som letar efter ett sätt att leva meningsfullt – ett liv här och nu? Jag vet inte. Jag läser den i alla fall som en text som en presentation av zenbuddhismen för bredare kretsar här i väst. I romanen är buddhismen långt från saffransklädda munkars spartanska liv och snurrande bönerullar. JKs buddhism är en buddhism för vardagen. Att leva här och nu och njuta och i meditationen hitta inte bara sanningar utan också starka upplevelser.

En natt sa Avalokitesvara Bönhöraren och Uppfyllaren i en syn till mej ”Du har fullmakt att påminna folk att de är oändligt fria” så jag la handen på mej själv för att påminna mej själv först och kände mej glad sen, ropade ”Ta” öppnade ögonen och ett stjärnskott sköts

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon gjorde Laurie Lee i början av 1930-talet. I korta geografiskt avgränsade kapitel blir jag hans medvandrare. Han är nitton år när han lämnar sitt ”lantliga hem” för att vandra till London. Men storstadslivet räcker inte.  Nu hade jag bott i London nästan ett helt år utan större behållning än valkar i händerna och en publicerad dikt. Dags att dra vidare.

Vart skulle jag alltså fara? Det var bara en fråga om hur man skulle ta sig dit – Frankrike? Italien? Grekland? Jag visste ingenting alls om något av dessa länder, det var bara namn med en vag klang av opera. Inte heller kunde jag några språk och skulle alltså känna mig som en nyfödd vart jag än valde att resa. Då kom jag ihåg att jag någonstans hade snappat upp en fras på spanska som betydde ”Vill ni vara vänlig och ge mig ett glas vatten?” och det var förmodligen denna lilla stump livlina som fick mig att bestämma mig. Jag beslöt att fara till Spanien.

Se där ett inspirerande tänkande när det gäller att resa. Oplanerat och spontant. Ingen plats för ohämmat packande dock när man ska vandra.  Istället: bara sätta det ena benet framför det andra och gå. Visst lockar det!

Dharmagänget. Jack Kerouac

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon. Laurie Lee

- – - – -

Jag läste Dharmagänget i översättning av Lars Wilson. Det finns en senare översättning men vem törs läsa den efter att ha läst den här artikeln.

Inspiration till att läsa Laurie Lees bok hittade jag här.

Foto.

Nyreligiositet

Lugn tillvaro där dagens 20minuters-promenad varit det häftigaste de senaste två veckorna har också medfört att min sommarkurs har gått som smort. Jag är ju religionsvetare och just nu tänker jag att religionsvetenskapen måste vara det mest intressanta område som finns. Det sträcker sig över stora områden som kultur, historia, psykologi, sociologi eller vad man väljer att sätta belysningen på. Just den här kursen handlar om nyreligiositet, i huvudsak krist-alternativa rörelser under de senaste 200 åren.

När jag undersöker olika religioner fascineras, förundras och stundtals förfäras jag. Det är så enastående intressant att analysera vilka faktorer som påverkar en stiftare att starta en religion. Vad är det i samtiden som möjliggör att det fungerar? Vilka faktorer triggar igång? Vad lockar människor att tro?  Hur ser relationen till samhället ut? Utöver nyare forskning i form av föreläsning och kompendium användes tre böcker jag redan läst, men som i det här sammanhanget korresponderade väl med varandra. Jag måste slå ett slag för Olav Hammers Profeter mot strömmen som kom ut 1999. I den berättar han om olika kreativa genier som skapade nya religiösa tankeskapelser, somliga skulle säga på grund av gudomliga upplevelser eller insikter. Hammers sätt att skriva är tydligt och skarpt. Han förväntar sig en klipsk läsare, utan att för den skull göra det svårt att läsa.

I bokhandeln finns inte boken längre, utan det blir att gå till bibblo eller bokbörsen. Men läs den!

Profeter mot strömmen. Olav Hammer.

Avslutar religionsvetarveckan (som blev tio dagar)

”Kan vi få besök av någon sekt?” brukar studenterna säga med lysande ögon och väntar sig att i verkligheten få träffa någon som är out-of-the-blue, hjärntvättad och världsfrånvänd. Jag brukar bjuda in Peter Åkerbäck i stället, forskare och lärare på Stockholms universitet. Smart, oerhört kunnig och med en bred teoretisk och empirisk kunskap av de flesta nya religiösa rörelserna i Sverige. Efter en föreläsning av honom har studenterna en mer nyanserad bild.

Jag möter alla religioner med respekt och kritiskt sinne. Oavsett ålder. Jag är mest fascinerad och intresserad och har inte ångest över begreppet sekt. Men katastrofer händer ibland för människor som blir anhängare av religioner. Läs FRI – föreningen rädda individen till exempel. Däremot är det högst tveksamt om det sker manipulation i den omfattning t ex kvällstidningar vill göra gällande. Det handlar om vems perspektiv man utgår från. Hjärntvättad eller lyckligt frälst? Du får helt olika beskrivningar om du frågar den som är aktiv i gruppen eller den som lämnat den under dramatiska former.

Men barnen, barnen. De som inte kan välja. De som föds med de föräldrar de får. Deras perspektiv tar Charlotte Essén i boken Sektbarn. Det är en reportagebok om barn som vuxit upp i olika religiösa rörelser som Hare Krishna eller fd pingstförsamlingen i Knutby. Berättelserna är hemska. Det handlar om maktmissbruk och inskränkthet och bestraffningar.  Det går inte att läsa och vara oberörd. Men man måste också komma ihåg att uppgifterna kommer från människor som lämnat gruppen de berättar om. De flesta föräldrar gör saker för sina barn som de tror är bra för dem. Så gjorde jag och jag anstränger mig för att inte generalisera när jag läser boken. Att de som gäller för en person inte behöver gälla för andra.

Jag är inte klar med boken ( (450 sidor) trots att jag avslutar religionsvetarveckans tio dagar) så jag vet inte vilka slutsatser Essén kommer att dra. Men jag återkommer i saken.

Skrivet om Religionsvetarveckan här, här och här.

Religionsvetenskapsveckan!

att_levandegora_doden1Sommarlovsläsning är alltid rolig att tänka på och planera. I år ska jag nog göra en motsvarighet av Camillas psykologivecka men med inriktning på religionsvetenskap. Det som för många år sen fick mig att bli religionsvetare var människors förhållande till döden. Hur ser vi på döden? Vad säger livsåskådningar om existensen därefter? Vad får oss att välja en viss symbol i dödsannonsen? är frågor jag tycker är spännande. Jag kan väl inte precis påstå att mitt ex-arbete om Begravningsriter inom zoroastrismen är det jag sätter överst på cv:n, men döden intresserar mig mycket.

Det andra som fascinerar mig är nya religioner, dvs sådana organisationer som inte har fullt lika många år på nacken som kristendom eller buddhism. Under 1800-talet kom en del nya spännande riktningar som sjundedagsadventismen, men det som intresserar mig mest har ett religionssociologiskt perspektiv. Vilka religiösa rörelser finns i Sverige idag, vilka är med och varför? Jag har – som jag tycker – en avspänd relation till nya religiösa rörelser och klapprar inte tänder av rädsla när jag hör orden moon eller sai baba  Jag reagerar negativt på orden ”manipulativ sekt” men har respekt för avhoppare och kritiker. Charlotte Essén har skrivit en reportagebok om barnen i religiösa organisationer – Sektbarn.

Det tredje intressanta inom religionsvetenskap är etiken. Häromdagen lyssnade jag till Ann Heberlein som talade om ansvar med utgångspunkt från boken Det var inte mitt fel. Begreppet kränkning som verkar drabba var och varannan nu för tiden – ungefär som en förkylning – ska jag fundera över. Också David Eberhard har skrivit om det i Ingen tar skit i de lättkränktas land.

recliner1Så läslistan kanske kommer att se ut så här:

Att levandegöra döden. Sektbarn. Det var inte mitt fel. Ingen tar skit i de lättkränktas land.

Till längtans försvar av Owe Wikström

Vi har ställt våra stolar i en ring, inget bord som skyddar oss från varandra. Finns det någon mening med lidande är frågan. Flera i ringen vill nog se att det gör det. Tanken på att mänsklighetens lidande – i alla nivåer och omfattning – skulle vara meningslös är obehaglig att tänka. Sisyfos som rullar sin sten uppför berget och just som han når toppen rullar stenen ner igen, finns det någon mening i det? Albert Camus diskuterar med utgångspunkt från Sisyfos-myten hur lidandets och livets meningslöshet kan bli meningsfullt och i lågmälda samtal resonerar vi med varandra om relevansen i Camus essä.

Owe Wikströms bok Till längtans försvar handlar också om livets mening, om existentiella frågor människan ställt och ställer sig. Vemod beskriver han som den kombinerade och motsägelsefulla känsla av längtan och lycka som kan glimtvis drabba en människa när man till exempel skiljs från någon eller när man står inför något som starkt berör. Vemod – som inte ska sammanblandas med sorgsenhet – kan också kännas när man ställs inför livets frågor som till exempel lidandets natur.

Jag tycker mycket om Wikströms böcker och hans sätt att skriva. Han är konkret när han skapar bilder ur samtiden och kopplar dessa till filosofiska teorier. Eftersom han vill se att människans längtan inte bara är mänsklig utan också är andlig – eller kanske att andlighet är en del av mänskligheten – blir jag alltid svettig över förklaringarna eller lösningarna. Jag minns att jag tyckte samma sak när jag läste Ikonen i fickan. Så länge han rörde sig i det mänskliga tyckte jag om det, men när han glider över i gudstro som svaret värjer jag mig. Hur ödmjuk och vidsynt Wikström än är i sin hållning.

I ringen pratar vi inte om Wikströms bok, trots att han faktiskt tar upp Camus Sisyfos-tankar. Vi lyssnar på varandra, på de unga flickorna som säger att onödigt lidande i så hög utsträckning skapas av människan själv. Att vi genom att sänka kraven, att inte bry oss om så mycket oviktigt skulle få kraft och ork att ta tag i det lidande som verkligen behöver lindras. Så är det kanske. Att det skulle vara meningslöst – nej, någonting måste det ändå vara värt nickar vi till varandra och tänker sedan stilla: men vad?

Ikonen i fickan av Owe Wikström

Att resa i geografin börjar den här resan med. Lockelsen att de facto förflytta sig finns hos många. Jag hör mina elever prata om vad de ska göra efter studenten: ”ut och resa”, ”man måste komma ut, se sig om, lära känna världen” och i den andan formar jag lektionerna i religionskunskap. Men, menar Wikström, man kommer troligen till en punkt när man känner en tomhet och de existentiella frågorna kommer och man riktar sitt resande inåt (behöver i sig inte innebära att man slutar med de ”yttre” resorna för det). Steg två är att fylla tomheten och här kommer kulturen in. musik, litteratur, arkitektur , ja all sorts estetik som kanske är en glimt av andligheten? Det tredje steget blir etik och andlighet. Omtanke om medmänniskorna, en insikt om att det finns ”det andra”.

Boken var mycket allvarlig att läsa. Jag tycker att böckerna före Långsamhetens lov, innehöll just detta allvarliga som nu kommer tillbaka igen. Det tycker jag om. Jag läste den på landet. Då var det möjligt att läsa ett par sidor, lägga ner boken och titta ut i det vackra landskapet och tänka på vad Wikström just sagt.