Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt

När Siri Hustvedt under ett tal drabbas av att hennes kropp börjar skaka okontrollerat blir hon övertygad om att galenskapen lurar runt hörnet. Det är som om hon vore två personer – den som skakar och den som med stark stämma fortsätter att framföra minnesord över sin pappa.

Den märkliga känslan av dubbelhet finns kvar inom mig, en stark upplevelse av ett ”jag” och en annan som jag inte kan kontrollera. Den skakande kvinnan är absolut inte någon som har ett namn. Hon är en ordlös främling som bara dyker upp under mina framträdanden.

Så vem är denna främling? Med stor intensitet började hon djupgående forska med sig själv som utgångspunkt. Hon ringar snart in att det måste vara något psykogent och inte neurologiskt vilket i sig inte gör jakten på den egna diagnosen lättare.

Sinne/kropp-problemet är fortfarande så besvärligt, så inrotat som en dualism, att det blir nästan omöjligt att tänka utan det. Uppdelningen har ju faktiskt skapat skillnaden mellan psykiatri och neurologi: sjuka sinnen kontra sjuka hjärnor.

Berättelsen om den skakande kvinnan är intressant. Ibland redovisas långa sammanfattningar ur forskningsrapporter och jag läser lite snabbare där, det ska jag inte sticka under stol med.  Boken är ingen sträckläsare. Jag har läst den under vintern i omgångar, lagt ifrån mig den och för att tänka och kolla upp saker som hon diskuterar och hänvisar till.  Hur var det med Freuds teorier? Vad sa han om hysteri och vad betyder det idag? Hur ser ett neuron ut? Hjärnstam, vad är det? Jag blir klokare. Men det är Hustvedts slutsatser som är den spännande läsningen. När hon med sitt eleganta språk lager för lager blottlägger sin kropp och sitt sinne för oss. För att till sist konstatera

Jag skakade den dagen och sedan skakade jag igen andra dagar. Jag är den skakande kvinnan.

Den skakande kvinnan. Siri Hustvedt. Utgiven av Norstedts 2010.

Foto

Session 3 – Avslutningen

Session 3. Kl 08-08.50

Psykoterapeuten. Vi kommer att avsluta vårt samarbete idag genom att du berättar om hur du nu uppfattar Clarence Crafoords bok Kärleksförsök och svek. Du har läst ut den nu.
Ann-Sofie. Jag har nästan läst ut den. Saken är den att jag har jobbat så mycket att läsningen har kommit i skymundan. Men jag kan sammanfatta mig och konstatera att det här är en bra bok, och har man intresse för psykiatrins utveckling i Sverige, då med inriktning mot psykoanalytiska metoder så ska man läsa den. Men det finns andra anledningar än det. Som alla memoarer och biografier får man också samtidshistoria. Crafoord är född 1936 och börjar sin karriär i det sena 50-talet, och jag får läsa om sjukvårdens miljöer med relationer och hierarkier, vilket är ett spännande tidsdokument. Crafoord är också uppvuxen i en överklassmiljö, det säger han själv, vilket avspeglas. Med en framgångsrik karriär behöver inte kraschade äktenskap följa i spåren, men här är det så.
P: Man kan säga att du är nöjd med ditt bokval?
A: Det kan man säga. Det finns många bra saker i den här boken. Men som avslutning vill jag ändå säga något om ett av de första kapitlen där författaren i jag-form gestaltar sin egen födelse. Hör här:

Plötsligt var allt förändrat, kvävningskänslan i strupen försvann och ett okänt och aldrig förut hört skrik banade sig väg ur min hals. Det var befriande och skönt. Det var jag själv som skrek. Och jag skrek och skrek och skrek. Det var skönt men samtidigt hemskt.

Fantastiskt! Det är helt och hållet möjligt och trovärdigt. Det är inte ett typiskt avsnitt ur boken, men det är fint, eller hur! Crafoord har skrivit många böcker och jag skulle gärna vilja läsa flera.
P: Tack så mycket. Då avslutar vi vår psykoterapi i och med detta. Jag önskar dig välgång.
A: Tack. Jag kommer ju att åka i väg på en vintermörkerresa nu. Jag ska fira födelsedag. Kanske ska jag göra det med ett befriande och skönt skrik där uppe på Nordkappsudden?

Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser. Clarence Crafoord. Utgiven av Natur och kultur 2010.

Mina tidigare sessioner: 1 och 2

Session 2 – psykoanalytikern

Session 2. Kl 08-08.50

Psykoterapeuten: Den här andra gången kommer vi att lägga fokus på psykoanalytikern Crafoord och likaledes UKON. Berätta om UKON.
Ann-Sofie: Ja. Jag undrar om vi ska reda ut det här med psykoanalys och psykoterapi? UKON, som står för Ulf Karl Olov Nilsson, är psykolog och psykoanalytiker OCH psykoterapeut.
P: Jag föreslår att vi just nu konstaterar att det finns olika sorters psykoterapeutiska metoder, men att de sammantaget förutsätter en förtroendefull relation mellan klient och terapeut.
A: UKON är hursomhelst inte bara detta utan också kulturskriftsskribent och poet. Caroline af Ugglas och UKON träffas tretton gånger, åtminstone berättas om tretton sessioner. Det som förvånar mig är att sessionerna inte är regelbundna. Jag menar du och jag träffas ju samma tid, samma veckodag. Det gör Paul med sina klienter i In Treatment också.
P: Det är önskvärt att göra så. Nu är ju Ugglas och UKONs möten lite mer speciella eller hur. Det är inte vanligt att man transkriberar sessioner och trycker dem i bok. Tycker du att det blir en bättre form än om CafU skulle ha skrivit en mer standard-memoar?
A: Jag tycker väldigt mycket om den här formen. Som jag sa förra gången är det tematiska berättande bra. Varje session följs av en kommenterad del från både CafU och UKON. Här får båda en chans att sammanfatta det senaste samtalet på ett mer distanserat eftertänksamt sätt vilket är intressant. Kan jag läsa en bit? Här är det UKON som kommenterar det sista samtalet.

Man måste komma ihåg att frågan om en människas värde verkligen ställs på sin spets och kan bli helt akut när man har att göra med idolskap. Det är ofrånkomligt att Caroline är berörd av fråga också i den bemärkelsen

P: Tycker du att du lärt känna CafU?
A: Ja, det tycker jag. Men poängen med boken är att den är allmängiltig. Samtalen handlar inte bara om CafU utan om människor i allmänhet. Det är den stora tillgången.
P: Du har kommit en bit längre också i Crafoords bok. Vad säger han om psykoanalys?
A: Boken är som jag sagt tidigare kronologisk och jag är nu i slutet av 60-talet. Jag uppfattar att även om CC funderat på psykiatri-banan var det genom ett antal inspirerande möten med duktiga läkare som gjorde så att säga susen. Så här säger han om mötet med Johan Cullberg:

Vi fann i varandra besläktade syskonsjälar, båda intresserade av att utveckla den psykologiska och humanistiska aspekten inom psykiatrin, inte minst genom psykoanalytiskt orienterad psykoterapi.

P: Vi kommer att ha en tredje och avslutande session om en vecka, Ann-Sofie, och då slutbehandlar vi såväl dig som Clarence Crafoord. Men jag skulle gärna vilja lägga mig i dina bokval fram till dess.
A: Ja, jag tänker troligen läsa Siri Hustvedts Den skakande kvinnan och…
P: En sida hos dig Ann-Sofie är att du tenderar att som man säger snöa in på vissa teman. Just nu hör jag att detta med psykologins aspekter är något du efterfrågar i varje bokval…
A: Nej, men nu tycker jag att du…
P: … och därför föreslår jag att du läser en annan sorts bok och kanske till och med bloggar om den.
A: Ska jag inte välja själv vad jag vill läsa? Vad är det för ett…
P: Du ska få tre titlar att välja på, alla är påbörjade av dig. Flickan med glasfötter. Just kids. Att leva och dö som Joe Strummer.
A: Måste jag bestämma mig nu?
P: Du kan sova på saken. Då ses vi samma tid nästa vecka.
A:Jag väljer väl för fan vilka [något ohörbart]

Hjälp, vem är jag? Caroline af Ugglas och UKON. Utgiven av Piratförlaget 2010.

- – - -

foto

In treatment med Caroline och Clarence

Session 1. Kl 08.00-8.50

Psykoterapeuten: Den här gången fokuserar vi på de första intrycken av din läsning, Ann-Sofie.
Ann-Sofie: Okej. Saken är den att jag mer var intresserad av psykoterapin som samtalsform än av Caroline af Ugglas, om jag ska vara ärlig. Det var faktiskt därför jag valde boken Hjälp, vem är jag. Men hon är en intressant människa. Det är spännande att hon låter berättelsen om sig själv ta utgångspunkt i självutlämnande samtal med en psykolog. Jag har läst halva boken nu. Den är modig, hon är modig när hon berättar. Men jag tycker att det är bra att psykologen styr upp samtalen. Varje session handlar om ett specifikt ämne.
P: Som vadå?
A: Som familj. Arbete. Barndomen. Ett liv är ofta mer intressant tematiskt än kronologiskt.
P: Hur kommer det sig att du är intresserad av psykoterapi?
A: Ja du, jag är intresserad av psykologi som sådan. Sen tycker jag att metoder för att ringa in en människa, att få henne att få syn på sig själv, är spännande. När jag läste psykologi på universitetet fick vi prova på psykoterapi. Att genomgå psykoterapi, alltså. Inte att leda samtal själva. Men att läsa om det är också fascinerande, som t ex Anna Lytsys bok. Eller i den här, om Caroline af Ugglas. Eller att titta på In Treatment.
P: Du läser också Clarence Crafoords bok Kärleksförsök och svek?
A: Ja, han är ju en enastående intressant person inom psykologin. Boken handlar om hans liv och därmed också om psykoanalysen i Sverige.
P: Skriver han också tematiskt?
A: Nej, det gör han egentligen inte. Han skriver kronologiskt, men lite beroende på hur man läser boken kan man följa olika utvecklingslinjer. En sak jag vill säga också är att en sak jag tycker om i Psykologi-tidningen är att de har ett ”Hemma-hos”-reportage från en psykolog-mottagning i varje nummer.
P: Du menar Modern Psykologi?
A: Ja, den är bra. Den är också tematisk. Varje nummer fokuserar på något specifikt och ger olika perspektiv på det området.
P: Då slutar vi för idag. Vi ses nästa vecka vid samma tid.

- – - – -

Foto