13 maj 2010
Undergången är faktiskt inte nära
I kvällens Babel pratar Anders Bolling om sin bok Apokalypsens gosiga mörker. Varför skriver massmedia att allt är för sent? Att allt snart går under. Att Garm skäller gräsligt framför Gnipahålan. Jo för att människan har en förmåga att svartmåla, menar Anders Bolling. En förmåga att döma ut sig – ”hur ska vi klara av det här?” – och
klarar vi det inte själva med vår inbyggda oro gör den intellektuella eliten det åt oss, gärna genom en löpsedel eller en tv-ruta alldeles i närheten. Jag ska försöka beskriva hur denna masochism ser ut.
Boken kom ut för ett år sedan och författaren skriver vidare på sin blogg med samma namn.
Men att undergången är ett faktum i många romaner konstaterar Lyrans noblesser och presenterar dessutom temat i sin trio. Jag har flera favoriter men väljer tre nyligen bloggade:
The Illustrated man av Ray Bradbury. En berättelsesamling från 50-talet där varje berättelse också hittas som (rörlig) tatuering på den illustrerade mannen. Kuslig.
Väggen av Marlen Haushofer. Huvudpersonen följer med goda vänner till stuga i bergen. När vännerna ger sig av till staden blir hon kvar och en dag inser hon att hon är isolerad av en osynlig vägg som omringat bygden.
På stranden av Nevil Shute. Efter ett kärnkraftskrig sprider sig radioaktiva vågor över jorden och utplånar mänskligheten.
5 maj 2010
Min mamma är död av Claes Britton
Jag tror att det är svårt att dö. Smärtlindring och ångestdämpande mediciner till trots så tror jag att den allra sista övergången är lika fysiskt och psykiskt påfrestande som att födas. När en bebis föds är vi där med handdukar och kärlek och värme. Men när vi dör tror jag att dödsögonblicket bara är en hård passage till ingenting. Inga handdukar. Ingen värme. Ingenting.
Men vägen till den punkten kan kantas av god hjälp. Smärtlindrande preparat. Ångestdämpning. Någon som lyssnar om man orkar prata. Någon som finns där. En dödsmorska, ordet som Claes Britton använder i sin bok Min mamma är död. Här skriver han om den hösten hans mamma dog. Han gör några tillbakablickar i hennes liv för att förtydliga deras relation, men fokus är mammans döende. Steg för steg blir hon sjukare och han strävar efter att vara hennes stöd, att vara med henne och inte egoistiskt bry sig om sin egen dödsångest.
En annan sak som jag hade bestämt mig för var att aldrig, på inga villkor, tillåta mig att överföra tankarna och känslorna kring mammas sjukdom på mig själv.
Han drar sig inte för att rannsaka sig själv. Kunde han gjort mer? Hur mycket ställde han upp?
[...] jag förbannar mig själv för att jag i min tanklöshet har glömt att ta med mig blommor från Dalarö till graven. Jag lovar högtidligt mig själv att hädanefter skall jag och Tom se till att det finns blommor från Dalarö och Tomta på graven både vår, sommar och höst – ett löfte som jag inte har hållit.
Boken är skriven ett par år efter mammans död. En viss distans har infunnit sig, den lindrar kanske och gör det möjligt att berätta. Med sin mammas död som utgångspunkt fortsätter Britton att undersöka hur samhället och sjukvården tar hand om döende människor idag. I filmen Döden – en film om livet berättar Jerzy Einhorn om när han som ung läkare helt enkelt gick förbi sjukhussalarna där döende människor låg. ”Det fanns inget mer jag kunde göra för dem, tyckte jag.” En stor utveckling har skett i den palliativa vården. Det finns bot mot såväl smärta som existentiell ångest. Samtidigt syns sjukvårdens åtstramning av resurser också här. Britton gör en intervju med läkaren Ulla Zachrisson. Hon säger om människorna som arbetar palliativt:
Det är människor som har vilja och förmåga att verkligen hjälpa andra människor och som gillar utmaningar, lite som folk som klättrar i berg eller något sådan. Det är sådana som inte är rädda för att gå in i hetluften, där kaos råder, som inte räds att möta människor som reagerar kraftigt, som skriker och gråter och ber för sina liv, och som inte låter sig avskräckas av sin egen rädsla.
Sådana människor som gör den sista intensiva delen av livet så smärtlös och lugn som bara är möjligt. Kanske ge kraft att klara dödsmomentet. Men inte längre. För det ögonblicket måste man klara själv.
Har inte den här boken fått osedvanligt mycket uppmärksamhet för att vara en bok om döden? Tv-inslag, annonser och recensioner i all dagspress. Hursomhelst är det en bra bok. Den är personlig och mänsklig och allmängiltig. Ibland blir språket för sirligt och yvigt, men det vägs upp av det andra.
Jag läser den för att jag tror att det är sunt att tänka på döden ibland. Inte betrakta sig som odödlig. Momento Mori. Och därmed känna tacksamhet över att man är den som lever.
Jag tycker att livet fortskrider i maklig, majestätisk takt, likt en behagfullt vältrande flod, lämnande slösande generöst med tid och rum för att låta sig njutas och beundras. På mitt fyrtiosjunde år tycker jag redan att livet har skänkt mig mer av rikedom än någon människa äger rätt att begära. Vad mer gott det har att bjuda mig i den framtid som ingen av oss känner kommer jag bara att njuta med desto större tacksamhet.
Min mamma är död. Claes Britton.
29 mars 2010
Diktande röster – lyrikantologi
Kan man kalla dig poet? Anna Järvinen fick frågan på SRs romanprisgala. Hon var tveksam. Jag tycker nog inte riktigt att mina texter bär utan musiken, svarade hon. Jag håller inte med.
Och idag är minnet fullt av
blåsiga dagar
Tråkiga landskap, hopplöst utanför
Det händer att jag tänker på dig
viskar utan svar
Fem till femtio gånger och undrar var
Lyssna också.
Jag läser gärna lyrik. Till exempel tycker jag om Katarina Frostensson. Och Ulf Lundell. Och Peter Curman. Och Bruno K Öijer. För att nämna fyra vars texter just nu ligger på min sovrumshylla. En inspiration till att läsa, tolka och skriva lyrik är den enastående fina boken Mellan bilderna. Skriven av Peter Gustav Johanssons och en av fyra böcker i antologiserien Fyra genrer. *
Häromdagen fick jag en annan antologi, Diktande röster. Med struktur och översikt går boken igenom olika genrer att dikta och presenterar författare som representerar. I avdelning Hexameter får man t ex göra bekantskap med Johannes Anyuru, läsa några av hans texter och får hjälp att läsa dem ännu bättre guidad av diskussionsfrågor. Förebilder från andra tider ges i varje kapitel. Andra kapitel i boken heter t ex Naturlyrik, Rocklyrik och Haiku. Jag tycker urvalet är bra, diskussionsfrågorna är ofta intressanta att samtala kring. Men jag är inte lika glad i skrivövningarna. De är för abstrakta eller svåra. I kapitlet Prosalyrik finns Marie Lundquist och efter att läst några texter av henne kommer en skrivövning:
Helt säkert har du själv upplevt ögonblick och stämningar som fått dig att reflektera vidare. Skriv en kort prosadikt under en eller flera av följande rubriker: Ensam är svag. Under ytan. Att älska. Kärlek gör ont. Evigt liv.
Jag tror att man måste vara ganska skriv-van för att spotta ur sig en prosadikt om det. Då gillar jag bättre Augustprisvinnaren Skriv om och om igen som högt och lågt ger stor skrivinspiration. Så plus för Diktande rösters bra översikt över olika sorters lyrik, men ska man använda den på gymnasiet får man komplettera med konkretare skrivövningar.
Att skriva dikt är roligt. Rytma och rimma och radbryta precis där det passar en. Påhitta ord eller stapla dem i nya ordningar.
Jag tror inte alla är poeter. Men nästan.
Diktande röster. Rose-Marie Åberg
——
*Fyra genrer är utgivna hos Natur och kultur, men det verkar som om de är slut hos förlaget. Synd!!
Bilden är hämtad här
14 mars 2010
Berlin – läsrapport
Det drar ihop sig för Berlinresa. Denna gång bor vi i nordöstliga delar av staden, på gränsen till Prenzlauer Berg. Även om en resa kommer innan Berlin-dito läser jag uppbygglig Berlin-litteratur. Jan Mosanders Berlin – krutrök, murbruk och delikatessdiskar. Författaren är journalist och skriver här mkt bra om intressanta människor/platser/händelser och ger regelrätt guidning gå där, åk dit.
Till exempel: Buss 100 är en god linje att fara från väst (zoo) till öst (Alexanderplatz) och få sight-seeing under tiden.
Sagor från Berlin 1-3 från resan i höstas.
7 november 2009
Sagor från Berlin – 3 av 3
Hela staden är monumental och minnesmärkt. Glöm inte kriget. Glöm inte förintelse av alla slag. Glöm inte vem som bodde här. Glöm inte vem som fängslades. Glöm inte vem som hade makten. Glöm inte.
Vi vandrar runt och imponeras och förfäras av det som står kvar, det som tagits om hand, det som byggts nytt. Vi planerar nästa resa hit.
Kompanjoner:
Brev från nollpunkten. Peter Englund
Ulrike och kriget. Vibeke Olsson
11 oktober 2009
Sagor från Berlin – 1 av 3
Klockan 6.03 kliver vi av tåget på Berlin Hbf och om det inte vore så patetiskt skulle jag påstå att då inleds ett kärleksförhållande. Mellan mig och Berlin. Men det är för patetiskt att säga.
Istället. Vi tar oss till S-bahn-perrongen och inte en enda gång krånglar S-bahn för mig. S-bahn är på min sida. Hela Berlin är på min sida. Vi bor fem minuter från Charlottenburg Schloss, men jag ser aldrig slottet. På bild är det mycket vackert och jag har hört historier om att när man besöker det måste man trä filttofflor över skorna. Ljudet när besökarna hasar omkring borde vara mycket behagligt.
Jag har många kompanjoner under resan. De mest lämpade är Lonely Planets Berlin-guide, min ciceron T (outstanding men bara tillgänglig för oss Utvalda) och Carl-Johan Vallgrens Berlin på 8 kapitel.
Knappt hinner jag läsa långa texter. Vallgrens bok gör jag minutlånga nedslag i under Berlin-vistelsen. Så späckat är programmet, så många är intrycken att smälta, så många är kakorna att äta och njuta av att ögonen måste vara stängda.
T startar oss vid Hackescher Markt och guidar oss i solsken – bildligt och symboliskt – i det som är värt att se. Vi ryser över bokbål och berörs av det tomma biblioteket vid Bebel Platz. Unter den Linden är vältrafikerad. Riksdagshuset har långa köer, och jag skriver upp på en liten lapp, som jag sen tappar bort, att nästa gång jag är i Berlin ska jag gå upp i den enastående imponerande kupolen.
Vid Potsdamer Platz tappar jag andan av arkitektur och bakom en skyskrapa hittar jag böljande betongkonst och vatten och vass. Men det mest häpnadsväckande är den unge mannen som sitter där med korslagda ben och stickar. Gult och grått i ett randigt mönster, varv efter varv och i takt med att han blir färdig snurrar han det stickade i en rulle. Rullen invid honom är stor. Jag tänker att det är något slags meditativt. Att sitta vid en konstgjord damm i skuggan av skyskrapor i glas och betong vid Potsdamer Platz och sticka meter efter meter i gul/grått – kanske är det Nirvana?
Men på tågresan hem läser jag Vallgrens verkligt välskrivna bok ordentligt. Åtta kapitel som var och en handlar om en aspekt av staden. Som naziarkitektur och Albert Speer, om grave-spotting (en favoritsysselsättning för mig när jag besöker nya städer) och varför Prenzlauer Berg är så intressant.
Och jag är glad att jag vet varför Prenzlauer Berg är så spännande. På riktigt.
(foton från här)
9 september 2009
Böcker vi minns
Okej då. Böcker jag minns. Tidsresa bakåt. 90-tal. I mitt jobb ingår en glassig del som köpare av reklambyråtjänster. Jag får ha synpunkter på layout, bilder, rubriker och skriver dessutom stora delar av texterna själv. Härligt uppdrag. Jag kan säga ”nej, den bilden är ful”, ”vi behöver se alla uppslag om två timmar” och ”vi gör tvärtom i stället” och sen lämna rummet och låta reklamfolket göra själva jobbet.
Men jag tror att jag var en välvillig kund. Sa snarare ”men åh så bra!” och ”ta den tid ni behöver” och älskade när jag fick sitta med på deras AfterWork på fredagarna och skvallra om allt jag hittat i Resumé som jag lusläste på den tiden. .Jag blev bekant med och imponerad av Jacques Séguéla som köpte en av byråerna jag jobbade med. Séguéla har skrivit flera böcker som handlar om reklam och reklambyråbyggande men så vitt jag vet är endast en översatt till svenska: Tala inte om för mamma att jag jobbar med reklam! Den hittade jag när jag plockade om i bokhyllorna.
Ty reklammannen är inte en vanlig narr, han är en självbespeglande narr. Don efter person. Vanan att alltid tala väl om de märken som betalar honom för det ger honom lasten att vilja att man talar väl om honom
Séguéla skriver om de första tjugo åren i sin karriär. Hur han började i branschen, och varför han stannar kvar. Hur han skaffade sig erfarenhet och hur han byggde sina byråer. Lite korthugget. Roligt. Och initierat om hur det gick till i en rad olika kampanjer under 70- och 8o-talet.
Jag minns att jag läste den med stort engagemang för femton år sedan. Gick lite med den under armen och refererade till den när tillfälle gavs. Läsa om den? Nja. Men den kvalificerar sig – påminner om en rolig tid – att få stå kvar i hyllan och vara en bland de tusen.
9 augusti 2009
Avslutar religionsvetarveckan (som blev tio dagar)
”Kan vi få besök av någon sekt?” brukar studenterna säga med lysande ögon och väntar sig att i verkligheten få träffa någon som är out-of-the-blue, hjärntvättad och världsfrånvänd. Jag brukar bjuda in Peter Åkerbäck i stället, forskare och lärare på Stockholms universitet. Smart, oerhört kunnig och med en bred teoretisk och empirisk kunskap av de flesta nya religiösa rörelserna i Sverige. Efter en föreläsning av honom har studenterna en mer nyanserad bild.
Jag möter alla religioner med respekt och kritiskt sinne. Oavsett ålder. Jag är mest fascinerad och intresserad och har inte ångest över begreppet sekt. Men katastrofer händer ibland för människor som blir anhängare av religioner. Läs FRI – föreningen rädda individen till exempel. Däremot är det högst tveksamt om det sker manipulation i den omfattning t ex kvällstidningar vill göra gällande. Det handlar om vems perspektiv man utgår från. Hjärntvättad eller lyckligt frälst? Du får helt olika beskrivningar om du frågar den som är aktiv i gruppen eller den som lämnat den under dramatiska former.
Men barnen, barnen. De som inte kan välja. De som föds med de föräldrar de får. Deras perspektiv tar Charlotte Essén i boken Sektbarn. Det är en reportagebok om barn som vuxit upp i olika religiösa rörelser som Hare Krishna eller fd pingstförsamlingen i Knutby. Berättelserna är hemska. Det handlar om maktmissbruk och inskränkthet och bestraffningar. Det går inte att läsa och vara oberörd. Men man måste också komma ihåg att uppgifterna kommer från människor som lämnat gruppen de berättar om. De flesta föräldrar gör saker för sina barn som de tror är bra för dem. Så gjorde jag och jag anstränger mig för att inte generalisera när jag läser boken. Att de som gäller för en person inte behöver gälla för andra.
Jag är inte klar med boken ( (450 sidor) trots att jag avslutar religionsvetarveckans tio dagar) så jag vet inte vilka slutsatser Essén kommer att dra. Men jag återkommer i saken.
3 augusti 2009
Den fria viljan
Finns det en fri vilja? Ja, det är jag övertygad om. Människan har som jag skrivit tidigare en förmåga att välja mellan det som är bra och det som inte är bra, att som förnuftig och känslig varelse välja det som är rätt för henne själv och för omgivningen. Tanken att vi inte skulle ha möjligheten att välja är för mig outhärdlig. Man visst finns det omständigheter som begränsar våra val. Alla kan inte allt. Och världen är inte rättvis. Men utifrån där man står har människan förmåga att göra val, det är min övertygelse.
Med förmåga till att välja gott eller ont följer också ansvar. Det kräver jag av min omgivning. Men jag förväntar mig också att folk ägnar tid åt att reflektera över och samtala om vad som är rätt och fel, vad som är allmänna normer eller bara personliga moralönskningar. Inte all tid. Men tid. Ann Heberlein avslutar sin bok:
Den som inte upplever skuld och inte tar på sig ansvar för sina handlingar, inte ens för sig själv förlåter inte sig själv. Han ägnar sig åt att ursäkta sig själv, att försäkra sig själv om att ”det var inte mitt fel”
Det var inte mitt fel. Ann Heberlein
29 juli 2009
Religionsvetarveckan
Jag tror att förmåga till moraliskt tänkande är ett allmänmänskligt fenomen. Människans förmåga att skilja rätt från fel ligger i den mänskliga naturen så att säga. Jag tror inte att det finns en transcendent verklighet – t ex gud – som skapar för evigt givna regler för vad som är rätt och fel. Moraliska frågor förändras. Att inte sopsortera för 20 år sen var möjligen miljömässigt fel, men knappast någon skulle ha blivit anklagad för ett oetiskt beteende. Det blir vi idag. Att sopsortera är inte bara en fråga om miljö utan också om moral. Vi har alltså förmåga att vara moraliska och resonera om etiska problem. Men vad som är etiskt rätt eller fel varierar över tiden.
Att vara en människa med etik, innebär också att ta ansvar för sina handlingar. I Det var inte mitt fel resonerar Ann Heberlein kring just det. Hon skriver lätt-tillgängligt men tydligt och utvecklat om vad ansvar kan vara och betyda. Jag läser med pennan i hand och gör anteckningar i marginalen. Sedan kommer jag på att boken är K2:s. Ska jag sudda? Jag tittar på anteckningarna igen. De är intressanta. K2 får dem som bonus.
Boken är den första under min religionsvetarvecka. En vecka där jag planerade läsning av fyra böcker men som nu, i verkligheten, kommer att bli två. Semesterfirande och bokhyllemålning tar härligt mycket tid i anspråk. Den andra boken jag kommer att hinna med är Sektbarn. Jag hoppas att den inte är tendentiös utan objektiv och med flera perspektiv.
