Den hemliga gästen av Den hemliga gästen

Mitt första restaurangminne, och då menar jag inte OK-mackens grillbar i Västerås, utan på en riktigt fin restaurang med bordsservering och servil servitör var på en krog på Regeringsgatan i slutet av 60-talet. Jag minns inte namnet, jag minns inte ens vad jag åt men jag minns bonuspappa Lennarts sätt att betala. Han halade helt enkelt fram ett grönt kort  – ett jorokard – och vips, utan pengar hade han betalat för hela stora familjen. Fatta, man behöver inga pengar!*

Det första minnet av god krogmat är från Markurells, också i slutet av 60-talet. Restaurangen låg i hörnet Vasagatan/Mäster Samuelsgatan i Stockholm och var på den tiden riktigt hygglig. Mamma bjöd ”sin lilla flicka” och jag fick välja vad jag ville. Tom Collins valde jag då, men uppmanades att välja om,  från en annan sida av menyn. Då blev det räkcocktail. Faktum är att jag inte ätit en räkrätt som den på Markurells. Ett glas placerat i ett annat isfyllt glas, fyllt med stora fasta räkor, lite majo, dill och någon krydda. Inga grönsaker. Fantastiskt! Med åren har minnet av räkcocktailen troligen fått romantiskt skimmer och patina, men gott var det.

Jag läser mer om restauranger och mat än faktiskt går på krogen i Stockholm numera, trist men sant. DN:s På stans genomgångar och tester är roliga att läsa, jag bockar för i marginalen och noterar i minnet.  Dit ska vi gå! Men när vi väl går är det närhetsprincip och slump som avgör. En av DN:s krogkommissionärer har kommit ut med en bok som handlar om att gå på krogen. I ett smakligt danskt band, illustrerad av Stina Wirsén presenteras i ledig stil hur man får ut det mesta av sitt krogbesök, klassiker på menyn (Toast skagen t ex), vinkunskap och hur en yrkesätare arbetar. Boken fungerar som en uppslagsbok, förvisso subjektiv sådan, men innehållsrik. Varför är författaren hemlig? För att kunna fortsätta sitt jobb som krogkritiker. Men det är kulturellt:

I Sverige är bruket att matkritikerna testar anonymt lika traditionellt som sill på midsommar och skinka på jul.

Med den anonyma författaren – Den hemliga gästen – förstärker man förstås detta. Samtidigt är boken i hög grad också ett slags memoar med personliga minnen och uppfattningar, och därför tycker jag att det skulle finnas en finess med ett namn. Men kanske det inte skulle bli lika spännande då, inte heller lika ”uppslagsboks-sant”. Kul att läsa och bläddra i den är det hursomhelst.

Den hemliga gästen. Utgiven av Forum 2011

- – - – -

Tre matbloggar jag följer:

Om jag var din hemmafru.  Lisa Förare Winblads Matälskaren. Tre tjejer i köket.

*Lyckligtvis lärde jag mig kopplingen mellan kort-faktura-pengar så småningom.

ooofbok goes ooofkok

Okej, vad behöver jag. Blomkål, självklart. Lök, det har jag, kan man betrakta de här som små? Gula är de i alla fall. Och två. Vitlök – check. Smör och olivolja. Ja. Färsk timjan. Nä det får jag handla. Vitt vin finns och kycklingbuljong och vispgrädde.

Papapapadada. Jag skär blomkålshuvudet i lagom stora bitar och själva poängen med soppan tror jag är det här fräsandet i lök och vitlök. Va? Nä, det ska bli blomkålssoppa. Du kan smaka om en stund. Det ska koka ett tag bara, tills allt är mjukt och sen mixar jag det slätt. M-I-X-A-R sa jag. Okej, ja det hörs bättre när jag stänger av. Jag ska göra paprikaconfit också. Undra hur man uttalar det. Kånfi eller Kånfit liksom. Googla, googla. Kånfi alltså. Hur som helst att strimla paprika riktigt fint är inte tillräcklig handledning för mig. Vad tror du riktigt fint betyder? En millimeter eller två? Okej. Jaja, jag halverar dem då. Sen fräsa runt i olivolja och rosmarin. 2 tsk ättika och wow! Jag har gjort min första paprikaconfit. Duktiga jag.

Nej, ta inte det där! Jag ska finhacka den där sista blomkålen och värma med mandlar, smör och salt. Man lägger det i botten av soppskålen med lite confit. Sen stenbitsrom. Sen het soppa.

Så gott!

Jag är med i En bokcirkel för allas kokbokcirkel och har lagat Blomkålssoppa ur Tareq Taylors bok Om mat och kärlek. Utgiven av Ica bokförlag 2011.

Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt

När Siri Hustvedt under ett tal drabbas av att hennes kropp börjar skaka okontrollerat blir hon övertygad om att galenskapen lurar runt hörnet. Det är som om hon vore två personer – den som skakar och den som med stark stämma fortsätter att framföra minnesord över sin pappa.

Den märkliga känslan av dubbelhet finns kvar inom mig, en stark upplevelse av ett ”jag” och en annan som jag inte kan kontrollera. Den skakande kvinnan är absolut inte någon som har ett namn. Hon är en ordlös främling som bara dyker upp under mina framträdanden.

Så vem är denna främling? Med stor intensitet började hon djupgående forska med sig själv som utgångspunkt. Hon ringar snart in att det måste vara något psykogent och inte neurologiskt vilket i sig inte gör jakten på den egna diagnosen lättare.

Sinne/kropp-problemet är fortfarande så besvärligt, så inrotat som en dualism, att det blir nästan omöjligt att tänka utan det. Uppdelningen har ju faktiskt skapat skillnaden mellan psykiatri och neurologi: sjuka sinnen kontra sjuka hjärnor.

Berättelsen om den skakande kvinnan är intressant. Ibland redovisas långa sammanfattningar ur forskningsrapporter och jag läser lite snabbare där, det ska jag inte sticka under stol med.  Boken är ingen sträckläsare. Jag har läst den under vintern i omgångar, lagt ifrån mig den och för att tänka och kolla upp saker som hon diskuterar och hänvisar till.  Hur var det med Freuds teorier? Vad sa han om hysteri och vad betyder det idag? Hur ser ett neuron ut? Hjärnstam, vad är det? Jag blir klokare. Men det är Hustvedts slutsatser som är den spännande läsningen. När hon med sitt eleganta språk lager för lager blottlägger sin kropp och sitt sinne för oss. För att till sist konstatera

Jag skakade den dagen och sedan skakade jag igen andra dagar. Jag är den skakande kvinnan.

Den skakande kvinnan. Siri Hustvedt. Utgiven av Norstedts 2010.

Foto

Session 3 – Avslutningen

Session 3. Kl 08-08.50

Psykoterapeuten. Vi kommer att avsluta vårt samarbete idag genom att du berättar om hur du nu uppfattar Clarence Crafoords bok Kärleksförsök och svek. Du har läst ut den nu.
Ann-Sofie. Jag har nästan läst ut den. Saken är den att jag har jobbat så mycket att läsningen har kommit i skymundan. Men jag kan sammanfatta mig och konstatera att det här är en bra bok, och har man intresse för psykiatrins utveckling i Sverige, då med inriktning mot psykoanalytiska metoder så ska man läsa den. Men det finns andra anledningar än det. Som alla memoarer och biografier får man också samtidshistoria. Crafoord är född 1936 och börjar sin karriär i det sena 50-talet, och jag får läsa om sjukvårdens miljöer med relationer och hierarkier, vilket är ett spännande tidsdokument. Crafoord är också uppvuxen i en överklassmiljö, det säger han själv, vilket avspeglas. Med en framgångsrik karriär behöver inte kraschade äktenskap följa i spåren, men här är det så.
P: Man kan säga att du är nöjd med ditt bokval?
A: Det kan man säga. Det finns många bra saker i den här boken. Men som avslutning vill jag ändå säga något om ett av de första kapitlen där författaren i jag-form gestaltar sin egen födelse. Hör här:

Plötsligt var allt förändrat, kvävningskänslan i strupen försvann och ett okänt och aldrig förut hört skrik banade sig väg ur min hals. Det var befriande och skönt. Det var jag själv som skrek. Och jag skrek och skrek och skrek. Det var skönt men samtidigt hemskt.

Fantastiskt! Det är helt och hållet möjligt och trovärdigt. Det är inte ett typiskt avsnitt ur boken, men det är fint, eller hur! Crafoord har skrivit många böcker och jag skulle gärna vilja läsa flera.
P: Tack så mycket. Då avslutar vi vår psykoterapi i och med detta. Jag önskar dig välgång.
A: Tack. Jag kommer ju att åka i väg på en vintermörkerresa nu. Jag ska fira födelsedag. Kanske ska jag göra det med ett befriande och skönt skrik där uppe på Nordkappsudden?

Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser. Clarence Crafoord. Utgiven av Natur och kultur 2010.

Mina tidigare sessioner: 1 och 2

Session 2 – psykoanalytikern

Session 2. Kl 08-08.50

Psykoterapeuten: Den här andra gången kommer vi att lägga fokus på psykoanalytikern Crafoord och likaledes UKON. Berätta om UKON.
Ann-Sofie: Ja. Jag undrar om vi ska reda ut det här med psykoanalys och psykoterapi? UKON, som står för Ulf Karl Olov Nilsson, är psykolog och psykoanalytiker OCH psykoterapeut.
P: Jag föreslår att vi just nu konstaterar att det finns olika sorters psykoterapeutiska metoder, men att de sammantaget förutsätter en förtroendefull relation mellan klient och terapeut.
A: UKON är hursomhelst inte bara detta utan också kulturskriftsskribent och poet. Caroline af Ugglas och UKON träffas tretton gånger, åtminstone berättas om tretton sessioner. Det som förvånar mig är att sessionerna inte är regelbundna. Jag menar du och jag träffas ju samma tid, samma veckodag. Det gör Paul med sina klienter i In Treatment också.
P: Det är önskvärt att göra så. Nu är ju Ugglas och UKONs möten lite mer speciella eller hur. Det är inte vanligt att man transkriberar sessioner och trycker dem i bok. Tycker du att det blir en bättre form än om CafU skulle ha skrivit en mer standard-memoar?
A: Jag tycker väldigt mycket om den här formen. Som jag sa förra gången är det tematiska berättande bra. Varje session följs av en kommenterad del från både CafU och UKON. Här får båda en chans att sammanfatta det senaste samtalet på ett mer distanserat eftertänksamt sätt vilket är intressant. Kan jag läsa en bit? Här är det UKON som kommenterar det sista samtalet.

Man måste komma ihåg att frågan om en människas värde verkligen ställs på sin spets och kan bli helt akut när man har att göra med idolskap. Det är ofrånkomligt att Caroline är berörd av fråga också i den bemärkelsen

P: Tycker du att du lärt känna CafU?
A: Ja, det tycker jag. Men poängen med boken är att den är allmängiltig. Samtalen handlar inte bara om CafU utan om människor i allmänhet. Det är den stora tillgången.
P: Du har kommit en bit längre också i Crafoords bok. Vad säger han om psykoanalys?
A: Boken är som jag sagt tidigare kronologisk och jag är nu i slutet av 60-talet. Jag uppfattar att även om CC funderat på psykiatri-banan var det genom ett antal inspirerande möten med duktiga läkare som gjorde så att säga susen. Så här säger han om mötet med Johan Cullberg:

Vi fann i varandra besläktade syskonsjälar, båda intresserade av att utveckla den psykologiska och humanistiska aspekten inom psykiatrin, inte minst genom psykoanalytiskt orienterad psykoterapi.

P: Vi kommer att ha en tredje och avslutande session om en vecka, Ann-Sofie, och då slutbehandlar vi såväl dig som Clarence Crafoord. Men jag skulle gärna vilja lägga mig i dina bokval fram till dess.
A: Ja, jag tänker troligen läsa Siri Hustvedts Den skakande kvinnan och…
P: En sida hos dig Ann-Sofie är att du tenderar att som man säger snöa in på vissa teman. Just nu hör jag att detta med psykologins aspekter är något du efterfrågar i varje bokval…
A: Nej, men nu tycker jag att du…
P: … och därför föreslår jag att du läser en annan sorts bok och kanske till och med bloggar om den.
A: Ska jag inte välja själv vad jag vill läsa? Vad är det för ett…
P: Du ska få tre titlar att välja på, alla är påbörjade av dig. Flickan med glasfötter. Just kids. Att leva och dö som Joe Strummer.
A: Måste jag bestämma mig nu?
P: Du kan sova på saken. Då ses vi samma tid nästa vecka.
A:Jag väljer väl för fan vilka [något ohörbart]

Hjälp, vem är jag? Caroline af Ugglas och UKON. Utgiven av Piratförlaget 2010.

- – - -

foto

In treatment med Caroline och Clarence

Session 1. Kl 08.00-8.50

Psykoterapeuten: Den här gången fokuserar vi på de första intrycken av din läsning, Ann-Sofie.
Ann-Sofie: Okej. Saken är den att jag mer var intresserad av psykoterapin som samtalsform än av Caroline af Ugglas, om jag ska vara ärlig. Det var faktiskt därför jag valde boken Hjälp, vem är jag. Men hon är en intressant människa. Det är spännande att hon låter berättelsen om sig själv ta utgångspunkt i självutlämnande samtal med en psykolog. Jag har läst halva boken nu. Den är modig, hon är modig när hon berättar. Men jag tycker att det är bra att psykologen styr upp samtalen. Varje session handlar om ett specifikt ämne.
P: Som vadå?
A: Som familj. Arbete. Barndomen. Ett liv är ofta mer intressant tematiskt än kronologiskt.
P: Hur kommer det sig att du är intresserad av psykoterapi?
A: Ja du, jag är intresserad av psykologi som sådan. Sen tycker jag att metoder för att ringa in en människa, att få henne att få syn på sig själv, är spännande. När jag läste psykologi på universitetet fick vi prova på psykoterapi. Att genomgå psykoterapi, alltså. Inte att leda samtal själva. Men att läsa om det är också fascinerande, som t ex Anna Lytsys bok. Eller i den här, om Caroline af Ugglas. Eller att titta på In Treatment.
P: Du läser också Clarence Crafoords bok Kärleksförsök och svek?
A: Ja, han är ju en enastående intressant person inom psykologin. Boken handlar om hans liv och därmed också om psykoanalysen i Sverige.
P: Skriver han också tematiskt?
A: Nej, det gör han egentligen inte. Han skriver kronologiskt, men lite beroende på hur man läser boken kan man följa olika utvecklingslinjer. En sak jag vill säga också är att en sak jag tycker om i Psykologi-tidningen är att de har ett ”Hemma-hos”-reportage från en psykolog-mottagning i varje nummer.
P: Du menar Modern Psykologi?
A: Ja, den är bra. Den är också tematisk. Varje nummer fokuserar på något specifikt och ger olika perspektiv på det området.
P: Då slutar vi för idag. Vi ses nästa vecka vid samma tid.

- – - – -

Foto

Proggiga barnböcker

Ann-Sofie 6 år

Då och då bläddrar jag i Kalle Linds Proggiga barnböcker. Den är enastående rolig. Men den är dessutom förstås intressant för den som tycker om litteratur och läsning för barn. Missa den inte!*

Jag var alltså barn på 60-talet. Mina föräldrar, födda på 30-talet, skulle aldrig  – ens om det var möjligt – ge mig de böcker som Kalle Lind skriver om i sin bok. Det är Elsa Beskow, Alice Tegnér och Astrid Lindgren som har format min världsbild. Lotta på Bråkmakargatan, Ylva-Li i Allra käraste syster, Li och Lo i Läseboken och förstås Alice Tegnérs figurer i Nu ska vi sjunga är mina följeslagare.

1970 kom en fantastisk bok som också lyckligen gick mina föräldrar förbi: Frances Vestins Handbok i barnindoktrinering som ger en del tips om hur man hjälper och utvecklar sina barn:

Hjälp barnet till elementär politisk aktivitet. Barn kan, om dom vill, utöva vissa uppdrag i t ex varuhus. a) sätta upp eller bära omkring propagandaskyltar. b)sabotera julskyltning, t ex genom att kasta smällare i skyltfönstret.

Galet! Troligen gjorde mina föräldrar exakt tvärtom. Tog med mig ut på skyltsöndagen för att pussa på glasrutorna och verkligen älska allt som julen står för inklusive julklappar och skinka och sill.

Men på 70-talet kunde jag besöka biblioteket på egen hand. Alla B Wahlströms grön- och rödryggade böcker var förbjudna där, men det ordnade sig alltid ändå. Av de rödryggade läste jag i stort sett bara hästböckerna, allra mest om Annika. De grönryggade böckerna om tvillingdeckarna Klas och Göran fanns att låna av äldre pojkar. Hästböckerna följdes aldrig av socialrealistiska böcker, även om de borde ha hittats på bibliotekets hyllor Någon Kerstin Thorvall, typ Vart ska du gå? Ut minns jag, men snarare titeln än läsningen.

Nej, för mig är utvecklingslinjen snarast Lindgren-hästböcker-läkarböcker-Ed McBain. Och så blev jag ju som jag blev också.

Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev. Kalle Lind. Utgiven av Roos & Tegnér 2010.

- – - – -

* På Babel den 28 oktober intervjuas Kalle Lind om just den här boken.

Att älska livet mer än dess mening av Owe Wikström

Jag har läst de flesta av Owe Wikströms böcker. En del som kurslitteratur, annat på egen hand. Jag tycker om hans sätt att skriva. Han är konkret när han skapar bilder ur samtiden och kopplar dem till filosofiska teorier. Långsamhetens lov tror jag var ett genombrott för en bredare publik. Just när vi noterat att tillvaron snurrade så snabbt kom boken och pekade på eftertänksamhetens fromma.  Ikonen i fickan minns jag som allvarligare. Den startade i essäer om resande och fortsatte sedan i inre resor. Jag tänkte:

Men, menar Wikström, man kommer troligen till en punkt när man känner en tomhet och de existentiella frågorna kommer och man riktar sitt resande inåt (behöver i sig inte innebära att man slutar med de ”yttre” resorna för det). Steg två är att fylla tomheten och här kommer kulturen in. Musik, litteratur, arkitektur , ja all sorts estetik som kanske är en glimt av andligheten? Det tredje steget blir etik och andlighet. Omtanke om medmänniskorna, en insikt om att det finns ”det andra”.

Efter att ha läst Till längtans försvar skrev jag:

Den handlar också om livets mening, om existentiella frågor människan ställt och ställer sig. Vemod beskriver han som den kombinerade och motsägelsefulla känsla av längtan och lycka som glimtvis kan drabba en människa när hon till exempel skiljs från någon eller när man står inför något som starkt berör. Vemod – som inte ska sammanblandas med sorgsenhet – kan också kännas när man ställs inför livets frågor som till exempel lidandets natur.

Wikström vill alltså se att människans längtan inte bara är mänsklig utan också andlig – eller kanske att andlighet är en del av mänskligheten.  Jag tycker om såväl existentiella frågor som som sagt Wikströms texter. Men jag blir jag alltid svettig över förklaringarna eller lösningarna . Så länge han rör sig i det mänskliga tycker jag om att läsa, men när han glider över i kristen gudstro som svaret värjer jag mig. Hur ödmjuk och vidsynt Wikström än är i sin hållning.

Att älska livet mer än dess mening tar tankarna ännu ett steg längre. Boken är ett slags vägledning i den inre resa som Ikonen i fickan talade om. I sju veckor får läsaren varje dag en text att läsa. Veckan startar med söndagen som Ansiktets dag.  Cykeln med dagarna upprepas och för varje vecka kan läsaren om hon vill komma ett steg längre i sitt sökande. Efter dagens text finns en uppmaning att uppmärksamma något som:  när och var i din vardag du kan få en stunds tystnad. Man får också reflektera över något för

enbart läsa texter har alltid misstrotts i vägledningslitteraturen. Poängen är den självreflektion och påtagliga handling som läsningen sätter igång.

Avslutningsvis får alltså läsaren en uppmaning till handling. Sök medvetet upp en stunds ”aktiv” tystnad. Vilket sätt du gör det på är inte det viktiga, utan att du gör det.

Så hur ska jag sammanfatta boken? Jag läste alla texter. Jag uppmärksammade alla saker. Men jag läser som religionsvetare, inte som sökare efter svar. Ändå tror jag att längtar man en välskriven kristen vägledningsbok så är den här boken ett fint val.

Att älska livet mer än dess mening. Owe Wikström. Utgiven på Natur &  Kultur 2010.

Mera skrivet om författaren.

Road trips

Jag gillar att åka på bilsemester och vill att det varje år ska bli några sådana bilåkardagar. Det är kul att bestämma vart man ska åka, när man ska åka, var man ska stanna. Att spontansvänga in på möjliga och omöjliga ställen och hitta finfina övernattningsställen.

Men allra mest gillar jag allt man kan packa med sig i bilen. Att fälla upp bakluckan, konstatera att utrymmet är som ett smärre förråd och sen lasta in allt jag inte kommer att behöva. Bara det är värt en bilsemester. Jag tror det beror på de åren när Alla Mina Barn var små. Jag var 21 när den äldsta föddes, reslusten var stark och vår övertygelse var att om föräldrarna har roligt, har barnen roligt. Det tycker jag fortfarande. Varken barnafadern eller jag hade körkort utan buss och tåg gällde samt ett och annat flyg.  Alltså släpade vi på barnvagn och pytteliten packning. Varje pryl övervägdes. Behöver vi den här? Alla Mina Barns saker hade förstås företräde och vi föräldrar fick ta den plats som blev kvar. Vi reste i Europa och när den yngste i barnaskaran firade femmånaders-dagen gjordes det i såväl London som Paris.

När så körkort och bil skaffades var det häftigt att kunna ta med så många onödiga saker. Bara så där! Vilka leksaker ska med? Skitsamma, ta med alla! Och ombyteskläder för fjorton veckor och alla böcker som tänkas kan. In i bagaget bara.

I år gjorde vi en kortkort tur till Värmland och Dalarna. Inga barn var med men packningen var tämligen omfattande ändå. Mina roman-compadres på resan var Laurie Lee och Jack Kerouac. JK har förvisso skrivit om roadtripparnas road trip med On the Road, men den här gången var det Dharmagänget jag läste.

Jag hoppade på ett godståg från Los Angeles mitt på dan och en dag i slutet av september 1955 kom på en öppen vagn och la mej ner med duffelbagen under huvet och benen i kors och betraktade molnen medan vi rullade norrut till Santa Barbara.

Inte bara det  yttre luffandet är centralt i Dharmagänget. Den handlar dessutom om zenbuddhism och det var mitt huvudskäl att läsa boken. Jag tänker efter ett tag att om man inte har någon aning om vad buddhism är i allmänhet, och zen-varianten i synnerhet så borde det bli en ganska obegriplig bok. Eller räcker det med att läsa den som en berättelse om en ung man som letar efter ett sätt att leva meningsfullt – ett liv här och nu? Jag vet inte. Jag läser den i alla fall som en text som en presentation av zenbuddhismen för bredare kretsar här i väst. I romanen är buddhismen långt från saffransklädda munkars spartanska liv och snurrande bönerullar. JKs buddhism är en buddhism för vardagen. Att leva här och nu och njuta och i meditationen hitta inte bara sanningar utan också starka upplevelser.

En natt sa Avalokitesvara Bönhöraren och Uppfyllaren i en syn till mej ”Du har fullmakt att påminna folk att de är oändligt fria” så jag la handen på mej själv för att påminna mej själv först och kände mej glad sen, ropade ”Ta” öppnade ögonen och ett stjärnskott sköts

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon gjorde Laurie Lee i början av 1930-talet. I korta geografiskt avgränsade kapitel blir jag hans medvandrare. Han är nitton år när han lämnar sitt ”lantliga hem” för att vandra till London. Men storstadslivet räcker inte.  Nu hade jag bott i London nästan ett helt år utan större behållning än valkar i händerna och en publicerad dikt. Dags att dra vidare.

Vart skulle jag alltså fara? Det var bara en fråga om hur man skulle ta sig dit – Frankrike? Italien? Grekland? Jag visste ingenting alls om något av dessa länder, det var bara namn med en vag klang av opera. Inte heller kunde jag några språk och skulle alltså känna mig som en nyfödd vart jag än valde att resa. Då kom jag ihåg att jag någonstans hade snappat upp en fras på spanska som betydde ”Vill ni vara vänlig och ge mig ett glas vatten?” och det var förmodligen denna lilla stump livlina som fick mig att bestämma mig. Jag beslöt att fara till Spanien.

Se där ett inspirerande tänkande när det gäller att resa. Oplanerat och spontant. Ingen plats för ohämmat packande dock när man ska vandra.  Istället: bara sätta det ena benet framför det andra och gå. Visst lockar det!

Dharmagänget. Jack Kerouac

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon. Laurie Lee

- – - – -

Jag läste Dharmagänget i översättning av Lars Wilson. Det finns en senare översättning men vem törs läsa den efter att ha läst den här artikeln.

Inspiration till att läsa Laurie Lees bok hittade jag här.

Foto.

Nyreligiositet

Lugn tillvaro där dagens 20minuters-promenad varit det häftigaste de senaste två veckorna har också medfört att min sommarkurs har gått som smort. Jag är ju religionsvetare och just nu tänker jag att religionsvetenskapen måste vara det mest intressanta område som finns. Det sträcker sig över stora områden som kultur, historia, psykologi, sociologi eller vad man väljer att sätta belysningen på. Just den här kursen handlar om nyreligiositet, i huvudsak krist-alternativa rörelser under de senaste 200 åren.

När jag undersöker olika religioner fascineras, förundras och stundtals förfäras jag. Det är så enastående intressant att analysera vilka faktorer som påverkar en stiftare att starta en religion. Vad är det i samtiden som möjliggör att det fungerar? Vilka faktorer triggar igång? Vad lockar människor att tro?  Hur ser relationen till samhället ut? Utöver nyare forskning i form av föreläsning och kompendium användes tre böcker jag redan läst, men som i det här sammanhanget korresponderade väl med varandra. Jag måste slå ett slag för Olav Hammers Profeter mot strömmen som kom ut 1999. I den berättar han om olika kreativa genier som skapade nya religiösa tankeskapelser, somliga skulle säga på grund av gudomliga upplevelser eller insikter. Hammers sätt att skriva är tydligt och skarpt. Han förväntar sig en klipsk läsare, utan att för den skull göra det svårt att läsa.

I bokhandeln finns inte boken längre, utan det blir att gå till bibblo eller bokbörsen. Men läs den!

Profeter mot strömmen. Olav Hammer.