21 september 2010
Bokmässan – samlade tankar inför
Men alltså:I år kan väl någon radio- eller tv-kanal fråga mig om vad jag tycker om bokmässan! Förra året funderade jag ut ett svar men ingen frågade mig! Det här är mitt svar: ”torsdagen på bokmässan är min bild av himlen”. Så fråga mig! *
För snart ÄR det dags för bokmässan. Lika roligt varje år. Lika tröttsamt. Jag har kort till alla fyra dagar, men vet att jag orkar tre. Jag tror det är tionde gången jag är där. Första året var jag mycket duktig och gick på tunga föreläsningar. Du har väl läst Bokbabbels lista? Jag var en klar 1:a. Å andra sidan drack jag vulgärt många Mette-Marits i baren Heaven 23, om den hette så redan då. Numera väljer jag bara med hjärtat. Erlend Loe ser jag fram mot att lyssna till. Just nu läser jag hans Stilla dagar i Mixing Part och har det bra. Heberlein, Knausgård, Jong, listan kan göras lång.
Förra året var det vinmingel i varenda monter, tror jag. Trevligt för all del, men i år hoppas jag att det blir lika mycket kaffe och muffins. Den sociala delen blir allt viktigare. Inte nog med att jag åker med finfina människor, jag bor hos alldeles särskilt trevliga personer och dessutom ska jag äta middag med flera bokbloggare och fika många fikor med andra.
Min plan är alltid att gå alla mässans gångar A B C, metodiskt, titta i alla montrar, lika metodiskt. Det håller sällan men jag tycker om mina högt uppsatta mål! I år får jag ha max på antalet steg, tyvärr. Knäet Knäet! Jag köper vilka böcker jag vill, det hör till. Mycket cash och bra skor. Det är min bästa packning. Vi ses!
- – - -
Tidigare om Bokmässan.
*Det kan också bli så att jag blir blyg och svarar med ljus och spänd tantröst. ”vet inte”. Vi får se.
9 september 2010
Eureka – tjoho!
Får ett tips om ett nytt förlag – Eureka – där man som litteraturintresserad kan bli medlem för att på olika sätt supporta utgivningen av ny litteratur. Om jag förstår saken rätt får man som medlem läsa de manus förlaget har valt ut, manus som ännu inte är utgivna. Man får komma med synpunkter och investera i manuset för att utgivning ska bli möjligt. Och förvänta sig avkastning. Intressant grepp.
19 juli 2010
Hej Odysseus
Igår startade något efterlängtat, en alldeles nyskapad serie om litteraturens historia. Hej litteraturen, vars namn jag antar blinkar till den klassiska Hej Matematik. Kronologiskt går man tillväga, och startar följaktligen med den väldigt långa epoken Antiken. När det gäller tajming – dvs starta mitt i sommaren – skriver Camilla skitroligt och träffsäkert om saken. Jag som ägnar en hel del av årets sommartid åt varande, snarare än görande, hängde framför tv:n i gårkväll och såg glimtvis ett första program som tydligt riktar sig till ungdomar; snygga bilder, snygga klipp, sex. Men jag ska titta ordentlig senare för att få en helhetsbild. Det här är säkert riktigt bra.
En text från antiken jag särskilt tycker om är Odysséen. En berättelse om resandets natur och resande som metafor för annat. En bok som jag tycker ännu lite mera om och som korresponderar med Odysséen är James Joyce bok Odysseus. Denna tegelsten har jag läst i sin helhet, men aldrig från pärm till pärm utan i regelbundna smakbitar. Trots det, eller kanske tack vare, tycker jag att den har så mycket, när den berättar om den 16 juni 1904 i Dublin. Berättartekniker, språk, intressanta människor (Molly särskilt) Jag tror kanske ändå att det rätta sättet att förhålla sig till romanen är som Stefan Holm gjorde.
Det går inte att fokusera på OS när han ska göra sina hopp på DN-galan. Varje tävling kräver sitt. ”Jag kan inte gå in och tänka att jag ska hoppa 2.40. Jag måste ta mig igenom 2.20, 2.22 etc. Annars tappar jag taget och kommer inte alls fram. ” Han gjorde en parallell: Han hade läst Odysseus av James Joyce. Det tog två månader, sa han. Vem skulle ge upp först; ”jag eller boken. För varje sida var jag lite närmare målet =slutet” Men han tänkte inte på slutet under läsningen.
Hur som helst. Jag hoppas att Hej litteraturen sammantaget blir en lyckad programserie med djup och lockrop i ljuv kombo.
8 april 2010
Jag packar min väska – april 2010
När jag tänker Wien tänker jag The image is gone, only you and I. It means nothing to me. This means nothing to me. Oh Vienna. Bilderna i huvudet ser ut så här:
Det går inte. Jag åker till Wien. Jag får nya bilder. Jag lever caféliv. Dricker alla sorters kaffe. Åker stort pariserhjul och njuter kulörta lyktor på Prater så sent på kvällen det bara går. Tittar på namnlösa gravar. Äter goda saker. Lär mig några nya tyska ord som för pariserhjul, vårblommor och lyxhotell. Läser mycket. Ungefär så här:
På stranden av Nevil Shute. Mina revolutioner av Hari Kunzru. Undergångaren av Thomas Bernhard.
31 mars 2010
Björn Ranelid
14 april 19.00 kommer Björn Ranelid till stadsbibblo och pratar om sin bokliga själsfrände.
I min vänkrets har det alltid talats om Björn Ranelid som om han vore något transcendent. Så en dag promenerade gode vännen bakom Ranelid i en park i Sthlm. Ranelid gick och pokulerade med Theo Kallifatides och när historien kom till våra öron förstod vi: Björn Ranelid finns på riktigt. Flera av oss började läsa hans böcker och såväl Ja! som Nej! ropades fram runt middagsbordens konversationer. För min del har jag stannat kvar i den transcendenta tanken.
Första tecknet på att det var dags att börja läsa hans romaner kom när Bokhora-JohannaÖ Ranelid-temade i somras. Tecken två: boken Fenomenet Björn Ranelid ramlade in i brevlådan. Och nu: Ranelid i rotundan – tecken nummer tre. Jag kan inte längre värja mig.
18 mars 2010
Flickvännen av Karolina Ramqvist
De möts på Ibiza. Kanske inte instant love från Karins sida. Men John vet bestäm att de hör ihop. Karin blir Flickvännen. På Alla hjärtans dag får hon ett vackert hus som hon inreder så att det liknar de hotell hon tycker om att bo på. Avskalat. Minimalistiskt. Hon får en drömtillvaro med obegränsat med pengar, resor utan krångel, kärlek.
Men hon får också nätter och dagar av ångest när John är ute på jobb. Nätter när hon inte kan sova utan ser bilder i huvudet om hur han skadas, dödas. När han är ute på jobb får hon hålla sig hemma i det vackra avskilda huset. Helst inte träffa Johns kollegors flickvänner. Absolut inte ringa John. Bara vänta. Stävja oro så långt det går. Förr lyckades han alltid känna av när hon höll på att flippa ur. Just då, just i den sekunden kom ett Jag älskar dig-sms som ställde allt till rätta. Nuförtiden har hon lärt sig tecknen innan det är dags igen. Skokartongen under sängen, påsarna med vitt pulver. Sen drar han iväg för värdetransportrån, narkotikaaffärer eller vad jobbet kan innefatta den här gången. Hon är kvar. Väntar.
Jag sträckläser boken. Får en insyn i en okänd värld. Jag tycker mycket om den korthuggna prosan som överensstämmer med Karins ytlighet och betraktelse av sin tillvaro. Samtidigt skildras hennes ångest över att förlora allt trovärdigt. Uppoffring, ja. Men vems? Skulle Karin älska John lika mycket om inte situationen är just som den är? Nej jag är inte rädd för att han inte skulle klara ett vanligt liv. Jag är rädd att jag inte skulle klara det.
Flickvännen. Karolina Ramqvist.
——–
Inspirerad av SR:s romanpris bestämmer jag mig för att läsa alla sex titlarna. Tre av dem finns som e-bok att låna, t ex Hotell Galijca som är den jag läser nu.
15 mars 2010
SR:s romanpris
I kväll delas Sveriges Radios romanpris ut på Berwaldhallen. Nominerade är :
- Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril
- Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
- Glitterscenen av Monika Fagerholm
- Den siste greken av Aris Fioretos
- Flickvännen av Karolina Ramqvist
- Kall feber av Jerker Virdborg
av vilka jag har alla utom Kall feber och Hotell Galicja. Man utlovar ett avslöjande av årets pristagare ”under glittrigare former än vanligt.” Det låter toppen för jag kommer att vara där.
Uppdaterad 20.00
Den sju personer starka juryn valde ut Mäster, Glitterscenen och Den siste greken till final. På scen läste finalisterna ur sina böcker och så småningom korades vinnaren Den siste greken. Hur glittrigt var det? Inte särskilt. Snygg scen, bra sång av Anna Järvinen, käckt programlederi men var fanns champagnen? Jag var måhända för snabb genom foajén.
10 mars 2010
Ljuva 60-tal
Ljuva 60-tal. Jag föds. Fyra år gammal börjar jag på Barnträdgården – en översättning av tyska Kindergarten. Jag lärde mig snabbt att det var på förmiddagspasset man skulle gå. Eftermiddagspasset var för småbarnen – och inte spelade det någon roll att barnen där var både fem och sex år. Småbarn = loosers. Mamma var en Modern Mamma som arbetade om nätterna och sov sig pigg under de timmar jag gick på Barnträ. Fram och tillbaka dit gick jag tillsammans med bästisen Carina. Oro för att vi skulle bli bortrövade fanns inte. Jag gick överallt på egen hand. Åkte tåg på egen hand. En självklarhet. Ljuva 60-tal.
Jag lär mig läsa och skriva tidigt. Boklistan innehåller Lotta på Bråkmakargatan, storasysters läseböcker med Li och Lo. Barn från främmande länder – en något kategorisk bilderbok från sin tid. Saltkråkan.
Varför denna vandring på Memory Lane? Jo, just nu på Stadsbibblo : Långa svansen och 60-talet.
——
Läseboksbilden är lånad av Dalarnas tidning.
26 januari 2010
Tre veckans snabba – och då är det bara tisdag!
Veckans
teaterupplevelse är teater Surras tolkning av Shakespeare. Fem pjäser i snabbt tempo. Från liv till död. Jag satt med gapande mun i 45 minuter. Omtumlad och upprymd.
musikupptäckt. Michael Hoppé Afterglow. Lyssnar på Spotify. Så vackert att jag går sönder.
läsning. Sagan om mig själv av Gunilla Linn Persson. Hon skriver om sin psykiska sjukdom och sitt livs historia med ett poetiskt och enastående vackert språk som samtidigt beskriver det svåra så träffsäkert.
Bara rädd. Förfärad och utskrämd ur sig själv.
Blå om knoppen.
Blå om kroppen.
Bara rädd för plåtburkar på marken och rädd för de gröna sakerna i grönsakssoppan. Rädd för det som alla känner och rädd för det som ingen vet.
Ingen!
Att få en psykos var som att göra inbrott i sin egen källare, kasta ut allting och vända runt.
25 oktober 2009
franska soffan o la la nja
Jag är inte den som klagar på korta böcker. Utsvävande babbel och detaljerade beskrivningar (och för all del detaljerade gestaltningar) är inte något jag särskilt gillar. Men när jag slår ihop den röda soffan, tänker jag att jag vill ha mer och jag bläddrar tillbaka för att sätta fingret på vad det är jag vill ha mer av.
Inte en mer tidsmässigt längre historia. Den räcker. Berättelsen börjar med Anne som åker transsibiriska järnvägen till Irkutsk för att se vad som har hänt med Gyl, hennes före detta. Parallellt finns berättelsen om samtalen med och högläsningen för hennes granne, den gamla damen som förvarar fotografiet av sin älskade i bakom kudden i den röda soffan. Historien knyts ihop när Anne kommer tillbaka. Så det är inte fler händelser jag vill ha. Nej, jag vill ha mer utvecklade delar. Lite mer av tågresan. Den fungerar som den faktiska resan och är intressant av bara det skälet. Här är också platsen för att fördjupa och förstå Anne och också hennes relation med Gyl. Dessutom ges återblickar till den gamla damen. Tågresan känns som en upptakt. Damen i röda soffan är för intressant för att inte fördjupas mer, tycker jag, även om hon bara är en biperson. Väl i Irkutsk väljer Anne att inte träffa Gyl . För mig är det inte helt klart varför. Läsaren ska förstå att hon kommit till insikt om att det är sig själv hon vill hitta och inte Gyl. Att hon vill förstå sig själv och den idealvärld hon i sin ungdom kämpat för tillsammans med honom.
Vägen till den insikten är inte tillräckligt väl uppbyggd. Alla delar i boken är intressanta (slutet tycker jag dock är … hm sådär.) Men för att ha känt mig mer nöjd när jag slår igen den 130 sidor långa romanen önskar jag faktiskt mer av allt.
den röda soffan. Michèle Lesbre.
