13 september 2009
Filmfestival i Norge
Spöregn hela lördagen. Passar utmärkt för filmfestival med rubriken Både hummer og kanari.
Before Sunset. Nio år har gått sedan Jesse och Celine träffades på ett tåg till Wien i filmen Before Sunrise. Då hade de bestämt att träffas igen, men det blev inte så. Nu har Jesse skrivit en bok om deras möte och presenterar den på en liten bokhandel i Paris. Dit kommer Celine och de fortsätter att samtala, som om de nio åren inte passerat. Frågan är om Jesse kommer att hinna med kvällsplanet tillbaka till USA.
Sisterhood of the Travelling pants. Fyra tonårstjejer, bästa kompisar – ”together and apart” – som skiljs åt för sommarlovsaktiviteter på olika håll. De hittar ett par jeans – som magiskt nog passar alla fyra (!) – och skickar jeansen mellan sig i förhoppningen att byxorna ska få saker att hända. Tja…kanske inte den mest fantastiska idén för ramberättelse just. Men en underhållande film där det mesta ordnar sig till det bästa. Ett sjukt barn som dör finns tyvärr med. Det är min akilleshäl när det gäller film och ingenting håller tillbaka tårar och snor då.
Paris, Texas. Som jag har längtat efter att se den här filmen! Rekommendationer har byggt upp mina förväntningar på att den ska vara fantastisk. Tyvärr inte…En försvunnen man, Travis, hittas efter fyra år. Han har lämnat sin nu åttaårige son hos sin bror med fru. Travis ger sig nu ut på en road trip med sonen för att hitta pojkens mamma och återförena dem. Sonen, spelad av Hunter Carson, är behållningen i den här filmen som annars är lång och långsam och jag tror faktiskt att jag somnar några gånger.
Slumdog Millionaire – kvällens hit. Jag visste att den skulle handla om spelprogrammet Vem vill bli miljonär men inte på vilket sätt. Ung pojke från Bombays slum kan de rätta svaren. Men det är förstås hans liv och på vilket sätt han skaffat sig kunskapen som är central. Eftersom han är en en God Man är det förstås kärleken som är drivkraften för att vara med och tävla. Oftast tycker jag att filmer och och böcker som betonar kärlek som drivkraft är patetiska. Samtidigt – det är ju sant.
Som bonus lägger vi sista delarna av Berlinerpoplene i hemma-dvd:n. De två sista avsnitten baseras på Att vila på gröna ängar. Också denna gång är filmen bättre än boken.
Nu är det söndag. Regnet gör uppehåll och det är snart dags att gå på tur! Det blev förresten PO Enquist som reselektyr och den är alldeles strax slutläst. Mkt mkt bra!
28 juni 2009
Livet&döden i iPoden
En del musik finns i iPoden men allra mest lyssnar jag på poddradio. Senaste programmet jag laddar den med är Livet och döden (P1). En halvtimme långt program där olika människor berättar om aspekter på samma fenomen. Som Vila vid vatten. Eller Tidsresenärer.
Det kom att handla om tro. Om vad tro kan betyda i en sekulär och postmodern omvärld. Men missuppfatta oss inte nu. Tro och religion behöver inte betyda samma sak (även om det ibland givetvis gör det). Att journalistiskt göra program kring tro handlar för oss om att gestalta människors olika synsätt. Att se med andras ögon.
Helt fantastiskt bra. Lyssna själva.
3 april 2009
Markus Zusak på Kulturhuset
Om jag hade lyssnat till gårdagens samtal mellan Ingrid Elam och Markus Zusak innan jag läst Boktjuven hade jag blivit mkt attraherad av boken. Zusak berättade om sin roman så engagerande och lockande. Alla de historier han hört sina föräldrar berätta från världskrigstidens Tyskland och som han på olika sätt försökt närma sig och skriva om, är inte det som skulle fått mig på fall. Inte heller att Döden är berättare, att boken är 500 sidor lång och att nästan alla dör på slutet – tilltalande element för en roman – var det som skulle ha fått mig att köpa boken. Nej, det var att han sa att han ville berätta om människans komplexitet som var intressant. Gestaltat till exempel i ursprungshistorien om en tonårspojke som stod och tittade på när judiska fångar fördes genom staden, svältande och uttröttade. Pojken rusade in i sitthus, hämtade en brödbit och gav en äldre man som gråtande föll på marken och kramade pojkens ben av tacksamhet. Det goda i människan konstrasterat mot soldaten som ryckte undan pojken och misshandlade den judiska mannen. Människans komplexitet, det skulle ha lockat.
Men nu var det så att jag redan hade läst boken. Och jag tillhör de troligen få läsare som inte tyckte att den var så bra i sin helhet. Döden som berättare skulle kunna ha fungerat om man hade sluppit alla framåtblickar. Dessutom var boken för lång och spretig, jag hade önskat den nedredigerad hundra sidor.
Och jodå. Många avsnitt berörde mig mycket. Historien är värd att berättas igen och med nya ord och perspektiv. Anne Franks dagbok kanske inte räcker. Hitler, menade Zusak, var en sådan ordets propagandist. I Boktjuven tar Liesel tillbaka ordet, fortsatte han. Det är aldrig fel.
Boktjuven. Markus Zusak.
29 mars 2009
ok, amen
En chassidisk man i Brooklyn, NewYork, försvinner. En hårdkokt snut (Melanie Griffith) får i uppdrag att hitta honom. Mannen hittas död. Snuten flyttar in i den chassidiske rebbens hus, lär sig om chassidernas tro och liv. Blir kär i rebbens son. Han blir kär i henne. De inser att de inte kan få varandra. Mördaren hittas. Hon får en ny syn på livet.
Nej. A Stranger among us är som film betraktat riktigt usel. Som en uppvisning av chassidiskt vardagsliv i Brooklyn bättre. Filmens bildberättande är tydligt och när bilden inte räcker till ställer Griffith frågor om varför hårlockar vid öronen bärs av männen och vad shabbat egentligen innebär.
Inspirerad av filmen läser jag Nina Solomin reportagebok Ok, amen,
- Tycker du att ultraortodoxin är det enda sättet att vara judisk på? frågar jag Pinchas.
- Jag erkänner inte begreppet ortodoxi. Jag tror att det är ett destruktivt verktyg som människor missbrukar. Vi har fått en Torah. Om man erkänner detta faktum så försöker man också hålla dess lagar så gott man kan. Det kallar jag inte ultraortodoxi. Det låter alldeles för extremt. Jag ser mig helt enkelt som jude och försöker leva därefter.
Så säger en av de många människor Solomin intervjuar. I slutet av 90-talet bosätter hon sig i Williamsburg för att lära känna den chassidiska världen lite mer. Hon får slita hårt. Hon betraktas med misstänksamhet och motstånd. Allteftersom månaderna går träffar hon ändå fler och fler människor, deltar i fester, gudstjänster och vardagssamtal och när hon lämnar Brooklyn skriver hon
Jag har lyckats forcera chassidernas barriär och fått uppleva hur fientlighet vändes till värme. Min klichébild har suddats ut och ersatts av möten med människor av kött och blod. Gråt, skratt skvaller och välsignelser.
Det var länge sedan jag läste en dokumentär berättelse – om jag får kalla boken så. Jag tog boken från hyllan, läste den oavbrutet – till och med promenadläste ety bokstäverna inte var små och solen sken – och lade nyss ner den. Välskrivet och Solomin skapade med sin berättelse en närvarokänsla och delaktighet för mig, inte alltid är givet i reportage.
Ok, amen. Nina Solomin
21 mars 2009
Att läsa Koranen
Har du läst hela bibeln? frågar ibland studenterna, bläddrande i den 1500 sidor tjocka boken. Det har jag. Jag har dessutom läst större delar av Bhagavdgita och Koranen och andra religiösa urkunder. Det ingår s.a.s i jobbet. Utöver det är religion i allmänhet ett mkt stort intresse. Varför och hur förhåller sig människan – nu och då – till en transcendent verklighet, exempelvis gud? Det tycker jag är fascinerande och spännande.
Häromveckan lyssnade jag till Göran Larsson, forskare från universitetet i Göteborg, och författare till den verkligt tydliga och lättlästa Att läsa Koranen – en introduktion. Koranen som alltså enligt muslimsk perspektiv är guds ord givet till människorna genom profeten Muhammad. Att öppna första sidan i Koranen och börja läsa kan få den mest härdade att lägga ner. Oavsett vilken översättning man väljer är språkbruk och innehåll svårövergripligt och man behöver ett slags strukturell guidning. (Det är i och för sig inte unikt just för denna bok, utan gäller ofta religiösa texter överlag.) Larssons bok kan vara en sådan guide. Han ger en presentation av texternas tillkomst och redogör för koranvetenskapen – såväl muslimsk som icke-muslimsk. Därefter tar han tre utgångspunkter för att läsa texterna: Koran och skapelsen, Koran och livet och Livet efter döden. Det leder till att man som läsare kan gå in i Koranen från olika håll och begripa dess helhet, även om man sedan kanske inte läser den fullt ut. Den blir begriplig och man kan som läsare göra sin egen tolkning av texten – nog så viktigt.
Att läsa Koranen – en introduktion. Göran Larsson.
Koranen är ju till sitt ursprung arabisk. Två svenska översättningar – eller tolkningar, beroende på hur man vill se saken – finns. Koranen. Karl Vilhelm Zetterstéen. Koranens budskap. Mohammed Knut Bernström
19 januari 2009
Ett skäl att älska Stockholm
Min mamma är stockholmsälskare och stockholmskännare. Hon kan alla gator och hus, släpps in på låsta gårdar och genom stängda portar för att hon ser glad och intresserad ut. Får höra spännande historier när hon slår sig ner på bänkar och pratar med folk. I bokhyllan hos henne finns hyllmeter med böcker om staden men när en titel som 100 skäl att älska Stockholm erbjuds kan hon inte låta bli att skaffa den. Men.
”Det här är inget för mig”, säger hon och ger den till mig. ”Det här är en stockholmsbok för nybörjare.” ”Men jag är väl ingen nybörjare”, säger jag lite småsurt sådär och ser Sofia kyrka i vitögat. ”Nej, men du kan ha den när du får besök från landet”, säger hon vänligt.
I bokstavsordning presenteras utvalda platser i ord och bild. Platser som Globen och Gröna lund men också 4;ans buss och Rönells antikvariat. Om centralens hål skrivs:
Det som från början var Centralstationens banhall byggdes under 1920-talet om till vänthall. 1950 skapades hålet, eller rundeln, som snabbt blev Centralens nya mötesplats.
Se där, det visste jag inte. Någonting att slänga sig med nästa gång jag möter ”någon från landet” vid tåget.
10 januari 2009
Stil
När det kommer till kläder lägger jag tyngden på funktion före form. Jeansen är mitt älsklingsplagg och mjuka tröjor – gärna med luva – är det jag bär ovanför. Hood-tröjan upptäckte jag på 70-talet och då kallades den munktröja, eller munkjacka då det i mina kretsar var att föredra typen med blixtlås. Dock är tröjan äldre än så. I Retro. En liten modehandbok läser jag:
Och på amerikanska universitet, hörde den till sportmunderingen redan på 30-talet.
I den lilla bekväma pocketboken finns historier om allehanda mode-ting som Bloomsbury, fattigmanslook och kostymen. Allt praktiskt ordat från A till Ö.
Men tillbaka till Mig och Mitt. Utöver mina jeans kan konstateras att jag aldrig fryser när det är kallt eftersom hela jag – när jag är utomhus – är inlindad i stickade tröjor, sjalar, mössor etc och det spelar ingen roll om de är ganska fula. Observera dock ordet ganska. Jag vet var gränsen för ”För Jävligt” går. Det händer föralldel att jag passerar den, men jag vet var den går.
Ytterligare en starkt bidragande orsak till mitt enkla klädval är ett stort mått ogillande av klädshopping. Det är snabbast att ta det bekanta, det jag vet funkar. Om någon annan handlade åt mig skulle jag troligen bli mer omväxlad. Kläder är roligt att titta på. Form och stil på andras kläder intresserar mig och ännu mer intresserar mig människor som är personliga och uttrycksfulla i sina klädval. Jag följer två bloggar om street-fashion. Den här visar foton på människor över hela världen och man kan, om man vill, fokusera på bara vissa länder. Den här gillar jag för att den är hoppfull. Gamla människors klädstil visas upp och jag invaggas i känslan av att ingenting är försent. Det kan komma en dag då jag börjar tycka om att skaffa kläder.
Retro. En liten modehandbok. Karina Ericsson Wärn.
Jeansbilden
21 oktober 2008
Proletärer i alla länder -
Detväsentligavillkoretförborgarklassensexistensochherraväldeäranhopningenavrikedompåprivatahänder, bildandetochökandetavkapital,kapitaletsförutsättningärlönearbetet.Lönearbetetvilaruteslutandepå konkurrensenarbetarnaemellan.Framstegetiindustrin,varsviljelösaochmotståndslösabärarebourgeoisin är,sätteriställetförarbetarnasisolering
På scenen pågår en oavbruten och fängslande aktivitet när skådespelarna gestaltar Det Kommunistiska Manifestet och jag kommer att minnas trumman och elvispen och kokandet av soppan som publiken bjuds på i slutet av föreställningen. Men orden – de väsentliga orden i Marx/Engels manifest blir bara suggestiva fonem – som brusar, hackar, skriker – och rinner av. Det som blir berörande är skådespelarnas engagemang och föreställningens metatextuella inslag och diskussioner. Humorn. Men manifestet får jag nog läsa på egen hand om jag behöver.
27 januari 2008
Bok som film 2
Arn.
Jag har inte läst Jan Guillous böcker om Arn. Ämnet intresserar mig. Såväl kampen om Jerusalem som svensk medeltid. Författarens mångordighet och detaljerade redogörelser gjorde dock att jag tröttnade och läste några sidor blott – om mötet mellan Arn och Saladin.
Vår unga gäst här hemma föreslog att vi skulle se filmen i går kväll. Så det gjorde vi.
Nu ska man komma ihåg att jag inte gillar historiska hjältesagor. Suck säger jag ändå för det här var var inget vidare. Det medeltida intressanta nerkokat till en kärlekshistoria. Saladin och Arns diskussioner om rätten till Jerusalem och löften till gud är reducerat till ett samtal kring lägerelden med närbilder på brinnande blickar och uttalanden av typen ”må gud avgöra med som skall vinna”. Joakim Nätterqvist som spelar Arn gör det strålande tycker jag, men jag ser bara Nina Frisk i hans fästmö Cecilia. När jag gäspande tittar på slutstriderna i slutet tänker jag att nu fattas det bara att Arns unge väpnare Armand dör i Arns armar. Jag skrattar faktiskt, fast bakom handen i hänsyn till de andra, när mina ”förhoppningar” befrias. Men när Arn i slutscenen rider in i solnedgången slutar jag skratta och tänker, något mer häpet, att ”det kan inte vara sant att man gör sådana här scener längre!” Men det kan det.
