En dag – nu på svenska

Lilla förlaget Printz Publishing presenterade igår den svenska översättningen av David Nicholls One Day som jag läste i somras. På ett stimmigt roligt partaj bläddrade vi i boken, åt god kikärtsröra och för-tittade på ett reportage om Nicholls på Babel.

Jag älskar release-fester för att det är så härligt att titta på glittrande glada författare och andra konstnärer. Men det var nog så härligt att titta på en glittrande glada förläggare Pia Printz.

Eureka – tjoho!

Får ett tips om ett nytt förlag – Eureka – där man som litteraturintresserad kan bli medlem för att på olika sätt supporta utgivningen av ny litteratur. Om jag förstår saken rätt får man som medlem läsa de manus förlaget har valt ut, manus som ännu inte är utgivna. Man får komma med synpunkter och investera i manuset för att utgivning ska bli möjligt. Och förvänta sig avkastning. Intressant grepp.

Hej Odysseus

Igår startade något efterlängtat, en alldeles nyskapad serie om litteraturens historia. Hej litteraturen, vars namn jag antar blinkar till den klassiska Hej Matematik. Kronologiskt går man tillväga, och startar följaktligen med den väldigt långa epoken Antiken. När det gäller tajming  – dvs starta mitt i sommaren – skriver Camilla skitroligt och träffsäkert om saken.  Jag som ägnar en hel del av årets sommartid åt varande, snarare än görande,  hängde framför tv:n i gårkväll och såg glimtvis ett första program som tydligt riktar sig till ungdomar; snygga bilder, snygga klipp, sex. Men jag ska titta ordentlig senare för att få en helhetsbild. Det här är säkert riktigt bra.

En text från antiken jag särskilt tycker om är Odysséen. En berättelse om resandets natur och resande som metafor för annat. En bok som jag tycker ännu lite mera om och som korresponderar med Odysséen är James Joyce bok Odysseus. Denna tegelsten har jag läst i sin helhet, men aldrig från pärm till pärm utan i regelbundna smakbitar. Trots det, eller kanske tack vare, tycker jag att den har så mycket, när den berättar om den 16 juni 1904 i Dublin. Berättartekniker, språk, intressanta människor  (Molly särskilt) Jag tror kanske ändå att det rätta sättet att förhålla sig till romanen är som Stefan Holm gjorde.

Det går inte att fokusera på OS när han ska göra sina hopp på DN-galan. Varje tävling kräver sitt. ”Jag kan inte gå in och tänka att jag ska hoppa 2.40. Jag måste ta mig igenom 2.20, 2.22 etc. Annars tappar jag taget och kommer inte alls fram. ” Han gjorde en parallell: Han hade läst Odysseus av James Joyce. Det tog två månader, sa han. Vem skulle ge upp först; ”jag eller boken. För varje sida var jag lite närmare målet =slutet” Men han tänkte inte på slutet under läsningen.

Hur som helst. Jag hoppas att Hej litteraturen sammantaget blir en lyckad programserie med djup och lockrop i ljuv kombo.

Jag packar min väska – april 2010

När jag tänker Wien tänker jag The image is gone, only you and I. It means nothing to me. This means nothing to me. Oh Vienna. Bilderna i huvudet ser ut så här:

Det går  inte. Jag åker till Wien. Jag får nya bilder. Jag lever caféliv. Dricker alla sorters kaffe. Åker stort pariserhjul och njuter kulörta lyktor på Prater så sent på kvällen det bara går. Tittar på namnlösa gravar. Äter goda saker. Lär mig några nya tyska ord som för pariserhjul, vårblommor och lyxhotell. Läser mycket. Ungefär så här:

På stranden av Nevil Shute.  Mina revolutioner av Hari Kunzru. Undergångaren av Thomas Bernhard.

Björn Ranelid

14 april 19.00 kommer Björn Ranelid till stadsbibblo och pratar om sin bokliga själsfrände.

I min vänkrets har det alltid talats om Björn Ranelid som om han vore något transcendent. Så en dag promenerade gode vännen bakom Ranelid i en park i Sthlm. Ranelid gick och pokulerade med Theo Kallifatides och när historien kom till våra öron förstod vi: Björn Ranelid finns på riktigt. Flera av oss började läsa hans böcker och såväl Ja! som Nej! ropades fram runt middagsbordens konversationer. För min del har jag stannat kvar i den transcendenta tanken.

Första tecknet på att det var dags att börja läsa hans romaner kom när Bokhora-JohannaÖ Ranelid-temade i somras. Tecken två: boken Fenomenet Björn Ranelid ramlade in i brevlådan. Och nu: Ranelid i rotundan – tecken nummer tre. Jag kan inte längre värja mig.

Flickvännen av Karolina Ramqvist

De möts på Ibiza. Kanske inte instant love från Karins sida. Men John vet bestäm att de hör ihop. Karin blir Flickvännen. På Alla hjärtans dag får hon ett vackert hus som hon inreder så att det liknar de hotell hon tycker om att bo på. Avskalat. Minimalistiskt. Hon får en drömtillvaro med obegränsat med pengar, resor utan krångel, kärlek.

Men hon får också nätter och dagar av ångest när John är ute på jobb. Nätter när hon inte kan sova utan ser bilder i huvudet om hur han skadas, dödas. När han är ute på jobb får hon hålla sig hemma i det vackra avskilda huset. Helst inte träffa Johns kollegors flickvänner. Absolut inte ringa John. Bara vänta. Stävja oro så långt det går. Förr lyckades han alltid känna av när hon höll på att flippa ur. Just då, just i den sekunden kom ett Jag älskar dig-sms som ställde allt till rätta. Nuförtiden har hon lärt sig tecknen innan det är dags igen. Skokartongen under sängen, påsarna med vitt pulver. Sen drar han iväg för värdetransportrån, narkotikaaffärer eller vad jobbet kan innefatta den här gången. Hon är kvar. Väntar.

Jag sträckläser boken. Får en insyn i en okänd värld. Jag tycker mycket om den korthuggna prosan som överensstämmer med Karins ytlighet och  betraktelse av sin tillvaro. Samtidigt skildras hennes ångest över att förlora allt trovärdigt. Uppoffring, ja. Men vems? Skulle Karin älska John lika mycket om inte situationen är just som den är? Nej jag är inte rädd för att han inte skulle klara ett vanligt liv. Jag är rädd att jag inte skulle klara det.

Flickvännen. Karolina Ramqvist.

——–

Inspirerad av SR:s romanpris bestämmer jag mig för att läsa alla sex titlarna. Tre av dem finns som e-bok att låna, t ex Hotell Galijca som är den jag läser nu.

SR:s romanpris

I kväll delas Sveriges Radios romanpris ut på Berwaldhallen. Nominerade är :

  • Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril
  • Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
  • Glitterscenen av Monika Fagerholm
  • Den siste greken av Aris Fioretos
  • Flickvännen av Karolina Ramqvist
  • Kall feber av Jerker Virdborg

av vilka jag har alla utom Kall feber och Hotell Galicja. Man utlovar ett avslöjande av årets pristagare ”under glittrigare former än vanligt.” Det låter toppen för jag kommer att vara där.

Uppdaterad 20.00

Den sju personer starka juryn valde ut Mäster, Glitterscenen och Den siste greken till final. På scen läste finalisterna ur sina böcker och så småningom korades vinnaren Den siste greken. Hur glittrigt var det? Inte särskilt. Snygg scen, bra sång av Anna Järvinen, käckt programlederi men var fanns champagnen? Jag var måhända för snabb genom foajén.

Ljuva 60-tal

Ljuva 60-tal. Jag föds. Fyra år gammal börjar jag på Barnträdgården – en översättning av tyska Kindergarten. Jag lärde mig snabbt att det var på förmiddagspasset man skulle gå. Eftermiddagspasset var för småbarnen – och inte spelade det någon roll att barnen där var både fem och sex år. Småbarn = loosers. Mamma var en Modern Mamma som arbetade om nätterna och sov sig pigg under de timmar jag gick på Barnträ. Fram och tillbaka dit gick jag tillsammans med bästisen Carina. Oro för att vi skulle bli bortrövade fanns inte. Jag gick överallt på egen hand. Åkte tåg på egen hand. En självklarhet. Ljuva 60-tal.

Jag lär mig läsa och skriva tidigt. Boklistan innehåller Lotta på Bråkmakargatan, storasysters läseböcker med Li och Lo. Barn från främmande länder – en något kategorisk bilderbok från sin tid. Saltkråkan.

Varför denna vandring på Memory Lane? Jo, just nu på Stadsbibblo : Långa svansen och 60-talet.

——

Läseboksbilden är lånad av Dalarnas tidning.

Tre veckans snabba – och då är det bara tisdag!

Veckans

teaterupplevelse är teater Surras tolkning av Shakespeare. Fem pjäser i snabbt tempo. Från liv till död. Jag satt med gapande mun i 45 minuter. Omtumlad och upprymd.

musikupptäckt. Michael Hoppé Afterglow. Lyssnar på Spotify. Så vackert att jag går sönder.

läsning. Sagan om mig själv av Gunilla Linn Persson. Hon skriver om sin psykiska sjukdom och sitt livs historia med ett poetiskt och enastående vackert språk som samtidigt beskriver det svåra så träffsäkert.

Bara rädd. Förfärad och utskrämd ur sig själv.

Blå om knoppen.

Blå om kroppen.

Bara rädd för plåtburkar på marken och rädd för de gröna sakerna i grönsakssoppan. Rädd för det som alla känner och rädd för det som ingen vet.

Ingen!

Att få en psykos var som att göra inbrott i sin egen källare, kasta ut allting och vända runt.

Nobelpriset

Jag påbörjade den här texten innan Herta Müller fick sin utnämning och jag döpte inlägget till Nobelpriset – men jag minns inte riktigt varför. Kanske för att jag hade två ingångar till det jag ville säga och tänkte att nobelpris blir ett slags mittemellan. Vi får väl se.

Den första ingången är Album som jag läste klart väldigt kvickt efter Bokmässan. Min första tanke var att jag också skulle vilja vara en seriefigur, en grafisk bild, och jag undrar vilka attribut som särskilt skulle få dominera. Luvan som alltid tycks vara påsydd på de tröjor jag köper? i-Poden? Mobilen med det ständigt inkommande sms-beskedet från någon bokhandel att böcker finns att hämta?

Att blogga är roligt, lika roligt nu som när jag började. Att skriva om böcker jag läst, kommer att läsa, borde läsa eller inte alls tänker läsa. Kul. Att berätta om bokhyllan, om sorterandet och rensandet, om att boktipsa. Jo, lika skojigt. Till bloggandet hör också läsande av andras bloggar. Om deras lästa och olästa böcker, om deras bokhyllor och annat som hänger samman därmed.

Bokhora är bokbloggarnas bokblogg – en pimpad Rolls Royce i genren. Innehållet i deras Album håller samma entusiastiska engagemang och jag tycker om att läsa längre texter – välskrivna – om ämnen som roar den läsare jag är.

Det för mig över till den andra ingången till det här texten, nämligen DN:s märkliga artikel härommorgonen om litteraturkritiken just apropå Album. Artikeln retar mig därför att den är så gnällig och inte det minsta analyserande när den just diskuterar anspråk på litteraturkritik. Journalisten tycker inte Album håller eftersom den handlar om hur man sorterar böcker och vilka bokomslag som är fula.

”Bokhoras Album kan bokomslag vara fula, barnböcker utdaterade, men analysen är snudd på obefintlig.” Hur kan journalisten kräva analys ur varje text som handlar om böcker? Det går alldeles utmärkt att samtala om böcker på andra sätt. Att en text som handlar om boksignering hos Paul  Auster, inte innehåller information om ” vilken bok det är, eller vad han säger, eller vad det står i den” är knappast särskilt märkligt eftersom det inte är relevant i sammanhanget.

Kanske har diskussionen om bloggande kontra litteraturkritik gått vidare under veckan jag varit borta, jag vet inte, uppdaterat mig har jag inte. Vad jag vet är att när det kommer till bokläsning och bokbloggande  och bokbloggsläsande gäller fortfarande att ”jag skriver när jag vill och om vad jag vill”  för mig.

Pratats om nobelpriset har det förstås gjorts även i Berlin. Sms kom till mig 13.05 och vi stapplade igenom en tysk dagstidning dagen därpå. (Jag förstod blott fjorton ord, varav Herta Müller var två) Författaren  Herta Müller stiftade jag bekantskap med via Carolines blogg.

Jag åt belgiska jordgubbar till middag och jag tvättade en maskin svarta t-shirts och jag var så trött att jag var intill håglös när jag bestämde mig för att ge mig själv finaste aftonpresenten: alltså ligger jag nu på rygg och läser Herta min Hertas “Hjärtdjur”, jag tror hon bygger vackraste språket i hela världen och jag känner att innihelvete så jag älskar Bukarest och hennes vilda parker, den löjliga lilla floden som är mer en å. Hur klättrar hoppet längs fasaderna, allihopa, och hur skriver Herta Müller detta, allt detta, allt detta och mer.

Se där -  bokblogg och analys i skön nobelprisish förening. Så är det när det är som bäst. (Och min text fick en naturlig rubrik.)

Album. Bokhora