3 oktober 2010
Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs
Jag lyssnar till ett samtal mellan Louise Boije af Gennäs och Per Hagman på bokmässan. Det handlar om samtidslitteratur. Det står klart för mig att Boije av Gennäs skrivit en roman, första i en trilogi, som tar sin utgångspunkt nyårsafton 1999 och som sedan i de tre böckerna kommer att skildra den nutid som var nyss. Bra! tänker jag och skickar ut en löpare för att köpa boken åt mig.
Efter första kapitlet vet jag inte vad jag ska tro. Ska jag läsa vidare? Jag slänger ut en tråd på facebook för att höra synpunkter. Det kommer olika bud. Flera vacklar, några önskar mer redigering, andra ger upp.
Sex personer står i centrum i romanen. Goda vänner och syskon/kusiner. Så är en lagom mix av personligheter skapad. Börsmäklar-Victor som är kusin med terapeuten Pella som är gift med Stefan som är bror med skådespelaren Liv. Goda vännen Jalle och Victors fru, den författande Sanna. Stefan arbetar med miljöfrågor och Jalle jobbar på UD. De delar varandras liv och får reflekteras i viktiga händelser som 11-september-katastrofen 2001 och Anna Lindhs död två år senare. Samtidigt har alla sina egna problem att dras med och glädjeämnen att njuta av, oavsett hur omvärlden ser ut.
Det här är en roman med ambitioner får man säga. Det gillar jag. Men den vill för mycket. Den vill berätta om viktiga händelser och återge hur människorna påverkas. Och den vill berätta om tidlös vänskap och kärlek och hur det formar människan. Det gillar jag också. Men det blir obalanserat därför att allt är viktigt och får lika stort utrymme. Personerna känns stundtals konstruerade när de blir marionetter för författarens vilja att säga oss någonting. Ett exempel är den coola MTV-galan 2000 som måste nämnas och då får romanfigurerna gå dit och släppa loss, fast det inte tillför historien någonting. Dialogerna kan också sakna det autentiska, just av det skälet. Samtidigt är andra delar väldigt fint gestaltade som sorgen över ett förlorat barn.
Jag valde den här boken just för att den handlar om 00-talet och jag tycker det är intressant att stanna upp och på pricken minnas hur jag den 11 september 2001 glömde bort tv:n och istället irriterade mig över att jag inte kom in på Aftonbladets webbsida på grund av överbelastning. Hur kollegan fick sms direkt från Göran Persons presskonferens två år senare och utbrast ”hon är död!” och vi alla stelnade och tänkte att vi drömmer, vi drömmer. Att återse en tid som var alldeles nyss men samtidigt så länge sen, ja det tycker jag om. Det gör också att jag är överseende när jag läser. Struntar i att det är högt och lågt i en salig blandning. Jag vet att jag kommer läsa nästa del också. Men jag hoppas då på bra mycket hårdare tag för att skapa en helare och mer balanserad roman.
Högre än alla himlar. Loiuse Boije af Gennäs. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2010.
___________
Foto: Claudia Meyer
26 september 2010
Bokmässan 2010 – osamlade tankar efteråt
Bokmässan brukar vara lätt surrealistisk när man kastas mellan kändisspotting och djupa föredrag och allt däremellan. 2010 var inget undantag. När jag träffar bokbloggarkollegor förstärks det. Inte så att jag häpnar över att det finns en riktig Jessica av kött och blod bakom bokbabbel, men det är ändå fascinerande att föra ett samtal i levande livet och inte genom inlägg och kommentarfält. Tack alla för en jättetrevlig middag!
Kvantitet: Det blev 19 seminarier och tio böcker
Kvalitet: Alla planerade och oplanerade möten med trevliga människor.
Färg: Svart – men inte helt och hållet. Så färgglad du är, säger min vän Klara när jag till de svarta kläderna har en rosa sjal.
Första planerade boken: Vad är politik av Carl Hamilton & Ernst Billgren.
Första spontanboken: Coconut av Kopano Matlwa.
Sista boken: Vi är de goda av Anders Hellström.
Bästa boken: Ja, det återstår att se!
Jakten: Jag ville så väldans gärna träffa Camilla och sms:en av typen ”försöker hinna upp till K2″ och ”mingel på Ordfront” utväxlades. Men icke!
Irriterad över: vissa (stora) förlags onödigt höga bokpriser. Varför det liksom? Pluspoäng till Weylers förlag som inte bara har snygg monter utan också säljer de inbundna böckerna för 100 och 150. Lagom. Dock blev det ”prisras” idag , söndag, så okej då.
Det jag inte köpte: Nuruddin Farah – Kartor, utgiven 1988 eller något sådant för den fanns helt enkelt inte. Inte heller köpte jag Pia Ingström Inte utan min mamma. Men det var för att jag inte hittade den. Den är beställd nu från Bokus.
Frågan: nä, jag fick aldrig chansen att säga mitt finfina svar högt i någon tv-kamera. Men jag drog den på teckenspråk i en av kunskapskanalens kameror!
21 september 2010
Bokmässan – samlade tankar inför
Men alltså:I år kan väl någon radio- eller tv-kanal fråga mig om vad jag tycker om bokmässan! Förra året funderade jag ut ett svar men ingen frågade mig! Det här är mitt svar: ”torsdagen på bokmässan är min bild av himlen”. Så fråga mig! *
För snart ÄR det dags för bokmässan. Lika roligt varje år. Lika tröttsamt. Jag har kort till alla fyra dagar, men vet att jag orkar tre. Jag tror det är tionde gången jag är där. Första året var jag mycket duktig och gick på tunga föreläsningar. Du har väl läst Bokbabbels lista? Jag var en klar 1:a. Å andra sidan drack jag vulgärt många Mette-Marits i baren Heaven 23, om den hette så redan då. Numera väljer jag bara med hjärtat. Erlend Loe ser jag fram mot att lyssna till. Just nu läser jag hans Stilla dagar i Mixing Part och har det bra. Heberlein, Knausgård, Jong, listan kan göras lång.
Förra året var det vinmingel i varenda monter, tror jag. Trevligt för all del, men i år hoppas jag att det blir lika mycket kaffe och muffins. Den sociala delen blir allt viktigare. Inte nog med att jag åker med finfina människor, jag bor hos alldeles särskilt trevliga personer och dessutom ska jag äta middag med flera bokbloggare och fika många fikor med andra.
Min plan är alltid att gå alla mässans gångar A B C, metodiskt, titta i alla montrar, lika metodiskt. Det håller sällan men jag tycker om mina högt uppsatta mål! I år får jag ha max på antalet steg, tyvärr. Knäet Knäet! Jag köper vilka böcker jag vill, det hör till. Mycket cash och bra skor. Det är min bästa packning. Vi ses!
- – - -
Tidigare om Bokmässan.
*Det kan också bli så att jag blir blyg och svarar med ljus och spänd tantröst. ”vet inte”. Vi får se.
25 oktober 2009
franska soffan o la la nja
Jag är inte den som klagar på korta böcker. Utsvävande babbel och detaljerade beskrivningar (och för all del detaljerade gestaltningar) är inte något jag särskilt gillar. Men när jag slår ihop den röda soffan, tänker jag att jag vill ha mer och jag bläddrar tillbaka för att sätta fingret på vad det är jag vill ha mer av.
Inte en mer tidsmässigt längre historia. Den räcker. Berättelsen börjar med Anne som åker transsibiriska järnvägen till Irkutsk för att se vad som har hänt med Gyl, hennes före detta. Parallellt finns berättelsen om samtalen med och högläsningen för hennes granne, den gamla damen som förvarar fotografiet av sin älskade i bakom kudden i den röda soffan. Historien knyts ihop när Anne kommer tillbaka. Så det är inte fler händelser jag vill ha. Nej, jag vill ha mer utvecklade delar. Lite mer av tågresan. Den fungerar som den faktiska resan och är intressant av bara det skälet. Här är också platsen för att fördjupa och förstå Anne och också hennes relation med Gyl. Dessutom ges återblickar till den gamla damen. Tågresan känns som en upptakt. Damen i röda soffan är för intressant för att inte fördjupas mer, tycker jag, även om hon bara är en biperson. Väl i Irkutsk väljer Anne att inte träffa Gyl . För mig är det inte helt klart varför. Läsaren ska förstå att hon kommit till insikt om att det är sig själv hon vill hitta och inte Gyl. Att hon vill förstå sig själv och den idealvärld hon i sin ungdom kämpat för tillsammans med honom.
Vägen till den insikten är inte tillräckligt väl uppbyggd. Alla delar i boken är intressanta (slutet tycker jag dock är … hm sådär.) Men för att ha känt mig mer nöjd när jag slår igen den 130 sidor långa romanen önskar jag faktiskt mer av allt.
den röda soffan. Michèle Lesbre.
4 oktober 2009
Det där med Coelho
”Den kan du inte döma honom efter. Den är ju inget bra”, svarar någon i bekantskapskretsen när jag säger något lågt om Alkemisten. Så jag provar någon annan titel, den om floden Piedra men blir inte mer övertygad då heller. Stackars Alkemisten är den som få klä skott för ett slags polarisering när det gäller Coelho. Gilla eller inte. För det märkliga är att jag aldrig hört någon sund hållning till Coelho. Det är antingen ”han sätter ord på livets mening” eller ”det här är bara ett lättköpt andlighetsdravel som vi har hört förut”.
Prosapolisen i DN har granskat författaren.
Coelho vispar gärna upp allmänna och innehållslösa fraser som ”ögonen visar själens styrka”, ”öknen är den förnämsta av alla lärare” och ”Den som följer sitt öde vet allt han behöver veta” och har på så sätt upprättat en kyrka byggd av idel maränger och med en stor församling superindividualister.
Ibland kan också själva gnällandet över Coelho visa upp ”allmänna och innehållslösa fraser”. Men Stefan Vahlquist utvecklar en hållning i den filosofiska romanen Jag sköt Paulo Coelho. När det vilsna berättarjaget träffar M blir samtalen med henne en intressant och viktig del av livet. Det håller i sig också i de mejl de sänder mellan sig när M åkt till Brasilien. Men efter ett tag kommer ett brev med ett helt annat innehåll.
[...] en osammanhängande predikan om att den kosmiska kärleken genomströmmar allt, att allt är ett, att man ska leva i nuet och inte svika sin dröm för alla kan föverkliga den om de bara vill tillräckligt starkt osv
M har börjat läsa Coelho. Berättarjaget tycker Alkemisten är ”pretentiöst kvasireligiös smörja” och vill övertyga M med goda argument.
Men ju mer jag utvecklade min argumentation, desto tydligare insåg jag den fulla innebörden av uttrycket ”under all kritik”. Att rikta ”saklig kritik” mot en författare som närmast gjorde en dygd av att inte tänka kritiskt och som saknade varje tillstymmelse till estetiskt och filosofiskt luktsinne, var lönlöst, som att tala latin till bönder
Den första delen av boken är bitvis något långtråkig, jag läser mycket fort. Men det tar fart och blir intressantare och roligare när berättarjaget träffar M. Och den rafflande upplösningen passar så fantastiskt bra att högläsa under bokmässan i Göteborg.
Jag sköt Paulo Coelho. Staffan Vahlquist.
2 oktober 2009
Fransk chic lit
”Ovanpå kärlekstörst och besatthet av Eiffeltornet antas man som läsare också hysa gränslös beundran för den franska medelklasskulturen och en övertygelse om dess överlägsenhet.” skriver Mrs B apropå om Chic lit Paris.
Jag svarar ja på i alla fall besatthet av Eiffeltornet och gränslös beundran för allt franskt. Kärlekstörsten får jag fundera över. När det nu hunnit bli höst – om än förhöst i min meteorologiska världsbild – känns det som man får börja beställa höstböcker. Detta oavsett att det har varit bokmässa och jag har en fin rad böcker sedan dess. Och att jag fått bokhögar från olika håll i brevlådan alldeles nyssens. Jag tycker om att veta att det alltid är böcker på ingång. Dessutom: Är det höst så är det.
1 oktober 2009
Alzheimer
Det första seminariet på bokmässan var De anhörigas sjukdom och handlade om demens. Inte särskilt glädjande men mkt intressant ämne. Karin Flygare har skrivit boken Det är så konstigt nuförtiden där hon i fiktiv form berättar om sin mamma och hennes sjukdom. Mamman klarade sig allt sämre och flyttar till ett vårdhem.
Vi kommer ut och hon fortsätter att gråta. Tårarna tar inte slut och hennes näsa är tjock. Näsduken blir blöt. Vi går förbi en massa fina villor och det kunde vara en fin höstdag om inte allt var så sorgligt och jobbigt. Hon tycker inte om de andra, det finns ingen hon kan prata med, hon känner sig helt främmande och olycklig. Systrarna är snälla, men hon vill ändå därifrån.
Vidrigt eller hur? Ingen människa önskar man demens. Att förlora sig själv, inte klara sig på egen hand, vilken mardröm. Den här romanen är mycket autentisk, närmast som dagboksanteckningar i sin stil. Jag undrar varför författaren egentligen väljer fiktionens form i stället för det biografiska. Väljer man att läsa den här romanen ska man göra det för att man är intresserade av ämnet, inte för att man längtar efter en välskriven dokumentär. Då är det bättre att läsa Marie Petterssons Du tror du vet allting.
Det är så konstigt nuförtiden. Karin Flygare.
28 september 2009
Göteborg och kaffe
Fredagen 26 september 15.00. Hjärnan fungerar dåligt. Vattenbrist, syrebrist – jag åtgärdar men det hjälper föga. Dags att lämna Bokmässan. Vi tar en promenad på stan och hamnar på … en bokhandel. Lohrs pocket med mera vid Landala torg är en trevlig bekantskap. Som om inte bokmässans inköp räckte till köper jag böcker för att det är så trevligt därinne. Två espresso och en Guillou tack. Samt en sockerkaksskiva. Solen skiner och Janne Josefsson går förbi. Göteborg. Bättre kan det inte bli.
28 september 2009
Signerade böcker
Torsdagen den 24 september klockan kvart i 12 är jag pigg och rask. Jag har en plan för bokmässan. Jag ska begå utställningen systematiskt genom att vandra gångarna från vänster till höger för att på så vis inte missa något. Jag går förbi Ruin:s monter . Tvärnitar när jag ser den grå boken Jag sköt Paulo Coelho ligga på en bänk och jag tar upp den. ”Ja visst ja. Den här boken vill jag ju läsa” och titeln lägger liksom nivån på resterande bokinköp, tänker jag sådär lite pretto. Den jättevänliga tjejen i montern frågar om jag vill ha den signerad ety Staffan Vahlquist är i närheten. När han efter signeringen tar betalt ser jag Jag går aldrig ensam mer av Johanna Wallin och jag tänker att ”nämen, den vill jag ju ha, är det Ruin som givit ut den!” Staffan V undrar vänligt om jag vill ha den signerad ety Johanna är just i närheten och det visar sig att hon är den där vänliga tjejen jag träffat alldeles nyss. Med två signerade böcker går jag vidare och är fortfarande lite pretto och säger till Klara att jag ”verkligen inte gillar signerade böcker men att det var svårt att tacka nej när båda författarna var så trevliga.”
Det är inte sant. Jag erkänner nu. Jag gillar signerade böcker. För det betyder att jag kan stå en meter från en författare jag gillar och se när de skriver ”till Ann-Sofie från xxx”, jo jag gillar det. När jag var först i kön för att få en hälsning i Cilla Naumanns – som är min stora författaridol - I cirklarna runt vill jag inte ens lämna signeringsbordet. Jag hänger kvar, men säger inte ens ”jag gillar allt du skriver”. Säger ingenting faktiskt utan ler mest fånigt på det där viset jag lovat mig själv att aldrig nånsin göra. Efter 30 sekunder börjar det bli pinsamt och kvinnan bakom mig i kön undrar ”är du klar eller?” och jag vill vända mig om och säga: ”Nej, jag är fan inte klar. Jag vill suga ut varenda sekund med Cilla här fattar du väl och jag står och funderar ut något väldigt smart att säga!”
Men i stället säger jag: ”Ja, hoppsan, jag stod visst och drömde” och blir tvungen att kliva åt sidan för att resten av bokköparna ska få sitt.
Johanna Lindbäck skriver i Bokhoras Album roligt och mycket träffande om hur det var när hon skulle få en bok signerad av sin författaridol Paul Auster. Hon slår fast att hennes ”stora författaridoler gör sig bäst på papper” och det är ju det jag säger – fast okej då, med en helt annan innebörd. Mina stora författaridoler gör sig också bäst på papper. Signerade. Till Ann-Sofie på bokmässan 2009 från Cilla Naumann. Och nästa gång Cilla, det är då jag ska säga något riktigt smart.
27 september 2009
Bokmässan – an overview
Överallt ser jag kameror som filmar och journalister som frågar. Bästa boktips? Varför går du på Bokmässan? Berätta om din senaste bok. Författare, branschfolk och vanliga dödliga får svara på passande frågor. Jag formulerar ett svar på varför jag är här. ”Torsdagar på bokmässan är min sinnebild av himlen.”
Men ingen kamera fokuserar min beredvilliga mun.
Böckerna
Kreditkortet är laddat. Jag får köpa hur många böcker jag vill. På torsdagskvällen packar jag ner de första åtta och känner på resväskan. Tung. Det blir slutligen 15. Då är det tre ex av Tanten och krokodilen.
Kändisarna
Den första jag träffar i kategorin ”kändis” är Johanna Lindbäck som kommer ut från K1 efter att ha deltagit i ett seminarium om crossover-litteratur. Hon håller Bokhoras Album i famnen och jag passar på att vara en idoldyrkare i stil med ”I love your work”. Sen kommer de i tät följd: KG Hammar, Kerstin Ekman, Zack O’Yeah, Kerstin Norborg, Camilla Läckberg, Camilla Läckbergs man flaskmatande baby on the go .., Cilla Naumann
Blir tidvis starstrucked och fumlar med kameran.
Minglen
Förr var monterminglen färre. Nu dricks det vin överallt. Sekwa är trevligt, franskt och folktätt och jag får en lott med nummer 13. En rosa men jag vet inte om jag vinner något. Liber läromedel har glada lärare, vin på flaska och det ryktades om snittar i ett hörn men jag missade. Jag diskuterar Makt, medel, motstånd med deras förläggare. Hos Ordfront skålar jag med Mats Kempe och Zack O’Yeah. Kvinnan i ett studieförbunds monter skriker åt mig att jag inte är inbjuden, lägger sig över maten och tittar hotfullt och jag tänker att jag aldrig ska gå någon kurs hos dem. Ett annat förbund, ABF, väger dock upp med gott vin, lakrits och roliga gubbar i soffan. De godaste snittarna äter vi hos Inscriptus och funderar vem som har stoppat inbjudan i Klaras inbox . Inget Park i år. Får sms – och mms – med intrikat information under natten…
Seminarierna
Jag gick på ett dussintal. Bäst var Guillermo Arriagas samtal med Jannike Åhlund. Mycket mer om seminarierna ska jag skriva.
