Brevnoveller

Bäste Mats,

när jag blev inbjuden till festen för att fira din nya brevnovell trodde jag att du skrivit en text som började med en hälsning och sedan fortsatte med en platsangivelse

Hej mamma! Vi kom till Afrika sent i gårkväll.

Men en brevnovell är i stället när någon, till exempel du, har skrivit en novell som sedans skickas hem till läsaren, till exempel mig,  som ett brev. Det är en fin idé. Brevnoveller.se beskriver det hela som en nyskriven novell som försetts med omslag, författarpresentation och en illustration. Hela idén med Brevnovellers arbete är att ge plats för den korta berättelsen. En ensam novell är stark, skriver de.

Det vet ju du, Mats, eftersom du är den första författaren i denna tredje omgång brevnoveller. Gun Ekroth som intervjuade dig under festkvällen berättade att den första svenska novellsamlingen kom ut 1817, heter  Sju timmar på Fitja och är skriven av Lorenzo Hammarskiöld.  Ekroth håller nog med brevnoveller-rörelsen när de säger att en ensam novell är stark. När hon tar sig an en novellsamling läser hon aldrig från pärm till pärm utan här och där. ”Novellen är som en dikt” säger Gun Ekroth.

I oktober kommer din novellsamling, Mats. Du hade ett provtryck från Norstedts som jag fick bläddra i. Titeln är Nattlampan tänd och dörren på glänt. Boken är illustrerad med väldigt intagande bilder gjorda av konstnären Patrik Stensson. Jag smygfotograferade ett par bilder för att visa liten hörna här. Men går man in på konstnärens sida går det att titta ordentligt, mer än bara hörnor.

Du fick förstås den svåra frågan vilken novellsamling du gillar bäst och svarade efter noggrann eftertanke: Pälsjägarliv av Gro Dahle. Den ska jag läsa i sommar.  Jag passar också på att läsa/betrakta Yoko Onos Grapefruit. Boken som inspirerar dig till att skriva noveller.

Ha en skön sommar du också!

//Ann-Sofie

- – - -

Brevnoveller.  Andra som ger ut enstaka noveller är Novellix och Myrios.

Jag tog en bild från Easy Rider och inspirerade mig själv att skriva novell. Du kan läsa ett utkast om du vill.

Prosa & marmelad – Albert Bonniers förlag

På min sida om bordet ser det likadant ut som på Bokbitens sida förutom att jag har ett annat te. Det är hennes bild jag har snott. Stockholm rosé diskuteras, boken med det minst lika delikata omslaget som kakorna på fatet.  Därefter kommer Niklas Rådström och berättar om boken om sin vän Stig Slas Claesson. I början av juni öppnar en stor utställning med Slas konstverk på Kulturhuset.  Det här blev sannerligen rapportprosa! Jag byter snabbt samtalsämne.

Boksamtalen Prosa & marmelad arrangeras av Boktipset.se där jag då och då betygsätter mina böcker, men också skaffar mig just boktips.  Där görs jämförelser mellan mig och andra boktipsare om vems smak som mest liknar min. Till exempel har jag 92 procent likhet med Catrin på WindUpWomen. (Det har varit 98 så vad har hänt, Catrin?) Idag kunde jag dessutom läsa om de jag hade minst lik smak som mig. Det är ju minst lika intressant.

Hursomhelst och tillbaka till rapportprosan för en avslutning Alla bokbloggsträffar är finfina och det var roligt att träffa till exempel It’s a Literary thing och Sladdertackan som jag inte stött på tidigare.

Agnes Cecilia av Maria Gripe

Inför söndagens bokbrunch var det Agnes Cecilia av Maria Gripe som skulle läsas. Så fint, tänkte jag som inte läst något av Maria Gripe tidigare.  Jag läste inte typiska ungdoms-klassiker alls som ung. Jag läste B Wahlströms grön- och rödryggade böcker.  Av de rödryggade läste jag i stort sett bara hästböckerna, allra mest om Annika. De grönryggade böckerna om tvillingdeckarna Klas och Göran fanns att låna av äldre pojkar.

Nå nå. Jag lånade Agnes Cecilia via Elib direkt ned i iPaden, ett sådant behagligt sätt att läsa på. Boken är snabbläst och mycket välskriven med olika  tidsnivåer och magisk realism. Den nutida föräldraslösa Nora med stark känsla av övergivenhet och det övernaturliga nystandet efter vem denna Agnes Cecilia egentligen var. Det händer oväntade saker i lägenheten och vem är kvinnan som uppmanar Nora att hämta en docka i en butik i Stockholm? Dockan med sitt intensiva ansikte som hjälper Nora att hitta svar.

Jag vet att jag läst en sån fin text om Nora, jag tror det var Vixxtoria som skrev den, men jag kan inte hitta den. Men mer om boken går att läsa hos  Helena.

Agnes Cecilia – en sällsam historia. Maria Gripe. Utgiven av Bonnier Carlsen men senast dök den upp i Albert Bonniers fina klassikerbox.

- – - – -

För Alla Mina Barn läste jag inte heller Gripe. Jag tror jag slutade högläsa för dem när de var åtta eller så, stackars barn. Sen fick de hanka sig fram själva när det gällde läsningen.

Vill man analysera mina ungdomliga läsvanor kan man läsa om dem här.

Foto

ooofbok goes ooofkok

Okej, vad behöver jag. Blomkål, självklart. Lök, det har jag, kan man betrakta de här som små? Gula är de i alla fall. Och två. Vitlök – check. Smör och olivolja. Ja. Färsk timjan. Nä det får jag handla. Vitt vin finns och kycklingbuljong och vispgrädde.

Papapapadada. Jag skär blomkålshuvudet i lagom stora bitar och själva poängen med soppan tror jag är det här fräsandet i lök och vitlök. Va? Nä, det ska bli blomkålssoppa. Du kan smaka om en stund. Det ska koka ett tag bara, tills allt är mjukt och sen mixar jag det slätt. M-I-X-A-R sa jag. Okej, ja det hörs bättre när jag stänger av. Jag ska göra paprikaconfit också. Undra hur man uttalar det. Kånfi eller Kånfit liksom. Googla, googla. Kånfi alltså. Hur som helst att strimla paprika riktigt fint är inte tillräcklig handledning för mig. Vad tror du riktigt fint betyder? En millimeter eller två? Okej. Jaja, jag halverar dem då. Sen fräsa runt i olivolja och rosmarin. 2 tsk ättika och wow! Jag har gjort min första paprikaconfit. Duktiga jag.

Nej, ta inte det där! Jag ska finhacka den där sista blomkålen och värma med mandlar, smör och salt. Man lägger det i botten av soppskålen med lite confit. Sen stenbitsrom. Sen het soppa.

Så gott!

Jag är med i En bokcirkel för allas kokbokcirkel och har lagat Blomkålssoppa ur Tareq Taylors bok Om mat och kärlek. Utgiven av Ica bokförlag 2011.

Släppfester

havet genom kikare

Sara Paborn, författare till Släktfeber kommer nu med sin andra roman Tuppen och havet. Det firades fint på Brombergs förlag igår med god påskbuffé och en glimrande författare. Hon fick beröm av sin förläggare för att ha klarat av den där svåra Andra Romanen och själv säger hon att det handlade om hårt arbete, mycket redigering och en gnutta magi.

Innan Paborn läste de inledande styckena ur Tuppen och havet berättade hon att hon hade skrivit på en helt annan roman när den här inledningen plötsligt kom till henne för ett par år sedan. Knappt något av inledningen har ändrats i det annars ganska mödosamma författandet. ”Jag har varit sjösjuk i två år, men nu är jag klar”.

Kulturbloggen hade kamera med.

Copacabana firades Isnätterna av Malin Isaksson tillsammans med bål och marmeladmackor. X-Publishing förlägger boken. Isaksson vill att litteratur ska vara som den här festen. Att man skriver vidare på texten, gullar och stångas med den. Många unga författare hade gjort det och inspirerats till både bild, text och musik som de presenterade under kvällen. Fantastiskt!

Flaskposten hade kamera med.

 

Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström

Akaporr, vem började använda ordet? Någon på Bokhora tror jag.  Johanna L? Exbokhoran Helena? Hursomhelst, när vi samlas för att diskutera genren under ledning av Breakfast BookClub och En bokcirkel för alla, är vi inte rörande överens om var gränsen ska dras  för att en bok ska kvala in i genren akaporr (nog älskar vi sådana gränsdragningsdiskussioner inom litteraturen,va!) Berättelsen ska utspela sig i skolmiljö som tydligt påverkar historien, så långt var alla med, men inte vilken skolmiljö som helst duger utan det ska vara internatskole-miljö. Den isolerade hela-dygnet-präglade skolvärlden. Typiska exempel är dagens samtalsbok Ränderna går aldrig ur och tungviktaren Den hemliga historien.

Men andra tycker inte att det räcker med den akademiska miljön, utan vill att det också ska finnas något längtansfullt och lockande i boken – man ska vilja bege sig till skolan! – och då åker onekligen Ränderna går aldrig ur för den skapar inte ett sug till Sigtunaskolan Humanistiska Läroverk just.

Till den skolan har ändå Elin längtat. Hon kan inte förstå att hennes mamma, som också gick sin gymnasietid där, inte berättar mer om hur fint och fantastiskt tre år på skolan kan vara. Elin vill verkligen bryta med sitt gamla liv i det urtrista Gimo och inordnar sig i allt på skolan och elevhemmet Berga. Ytan är viktig och så länge den är okej kan mycket tolereras.

Jag erkänner att jag blev lockad av att läsa om Sigtuna-skolan. Tanken på hemliga nätverk och vi-hjälper-varandra samt diverse massmediala utrop kring urartade invigningslekar kittlade en småsnaskig skvallernerv i min kropp. Just det är också min behållning i den här boken, även om den inte alls avslöjar några skandaler. Boken blir i stället ett slags socialrealistiskt reportage för när veckorna går känner Elin sig alltmer splittrad mellan den hierarkiska ordningen på skolan, klasskillnader och längtan efter jämställd vänskap. Boken var snabbläst men lämnar mig ganska oberörd. Kritiken från Elins sida blir vacklande men bränner aldrig till.

Men det här med akaporr då. För mig kan akaporr gärna vara riktigt akademisk. Kursplaner och begreppsdiskussioner och diskursanalys får gärna strösslas i en sådan roman. Här borde Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl vara helt i min smak men:

Jag önskade att jag skulle tycka om den här boken därför att jag borde göra det. akaporr och litteraturreferenser oavbrutet. Men det var just det. Dessa eviga referenser blir för mig bara ett pladdrande och jag ställer mig upp och skriker: ”ge mig en haiku att läsa”. Jag läste 150 sidor, sen gav jag upp.

Breakfast BookClub listar flera titlar (de feta har jag läst)

Curtis Sittenfeld – I en klass för sig
Donna Tarrt – Den hemliga historien
Jean Webster – Pappa Långben
Jean Webster – Patty
Agnes Hellström – Ränderna går aldrig ur
Carol Goodman – De döda språkens sjö
Jan Guillou – Ondskan
Amanda Hellberg – Döden på en blek häst
Ronna Jaffe – Klassträffen
Marisha Pessl – Fördjupade studier i katastroffysik
Matthew Pearl – Danteklubben

och från dagens brunchträff kommer ytterligare ett par titlar som Poison tree och A Gate at the Stairs.  Jag tänker också på The Group som handlar om åtta kvinnor som alla examinerats på Vassar collage och som nu träffas igen i vuxen ålder på en av kvinnornas begravning. Inte så mycket kursplaner, men campus och lärare.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget.  Jag blir plötsligt tveksam till hela akaporr-idén. Jag kanske blandar ihop korten. För den där superakademiska romanen med diskurser och begreppsutredning som jag vill ha, finns den egentligen? Blir akaporr inget annat än internatskolelitteratur?

Svar till ”tveksam”

Ränderna går aldrig ur. Agnes Hellström. Utgiven av Forum 2009

- – - – -

Boktoka är mera positivt inställd. En bokcirkel för alla tycker att det är en bra debut.

foto

 

 

 

 

 

Bokcirklar

För ett år sedan: Jag kunde inte fatta att jag inte var medlem i en bokcirkel. JAG – inte med i en bokcirkel. Det var som att vara en duktig fotbollsspelare men aldrig vara på plan. *Host*, nåja, det där var en väldigt dålig liknelse. Jag backar, bokläsande är just ingen lagsport. Och pratat med andra läsare om böcker, det har jag förstås alltid gjort. Men en Riktig Bokcirkel. Där man bestämmer en bok som alla ska läsa och så träffas man och diskuterar den på en bestämd och återkommande tid, en sån vore fint, tänkte jag då för ett år sedan. Planer smiddes. Brev skickades ut. De utvalda tackade ja och så småningom föll allt på plats: Och jag är numera medlem i mitt Bokcirklarnas Dream Team! Vi träffas var sjätte vecka och väljer högst rättvist bok varsin gång. Nästa gång läser vi Magnus Dahlström Spådom.

En bokcirkel för alla pratar Nattfjäril

Men inte nog med det: 2010 var verkligen nystartsåret för bokcirklar. Driftiga Karin Berg har En bokcirkel för alla med bokcirklar både på nätet och caféer. Jag har till exempel diskuterat Christina Stiellis Jag älskar dig inte och Jessica Kolterjahns Nattfjäril med intressanta människor som jag inte säkert inte skulle ha träffat annars.  Utöver det har jag pratat allmänt om spänningslitteratur i kombination med Afternoon tea och senare i mars har man en brunch med akaporr-tema* tillsammans med Breakfast book club Sthlm. Frukostbokklubben, med Petra Jankov Picha som smart  ledare, träffas varje månad på Vetekatten och äter frukost och diskuterar månadens bok. Senast jag var med hade vi läst Alex Shulmans Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Läs om bokcirklarna  i Bibliotek i fokus.

Så numera: kalendern är härligt strösslad med bokcirkelträffar. Kanske vi ses?

- – - – -

Fotot är hämtat från En bokcirkel för alla.

*Mamma: akaporr är det när böcker utspelar sig i akademisk miljö, ingenting annat.

 

 

En dag – nu på svenska

Lilla förlaget Printz Publishing presenterade igår den svenska översättningen av David Nicholls One Day som jag läste i somras. På ett stimmigt roligt partaj bläddrade vi i boken, åt god kikärtsröra och för-tittade på ett reportage om Nicholls på Babel.

Jag älskar release-fester för att det är så härligt att titta på glittrande glada författare och andra konstnärer. Men det var nog så härligt att titta på en glittrande glada förläggare Pia Printz.

Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs

Jag lyssnar till ett samtal mellan Louise Boije af Gennäs och Per Hagman på bokmässan. Det handlar om samtidslitteratur. Det står klart för mig att Boije av Gennäs skrivit en roman, första i en trilogi, som tar sin utgångspunkt nyårsafton 1999 och som sedan i de tre böckerna kommer att skildra den nutid som var nyss. Bra! tänker jag och skickar ut en löpare för att köpa boken åt mig.

Efter första kapitlet vet jag inte vad jag ska tro. Ska jag läsa vidare? Jag slänger ut en tråd på facebook för att höra synpunkter. Det kommer olika bud. Flera vacklar, några önskar mer redigering, andra ger upp.

Sex personer står i centrum i romanen. Goda vänner och syskon/kusiner. Så är en lagom mix av personligheter skapad. Börsmäklar-Victor som är kusin med terapeuten Pella som är gift med Stefan som är bror med skådespelaren Liv. Goda vännen Jalle och Victors fru, den författande Sanna. Stefan arbetar med miljöfrågor och Jalle jobbar på UD. De delar varandras liv och får reflekteras i viktiga händelser som 11-september-katastrofen 2001 och Anna Lindhs död två år senare.  Samtidigt har alla sina egna problem att dras med och glädjeämnen att njuta av, oavsett hur omvärlden ser ut.

Det här är en roman med ambitioner får man säga. Det gillar jag. Men den vill för mycket. Den vill berätta om viktiga händelser och återge hur människorna påverkas. Och den vill berätta om tidlös vänskap och kärlek och hur det formar människan. Det gillar jag också. Men det blir obalanserat därför att allt är viktigt och får lika stort utrymme. Personerna känns stundtals konstruerade när de blir marionetter för författarens vilja att säga oss någonting. Ett exempel är den coola MTV-galan 2000 som måste nämnas och då får romanfigurerna gå dit och släppa loss, fast det inte tillför historien någonting. Dialogerna kan också sakna det autentiska, just av det skälet. Samtidigt är andra delar väldigt fint gestaltade som sorgen över ett förlorat barn.

Jag valde den här boken just för att den handlar om 00-talet och jag tycker det är intressant att stanna upp och på pricken minnas hur jag den 11 september 2001 glömde bort tv:n och istället irriterade mig över att jag inte kom in på Aftonbladets webbsida på grund av överbelastning. Hur kollegan fick sms direkt från Göran Persons presskonferens två år senare och utbrast ”hon är död!” och vi alla stelnade och tänkte att vi drömmer, vi drömmer. Att återse en tid som var alldeles nyss men samtidigt så länge sen, ja det tycker jag om. Det gör också att jag är överseende när jag läser. Struntar i att det är högt och lågt i en salig blandning. Jag vet att jag kommer läsa nästa del också. Men jag hoppas då på bra mycket hårdare tag för att skapa en helare och mer balanserad roman.

Högre än alla himlar. Loiuse Boije af Gennäs. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2010.

___________

Foto: Claudia Meyer

Bokmässan 2010 – osamlade tankar efteråt

Bokmässan brukar vara lätt surrealistisk när man kastas mellan kändisspotting och djupa föredrag och allt däremellan. 2010 var inget undantag.  När jag träffar bokbloggarkollegor förstärks det. Inte så att jag häpnar över att det finns en riktig Jessica av kött och blod bakom bokbabbel, men det är ändå fascinerande att föra ett samtal i levande livet och inte genom inlägg och kommentarfält. Tack alla för en jättetrevlig middag!

Kvantitet: Det blev 19 seminarier och tio böcker

Kvalitet: Alla planerade och oplanerade möten med trevliga människor.

Färg: Svart – men inte helt och hållet. Så färgglad du är, säger min vän Klara när jag till de svarta kläderna har en rosa sjal.

Första planerade boken: Vad är politik av Carl Hamilton & Ernst Billgren.

Första spontanboken: Coconut av Kopano Matlwa.

Sista boken: Vi är de goda av Anders Hellström.

Bästa boken: Ja, det återstår att se!

Jakten: Jag ville så väldans gärna träffa Camilla och sms:en av typen ”försöker hinna upp till K2″ och ”mingel på Ordfront” utväxlades. Men icke!

Irriterad över: vissa (stora) förlags onödigt höga bokpriser. Varför det liksom? Pluspoäng till Weylers förlag som inte bara har snygg monter utan också säljer de inbundna böckerna för 100 och 150. Lagom. Dock blev det ”prisras” idag , söndag, så okej då.

Det jag inte köpte: Nuruddin Farah – Kartor, utgiven 1988 eller något sådant för den fanns helt enkelt inte. Inte heller köpte jag Pia Ingström Inte utan min mamma. Men det var för att jag inte hittade den. Den är beställd nu från Bokus.

Frågan: nä, jag fick aldrig chansen att säga mitt finfina svar högt i någon tv-kamera. Men jag drog den på teckenspråk  i en av kunskapskanalens kameror!