24 juli 2009
Isslottet – Tarjei Vesaas
Elvaåriga Siss möter jämnåriga Unn och ett egendomligt unikt möte sker dem emellan.
Fyra ögon med ljusglimtar och strålar under ögonfransarna. Hela spegelglaset fullt. Frågor som skjuter fram och gömmer sig igen. Jag förstår inte: Ljusblänk och strålar, från dig och mig, från mig till dig ensam – in i spegeln och tillbaka, och aldrig något svar på vad detta är, aldrig någon lösning.
Mötet berör dem båda till det outhärdligas gräns och de skiljs hastigt åt. Unn är så full av känslor inför allt som kan hända tillsammans med Siss att hon inte kan förmå sig att gå till skolan nästa dag. Hon måste gå undan, vara i fred med känslorna, tankarna. Hon tar sig in i det magiska isslottet.
Härifrån tycktes henne isväggarna himmelshöga, de växte medan hon tänkte på dem. Hon hade kommit in i ett rus. Det fanns fullt av tvärbyggnader och överbyggnader, hon kunde inte beskriva dem.
Isslottet blir något fantastiskt, magiskt och overkligt.
”The best book ever written. Read it!” Så sa försäljaren på London-Foyles till mig i vintras. Jag vet inte om det är den bästa boken. Men helt sagolik är den i ordets dubbla betydelse. Kylan. Flickornas känslor. Naturens hot och räddning. Allt gestaltar Vesaas med ett förtrollande och egensinnigt språk.
Isslottet. Tarjei Vesaas.
Bilden från www.sxc.hu
16 november 2008
Den sista samurajen – omläsning
En ren slump att jag läste Helen DeWitts Den siste Samurajen för några år sedan och lade den på min top-ten-lista. Har den alltid bredvid sängen, liksom några av de övriga nio…Drar den till mig nu, den var närmast- Fastnar genast. Igen.
Romanen förväntar sig en intelligent läsare. Den förutsätter att läsaren är bekant – och mer därtill, tror jag – med litteraturhistoria och akademiska världen. (Jag tror att JohannaL, på bokhora, satte begreppet aka-porr, men det ska troligen inkludera ett större mått av universitetskorridor än den här boken kan presetera för att riktigt kvala in).
Sibylla har uppdraget att ”skriva in” årgång efter årgång av diverse tidskrifter, och under tiden lär sig hennes mkt unge son L att läsa – på många språk.
Det var aldrig min mening att det skulle gå så här. (L sitter och läser Odysséen 5. Han har läst fyra sånger på fyra dagar. Jag hade tänkt fortsätta där jag slutade men jag har förlagt mina anteckningar). Meningen var att jag skulle göra som mr Ma (far till den berömde cellisten). Jag har läst någonstans att han började undervisa ToYo när han var 2.
Coupex la difficulté en quatre, löd hans motto, vilket innebar att han reducerade ett musikstycke till ett antal mycket små uppgifter, därefter skulle pojken ta sig an en uppgift om dagen.
Sibylla vill ge L goda manliga förebilder – hon hittar dem i Kurosawas De sju samurajerna.
L (läser textremsan): Jag heter Katusushiro Okamoto. Låt mig få följa dig
L: Jag heter Kambei Shimada. Jag är bara en ronin. Vad är en ronin?
Jag: En herrelös samuraj.
12 september 2008
Inget happy end. Slutläsning Hoppa Hage
[...] för Talita hade utan märka det ställt sig på ruta tre, och Traveler hade ena foten på sexan, så det enda han kunde göra var att röra lite på höger hand till en blyg hälsning och fortsätta se på Maga, på Manú, och tänka att när allt kom omkring fanns det ett slags möte, fast det inte kunde vara längre än detta fruktansvärt ljuva ögonblick varunder det utan minsta tvivel hade varit bäst att luta sig lite längre ut och låta sig falla, pang så var det slut.
Jag har varit i Buenos Aires och Paris och inte alltid är det solklart när man är var eller när man är när men språket klistrar, nej spikar, fast mig vid boken och, pang så var det…
paus.
17 augusti 2008
God morgon världen
Detta älskar jag: kaffeglas i handen en söndagsmorgon i den sköna stora sängen. Höjer blicken från datorskärm och ser världens vackraste utsikt. Och det är inte min man jag tittar på då ety han är på landet och sköter trädgård men hinner ändå sms:a sin sängvilande hustru:
Sitter och lyssnar på God morgon världen. Intressant inslag om den nya franska trenden med autofiktiva hybridromaner. Tydligen en stor etisk debatt bland litteraturvetare.
Autofiktiv hybridroman
Det är vackra ord att börja sin söndag med.
10 april 2007
Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer
Jag travesterar direkt, i rena rama omtumlingen efter den här romanen: vilken extremt bra och otroligt intressant bok! Jag vill inte släppa Oskar Schnell, vill att han ska vara på riktigt och bo i lägenheten bredvid!
Oskars pappaThomas Schnell omkom i WorldTradeCenter-kraschen 11/9 2001. Somliga dagar har Oskar så ”blytunga skor” att det är omöjligt att gå upp. Han tror inte att han är ensam om det.
När jag låg i sängen den kvällen tänkte jag ut en speciell avloppsledning som skulle ligga under varenda kudde i hela New York och vara förbunden med vattenreservoaren. Varje gång som människor grät sig till sömns skulle deras tårar samlas upp på samma ställe, och på morgonen skulle meteorologen kunna rapportera om vattennivån i Tårarnas Reservoar hade gått upp eller ner, och så skulle man veta om New York hade blytunga skor.
Den nyckel han hittar i pappas klädkammare blir något att tro på, att hålla sig till. När Oskar finner låset, kommer han också att hitta en viktig del av sin pappa. Det är vad han tänker sig. I jakten efter låset träffar han en rad intressanta människor. Han utmanar sig själv som till exempel att åka upp i höga hus, något han slutade med den 12/9 2001. Men varför blir inte mamma orolig när han ger sig iväg? Älskar hon – outtalbara tanke – inte Oskar? Lösningen blir för min del helt oväntad.
Parallellt med Oskars historia får jag också ta del av andra berättelser som hans farmor och farfar på olika sätt talar om. Brev om kärlek och längtan skrivs och göms och begravs slutligen. Romanen är också mycket visuell. Den innehåller bilder, teckningar, symboler. Jag sitter länge och bläddrar de sista bildsidorna framåt – och bakåt. Som en tecknad film där jag själv kan bestämma utgången.
En helt fantastisk bok är det sammantaget. Bland de bästa jag läst, tror jag.
Det styrker tesen om att ge en andra chans till en författare vars första bok man avskydde (Allt är upplyst).
Eller ge en andra chans överhuvudtaget
31 augusti 2006
Dom blåa är fejk av Helena Baude
Mina hette Nina och Fredrik. Mammas förslag. Hon gillade en sångduo med det namnet som var populära på 60-talet. Ett självklart skäl när man döper undulater. Nina rymde. Inte visste jag att hon kunde öppna burdörren själv. Hon satte sig i ett av äppelträden och jag försökte locka henne tillbaka. Det struntade hon i och flög sin väg. Mamma tröstade mig med att hon nog snart skulle bli uppäten av en räv. Så att hon inte behövde lida i stora vida världen. Fredrik dog av sorg. Min systers undulater hette Tim och Tej. Efter gräset. Eller schampot, jag vet inte.
Alla har en undulat-historia att berätta. Helena Baude har samlat en mängd sådana i sin jätteroliga bok ”Dom blåa är fejk”. MISSA INTE DEN!
Tack Akademibokhandelns personal som tipsar om pocketböcker!
Undulatbilden är lånad från www.fuglesiden.dk/undulat
20 februari 2006
Älskaren av Marguerite Duras
När jag läst en mycket kort bit av Älskaren tänker jag att: ”jag läser förmodligen ett mästerverk just nu” . Situationen känns plötsligt andäktig och tunnelbanans monotona surr försvinner när jag tänkt klart den hisnande tanken. Ett mästerverk.
Historien är en passionerad kärleksberättelse om en 15-årig fransyska och en betydligt äldre kinesisk man. Platsen är Saigon. På färjan över Mekong-floden möter de varandra.
Jag har redan förstått. Jag vet något. Jag vet att det inte är kläderna som gör kvinnorna mer eller mindre vakcra och inte skönhetsvård heller, varke salvornas pris eller smyckenas sällsynthet och värde. Jag vet att problemet ligger någon annanstans. Jag vet inte var. Jag vet bara att det inte är där kvinnorna tror.
Han älskar henne mer än vad hon älskar honom. Säger han. Gråter över detta, gråter över rädsla att förlora henne trots att båda vet att deras förhållande inte alls har någon framtid. Sedan åratal tillbaka har hans far bestämt vem som ska bli hans fru. Inte bryr sig fadern om Kärlek och Åtrå. Sluta böna och be. Det är otänkbart. Och hon. Den vita flickan, bara sexton år. Hon ljuger sin mor blå. Nej, vi har inte ens kysst varandra, mor, vad tror du om mig!
Kyssar på kroppen får en att gråta. Det är som om de tröstade en.
I bilder, i glimtar återges deras kärlekshistoria sammanlänkade med flickans övriga liv. Kärleken och hatet till mamman, sorgen över den förlorade lillebrodern. Berättaren rör sig ledigt i tiden, ömsom är hon den vuxne berättaren, ömsom den unga flickan. Lika lätt flyter språket mellan bilder och konkretion. Och aldrig, aldrig blir det banalt eller förenklat. Ett mästerverk.
18 december 2005
Löneförhöjningen av George Perec
Skratt skratt!! Vilken otroligt rolig bok!
Dess fulla titel lyder
LÖNEFÖRHÖJNINGEN eller hur du, oavsett sanitära, psykologiska, klimatologiska, ekonomiska eller andra omständigheter, maximerar dina chanser när du ber din avdelningschef om uppjustering av din lönenivå.
Perec var ju, som jag skrev i november, med i ett sällskap där författare och matematiker studerade ”befintliga matematiska metoder för författandet av skönlitteratur samt för att utveckla nya”. Den här boken är utgiven i dess anda! Angreppssättet i berättelsen bygger på 6 delar
1. Påståendet
2. Alternativet
3. Det positiva antagandet
4. Det negativa antagandet
5. Valet
6. Slutsatsen
Med denna modell lotsar Perec oss genom förhandlingens irrfärder. Genom att kombinera denna logiska modell med tillvarons kanske inte lika logiska skeenden skapar han en otroligt rolig läsning. Jag exempliferar med första situationen:
1. Efter moget övervägande har du fattat ditt beslut och söker upp din avdelningschef för att begära löneförhöjning.
2. Antingen är avdelningschefen på sitt kontor eller också är avdelningschefen inte på sitt kontor.
3. Om avdelningschefen är på sitt kontor, så knackar du på och väntar på svar.
4. Om avdelningschefen inte är på sitt kontor, så inväntar du hans återkomst i korridoren.
5. Antag att avdelningschefen inte är på sitt kontor.
6. I så fall inväntar du hans återkomst i korridoren.
Allt eftersom tiden går trissas händelseförloppet upp, och ner. Problemen hopas men sättet att berätta om denna förhandling frångår aldrig den logiska modellen. Helt absurt. Och roligt.
12 december 2005
Den röda anteckningsboken av Paul Auster
Den här boken trodde jag 1. att jag hade läst, 2. att jag visste vad den handlade om. När jag lånade den på biblioteket idag, visade det sig att båda var fel.
Den röda anteckningsboken kom ut 1993. Den innehåller korta berättelser om olika människor som kommit i författarens väg. Till exempel den om hans goda vän R som letade efter en viss bok som var omöjlig att få tag på. Av en händelse tar R vägen genom Grand Central Station och där står en ung kvinna och läser just den boken. ”Vet ni var jag kan få tag på exemplar?” frågade R henne och hon svarar att han kan ta hennes.
”Den var min’, sade kvinnan, ‘men nu är jag färdig med den. Jag kom hit idag för att ge den till er”.
Den sammanfattande andemening i den här tunna intressanta boken kan hämtas ur Dårskaper i Brooklyn: ”Som om det inte jämt och ständigt hände oförutsedda saker.”
Den sista berättelsen handlar om hur det gick till när Auster fick uppslaget att skriva Stad i glas, första boken i New-York-triologin. Det var verkligen en felringning som startade tankearbetet.
Jag lyfte luren och mannen i andra änden av tråden frågade om ha talade med Pinkertons detektivbyrå.
Personen ringer ännu en gång.
Återigen svarade jag nej och lade på luren. Men den här gången började jag fundera på vad som skulle ha hänt om jag svarat ja
Jag vill veta mer om Den röda anteckningsboken. På Wikipedia skriver man att den består av fyra delar nämligen:
The Red Notebook, skriven 1992,
Why Write?, 1995,
Accident Report, 1999, samt
It Don’t Mean a Thing, 2000.
Är det så? Jag känner min Auster-expert-mantel glida av mig mer och mer. Alla fyra delar ska enligt samma källa bestå av sanna berättelser ur Austers liv. När jag googlar kommer jag till platser där jag förstår att de senare titlarna är artiklar. Jag måste be er om hjälp. Finns detta översatt? Är det artiklar/essäer?
21 november 2005
Jag minns av George Perec
Nej, inte är det lyxbok och våt dröm jag tänker när Akademibokhandeln ÄNTLIGEN har packat upp George Perecs Jag minns i sina hyllor. (Se mitt blabla den 3/11). Nä, jag tycker boken ser ganska simpel ut. Framsidans illustration är förvisso ett ganska tjusigt porträtt på Claudia Cardinale, i övrigt blir jag inte just imponerad av förpackningen. OK, men inte mer.
Men innehållet…Ja, det ÄR härligt att få läsa många Jag minns-bitar. Inte tar det 22 minuter för mig att läsa boken. Inte alls. Det kommer att ta lång tid.
Det ena är att jag hoppar lite fram och tilbaka och ägnar mig parallellt åt egna Jag minns-tankar. När jag läser #35
Jag minns matchen Cerdan-Dauthuille
tänker jag först: hm, vilka lag är det? Men i nästa sekund tänker jag: ”Jag minns matchen Huddinge Hockey-Djurgården 1976 när Lena och jag, inbitna djurgårdare, fick loljalitetskris för att vi var kära i alla killarna i Huddinge Hockey”
Det andra är att Perec minns så intressanta och tidstypiska saker. Han skriver själv att:
Dessa ”jag minns” är inte precis minnen, och särskilt inte personliga minnen utan små bitar vardaglighet, saker som folk i samma ålder har sett, upplevt eller deltagit i ett visst år och som sedan försvunnit, glömts bort.
Låt inte den här boken gå er förbi!
Tillägg ett par timmar senare: Perec säger som förord att han inspirerats av I remember av Joe Brainard. Den boken kan man förhandstitta i på Amazon.com. Ännu mer Jag minns! Jag har beställt den från Adlibris. Sen ska jag nog sluta.
