1 juli 2011
Vi, de drunknade av Carsten Jensen
Vägen över Sjælland går i långsamt tempo när vi delar motorvägens tre filer med ohyggligt många andra bilar. Tålamod, tålamod men jag längtar till bron över Stora Bält. Mobilen plingar till och en googlande vän meddelar att färjan till ön Ærø inte går idag. Den ligger på varv . Va, kan det vara sant? Vi är bokade på ett hotell på ön och jag plockar fram iPaden för att få fram bokningsbesked.
Vår något panikplanerade semester – efter att Norge regnats sönder och samman – visar nu vissa brister: Jag tror att jag har bokat rum på Ærøehus - hotellet på ön. Det visar sig istället att jag bokat rum på hotell Ærø som ligger på fastlandssidan. Vilken miss! Men vilken tur för nu har vi en säng till natten.
Stora Bält-bron
Svendborg
Det DN-reportage som inspirerade till den här resan skrevs i slutet av 90-talet. Då var inte Carsten Jensens bok Vi, de drunkade skriven och just när vi ger oss av får jag besked om att hans bok handlar om byn Marstal på Ærø. Jag hittar boken på Akademibokhandeln i Helsingborg men stönar över att den är 700 sidor lång. Jag har ju så många andra bra böcker att läsa!
När vi närmar oss Svendborg förstår jag att jag ska vara glad över 700 sidor. Står nästan och stampar för att komma över havet till ön för att se byn. Men färjan, varvet och natten. Tålamod. Tålamod.
I stället får jag fundera över Elvira Madigan. Ni minns henne, eller hur? Cirkusprinsessan som förälskade sig i greve Sparre. De bodde några rum från oss och dödade sig i tragisk Romeo och Juliet-stil. Till ett facilt pris kan man få bo i deras tornrum med romantiska tillbehör som champagne och choklad.
Nästa dag: Marstal. Kirkestrade. Havnegade. Reberbanen. Prinsegade där Albert tittade ut på havet i sitt burspråk. Piren. Jag kan knappt andas och vill bara läsa läsa läsa. Det är ett magiskt berättarsätt med det inkluderade vi-perspektivet som skapar enighet och distans på en och samma gång. Livet för dem som är kvar i Marstal, livet för alla dem som är på sjöss under de dryga hundra år som romanen utspelar sig, ja, det är enaståendea läsning (och betänk att jag dagen innan avslutat Yarden och inte trodde något bättre skulle läsas på länge.)
Och slutet, slutet! Bara det är värt att läsa för.
Piren
Marstal
Det enda jag ångrar är att vi aldrig gick in i det här huset.
Fantasy World i Ærøkøbing
Vi, de drunknade. Carsten Jensen. Utgiven av Albert Bonniers 2008. Min utgåva är från Månpocket, 2010.
29 juni 2011
Yarden av Kristian Lundberg
Okej, premiäryran avtar. Ventilerna vrids åt ett annat håll och håret sätts upp i svans. Den skånska myllan skapar jordnära hållning. Bilen lastas ur och det tar sexton minuter att få vårt rum att se ut som om vi bott där i lika många veckor.
Ravlunda bränneri är en trevlig B&B. Det vackra tegelhuset byggdes tidigt 1900-tal och jag drar fingrarna längs den välmurade fasaden, hummar att något liknande vore bra att ha på sommarhuset. Trädgården är välskött och jag slutar räkna antalet arter vid femtioen.
Utanför fönstret går tåget, men inte förrän på söndag och vi följer det vingliga spåret bortåt Brösarp.
Jag har lånat en kamera av avancerad art. Varannan bild blir skarp, varannan lägger fokus på något jag inte lagt märke till. Till fotomodell bygger jag en stenhög med sju stenar på stranden vid Haväng. Jag tror det är något gammalt och magiskt med sjustenshögar. Men vad?
Sedan börjar jag läsa Yarden. 140 sidor senare tittar jag upp. Omskakad och viss om att det här var bland det bästa jag läst. Det är en bok om arbete, ett hårt fysiskt arbete på botten av arbetets marknad. Jobbar du rätt kan du komma tillbaka nästa dag. Passar det inte då får du gå. En historia från den som är exkluderad. Berättad med det vackraste språket.
Det började en sen eftermiddag. Jag hade tagit ledigt ett par timmar och jag visste inte vad jag skulle göra med min tid. Det är viktigt att komma ihåg: jag anklagar ingen. Detta är vad det blev; en nedstigning i hamnens larmande helvete, och för att kunna överleva på botten av mig själv var jag plötsligt tvungen att återskapa min historia.
Jag tittar på min stenhög, tänker: vad ska jag läsa nu? Vad kan ens vara möjligt att läsa nu. Min make för mig tillbaka till den skånska myllan. Du har sagt så där tidigare, men alltid hittat något nytt att läsa.
Så är det ju! Och vi tar båten över till Danmark och Snekkersten.
Yarden. Kristian Lundberg. Utgiven av Symposium 2009. Min pocketutgåva gavs ut året därpå.
- – - – -
Jag twittrar om boken. Från Bia Sigge kommer sedvanligt goda boktips om andra Lundberg-böcker: ”jag har läst ”eldätaren” (den första) och ”grymhetens stad” (den fjärde). framförallt den senare är jättebra!”
19 juli 2010
Du eller aldrig av Malin Kivelä
Snön faller över staden i kristaller. Här nere, bakom gardinerna är flingorna tydliga, de har taggar, oftast sex, ibland tolv, sällan tre. Aldrig fem eller sju. Kring varje tagg finns ett invecklat spetsmönster, så skört att en sekunds beröring av ett människofinger, vilket som helst, skulle smälta det.
Jag tycker om alla böcker som handlar om snö och is. Fröken Smillas känsla för snö. Isslottet. Vinter i paradiset. Is och vatten, vatten och is. White.
Jag tycker också om alla böcker som handlar om människor som lever utanför de sociala sammanhangen. Dessutom tycker jag om böcker som är skrivna med ett så vackert språk att man baxnar. Du eller aldrig har alla de här tre dragen och är därmed fantastisk läsning.
Boken handlar om Aij , det är jul och Om man börjar från början, den här historien, så är det vid den här tidpunkten mycket folk på den numera snöfria Alexandersgatan, kring Tre smeder trängs de och under den roterande klockan träffas de, vid jämna klockslag, alla på en gång. I min väska med hjul har jag skinkan.
Aija betraktar tillvaron som vore det ett dockskåp. Människorna på gården, Sofia och hennes bebis, blir leksaksfigurer som inte kan inkludera kvinnor som Aija i sina liv. Men hon träffar den ryske musikanten Pjotr och något verkligt händer men vad? Och strösslat i snö och längtan finns Elvis Presley.
En kompott. En unik och hänförande sådan och Aija, jag tror att hon är så skör att en sekunds beröring av ett människofinger, vilket som helst, skulle smälta henne.
Du eller aldrig. Malin Kivelä.
- – - – -
Snöflingan kommer härifrån. Boktipset från Bokbabbel. Tack för det! Flera böcker av Malin Kivelä är utgivna på Söderströms
30 maj 2010
Jack av Ulf Lundell
Böcker jag minns
Besöket i Botaniska trädgården krävde förstås att jag höll en kortare föreläsning om vad Ulf Lundell berättar i Jack.
Och återigen började det braka och prassla överallt och även jag var på benen, rättade till ståndaren och gav mej iväg åt det håll dom febrila viskningarna hade kommit ifrån. Snart stod vi samlade i ring runt en liten metallskylt och Solen drog eld på en sticka. Can-na-bis . . . gi-gan-tea, läste han tyst.
Väl hemma plockar jag ner den halvtrasiga, fläckiga boken*, bestämmer mig för att läsa den del av den som handlar om Gotland. Jag kan förstås inte låta bli att börja från början och jag är omedelbart fast i berättelsen. Jag har omläst romanen tidigare och blir lika imponerad varje gång. Jack är originell, intressant och ett bra avtryck från sin samtid. Som de flesta av Ulf Lundells böcker.
Jack är alltså Ulf Lundells debutbok. Den utspelar sig i huvudsak i Sthlm i där några kompisar jobbar, festar och lever livet. På ett plan är den ett brev från sent 60-tal eller tidigt 70-tal med tidstypiska referenser och uttryck. Men lika mycket handlar den om unga människor och berättelserna och de eviga samtalen är tidlösa. Som debutbok är den enastående. Och rolig!
Jack. Ulf Lundell
Tidigare om Ulf Lundell
—-
*Den slitna boken som borde vara min är inte det. Det var storasysters kille Larsa som lånade ut den, sa läs den här och jag var för ung för att helt förstå men ett par år senare förstod jag allt, inte minns att Lundell var mannen i mitt liv. Tillbaka boken gav jag aldrig. Förlåt, Lars.
Som en bonus får du här ett stycke som imponerade stort på mig i sena tonåren. Numera…
Solen drunknade som en leende blodapelsin i havet, vars mjuka mötesvågor brann som av guld. Svalorna skrek i den mognande skymningen, måsar kluckskrattade på saltdoftande sjögrässtenar och strandskator spatserade på den tunga sanden, smekt hela dagen av bränningarna, nu bara lojt klappad på kinderna av ett sömnigt skvalpande.
23 mars 2010
Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
Några sidor in och jag twittrar, facebookar och sänder sms: Detta är fantastiskt. Läs läs! Per Agne Erkelius – hur kan denna författare ha gått mig förbi? Han startar i Paris, författaren, värmen och den utkorade berättelsen. Han själv hade ju ett uppdrag som han ålagt sig, han skulle skriva sin sista bok. Sista? Ja, verkligen. Han förstod ju det. Berättelsen om det som kanske mer än allt var värt den yttersta skrivmödan, den sista utmaningen. Det är språket jag fastnar för först
Diset hade lättat. En himmel som nådde till Karpatererna och allt bortom dem. Det vidsträckta, det luftiga.
Förut, för många år sedan, en obestämd och utsträckt och ogenomskådlig framtid: hans liv.
Nu var bara döden ogenomskådlig, och till det obestridliga hörde hur hans dagar skulle komma att sluta, han visste det.
Och alldeles snart berättarstilen, sättet att så elegant glida mellan tiden och rummen. Vi rör oss i tre tidsplan. Nutiden där berättar-jaget befinner sig i Oswiecim, det polska namnet på staden Auschwitz, svårt märkt av sin sjukdom. Tidigt 1960-tal då han är på Cypern och blir djupt förälskad i Régine. 1942 då Régine och hennes familj köar till det franska deporteringståget för vidare färd till Auschwitz. Där på Cypern berättar hon om hur hon räddades av sin mamma, smet ur kön och hjälptes till Sverige. Men vad hände med föräldrarna och den lilla brodern ? Han lovar henne att hitta svaret men det dröjer
Elegant rör sig Erkelius mellan de tre tidsplanen genom att befinna sig i rummet, i Auschwitz, där måla upp bilder – vidriga – och tvinga läsaren att vara där och då, sedan snabbt dra sig ur och bli betraktaren i nutid och återblickaren på Cyperns 60-tal. Slutet av romanen är så enastående visuellt kraftfullt att jag aldrig kommer att glömma det.
Hotel Galicja. Per Agne Erkelius.
Bilden är hämtad från Hotel Galicjas webbplats.
6 mars 2010
Kapten Nemos bibliotek – P O Enquist
Jag har genomgått biblioteket, men inte allt. Förr hade jag hemliga drömmar att det vore möjligt att lägga ihop allting, så att allting blev färdigt, tillslutet. Att till sist kunna säga: så var det, det var så det gick till, detta är hela historien.
Kapten Nemo. Chef för undervattensfarkosten i Vernes Den hemlighetsfulla ön. Här, i Enquists roman, träder han in igen som en välgörare. I kaptenens bibliotek finns barndomens landskap och berättelser.
Johannes och den namnlöse jag-berättaren föddes samma dag på Bureå sjukhus, men av misstag förväxlades pojkarna och kom således till varandras föräldrar. Fel mor och far. Men misstaget måste rättas till. Utväxling sker när de är sex år gamla. Sådärja. Återbördade till sina rätta ursprung.
Nu, när Johannes ligger för döden, möts de igen i biblioteket. Barndomens händelser och tillvaron i farkosten smälter samman till en totalt magisk historia. Såväl det fragmentariska, stundom repetitiva återgivandet av historien som det som berättas är hisnande. Ord som frammanar det som ska komma. Brottstycken som sätts samman till en helhet. Jag läser ett skimmer av fantastik. Ibland är det tydligt och klart. Ibland får jag bara förhålla mig.
Jag har dragit ut och dragit ut på läsningen av bokens sista sidor, vill inte avsluta den. Sannerligen inte många böcker jag vill läsa om på en gång. Men nu vill jag.
Kapten Nemos bibliotek. Per Olov Enquist.
2 mars 2010
En öppen vinter – Ulf Lundell
För övrigt tycker jag – i all ödmjukhet – att Wahlström och Widstrand borde sända över ett recensionsexemplar å det snaraste.
2 mars 2010
Mot ännu en sommar – Janet Frame
Försiktigt skriver jag små noteringar i marginalen. Utropstecken. Streckade linjer för särskilt bra ord och meningar. När jag bläddrar tillbaka är boken strösslad med meddelanden i blyerts.
Jag vill välja på måfå, men ryckt ur sitt sammanhang blir det något annat, annorlunda.
Mot ännu en sommar handlar om Grace, författare från Nya Zeeland som numera likt flyttfågeln dragit till England. Ett veckoslut hos bekanta, Anne och Philip, norr om London bildar en ram i vilken jag får glida in och ut ur Grace drömmar, verklighet, böcker hon läser och händelser hon minns. Läser hennes ångest över att inte vara en spirituell gäst, ser hennes längtan efter att få återgå till att skriva.
Grace lever i en självvald exil. Hon är flyttfågeln som inte vill stanna på sin plats. Äventyraren. Självrannsakar och skriver att hon
[...] rös åt sin oförmåga att sätta ihop en enda vacker värdig mening
Jag tröstar dig, Grace. För i Mot ännu en sommar är alla meningar vackra och värdiga.
Mot ännu en sommar. Janet Frame.
26 januari 2010
Tre veckans snabba – och då är det bara tisdag!
Veckans
teaterupplevelse är teater Surras tolkning av Shakespeare. Fem pjäser i snabbt tempo. Från liv till död. Jag satt med gapande mun i 45 minuter. Omtumlad och upprymd.
musikupptäckt. Michael Hoppé Afterglow. Lyssnar på Spotify. Så vackert att jag går sönder.
läsning. Sagan om mig själv av Gunilla Linn Persson. Hon skriver om sin psykiska sjukdom och sitt livs historia med ett poetiskt och enastående vackert språk som samtidigt beskriver det svåra så träffsäkert.
Bara rädd. Förfärad och utskrämd ur sig själv.
Blå om knoppen.
Blå om kroppen.
Bara rädd för plåtburkar på marken och rädd för de gröna sakerna i grönsakssoppan. Rädd för det som alla känner och rädd för det som ingen vet.
Ingen!
Att få en psykos var som att göra inbrott i sin egen källare, kasta ut allting och vända runt.
15 september 2009
n’Perola
Inledningens utgångspunkter: De som blev kvar och de som lämnade. Småortens dilemma. Alla kan inte vara kvar. Jobben räcker inte. Om man nu skulle vilja. Det finns inte plats och luft. Somliga måste gå.
Frågan är hur långt?
Han var väl inte säker på vad som varit hans verkliga liv. En del rörde han vid, annat inte. Var det över huvud taget tillrådligt att vända sig om, likt Lots hustru. Skulle han sätta sig, som modern en gång, på Granholmens strand och se ut över vattenytan en hel sommar? Eller förlora sig i ett grönt hus? Vad skulle han välja ut av det som var det egentliga, i det egendomliga liv han levat.
Ibland blir jag tom när en bok tar slut. Det händer inte ofta. Men när det händer är det magiskt.
Nu hände det.
Ett annat liv. Per Olov Enquist.
Läs mer på La Bibliofille
