Sökresultat för grekland — 7 artiklar

Grekland är en särskild plats

DSCN0903

Någongång under 1969 åkte min pappa till Grekland. Han arbetade med högspänningsutrustningar i industrianläggningar. Ett år senare kom han tillbaka. Han berättade aldrig särskilt mycket om vad han gjorde under det där året. Kanske frågade jag inte. Han reste ju alltid. Över hela världen i korta och långa perioder. Tills han en dag kom hem, slog sig ner i en liten håla och dog. Mer eller mindre.

Inga fotografier finns från hans resor. Inga anteckningar. Grekland är undantaget. Från denna resa finns en liten dokumentation genom ett arbetstillstånd med stämplar, märken,  fotografi av en ung allvarlig man. Kanske är det därför Grekland alltid haft en särskild plats. Om inte i hjärtat så någonannastans i mig. Jag simmar stundtals i litteratur från Grekland för att hålla kontakten.

Theodor Kallifatides böcker återvänder jag till. För Grekland. Men också för hans sätt att berätta. En blandning av filosofi, livsvisdom, personlig hållning och intressanta historier. Mödrar och söner är ett strålande exempel.

Och jag simmar.

Mödrar och söner. Theodor Kallifatides

Road trips

Jag gillar att åka på bilsemester och vill att det varje år ska bli några sådana bilåkardagar. Det är kul att bestämma vart man ska åka, när man ska åka, var man ska stanna. Att spontansvänga in på möjliga och omöjliga ställen och hitta finfina övernattningsställen.

Men allra mest gillar jag allt man kan packa med sig i bilen. Att fälla upp bakluckan, konstatera att utrymmet är som ett smärre förråd och sen lasta in allt jag inte kommer att behöva. Bara det är värt en bilsemester. Jag tror det beror på de åren när Alla Mina Barn var små. Jag var 21 när den äldsta föddes, reslusten var stark och vår övertygelse var att om föräldrarna har roligt, har barnen roligt. Det tycker jag fortfarande. Varken barnafadern eller jag hade körkort utan buss och tåg gällde samt ett och annat flyg.  Alltså släpade vi på barnvagn och pytteliten packning. Varje pryl övervägdes. Behöver vi den här? Alla Mina Barns saker hade förstås företräde och vi föräldrar fick ta den plats som blev kvar. Vi reste i Europa och när den yngste i barnaskaran firade femmånaders-dagen gjordes det i såväl London som Paris.

När så körkort och bil skaffades var det häftigt att kunna ta med så många onödiga saker. Bara så där! Vilka leksaker ska med? Skitsamma, ta med alla! Och ombyteskläder för fjorton veckor och alla böcker som tänkas kan. In i bagaget bara.

I år gjorde vi en kortkort tur till Värmland och Dalarna. Inga barn var med men packningen var tämligen omfattande ändå. Mina roman-compadres på resan var Laurie Lee och Jack Kerouac. JK har förvisso skrivit om roadtripparnas road trip med On the Road, men den här gången var det Dharmagänget jag läste.

Jag hoppade på ett godståg från Los Angeles mitt på dan och en dag i slutet av september 1955 kom på en öppen vagn och la mej ner med duffelbagen under huvet och benen i kors och betraktade molnen medan vi rullade norrut till Santa Barbara.

Inte bara det  yttre luffandet är centralt i Dharmagänget. Den handlar dessutom om zenbuddhism och det var mitt huvudskäl att läsa boken. Jag tänker efter ett tag att om man inte har någon aning om vad buddhism är i allmänhet, och zen-varianten i synnerhet så borde det bli en ganska obegriplig bok. Eller räcker det med att läsa den som en berättelse om en ung man som letar efter ett sätt att leva meningsfullt – ett liv här och nu? Jag vet inte. Jag läser den i alla fall som en text som en presentation av zenbuddhismen för bredare kretsar här i väst. I romanen är buddhismen långt från saffransklädda munkars spartanska liv och snurrande bönerullar. JKs buddhism är en buddhism för vardagen. Att leva här och nu och njuta och i meditationen hitta inte bara sanningar utan också starka upplevelser.

En natt sa Avalokitesvara Bönhöraren och Uppfyllaren i en syn till mej ”Du har fullmakt att påminna folk att de är oändligt fria” så jag la handen på mej själv för att påminna mej själv först och kände mej glad sen, ropade ”Ta” öppnade ögonen och ett stjärnskott sköts

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon gjorde Laurie Lee i början av 1930-talet. I korta geografiskt avgränsade kapitel blir jag hans medvandrare. Han är nitton år när han lämnar sitt ”lantliga hem” för att vandra till London. Men storstadslivet räcker inte.  Nu hade jag bott i London nästan ett helt år utan större behållning än valkar i händerna och en publicerad dikt. Dags att dra vidare.

Vart skulle jag alltså fara? Det var bara en fråga om hur man skulle ta sig dit – Frankrike? Italien? Grekland? Jag visste ingenting alls om något av dessa länder, det var bara namn med en vag klang av opera. Inte heller kunde jag några språk och skulle alltså känna mig som en nyfödd vart jag än valde att resa. Då kom jag ihåg att jag någonstans hade snappat upp en fras på spanska som betydde ”Vill ni vara vänlig och ge mig ett glas vatten?” och det var förmodligen denna lilla stump livlina som fick mig att bestämma mig. Jag beslöt att fara till Spanien.

Se där ett inspirerande tänkande när det gäller att resa. Oplanerat och spontant. Ingen plats för ohämmat packande dock när man ska vandra.  Istället: bara sätta det ena benet framför det andra och gå. Visst lockar det!

Dharmagänget. Jack Kerouac

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon. Laurie Lee

- – - – -

Jag läste Dharmagänget i översättning av Lars Wilson. Det finns en senare översättning men vem törs läsa den efter att ha läst den här artikeln.

Inspiration till att läsa Laurie Lees bok hittade jag här.

Foto.

Ljuset i tunneln

Sista rycket med bibliotekets betsning av hyllor sker i helgen. I vardagsrummet ligger högar med böcker som väntar på en plats att stå. Allra mest kanske de väntar på att bli lästa eller omlästa och det sistnämnda kommer inte ske.  I alla fall inte när det gäller mig. I alla fall inte förrän jag blir mycket gammal och slutar köpa nya böcker. Oavbrutet

Jag läser mycket sällan om böcker. Det är en karaktärsbrist. De få gånger jag gör det blir boken en annan bok än den jag läste första gången När jag känner till intrig och karaktärer läggs min koncentration på andra saker. Ibland ovidkommande mycket små saker. Som upprepande av ett särskilt ord. Ibland större saker som att huvudpersonerna i Slottet och Naiv Super är väldigt lika varandra och att böckerna är bra att parallell-läsa.

Men jag läser alltså mycket sällan om. Jag vill nästan aldrig ändra den första upplevelsen av en bok. Är den fantastisk får den fortsätta vara det. Är den usel – tja, då får den vara också det. Ingen extra kontroll. Ingen omläsning.

I brevlådan nu Kallifatides En lång dag i Athen.(För mitt Grekland-simmande)  Undergångaren av Thomas Bernhard (för att jag läser Bodil Malmsten) och The Luminous Life of Lilly Aphrodite av Beatrice Collin (för att bokomslaget var så elegant hos Calliope)

Å

IllusionistenJag sitter på bryggan i Å i lofoten och kan inte släppa taget. Jag sprider sms ”Läs Illusionisten. Nu!”

Men nu är det efteråt och jag känner mig förvirrad. Vad det här bra? Eller var det inte det? Vad är sant och vad är inte?

Till sanningen hör att jag i stort sett sträckläste bokens 780 sidor. Inte särskilt för att få veta ”hur ska det gå nu?” utan för att boken är så välskriven, välpsykologiserad, väldramatiserad.

Den ensamme unge mannen Nicholas Urfe – vars släktingar är döda – tar en lärartjänst i Grekland för att komma ifrån det trånga lärarlivet i England. En tid innan  avresan träffar han Alison, inleder ett intensivt förhållande med henne men avslutar det för att komma i väg. Eller kommer iväg för att avsluta det, hur man nu väljer att se på saken. Redan innan han kommer till den grekiska ön hör Nicholas talas om en mystisk man som bor där och som han får rådet att undvika. Det väcker förstås nyfikenhet. Mannen, som heter Conchis, iscensätter ett slags gigantiskt psykologiskt skådespel, där Nicholas aldrig lyckas reda ut vad som är sanning eller inte, meningen eller inte, vilka som går att lita på eller inte. Manus och förutsättningar ändras hela tiden och Nicholas blir allt mer förvirrad. Till sin hjälp har Conchis ett otal skådespelare av vilka somliga är hans nära vänner.I bakgrunden till detta psykologiska maktspel finns hela tiden Nicholas kärleksaffär med Alison.

DSCN1607Att läsa Illusionisten är verkligen spännande. Egendomliga saker sker hela tiden. Oväntade rörelser, riktningar, okända människor, maktspel, intrigspel och allt är språkligt väl gestaltat. Fowles bygger upp en suggestiv stämning som gör att det blir omöjligt för mig att lämna boken. Trots att jag är i den vackraste av vackra omgivningar! Därför läser jag vidare. Och jag bär också förhoppningen om att gåtan – åtminstone delar av den – ska förklaras.

Men gör den det? I viss mån, men författaren väljer i stället att fokusera upplösningen på något som inte alls intresserar mig.

Men berättelsen stannar kvar i mig, gör mig nyfiken. När jag hemma i Sverige googlar om boken lär jag mig att Fowles skrev en första version som i svensk översättning heter Mannen som trodde han var gud (1968).  Den är 250 sidor kortare och Fowles utvecklade den till denna andra ”revised version.” Jag undrar var han slutade den då? Eller var det så att historien fanns från början och att han utvecklade/fördjupade den?

Ön Phraxos där historien utspelar sig är en fiktiv ö. Fowles jobbade under 50-talet på Spitses. Läs här om två kvinnor som intresserade sig för Fowles och Illusionisten.

Illusionisten. John Fowles.

Brev från en ottoman av Henrik Nordbrandt

Jag är intresserad av Grekland. Under sommaren har jag därför plöjt en mängd böcker av äldre sort om landet. Böcker av Willy Kyrklund (Aigaion), Staffan Stolpe (Byn på Peloponessos), Göran Schildt (Dianas ö och Ikaros hav).

Vid sökning på ordet ”Grekland” på biblioteket kom den här boken upp på träfflistan. Boken består av ett antal resebrev från resor i Turkiet och den grekiska resevärlden och utgavs i original (danska) 1978. Jag har läst greklandsdelarna i boken. Idén med resebreven är, som jag ser det, inte att ge tips och råd. I stället beskriver författaren subjektivt sin upplevelse av olika platser som han kommer till. Som här under rubriken Utsikter från grekiska hus:

” När jag räknar efter kommer jag underfund med att jag har bott i femton olika hus runt omkring på de grekiska öarna [...] Från Molyvos minns jag ett stort ljusrött rum som luktade ruttnande trävirke och vette ut mot en blå havsvik omgiven av gröna berg och en hamn full av färgglada fiskebåtar.”

Eller här om människor han möter:

”Om morgonen brukade Harry och jag gå ned till den lilla hamn som låg omkring tio minuters promenad från stadens centrum för att äta frukost. Min bestod av yoghurt och kaffe, hans som regel av en biff och en halv flaska ouzo”

Nordbrandt skriver med tydlighet och skärpa och har hittat intressanta skärvor av den grekiska övärlden att betrakta och beskriva.

En man av Orlana Fallaci

Alexis Panagoulis. I början av den grekiska juntatiden försöker han mörda diktatorn Papadopoulos men misslyckas och fängslas, utsätts för tortyr och förtryck. 1973 benådas han och världspressen är på plats. Bland dem finns den kontroversiella italienska journalistenOrlana Fallaci. Alexis känner väl till henne och vill att hon ska intervjua honom. När hon kommer dit, till hans föräldrahem, står det snart klart för henne att det här är mer en intervju:

”ett möte mellan en man och en kvinna beredda att älska varandra med den farligaste kärlek som finns; den kärlek som blandar ideal och moraliska förpliktelser med lockelser och känslor”

Visst är det här en berättelse om kärlek men det intressanta är att höra Panagoulis berättelse som Fallaci berättar. Benådningen innebär inte att Makten har givit upp kontrollen av Alexis. Inte alls. Man anser honom långt ifrån ofarlig. Under de kommande tre åren pågår en ständig kamp mellan honom och makthavarna i Grekland. 1976 dör han i en bilolycka vars utredning är tveksam och mycket sopas under mattan. Var olyckan arrangerad?

Fallaci berättar historien för Panagoulis, dvs i du-form. Hon har ett målande, detaljrikt OCH inte minst ordrikt sätt att beskriva händelser och betrakta skeenden.

”Det tragiska med en man som dömts till att vara poet och hjälte och att bli korsfäst för sitt hjältemod ligger också i bristen på förståelse hos dem som för kärleks skull vill rädda honom undan hans öde och hans roll genom att till exempel distrahera honom med lömska ömhetsbetygelser, en bekväm och sorglös tillvaro och hägringen av en seger som kan vinnas med välförtjänt vila.”

Boken kom ut 1979. Läs den! Det är en spännande bok om Greklands nutidshistoria.

Evighetens stränder av Sun Axelsson

Den här boken är en jag-roman, eller personlig berättelse, som skrevs i Suns sorgearbete efter sin mans död. Den handlar om kärlek till varandra och kärleken till den ö i Grekland som kom att bli deras boställe under många år. Livet på ön beskrivs ingående och levande, inte minst under den brutala tid då juntan var makthavare.

Sun Axelsson har ett målande och poetiskt språk. Boken är utlämnande och är som en lång reflektion. Absolut läsvärd.

Så skrev jag när jag läste romanen första gången i december 2002. Nu när jag läser om den tycker jag ännu mer om den. Språket är så vackert och författaren har en sådan inlevelse i sin berättelse.