Numera frukostbullar…

…på Breakfast Book Club

OOOF bok fyller sex år – sjätte och sista festdagen

Det finns många saker som jag har gjort i mer än sex år utan att tröttna och som jag tänker fortsätta med.  Som att vara mamma till Alla Mina Barn. Som att vara ihop med min make . Som att vara kompis med Katarina.  Som att blogga böcker.

För att blogga är minst lika roligt nu som när jag började. Att skriva om böcker jag läst, kommer att läsa, borde läsa eller inte alls tänker läsa. Kul. Att berätta om bokhyllan, om sorterandet och rensandet, om att boktipsa. Jo, lika skojigt. Läsa bokbloggar. Om deras lästa och olästa böcker, om deras bokhyllor och annat som hänger samman därmed. Jättejätteroligt.

Genom åren har antalet bokbloggar vuxit markant. Bokbloggarnas Rolls Royce – Bokhora – tog definitivt bokbloggarna till nya och oanade höjder. Utan ett sådant genomslag som Bokhora skapade hade vi andra bokbloggar fortfarande legat och skvalpat i periferin. Det finns en hel del riktigt bra bloggar som numera tar plats och märks och hörs, men det krävdes en Bokhora-blogg för att en boom skulle ske, tror jag.

Diskussionen om bloggande kontra litteraturkritik  har förts då och då. De som surar säger att på bokbloggarna pratar man bara om böcker man gillar. Man bloggar dessutom bara för att få gratis recensionsexemplar för att sedan blogga ”gillar” om den så att förlagen ska bli glada och skicka ännu flera gratisböcker. Det har diskuterats både här och där .

Det jag vet är att när det kommer till bokläsning och bokbloggeri och bokbloggsläsande gäller fortfarande att ”jag skriver när jag vill och om vad jag vill”  för mig. Och det kommer jag fortsätta att göra.

Tack för att ni festat med mig i dagarna sex. Nu är tårtan slut. Och snart blir det andra bullar.

OOOF bok fyller sex år – femte festdagen

Hipp hipp hurra för OOOF bok som firar sex år. Ät tårta med mig i dagarna sex. Magen är nästan full men än är det en liten bit tårta kvar!

Det händer att jag som bokbloggare får gå på releasefester. Inte så ofta som jag skulle önska. Men tillräckligt för att jag ska känna mig privilegierad.

Någon har gjort musik, konst eller bok och nu ska det firas (och promotas) och allehanda människor bjuds in. Vem som är musikern/konstnären/författaren brukar framgå tydligt, för det lyser ett alldeles särskilt skimmer kring personen ifråga.  Den,  som ska firas! Den, som inte bara har kommit på en idé utan också gått vidare och skapat något av idén. Och dessutom intresserat andra så att det finns en cd eller bok att visa upp (och sälja). Lika enastående varje gång, tycker jag.

Innan jag gick på en sådan fest målade jag upp en inre bild av glamourösa Hollywood-tillställningar där champagnen flödade och författaren glittrade och förläggaren blev full och berättade intrikat skvaller. Men det har faktiskt aldrig hänt. Champagne, jo då och glittrande författare, definitivt. Men de intrikata berättelserna, dem väntar jag på ännu.

En bra fest sätter förstås boken i centrum. Den ska presenteras ordentligt och ligga framme och glimra lite extra, och författaren vill troligen skriva lite i den när man köper den till fint pris.

Den allra första festen jag var på var mest förvirrad. För mig. För jag visste inte vad jag skulle göra. Det var väldigt få människor på plats, alla stod i små grupper och hade intensiva samtal. Boken som skulle firas syntes inte till, och jag visste inte hur författaren såg ut. Hm. Vad skulle jag göra? Kliva in i en trång cirkel och presentera mig och bli lika intensivt samtalande? Dricka mig full? Gå hem? Då såg jag en ensam man med samma frågetecken i ögonen som jag antog att jag själv hade. Jag gick resolut fram och vi blev båda lättade över att få någon att föra ett sånt där intensivt samtal med. Vilket vi gjorde i 35 minuter och med fyra glas vin. Sedan skakade vi hand, sa adjö till varandra och gick därifrån. Boken såg jag inte till.

Så kan det gå.  Men vi tar väl den sista tårtbiten nu va?

 

 

OOOF bok fyller sex år – fjärde festdagen

Hipp hipp hurra för OOOF bok som firar sex år. Ät tårta  med mig i dagarna sex. Sen blir det andra bullar!

Jag tycker om att packa min väska. Ännu mera tycker jag förstås om att ta den packade väskan och åka någonstans. Man läser dessutom så bra när man reser!

Jag minns inte mina första resor utanför Sverige. Kan det ha varit en liten tur till Norge? Åland? Men den allra första väskan jag packade i mitt liv för en resa utanför Norden var Tysklandsresan när jag skulle fylla tio. Med faster och farbror och kusiner åkte jag till Hamburg för att möta pappa som jobbat många månader i landet. Vi hade husvagn med oss och på en campingplats i norra Tyskland försökte jag samtala med en flicka i samma ålder. Vi lyckades förstå varandra riktigt bra efter ett tag, med hjälp av samma lust att leka och kroppsspråk. När vi efter några dagar mötte pappa visade det sig att han hade köpt en sportbil, en MG! Jag ryser fortfarande av välbehag när jag tänker på hur vi körde fort fort fort på autobahn. Coola pappa!

Den första packade resan på OOOF bok gick till Köpenhamn. Här är ett litet urval av sex års resor. Resan jag tycker bäst om är alltid den senaste.

 

Maida Vale

Maida Vale

Marstal

Berlin

Visby

Honningsvåg

Trondheim

Men nu tar vi en tårtbit till va?

OOOF bok fyller sex år – tredje festdagen

Hipp hipp hurra för OOOF bok som firar sex år. Tack för era hurrarop! Ät tårta  med mig i dagarna sex. För än är ni väl inte mätta va?  Snart blir det andra bullar, så passa på.

Jag är en strukturerad människa. Att ordna och kategorisera tycker jag är en festlig hobby som går att tillämpa på mycket. Kategorierna på bloggen har förstås också till syfte att ordna tillvaron för mig själv. Jag har utvecklat strukturen genom åren och en av mina favoriter är Böcker jag minns.

Här samlar jag böcker som jag hittat när jag tittat igenom bloggen eller bokhyllan. Böcker som jag tänkt ett jajustja!  när jag hittat dem igen.

Så var det när jag städade bokhyllan och hittade David Nivens Gå sakta och kom tillbaka fort som får stå kvar i hyllan för att jag älskar titeln så mycket. Så var det när jag hittade Jacques Séguélas Tala inte om för mamma att jag jobbar med reklam och kom ihåg vilket galet jobb jag hade på det tidiga 90-talet. Och så var det när jag hittade Lars-Martin-böcker på antikvariat och kunde göra jämförelser med Grey’s anatomy och konstatera att gammal sjukhusromanskärlek rostar aldrig.

Men nu tar vi en tårtbit till va?

- – - – -

På samma ordnade vis tycker jag om mitt bokarkiv över böcker jag har läst. Boklistan fungerar för mig på samma sätt som ett fotoalbum där bilden blir något större än sig själv. Genom att betrakta en bild i fotoalbumet minns jag händelser runtomkring, dofter, känslor, samtal som jag kanske inte tänkt på annars.  Så fungerar boklistan också. Jag minns ofta var jag läste boken och under vilka omständigheter (sommarlov, resa, tunnelbanan) och det i sin tur gör att jag kommer ihåg andra saker. Det blir bra när jag blir gammal och riktigt glömsk.

 

OOOF bok fyller sex år – andra festdagen

Hipp hipp hurra för OOOF bok som firar sex år. Ät tårta  med mig i dagarna sex. Sen blir det andra bullar!

Varje år har avslutats med en klassisk årsbästa-lista. Så här har jag korat:

2010: Det blir får bli tre. P O Enquist: Kapten Nemos bibliotek. Malin Kivelä:  Du eller aldrig. Tove Leffler: Den kärleken

2009: Ett liv av P O Enquist. Men det var på håret. På skarp andraplats kom Jakten mot nollpunkten Carl Johan de Geer.

2008: Hoppa hage av Julio Cortázar. Därför att språk och konstruktion tog nacksving på mig och jag ligger fortfarande däckad. Kafka på stranden av Haruki Murakami därför att historien är så oväntad och fantastisk att jag inte stängde munnen någon gång under läsningen.

2007: Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Utan konkurrens.

2006Kvinnor på ett tåg av Anita Nair. Tätt följd av Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda och Det är 1988 och har precis börjat snöa av Sigge Eklund.

2005Den siste samurajen av Helen deWitt (Saknas i bloggen. Skandal!) Den här tjocka boken innehåller allt: underhållning, kunskap, berättarstil och språkkänsla på hög nivå.

I stort sett håller jag ännu med mig själv att det här är väldigt bra böcker. Men nu tar vi en tårtbit till va?

 

OOOF bok fyller sex år

Hipp hipp hurra för idag firar OOOF bok sex år. Ät tårta  med mig i dagarna sex. Sen blir det andra bullar!


 

Varför började jag blogga den 6 augusti 2005?

Jag började inte logga böcker den  6 augusti 2005. Det hade jag gjort i anteckningsböcker och löspapper sedan länge. Så småningom lärde jag mig html-kodning och ordnade den första OOOF bok, en webbsida som ständigt var under utveckling men som jag aldrig var nöjd med. Jag läste Camilla, Sivs gamla, Johannas gamla och Bokmoster och tänkte snart, snart ! ska jag också foga en länk till bokmosters samling. Jag ska bara… Så kom Blogger till undsättning. Allt blev lätt och enkelt. Jag startade och hade först ambitionen att flytta över alla gamla texter dit.  Men…orka!

Det första inlägget

Varför namnet?

Så här lyder sagan: OOOF är namnet på en liten tavla som jag en gång såg på ett konstmuseum -  MoMA i New York  för elva år sedan. ”ooof bok”, tänkte jag, ”det kunde vara ett namn på en bokblogg”.  OOOF bok eller ooofbok. I mitt huvud är det två ord: MoMA-tavlan plussad med innehållet. Men det spelar ju egentligen ingen roll.  Med övergången till den egna domänen blir det ooofbok.se som ett enda långt ord.

Som jag har letat efter den tavlan därefter. Var det ett konstverk? Var det bara en rolig grej som tillfälligtvis dekorerade väggen där på MoMA december 2000? Ett uttryck, ett infall? Nu, efter alla år skrev jag till MoMA och frågade. Jag läser deras svar om och om igen.

Thank you for your email.

Your memory is right! ”OOF” is a painting by Ed Ruscha and is in our collection. You can find more information at:

http://www.moma.org/collection/object.php?object_id=79298

Best Regards from MoMA!

Titta på Ruschas konstverk. Räkna O:n. Berätta hur många avlånga bokstäver du ser.

Just det. Detta med tavlan måste vara något som min hjärna har skapat i efterhand. För tittar man på blogghuvudet här, som skulle inspirerats av MoMA-tavlan hittar man inga likheter alls. Och det är troligen lika bra.

Varför blogga alls?

Att skriva till andra roligt. Jag skriver för att andra ska läsa vad jag läser. För att böckerna är bra. Eller inte. I början var det en liten esoterisk grupp med mamma i spetsen som var min läsare. Tio stycken? Det kändes väldigt fint. Även om läsekretsen vuxit betydligt tänker jag mig fortfarande den lilla gruppen när jag skriver.

Bokbloggarmänniskorna

En viktig del med bloggeriet är samtalet med andra läsare. Det sker inte nödvändigtvis här i bloggen. Ibland kommenterar jag hos andra, men ganska sparsamt, om jag ska vara ärlig. Det jag skriver här om en bok kan bemötas i en annans läsupplevelse på en annan blogg. Eller – om läsaren är bekant – vid riktiga möten. För en enastående trevlig del av bloggeriet är träffarna  med bokbloggare i verkliga livet. På middagar. På bokmässan. På vinfika. På bokcirklar.

En bokcirkel för alla pratar Nattfjäril

Bokbloggarmiddag

Vinfika

 

 

 

 

 

 

 

Men nu tar vi en tårtbit till va?

De imperfekta av Tom Rachman

Vid sidan 109 bestämmer jag mig för att göra en fanfiction-sida för samtliga karaktärer i De imperfekta. På sidan 188 möter jag Snyder och tänker att jag ska utesluta just honom. Sen tänker jag att jag nog ska låta honom vara med ändå. Och träffa mig. När jag är hård och omöjlig.

Kort resumé:  Utgångspunkten för boken är den engelskspråkiga tidning som Cyrus Ott grundar  i Rom 1954. I ett antal fristående berättelser möter vi personer som antingen arbetar på eller har någon annan anknytning till tidningen. Ibland dyker de upp igen, i andras berättelser. Tillsammans skapar de lager på lager av historien.

Jag tycker verkligen om allt i De imperfekta. Hela idén med att låta berättelsen om en tidnings uppgång och fall vara karaktärsdriven. Att inte låta journalistiken vara mittpunkten. Att det skulle det kunna handla om vilken arbetsplats som helst, skolan, kontoret, varuhuset. Men samtidigt inte för då skulle det bli en annan bok. Att alla personerna inte är … perfekta. Allt det tycker jag om. Och när jag på sidan 354 förstår att allting har ett slut börjar jag på allvar skissa på den där fanfic-idén. För jag vill veta: Vad händer sen med människorna?

Har du inte läst boken ska du sluta läsa den här bloggyn nu, och omedelbart gå och läsa boken istället. Annars går det bra att fortsätta.

Tom Rachman löser lite av min Vad-Hände-Sen-?-ångest när han avslutar boken genom att just berätta hur det gick sen. En del vill jag skriva under på. Men i min fanfic skulle jag ändå låta Arthur träffa någon trevlig partner. Hardy gillar jag väldigt mycket och hoppas att det går bra. Hon kanske blir mamma? Herman, åh Herman. Jag skulle rekonstruera hans Bibel. Och missionera den bland mina kollegor. Men aldrig bland mina studenter. Winston blir chef för ett alldeles eget zoo, med extra många giraffer. Abbey skulle besöka Winstons zoo och bli lite förtjust i djuren och börja fundera på om inte finanschef på ett zoo kunde vara en bra hobbysysselsättning. Menziez skulle aldrig ringa till Annika. Och Ornella blir finansiär till en alldeles nystartad engelskspråkig tidning i Rom.

För trots att jag inte är så förtjust i lyckliga slut är jag nog det lite ändå.

 

De imperfekta. Tom Rachman. Utgiven av Weylers förlag 2011.

Hector and the Search for Happiness av François Lelord

Vad är lycka? Hector är psykoanalytiker och grubblar alltmer över frågan. Han tycker inte att han kan hjälpa alla sina patienter att hitta lyckan. Och hur är det med honom själv? Är han lycklig? Han beslutar sig för att göra en resa för att hitta svaret. Under resan träffar han olika människor som ger honom insikter . I sin lilla anteckningsbok skriver ner sina lärdomar.

Lesson no. 1: Making comparisons can spoil your happiness.

I våras letade Hanna Hellqvist också efter lyckan. I åtta teveprogram jagade hon.  Programmen ligger inte kvar på Svtplay längre, men man kan gå in på plasten och t ex göra lyckotestet eller jobba med olika lyckoutvecklingsområden hos sig själv.

Lycka är hett. Tidningarna är fulla av tips och tricks för hur vi ska bli lyckliga(re). Men Hector konstaterar: vad lycka är och hur man uppnår lycka (om man nu vill göra det) är högst individuellt.*  Goda relationer, roligt jobb, mycket pengar och hälsa – vad är viktigast? Och varför är människor som ”borde” vara lyckliga inte det?

Författaren är själv psykoanalytiker och har skrivit flera fackböcker innan den här naivistiskt berättade skönlitterära boken blev till. Ska man lita på omslagets text är ”over 2 million copies sold worldwide”. Ännu ett tecken på att vi sliter hårt för att få svar på hur man gör för att hitta lyckan. I tjugotre lektioner visar Hector olika aspekter av den. Analyserar dem därefter och sorterar upp det hela. Läs och bli lycklig? Nja, en lätt bok på flera sätt, tänker jag och ställer undan den.

 

Hector and the Search for Happiness. François Lelord. Min engelska utgåva är utgiven av Gallic Books 2010. Den franska ursprungliga kom 2002.

- – - – -

*En sak jag dock ogillade i boken var en del genus-kategoriseringar. Hela Hectors förhållningssätt är att människor är individer. Även om han håller sig till visa grundprinciper i sin behandling är det ändå så att människor är olika och reagerar olika, menar han och säger att det också gäller lyckan och attityden till den. Ändå är han heteronormativ där det inte behövs (pratar om den riktiga familjen med mamma pappa barn) och säger saker som att män gör inte pratar så mycket om känslor och att kvinnor bryr sig i större utsträckning än män om att göra andra lyckliga. Onödigt.

Foto

Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow av Sara Gruen

Recept

Gå in på boktipset.se.
Notera vilka andra medlemmar som har liknande smak som din.
Välj ut ett par av deras 5-betygsböcker
Klicka hem böckerna från lämplig nätbokhandel.

Så gjorde jag. Och fann Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow.

När föräldrarna omkommer visar det sig att de är skuldsatta över öronen. Huset, möblerna, allt går till banken och kvar till Jacob finns inte ett öre. Han försöker avsluta sina veterinärstudier, men när han sitter där med examensskrivningen framför sig snurrar det bara till i huvudet, orden förlorar innebörd och han kan inte formulera ett vettigt svar. Det finns bara en utväg: lämna skolan och ge sig på jakt efter ett jobb.

Av en händelse träffar han en av de många cirkusar som ännu finns i USA på 30-talet.  Jacob bemöts inte särskilt vänligt, men när det visar sig att han så gott som är klar som djurdoktor öppnas famnarna. Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow – varsågod och håll till godo! Han lär sig hierarkierna och taskspelen, vem man pratar med och inte. Och jodå, redan första dagen träffar han Marlena, cirkusprinsessan, och förälskar sig.

Det här är en sådan intressant och oväntad bok att läsa och jag sträckläser den i solstolen på landet. Utan tankar på UV-strålar fäller jag inte ens upp parasollet, för att jag vill bara vända ett blad till och ett till. Vill veta mera om tågcirkusar på 30-talet. Om djuren och artisterna och förhållandena. Hur ska det gå med allt?

Så tar den slut. Jag hade gärna läst lite till. Men jag fäller upp parasollet och tänker på elefanter istället.

Och här kommer en Spoilervarning: Man kan tycka vad man vill om slutet på den här boken. Det är tveksamt när det kommer till trovärdighet, tycker jag. Men om författaren nu gör en ramberättelse med den åldrade cirkusveterinärens elände på sjukhemmet får man nog lösa det så här.

 

Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow. Sara Gruen. Utgiven av Bra Böcker 2007. Min pocketutgåva kom året därpå och innehåller oerhört ingående diskussionsfrågor om man vill bokcirkla med den.

Foto