Yarden av Kristian Lundberg

Okej, premiäryran avtar. Ventilerna vrids åt ett annat håll och håret sätts upp i svans. Den skånska myllan skapar jordnära hållning. Bilen lastas ur och det tar sexton minuter att få vårt rum att se ut som om vi bott där i lika många veckor.

Ravlunda bränneri är en trevlig B&B. Det vackra tegelhuset byggdes tidigt 1900-tal och jag drar fingrarna längs den välmurade fasaden, hummar att något liknande vore bra att ha på sommarhuset. Trädgården är välskött och jag slutar räkna antalet arter vid femtioen.

Utanför fönstret går tåget, men inte förrän på söndag och vi följer det vingliga spåret bortåt Brösarp.

Jag har lånat en kamera av avancerad art. Varannan bild blir skarp, varannan lägger fokus på något jag inte lagt märke till. Till fotomodell bygger jag en stenhög med sju stenar på stranden vid Haväng. Jag tror det är något gammalt och magiskt med sjustenshögar. Men vad?

Sedan börjar jag läsa Yarden. 140 sidor senare tittar jag upp. Omskakad och viss om att det här var bland det bästa jag läst.  Det är en bok om arbete, ett hårt fysiskt arbete på botten av arbetets marknad. Jobbar du rätt kan du komma tillbaka nästa dag. Passar det inte då får du gå. En historia från den som är exkluderad. Berättad med det vackraste språket.

Det började en sen eftermiddag. Jag hade tagit ledigt ett par timmar och jag visste inte vad jag skulle göra med min tid. Det är viktigt att komma ihåg: jag anklagar ingen. Detta är vad det blev; en nedstigning i hamnens larmande helvete, och för att kunna överleva på botten av mig själv var jag plötsligt tvungen att återskapa min historia.

Jag tittar på min stenhög, tänker: vad ska jag läsa nu? Vad kan ens vara möjligt att läsa nu. Min make för mig tillbaka till den skånska myllan. Du har sagt så där tidigare, men alltid hittat något nytt att läsa.

Så är det ju! Och vi tar båten över till Danmark och Snekkersten.

Yarden. Kristian Lundberg. Utgiven av Symposium 2009. Min pocketutgåva gavs ut året därpå.

- – - – -

Jag twittrar om boken. Från Bia Sigge kommer sedvanligt goda boktips om andra Lundberg-böcker: ”jag har läst ”eldätaren” (den första) och ”grymhetens stad” (den fjärde). framförallt den senare är jättebra!”

Ingen kan hejda döden av Stieg Trenter

On the road again
Goin’ places that I’ve never been
Seein’ things that I may never see again
And I can’t wait to get on the road again

Jag känner mig wild’ n crazy när jag har många mil framför mig. Vrider upp AC:n, låter håret fladdra som vore det nercabbat!  On the road again. Oändliga sommarlovsveckor. Nästan utan tider att passa och bara en vag planering att följa. En hel kasse böcker att läsa och redan när vi kör ut från kvarteret plockar jag fram den översta för att njuta känslan. Stieg Trenters allra första, Ingen kan hejda döden.

Tidigt fyrtiotal. Sångerskan Eva Lundh har ärvt en del pengar samt ett sommarhus utanför Stockholm. Trots att sångutbildningen ännu pågår har hon råd att ha hembiträde, Berta.  Den spännande intrigen börjar då Berta skräms till döds en mörk kväll därute bland sommarhusen.

Jag ska bara läsa några sidor, säger jag men fastnar, blir en tråkig passagerare till långt ner i Småland där det är dags för lunch.

Vi har varit fantastiskt duktiga och lagat ceasar-sallad som vi äter på en rastplats medan regnet vräker ner. Vädret förstör inte mitt sommarlovs-humör. Tvärtom tycker jag att det är charmigt att sitta där med parmesanost i mungipan och fundera över rastplatsernas historia.  Finns det ingen bok skriven om det? Åtminstone en webbsida?

Hela vägen ner till Skåne är jag sedan trevlig och pratsam. Inte förrän sent på kvällen läser jag klart. Ingen kan stoppa döden är en klassisk pusseldeckare där ledtrådarna presenteras mer eller mindre subtilt. Charmigt i romanen är att folk bokstavligen ligger i buskarna och hör och ser saker och blir alibin till varandra.

Det var en man, som sprang förbi mig där jag satt under granen, och han sprang allt vad han orkade. [...] ett misstänkt prassel inne i syrenbersån och steg som avlägsnade sig inåt skogen.

Huvudpersonen Eva är företagsam, orädd och försöker lösa mordgåtan på egen hand. Ett plus också för ett fint samspel mellan poliskommissarien och hans hustru. Upplösningen är fantastisk! Poliskommissarien samlar alla inblandande och håller hov och föreställning

Strax intill låg en stor, flat sten, och på den steg kommissarien upp. Däruppe stod han nu i blåsten med fladdrande rock och neddragen hatt som en talare på ett politiskt möte…

och han får mördaren att avslöja sig själv.

En lagom blodig och otäck kriminalhistoria, tänker jag innan jag släcker sänglampan på Ravlunda bränneri.

 

Ingen kan hejda döden. Stieg Trenter. Numera utgiven av Albert Bonniers . Boken kom ut 1943, min upplaga är från 1954 och utgiven av B Wahlströms förlag.

- – - – -

Jag har skramlat ihop ytterligare några Trenter-romaner att läsa i sommar och hoppas på goda Sthlmsskildringar.

On the road again

Jag packar min väska för Danmark

Sommarlovets första resa går till Danmark och Fyns södra öar. Vi besöker Marstal. Där utspelar sig Vi, de drunknade men det visste jag inte när jag packade min sommarläsning. Kanske hittar jag den längs vägen. Inget går upp mot att läsa en roman i bokens egen miljö.

I övrigt har jag en god blandning i en nyinköpt, för bilen avpassad korg.

Äta djur av Jonathan Safran Foer

Gästbloggy av Katarina Bolling

Mat väcker ofta starka känslor, inte minst de som rör vad vi väljer att äta och vad vi väljer att inte äta. Även idag kan en persons beslut att låta bli kött eller animaliska produkter vara rejält provocerande i andras ögon. Att äta kött är väl ändå det mest ”naturliga”? Det har ju mänskligheten gjort i alla tider? Jo, förvisso, å andra sidan hade djuren lite bättre förutsättningar förr. Det är få likheter mellan det som då var ett näringsrikt jaktbyte och det som idag är en plastförpackad proteinprodukt framställd i en storskalig industri.

När jag berättade för folk att jag skrev på en bok om att ’äta djur’ utgick nästan alla, utan att ha någon aning om var jag stod, att jag drog en lans för vegetarianismen. Detta är talande: det antyder inte bara att en grundlig undersökning av husdjursproduktionen torde avskräcka från köttätande, utan också att de flesta redan är medvetna om att det förhåller sig så.

skriver Jonathan Safran Foer i inledningskapitlet till ”Äta djur”.  I kapitlet ”Ord/innebörd” definierar han några djurhållningsbegrepp. Under ordet ”burhöns” kan vi läsa:

Föreställ dig att du stiger in i en knökfull hiss. Där är så trångt att du inte kan vända dig om utan att stöta emot (och reta upp) din granne. Hissen är så överfull att du ofta lyfts upp från golvet. Det är i och för sig en smärre välsignelse eftersom det sluttande golvet är av ståltråd som skär in i fötterna på dig.

Efter en tid mister alla i hissen förmågan att verka för gruppens bästa. Vissa blir våldsamma, andra galna. Några blir i brist på mat och hopp kannibalistiska.

Det ges inget andrum, ingen frist. Det kommer aldrig någon hissreparatör. Hissdörren öppnas bara en gång, mot slutet av ditt liv, när det är dags att färdas till den enda plats som är värre (se SLAKT och STYCKNING)

Safran Foer gestaltar i ovanstående citat en burhönas 4,3 kvadratdecimeter stora livsmiljö, och om man har svårt att föreställa sig vad 4,3 kvadratdecimeter innebär, så motsvarar det knappt en A4-sida. Fruktansvärt! Djurplågeri! Det får bli ekologiska ägg fortsättningsvis, tänker jag och läser vidare, viss om att jag ju inte behöver ompröva mina ideal, eftersom jag redan är övertygad icke-köttätare sedan 20 år och alltså hör till the good guys redan. Eller..? Jag äter ju fisk, men de lever ju i vilt tillstånd eller föds upp i odlingar och, ärligt; ÄR det egentligen DJUR på samma sätt som en gris, kalv, eller min katt Alice? Henne skulle jag ju aldrig drömma om att äta! Att synen på vad vi människor väljer att äta är en fråga om kultur snarare än natur blir uppenbart när Safran Foer tar mig ur ”fisk-är-inte-djur-egentligen”-uppfattningen. I grund och botten hamnar vi i samma etiska grundfråga: Ska vi äta djur överhuvudtaget?

Safran Foer ställde sig samma fråga för några år sedan, när han precis fått veta att han skulle bli far: Vill jag föra den köttätande traditionen vidare? För det fanns något med det där att ”de är djur” som skavde… Han gav sig därför ut på en undersökande resa i husdjursproduktionens värld med sina frågor; Vad ÄR kött egentligen? Hur framställs det? Hur behandlas djuren, och vad har detta i så fall för betydelse för oss som ska äta dem?

Hans ambition i boken är ingen annan än att verkligen söka svaren och redovisa dem. Han undersöker och resonerar kring det han finner, främst ur ett filosofiskt perspektiv. Safran Foer besöker gigantiska djurfabriker, slår följe med djurrättsaktivister, intervjuar slaktare, djuruppfödare, vegetarianer och filosofer. Vi följer med. Och även om hans ambition endast är att beskriva läget, leder det till att han själv och läsaren tvingas fundera över sina egna bakomliggande motiv till sitt eventuella köttätande. Vi kan inte etiskt undkomma det faktum att VI är människor och DE, som vi väljer att äta, är djur. Safran Foer sammanfattar

Argumentet för att äta djur och för att avstå från att äta dem är ofta detsamma: vi är inte de.

Äta djur. Jonathan Safran Foer. Utgiven av Norstedts 2011.

 

Upptäckten av currywursten av Uwe Timm

Krigsslutets Tyskland.  En kärlekshistoria mellan Lena och den unga soldaten Bremer som inte vill kriga mer. Hon gömmer honom i sin lägenhet, men tillvaron blir så fin att hon drar sig för att berätta att kriget har slutat. Till sist blir hon blir tvungen förstås och han försvinner ur hennes liv men aldrig ur tankarna. Och currywursten? Man måste försörja sig och Lena köper korvkiosk.  Som god affärskvinna kommer hon så småningom över ett parti curry och resten är historia. Missa inte den.

Boken har jag läst tillsammans med En bokcirkel för alla. En av medcirklarna pekar på det filmiska i boken, de tydliga bilderna som ges och efterkrigstidens känsla som så väl gestaltas.

Upptäckten av currywursten. Uwe Timm. Utgiven av Thorén & Lindskog 2010.

- – - – -

Jag är nog sist ut att läsa romanen. Johanna på Breakfast Book Club blev inspirerad till att starta eget.

Brevnoveller

Bäste Mats,

när jag blev inbjuden till festen för att fira din nya brevnovell trodde jag att du skrivit en text som började med en hälsning och sedan fortsatte med en platsangivelse

Hej mamma! Vi kom till Afrika sent i gårkväll.

Men en brevnovell är i stället när någon, till exempel du, har skrivit en novell som sedans skickas hem till läsaren, till exempel mig,  som ett brev. Det är en fin idé. Brevnoveller.se beskriver det hela som en nyskriven novell som försetts med omslag, författarpresentation och en illustration. Hela idén med Brevnovellers arbete är att ge plats för den korta berättelsen. En ensam novell är stark, skriver de.

Det vet ju du, Mats, eftersom du är den första författaren i denna tredje omgång brevnoveller. Gun Ekroth som intervjuade dig under festkvällen berättade att den första svenska novellsamlingen kom ut 1817, heter  Sju timmar på Fitja och är skriven av Lorenzo Hammarskiöld.  Ekroth håller nog med brevnoveller-rörelsen när de säger att en ensam novell är stark. När hon tar sig an en novellsamling läser hon aldrig från pärm till pärm utan här och där. ”Novellen är som en dikt” säger Gun Ekroth.

I oktober kommer din novellsamling, Mats. Du hade ett provtryck från Norstedts som jag fick bläddra i. Titeln är Nattlampan tänd och dörren på glänt. Boken är illustrerad med väldigt intagande bilder gjorda av konstnären Patrik Stensson. Jag smygfotograferade ett par bilder för att visa liten hörna här. Men går man in på konstnärens sida går det att titta ordentligt, mer än bara hörnor.

Du fick förstås den svåra frågan vilken novellsamling du gillar bäst och svarade efter noggrann eftertanke: Pälsjägarliv av Gro Dahle. Den ska jag läsa i sommar.  Jag passar också på att läsa/betrakta Yoko Onos Grapefruit. Boken som inspirerar dig till att skriva noveller.

Ha en skön sommar du också!

//Ann-Sofie

- – - -

Brevnoveller.  Andra som ger ut enstaka noveller är Novellix och Myrios.

Jag tog en bild från Easy Rider och inspirerade mig själv att skriva novell. Du kan läsa ett utkast om du vill.

Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnitz

Gästbloggy av Michaela Nylund som gillade stundtals

 

Stockholm rosé är en bok som skulle kunna vara bra och är det – stundtals. Problemet är dock författarens ambitioner. Det är, i mitt tycke, en bok som inte alls snuddar vid Sex And The City, dels för att Stockholm och New York inte kan jämföras på det sättet och dels för att den här boken inte är särskilt nytänkande. Jag kan inte riktigt hålla med om andras recensioner som talar om ocensurerade samtal tjejer emellan som något spännande. Hallå, det är 2011.

Romanen utlovar också att handla om skor (jag vet inte om det är ett försök att kopiera Carries förkärlek för Manolo Blahniks?)  Men jag tycker faktiskt att skorna kommer i skymundan och det till min stora glädje. I början känns det nästan lite krystat när Wolf Lösnitz försöker klämma in i en rad om att Destiny har ett par Chloés på sig. Jag tycker dock att detta som sagt försvinner mer och mer för att ibland poppa upp, men då mest som ett störningsmoment. Livskrisen är det som är bestående och den är ganska underhållande, men det är en hårfin gräns. Lite för mycket tid ägnas åt huvudpersonens bryderier kring sin försvunna kärlek.

Den stora behållningen med boken är tempot, det händer saker hela tiden. Sammantaget är den en stunds avkoppling från andra sysslor, men det finns inget i den som håller sig kvar efter att jag stängt den.

 

Stockholm rosé. Sophia Wolf Lösnitz. Utgiven av Albert Bonniers 2011.

- – - – - -

Bokbiten är inte heller imponerad. Dagens bok gillar ganska mycket men undrar också var skorna tog vägen.

foto

Från färg till a-ö

Det var inte det att jag tröttnade, utan det att jag inte hittade. ”Vilken färg på ryggen?” är inte längre någon fråga för mig. Alla lästa böcker och de som  ska läsas innan jag dör är nu omsorterade från A – Tim Adams I huvudet på John McEnroe – till Ö – Klas Östergren Gentlemen

Före

Efter

Det är L och S som samlar de flesta författarna. Jag har endast sju R-böcker och 3 Q-böcker, alla skrivna av Anna Quindlen. Dessutom hade jag två upplagor av Aliide Aliide av Mare Kandre. En har återvänt till sin rätta plats: biblioteket.

Boksortering är viktigt.

Dagboksdags III

eller Det hände den 14 juni

Lars Norén: Jag åkte Slite kanariegula taxi in till stan, ett lätt regn, 14 grader. Gick till apoteket och hämtade medicinen som Helleday ringt in. Till bokhandeln, Åhléns, handlade mat, pratade med Nelly som var på väg till Visby. Vi hann krama varandra. (2004)

Joyce Carol Oates: Blev klar med ”The Cure for Folly”, omarbetningar etc., och postade den till Blanche; nu har mina tankar emellertid kört fast i ”Presque Isle” … har inte kunnat skriva en enda mening… (1979).

Andy Warhol: We had a round table with ten boys at it so I had to tell Pearl it was a stag officie dinner. Everybody was blond except for Henry Geldzahler and me who were grey. (samma år)

Ann-Sofie Lindholm: Jag sitter vid mitt nyinköpta IKEA-skrivbord och känner en blandning av missnöje och lycka, hur nu det är möjligt. I vardagsrummet dånar Mörbyligan ut en ironisk frihetssång. (1980)

- – - – -

Tidigare om dagböcker

I en förvandlad stad av Per Anders Fogelström

Och nu skriver vi 1926 och jag tänker på Pegg. Gifte hon sig? Emelie  får, i denna fjärde bok i stad-serien,  det allt bättre. Hon tar hand om vännerna och släkten, men får också jobb som föreståndare på en livsmedelsbutik i hörnet Erstagatan – Folkungagatan. Emelie grubblar över om hon törs ta semester. Kommer affären att klara sig? Eller ännu värre: kommer den kanske klara sig bättre utan henne?

Så hajar jag till.

Sprakande, gnistrande stjärnor sköt ner från skyn i kaskader. Varje natt hade arbetare varit i gång för att skära sig igenom hissbrons järnbalkar, i natt skulle den helt besegras. Nu skulle Katarinahissen bort och dess femtioåriga lager av rost och målarfärg gav åskådarna som skyndade till ett lysande skådespel.

Riva Katarinahissen? Frågan känns aktuell. Men det handlar om en tidig Katarinahiss, en som byggdes  1883 och nu 1933 hade den slitits ut.  Några år senare byggs den smäckrare konstruktion, den som står där idag och inte har det viktigaste i drift, nämligen själva hissen.I en förvandlad stad avslutas med fredsbilder från Kungsgatan:

Henning stod mitt i yran på Kungsgatan med Barbro i hand. Kände i ett svindlande ögonblick att livet var hans – att det kunde och skulle börja nu. Den där känslan av meningslöshet som han haft alltsen han kom hem hade äntligen släppt. Han var fri! Framtiden var hans, livet väntade!

I en förvandlad stad. Per Anders Fogelström. Utgiven av Albert Bonniers 1966. Min (egentligen mammas) utgåva är tryckt 1972 och ingår i det etthundratreetioandra-etthundratrettiosjätte tusendets tryckning. Enastående.

- – - – - -

enligt O läser om och träffar gamla vänner.

Hisskonduktör i Katarinahissen var förresten ett av mina drömjobb när jag var yngre. Mina karriärmöjligheter känns faktiskt hotade.