I det förflutna av Kate Morton

Jag är usel på bildspråk. Liknelser, det händer. Metaforer, aldrig. Men genom hela läsningen av I det förflutna tänker jag i som-satser: Att läsa Morton är som att ligga i en stor korg med gosiga hundvalpar. Det är varmt och tryggt men det kan oväntat bita till. Gåtan presenteras och sedan skalas avslöjanden av lager för lager som på en lök. Till sist är alla lösa trådar sammanknutna. Sammanflätade som en sinnrik väv.

Jag beundrar verkligen den här författaren. Även om jag hittar tidigare böckers yttre ingredienserna: kvinna med hemligheter, slott på engelska landsbygden och flera tidsplan, så har hon enastående många delar i sin historia att det är fantastiskt att det går ihop på slutet. Man kan fundera över hennes arbetssätt. Ett arbetsrum med triljarder post-it-lappar? Sinnrika datasystem? En exceptionell assistent?

Hursomhelst: Att läsa Kate Morton är behagligt och lugnande. Helst gör man det hemma eftersom boken är tung och den svenska utgåvans omslag är ngt pinsam. Men läsa bör man. Som ett luftintag. Insupande.*

I det förflutna. Kate Morton. Utgiven av Forum 2011.

- – - – -

Tidigare  om Morton. Maria tycker boken var för lik sin föregångare. Boktoka skriver också i som-satser.

Foto

* Ja, det sket sig med liknelsen i slutet. Jag sa ju att jag var usel.

Prosa & marmelad – Albert Bonniers förlag

På min sida om bordet ser det likadant ut som på Bokbitens sida förutom att jag har ett annat te. Det är hennes bild jag har snott. Stockholm rosé diskuteras, boken med det minst lika delikata omslaget som kakorna på fatet.  Därefter kommer Niklas Rådström och berättar om boken om sin vän Stig Slas Claesson. I början av juni öppnar en stor utställning med Slas konstverk på Kulturhuset.  Det här blev sannerligen rapportprosa! Jag byter snabbt samtalsämne.

Boksamtalen Prosa & marmelad arrangeras av Boktipset.se där jag då och då betygsätter mina böcker, men också skaffar mig just boktips.  Där görs jämförelser mellan mig och andra boktipsare om vems smak som mest liknar min. Till exempel har jag 92 procent likhet med Catrin på WindUpWomen. (Det har varit 98 så vad har hänt, Catrin?) Idag kunde jag dessutom läsa om de jag hade minst lik smak som mig. Det är ju minst lika intressant.

Hursomhelst och tillbaka till rapportprosan för en avslutning Alla bokbloggsträffar är finfina och det var roligt att träffa till exempel It’s a Literary thing och Sladdertackan som jag inte stött på tidigare.

Agnes Cecilia av Maria Gripe

Inför söndagens bokbrunch var det Agnes Cecilia av Maria Gripe som skulle läsas. Så fint, tänkte jag som inte läst något av Maria Gripe tidigare.  Jag läste inte typiska ungdoms-klassiker alls som ung. Jag läste B Wahlströms grön- och rödryggade böcker.  Av de rödryggade läste jag i stort sett bara hästböckerna, allra mest om Annika. De grönryggade böckerna om tvillingdeckarna Klas och Göran fanns att låna av äldre pojkar.

Nå nå. Jag lånade Agnes Cecilia via Elib direkt ned i iPaden, ett sådant behagligt sätt att läsa på. Boken är snabbläst och mycket välskriven med olika  tidsnivåer och magisk realism. Den nutida föräldraslösa Nora med stark känsla av övergivenhet och det övernaturliga nystandet efter vem denna Agnes Cecilia egentligen var. Det händer oväntade saker i lägenheten och vem är kvinnan som uppmanar Nora att hämta en docka i en butik i Stockholm? Dockan med sitt intensiva ansikte som hjälper Nora att hitta svar.

Jag vet att jag läst en sån fin text om Nora, jag tror det var Vixxtoria som skrev den, men jag kan inte hitta den. Men mer om boken går att läsa hos  Helena.

Agnes Cecilia – en sällsam historia. Maria Gripe. Utgiven av Bonnier Carlsen men senast dök den upp i Albert Bonniers fina klassikerbox.

- – - – -

För Alla Mina Barn läste jag inte heller Gripe. Jag tror jag slutade högläsa för dem när de var åtta eller så, stackars barn. Sen fick de hanka sig fram själva när det gällde läsningen.

Vill man analysera mina ungdomliga läsvanor kan man läsa om dem här.

Foto

Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Cirkeln är som bekant enastående omtalad och hajpad, skäl som brukar göra mig helt ointresserad och olockad. Dessutom: ungdomsroman med häxinslag. Näe. Men här sitter jag med den utlästa boken. Det som fick mig att slå upp första sidan i romanen var att månen såg så märkligt röd ut och jag vandrade, liksom utan egen vilja, fram till bokhyllan och plockade ner boken. I huvudet susade rösten: läs, Ann-Sofie, läs.

Eller också var det så att jag fick klart för mig var romanen utspelar sig. Engelsfors. Till namnet  en blandning av Engelsberg och Västanfors, till miljö en blandning av Fagersta och…Twin Peaks.  Fagersta  – mormors stad och platsen jag spenderade vartenda skollov som barn och tonåring och sen, som vuxen, så ofta som möjligt. Jag kunde staden utan och innan.  En särskild plats alltså – Fagersta. Och okej, att koppla Twin Peaks till det kan väl bara bli spännande.

Jag läser de drygt 500 sidorna mer eller mindre oavbrutet tills de är är slut.  Mixen av välgestaltade tonåringar, deras vardagsliv och de övernaturliga, stundtals våldsamma, delarna gör att den är svår att släppa.  Det är bra. Men när jag är klar är jag klar.  Inga överväldigande cravings efter nästa bok. Det ska bli ju bli två delar till och jag kommer säkert läsa dem också. För nyfiken är jag. Om det nu beror på Fagersta eller den röda månen.

Cirkeln. Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren. Utgiven av Rabén& Sjögren 2011.

Andra – många! – har läst och lovordat Cirkeln. Fiktiviteter tycker den är fantastisk. Martina är lika fast.

Jessika Berggren

Då och då tänker jag på Simtag. Jag minns hur jag läste den i Trondheim och inspirerades till att skriva naturlyrik. Sedan dess har jag levt i övertygelsen om att jag tyckte mycket om den när jag läste den. Men till min stora förvåning hittar jag min bloggy där jag skriver

Jag suckar igen, tänker att jag fastnat bland näckrosorna. Och jag slutar läsa.

Märkligt. Jag har alltså förvrängt min egen verklighetsbild.

Jag borde läsa om.

Tematrio-nordiskt

Nordiska favoriter säger Lyran och jag svarar nordiskt osvenskt.

1. Norge! Erlend Loe och min favorit Kurt. Kurt upphöjt till 3 är en fin röd bok med tre tänkvärda och mycket roliga berättelser om truckföraren.

2. Finland! Malin Kivelä och Du eller aldrig. En av de bästa böckerna jag har läst.  Snö och människor utanför det vanliga.

3. Danmark! Helle Helle och romanen Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man. Sparsmakat och konkret berättat om det som händer under ytan.

Tur att det är en trio. Jag kan inte komma på något modernt isländskt som jag kunde ha petat in på fyran. Lästips?

Det här med bokklubbar

Jag föddes in i en bokklubb. Den hette Svalan, eller rättare sagt heter, för Svalan är vid full vigör. Den startade redan 1942 och mamma gick med i tjugofemårsåldern. ”Jag var med i många år. Det var fantastiskt för mig som inte kom från ett läsande hem. ” Svalans idé går ut på att man får välja ett antal böcker under ett år som ens egen boksäljare på klubben hjälper till att välja.
Svalan hade stor betydelse för mitt läsande. Jag fick hjälp att välja böcker som jag inte skulle ha hittat annars. Det blev ett brett urval”, säger mamma. ”Jag tror dessutom att de gav ut böcker för att få ner priset.

Jag har också varit med i Svalan. Det ligger en tjusning i att ha kontakt med en person som ringer upp och rekommenderar böcker, att få ett halvtimmes telefonsamtal med någon som entusiastiskt säger: ”Då tror jag att du skulle tycka om den här.”

Men den första klubb jag gick med i var Månadens bok. Här kom en tidning hem i brevlådan en gång i månaden och så fick man välja om man ville ha den utvalda boken eller inte. Det gällde att komma ihåg att avbeställa. Å andra sidan, glömde man det så fick man böcker som man annars inte tänkt läsa.

I många år fick jag tampas med utskick från olika klubbar med erbjudanden om billiga böcker. Tampas för att inte gå med i dem alla. Det var svårt att låta bli. Det var förstås inte väskorna och halsbanden som lockade utan möjligheten att köpa en bok för  10 spänn. Jag gick med, gick ur, gick med och höll nog på så ända fram till pocketboken gjorde entré. För den ena viktiga aspekten var priset. Det var billigt att köpa bok via bokklubbarna. Numera är nätboklådorna lika prisvärda. Det andra viktiga var bokklubbstidningens författarreportage och boktips. Men problemet var alltid att urvalet var för brett. Det fanns alldeles för många böcker jag inte var intresserad av. Så de senaste femton åren har jag inte varit med i en bokklubb, men trodde ändå att jag kände till dem alla.

När bokklubben Gondol presenterade sig härförleden blev jag därför förvånad. Klubben som funnits i drygt ett år satsar på ”vana läsare som efterfrågar kvalitetslitteratur”. På hemsidan ser jag intressanta böcker som jag rakt igenom har läst eller kommer att läsa. Bra urval alltså. Det måste vara det som ska vara skälet att gå med för priserna är inte nämnvärt annorlunda än hos näthandlarna. Bok- och författarreportage och boktips finns ju i enastående stor utsträckning i dag.  Vad säger mamma?

Nej, du vet nu har jag tröttnat på alla bokklubbar. Jag lånar bara på biblioteket. Men för andra menar jag nog att tycker man om bra böcker så är bokklubben bra, och man ska välja klubb med omsorg så att man får tillgång till böcker som man vill ha och böcker som man inte visste att man ville läsa. Och skulle man glömma bort att avbeställa så får man ju läsa något nytt!

 

Den hemliga gästen av Den hemliga gästen

Mitt första restaurangminne, och då menar jag inte OK-mackens grillbar i Västerås, utan på en riktigt fin restaurang med bordsservering och servil servitör var på en krog på Regeringsgatan i slutet av 60-talet. Jag minns inte namnet, jag minns inte ens vad jag åt men jag minns bonuspappa Lennarts sätt att betala. Han halade helt enkelt fram ett grönt kort  – ett jorokard – och vips, utan pengar hade han betalat för hela stora familjen. Fatta, man behöver inga pengar!*

Det första minnet av god krogmat är från Markurells, också i slutet av 60-talet. Restaurangen låg i hörnet Vasagatan/Mäster Samuelsgatan i Stockholm och var på den tiden riktigt hygglig. Mamma bjöd ”sin lilla flicka” och jag fick välja vad jag ville. Tom Collins valde jag då, men uppmanades att välja om,  från en annan sida av menyn. Då blev det räkcocktail. Faktum är att jag inte ätit en räkrätt som den på Markurells. Ett glas placerat i ett annat isfyllt glas, fyllt med stora fasta räkor, lite majo, dill och någon krydda. Inga grönsaker. Fantastiskt! Med åren har minnet av räkcocktailen troligen fått romantiskt skimmer och patina, men gott var det.

Jag läser mer om restauranger och mat än faktiskt går på krogen i Stockholm numera, trist men sant. DN:s På stans genomgångar och tester är roliga att läsa, jag bockar för i marginalen och noterar i minnet.  Dit ska vi gå! Men när vi väl går är det närhetsprincip och slump som avgör. En av DN:s krogkommissionärer har kommit ut med en bok som handlar om att gå på krogen. I ett smakligt danskt band, illustrerad av Stina Wirsén presenteras i ledig stil hur man får ut det mesta av sitt krogbesök, klassiker på menyn (Toast skagen t ex), vinkunskap och hur en yrkesätare arbetar. Boken fungerar som en uppslagsbok, förvisso subjektiv sådan, men innehållsrik. Varför är författaren hemlig? För att kunna fortsätta sitt jobb som krogkritiker. Men det är kulturellt:

I Sverige är bruket att matkritikerna testar anonymt lika traditionellt som sill på midsommar och skinka på jul.

Med den anonyma författaren – Den hemliga gästen – förstärker man förstås detta. Samtidigt är boken i hög grad också ett slags memoar med personliga minnen och uppfattningar, och därför tycker jag att det skulle finnas en finess med ett namn. Men kanske det inte skulle bli lika spännande då, inte heller lika ”uppslagsboks-sant”. Kul att läsa och bläddra i den är det hursomhelst.

Den hemliga gästen. Utgiven av Forum 2011

- – - – -

Tre matbloggar jag följer:

Om jag var din hemmafru.  Lisa Förare Winblads Matälskaren. Tre tjejer i köket.

*Lyckligtvis lärde jag mig kopplingen mellan kort-faktura-pengar så småningom.

Spådom av Magnus Dahlström

Först säger jag ja! eftersom jag tror att romanen ska handla om läkare och sjukhus. Och det gör det förvisso i den första delen. Läkaren som tror att någon uttalar ett hot mot honom och överallt ser han tecken på att detta hot ska infrias. Han beter sig suspekt men inte tillräckligt för att omvärlden ska reagera. Vi får vara i hans skeva verklighetsuppfattning och hotet om att något ska brisera är ligger hela tiden under ytan. Men inget briserar. Istället börjar del två där en polis är huvudroll och delvis samma historia spelas upp igen. Skev verklighetsuppfattning med paranoida drag när polisen uppfattar att hans kollega förföljer honom, förstör. Samma hot. Samma nolläge i slutet. Del tre tar vid med socialarbetaren i fokus.

Vi diskuterar romanen i bokcirkeln och är överens om att den kännedom och inlevelse de tre yrkena beskrivs och berättas om är enastående. Gestaltningen av distansering och dysfunktionalitet likaså. Språket är fantastiskt. Katastrofen lurar runt hörnet, en tickande bomb. Men briserar inte. Kanske är det, det mest otäcka. Ändå lämnar romanen mig med ett frågetecken. Vad handlar det här om egentligen?

Spådom. Magnus Dahlström. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011.

 

Bokhoran Johanna undrar också. Bokmania gillar.

Dagarna i Kraków – tre

Nowa Huta förbereder nationaldagen

Bli aldrig kommunist,  är det sista kvinnan ropar till oss innan hon kliver av spårvagnen. Vi träffar henne ute i Nowa Huta, den paradstadsdel som uppfördes 1949 för arbetarna i stålverket med samma namn. Kvinnan, som är ingenjör, fick aldrig jobb där. Jag anslöt mig aldrig till partiet,  säger hon med stolthet. Jag jobbade på universitetet i stället. För att få jobb där krävdes god språkkunskap och jag kan förutom polska och engelska såväl ryska, italienska och spanska. Jag tror hon nämner ytterligare ett par språk men spårvagnen skramlar hårt.

I Nowa huta ligger gatorna raka och vinklarna är exakta i de ideala bostadshusen. Idag är det öde och tomt. Vi undrar om någon första-maj-demonstration kommer att ske? We have celebrated enough får vi till svar. I kyrkan Arka Pana är det däremot fullsatt. På digitala skyltar exponeras psalmorden och vi hummar med i de svåra orden.

Förning

När gudstjänsten är slut är regnet det också. I staden förbereds kvällens påve-festival men vi packar väskorna för att åka tillbaka till Sverige. Vi äter en sista randig glass och köper rökt ost, korv och pretzel till resan.

- – - – -

Läs om Dagarna i Kraków ett och tu. Läs om Per Agne Erkelius Hotel Galicja och läs om Primo Levi. Och mest: åk dit.