Jag packar min väska för Krakow

Egentligen min tågväska

Jag tror att Krakow är en fantastisk stad. I några dagar ska jag vara där och visas runt i staden och i Nowa Huta och dessutom i Auschwitz-Birkenau. Jag tror att läsningen kommer att stryka på foten eftersom programmet är späckat och mina guider är trevligt sociala. Men jag tar med Per Agne Erkelius Hotel Galicja för omläsning och Allison Pearsons Jag tror jag älskar dig som balans.

ooofbok goes ooofkok

Okej, vad behöver jag. Blomkål, självklart. Lök, det har jag, kan man betrakta de här som små? Gula är de i alla fall. Och två. Vitlök – check. Smör och olivolja. Ja. Färsk timjan. Nä det får jag handla. Vitt vin finns och kycklingbuljong och vispgrädde.

Papapapadada. Jag skär blomkålshuvudet i lagom stora bitar och själva poängen med soppan tror jag är det här fräsandet i lök och vitlök. Va? Nä, det ska bli blomkålssoppa. Du kan smaka om en stund. Det ska koka ett tag bara, tills allt är mjukt och sen mixar jag det slätt. M-I-X-A-R sa jag. Okej, ja det hörs bättre när jag stänger av. Jag ska göra paprikaconfit också. Undra hur man uttalar det. Kånfi eller Kånfit liksom. Googla, googla. Kånfi alltså. Hur som helst att strimla paprika riktigt fint är inte tillräcklig handledning för mig. Vad tror du riktigt fint betyder? En millimeter eller två? Okej. Jaja, jag halverar dem då. Sen fräsa runt i olivolja och rosmarin. 2 tsk ättika och wow! Jag har gjort min första paprikaconfit. Duktiga jag.

Nej, ta inte det där! Jag ska finhacka den där sista blomkålen och värma med mandlar, smör och salt. Man lägger det i botten av soppskålen med lite confit. Sen stenbitsrom. Sen het soppa.

Så gott!

Jag är med i En bokcirkel för allas kokbokcirkel och har lagat Blomkålssoppa ur Tareq Taylors bok Om mat och kärlek. Utgiven av Ica bokförlag 2011.

Tuppen och havet av Sara Paborn

Havet

Tuppen och havet är som ett vardagsrum jag vill stanna i. Jag vill sjunka ner i länsstolen, plocka med stenar och drived som kan ligga på bordet bredvid, bli lite men bara lite tillrättavisad av pappan, dricka öl eller ännu hellre kaffe med dottern. Leva ölivet och kanske få höra en dikt från hennes pojkvän Erlend, läsa gamla tidningar och strunta i fastlandet. Gå längs havet. Lyssna på samtalen. Samspelet mellan pappan och dottern är fint, även om känslorna är återhållsamma.

Mig har han aldrig varit särskilt mycket för att berömma. När jag en gång frågade hur det kom sig, svarade han att jag borde ha vett att ta frånvaron av kritik som beröm. Men Erlend verkar sitta på nyckeln till hans samlade sympati. Han är formbar och tillfreds nog för att inte ställa till besvär. Han ska bara sitta i skjulet och dikta. Det kan vem som helst stå ut med. Det är mänskligt umgänge på precis lagom långt avstånd.

Tuppen

Ön vore en bra plats att leva på om det nu inte var för tuppen. Den mexikanska stridstuppen som grannen tagit med sig när hon flyttat till ön. Hon ska fotografera de särskilda hjortar som finns på ön. De mytomspunna. De lysande blålila. De som syns i skymningen. Hjortarna alltså, för tuppen syns hela tiden och framförallt:  gal i gryningen och omöjliggör sömn. He’s gonna die.

 

Ingen egen fyr

Tuppen och havet

En roman om tuppen och havet är det här ändå inte. Man kan luras att tro att konflikten handlar om att tuppjäveln ska dö. Men det är under ytan som det viktiga sker. Att komma överens med sig själv och det man vill och det man inte vill.  Lära sig och förlika sig med memento mori  för att leva sitt liv fullt ut. Det är det allt går ut på. Och Paborn berättar om det så komiskt, sugande och tankeväckande i ett och samma andetag.

Tuppen och havet. Sara Paborn. Utgiven av Brombergs förlag 2011

- – - – -

Jag läser lystet om fyrarna. Blir inspirerad och vill ha en egen. Eller åka ut till någon fyr omedelbart. Eller åtminstone gå med i Svenska Fyrsällskapet. Det visar sig att jag inte ens äger ett fotografi på en fyr. Jag lånar därför en bild från sxc.

Isnätterna av Malin Isaksson

Mina himlande visioner är som bortblåsta. Kvar finns bara kylan från en strålande miss.

Morgondagen blir svartare än jag ens kan ana. Jag vet att jag kommer berusa mig till vanvett.

Jag tror att när jag som 17-åring skrev de svartsynta framtidspaniska dagboks-anteckningarna skulle ha älskat att läsa Isnätterna. Det poetiska språket. Det återhållna berättandet. De två systrarna. Den äldre som borde ta tag i jobb eller skola eller vadsomhelst nu när studenten för längesedan är avklarad. Den yngre som spricker av längtan att tänja gränser. Fulla av frustration. Av rädsla. Av det otänkbara. Hur skyddar man varandra?

 

Nu står vi på varsin sida av det som just hänt. Jag och min syrra, tänker jag.
Någon gång måste allting ta slut.

Jag förstår hur boken kan bränna till hos unga människor. När boken släpptes var många ungdomar på plats för att presentera bilder och texter och musik som de skapat, inspirerade av romanen. Som vuxen blir jag mindre berörd. Jag vänder blad och hoppas på det bästa. Att systrarna ska ta hand om varandra, att det finns en öppning för båda två och mest tänker jag på mamman.

Isnätterna. Malin Isaksson. Utgiven av X-publishing 2011.

 

Tematrio – påskekrim

Så här på påskaftonskväll gör jag Lyrans tematrio om påskekrim – den norska deckarläsningen som svenskarna förlägger till sommaren. Krim är inte min starkaste gren men jag tipsar mig själv om tre som jag vill läsa.

1. Död i Garnet Hill av Denise Mina. Jag har fått tips från flera håll om att jag kommer finna huvudpersonen intressant och givande.

2. Svartlistad. Sara Paretskys bok om V.I. Warshawski. Kan läsas antingen som deckare eller också inte.

3. Kamratfesten av Dorothy Sayers. Kommer i ny okortad utgåva från Bonniers.

 

Bilden är från biblioteket i Trondheim där barnen hade sin egen påskekrim-hörna.

 

 

Släppfester

havet genom kikare

Sara Paborn, författare till Släktfeber kommer nu med sin andra roman Tuppen och havet. Det firades fint på Brombergs förlag igår med god påskbuffé och en glimrande författare. Hon fick beröm av sin förläggare för att ha klarat av den där svåra Andra Romanen och själv säger hon att det handlade om hårt arbete, mycket redigering och en gnutta magi.

Innan Paborn läste de inledande styckena ur Tuppen och havet berättade hon att hon hade skrivit på en helt annan roman när den här inledningen plötsligt kom till henne för ett par år sedan. Knappt något av inledningen har ändrats i det annars ganska mödosamma författandet. ”Jag har varit sjösjuk i två år, men nu är jag klar”.

Kulturbloggen hade kamera med.

Copacabana firades Isnätterna av Malin Isaksson tillsammans med bål och marmeladmackor. X-Publishing förlägger boken. Isaksson vill att litteratur ska vara som den här festen. Att man skriver vidare på texten, gullar och stångas med den. Många unga författare hade gjort det och inspirerats till både bild, text och musik som de presenterade under kvällen. Fantastiskt!

Flaskposten hade kamera med.

 

De från norr kommande leoparderna av Bodil Malmsten

Jag i Bodils blogg

Först nu läser jag de sista sidorna ur De från norr kommande leoparderna.

Jag ska just ta ut saknaden efter grannarna i förväg, bli melankolisk enligt svensk modell när det slår mig att våra vägar inte behöver skiljas – så länge vi har e-posten är vi alltid tillsammans, vi kan installera Skype på våra datorer och samtala med bild [...]

Och jag som också var på väg att ta ut saknaden i förväg! Men du har ju bloggen, Bodil!

 

 

De från norr kommande leoparderna. Bodil Malmsten. Utgiven genom Modernista 2009.

Vince & Joy av Lisa Jewell

Näe, jag läser inte ut den. En sommar när Vince och Joy är nitton träffas de på en husvagnscamping och blir kära. Ett par veckor senare skiljs de åt. I nedslag med några års mellanrum får man följa vad som händer dem i livet. Då och då träffas de, men omständigheter gör att de inte blir ihop.  Att de kommer får varandra när boken är slut tar jag för givet, och det är inte därför jag lägger av. Jag slutar på sidan 145 för att det är så händelselöst och långtråkigt. Nog hade Jewell kunnat skapa en effektivare berättelse om hon nu vill använda 550 sidor?

 

Vince & Joy. Lisa Jewell. Utgiven av Albert Bonniers 2005.

 

Manuskriptet av Henrik H Langeland

Jag blir plötsligt tveksam till hela akaporr-idén. Jag kanske blandar ihop korten. För den där superakademiska romanen med diskurser och begreppsutredning som jag vill ha, finns den egentligen? Blir akaporr inget annat än internatskolelitteratur?

Så skrev jag klentroget för en tid sen. Men boken finns! Den heter Manuskriptet, är skriven av Henrik H Langeland.

”Okej, min är kvart över, jag tror vi tar och börjar.”

Francis la klockan på katedern, lite till höger, som han brukade, satte sig till rätta på katederstolen [...]

”Mitt namn är Francis Meyer, jag är professor i litteratur här på institutionen, och det är alltså jag som ska hålla LIT4201-kursen den här terminen. Som ni vet är LIT4201 nordisk lyrik från år 1700 till 2000 för mastersstudenter [...]

Jag darrar till direkt, drar efter andan när jag förstås att jag tillsammans med de andra studenterna får följa analyser av lyrik under de veckor kursen pågår. Varje torsdag klockan kvart över 12. Francis är duktig, kan sin sak. Men hellre än att stå och undervisa sådant här grundläggande för studenterna vill han avsluta sin forskning om Montaigne. Hans chef Gerd är okuvlig: Undervisa!

Så dyker ett manuskript upp. En handskriven originalutgåva av Petter Dass katekes-sånger. Detta samtidigt som studenten Nadia vill skriva sin masters-uppsats om Dorothe Engelbretsdotter och inte minst hennes brevväxling med Dass. Francis tappar intresset för Montaigne, fördjupar sig i Dass manuskript och blir likafullt förälskad i Nadia. I valfri ordning.

Det jag gillar med Manuskriptet är a. den ingående litteraturvetenskapliga utgångspunkten. Den är grundlig och detaljerad liksom b. universitets-organisationens framträdande roll – jag älskar att läsa om arbetsplatser. Men jag gillar också c. Francis som är ett superego,  med karriärlust och en dunkla drivkrafter. Jag vill inte ha honom som jobbarkompis. Inte som kompis heller. Men i romanform är han behändig.

 

Manuskriptet. Henrik H Langeland. Utgiven av Norstedts 2009.

- – - – -

Jag skrev om boken redan i oktober men glömde bort. Johanna L påminde mig. Missa inte heller Wonderboy om en helt annan arbetsplats.

Foto

 

 

Mordbyn av Andrea Maria Schenkel

Etthundrasextio sidor sträckläsning, Otäck och oförutsägbar. Någon kommer till den tyska byn i mitten av 50-talet. Någon som får sig berättat, blir öra och mottagare för de vittnesmål byborna ger. Någon som vandrar vidare och därför är så lätt att berätta för.

Man gör ju så lätt observationer av andra i bygden. Inte för att man vill lägga sig i, inte det och inte döma heller föralldel, nej det vill man ju inte. Men det går ju inte att komma ifrån att de där borta vid Tannöd-gården är märkvärdiga, har alltid varit och dottern är ju far sin upp i dan. Liksom förmer. Som om…. Men man vill ju inte lägga sig i, det vill man ju inte. Fast när lillflickan från Tannöd en dag inte kommer till skolan så måste man ju ändå… Ja, bara för att ha det sagt.

 

Mordbyn. Andrea Maria Schenkel. Utgiven av Ersatz 2008 . Min pocketutgåva från samma förlag kom 2009.

—–

Boktoka och  Holly Hock ryser också.

foto