Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten

Från ett annat paradis

Jag läser sällan om böcker. På sitt sätt är det synd. När man vet hur det ska gå kan man koncentrera sig på annat. Språket eller så. Men jag har aldrig varit mycket för det. Jag tycker om att läsa olästa böcker. Olästa böcker har jag inte något förhållande till. Därför undviker jag också  recensioner  eller reflektioner som är längre än själva boktiteln. Är de längre, slutar jag helt enkelt att läsa innan det är försent.

Jag vill nästan aldrig ändra den första upplevelsen av en bok. Är den fantastisk får den fortsätta vara det. Är den usel – tja, då får den vara också det. Ingen extra kontroll. Ingen omläsning.

Men ibland händer det. Som nu när jag har läst om Priset på vatten i Finistère därför att jag såg Bodil Malmsten på Södra teatern, tänkte att även om jag ju redan har ett förhållande till henne och redan vet hur det går med Finistère så har jag glömt bort väldigt mycket om hur det var när hon flyttade dit. Så jag läste om.

Och det var som att läsa en alldeles ny bok. Jag ser blommorna i hennes trädgård som vore de nyplanterade. Den skapande processen är vackrare och mer ångestladdad än aldrig förr. Madame C:s briljantring har aldrig blixtrat som nu. Jag slår igen boken och börjar odla min trädgård.

Priset på vatten i Finistère. Bodil Malmsten. Ursprungligen utgiven av Albert Bonniers förlag 2001 och min pocketutgåva på Bonnierpocket.

 

Janusstenen av Elly Griffiths

Lika uppslukad som jag var av Flickan under jorden, lika mycket fick jag slita för att läsa klart Janusstenen. Det är en smula märkligt för intrigen är bättre i den här andra romanen om Ruth Galloway och fler pusselbitar läggs som ska knytas ihop. Det pågår utgrävningar i Norfolk och Ruth, som är expert på ben, kallas in när skelettet av ett barn hittas. Är det den försvunna flickan från barnhemmet?

Jag gillar ju Ruth Galloway, arkeologen som tillsammans med polisen Harry Nelson löser fall. Ruth är sympatisk. Gillar sitt jobb, sin katt, sitt ödsliga hus vid saltängarna. Men jag saknar naturen och marsklandet som skapade sådan stämning i förra boken. Jag storknar av de kursiva delarna som visar dagboksanteckningar från en religiöst vrickad person. Irriterar mig på övertydligheter. Jag får ta sats och tänka ”nej nu ska jag ta och läsa lite Griffiths”. Det är synd. Ändå vet jag att jag kommer att läsa nästa del om Ruth för gammal kärlek rostar inte. Inte ens i saltängarna.

Janusstenen. Elly Griffiths. Utgiven av Minotaur 2010.

- – - – -

Andra bästisar till Ruth G är Helena (Dark Places) och Bokbabbel

Foto

 

 

Mer akaporr

Tackhälsningar till Johanna Lindbäck som alltså var först ut med begreppet akaporr.

Vixxtorias förslag

Okänt offer av Tana French
Kamratfesten av Dorothy Sayers . Ingår i Bonniers fina box med fyra böcker av författaren.
Miss Pym disposes av Josephin Tey
Anne på Grönkullaboken Drömmens uppfyllelse, som handlar om Annes högskoleår
De besatta av A S Byatt

Breakfast BookClub listar flera titlar (de feta har jag läst)

Curtis Sittenfeld – I en klass för sig
Donna Tarrt – Den hemliga historien
Jean Webster – Pappa Långben
Jean Webster – Patty
Agnes Hellström – Ränderna går aldrig ur
Carol Goodman – De döda språkens sjö
Jan Guillou – Ondskan
Amanda Hellberg – Döden på en blek häst
Ronna Jaffe – Klassträffen
Marisha Pessl – Fördjupade studier i katastroffysik
Matthew Pearl – Danteklubben

från  akaporr-brunchträffen i söndags:

Poison tree
A Gate at the Stairs
.
The Group

 

 

Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström

Akaporr, vem började använda ordet? Någon på Bokhora tror jag.  Johanna L? Exbokhoran Helena? Hursomhelst, när vi samlas för att diskutera genren under ledning av Breakfast BookClub och En bokcirkel för alla, är vi inte rörande överens om var gränsen ska dras  för att en bok ska kvala in i genren akaporr (nog älskar vi sådana gränsdragningsdiskussioner inom litteraturen,va!) Berättelsen ska utspela sig i skolmiljö som tydligt påverkar historien, så långt var alla med, men inte vilken skolmiljö som helst duger utan det ska vara internatskole-miljö. Den isolerade hela-dygnet-präglade skolvärlden. Typiska exempel är dagens samtalsbok Ränderna går aldrig ur och tungviktaren Den hemliga historien.

Men andra tycker inte att det räcker med den akademiska miljön, utan vill att det också ska finnas något längtansfullt och lockande i boken – man ska vilja bege sig till skolan! – och då åker onekligen Ränderna går aldrig ur för den skapar inte ett sug till Sigtunaskolan Humanistiska Läroverk just.

Till den skolan har ändå Elin längtat. Hon kan inte förstå att hennes mamma, som också gick sin gymnasietid där, inte berättar mer om hur fint och fantastiskt tre år på skolan kan vara. Elin vill verkligen bryta med sitt gamla liv i det urtrista Gimo och inordnar sig i allt på skolan och elevhemmet Berga. Ytan är viktig och så länge den är okej kan mycket tolereras.

Jag erkänner att jag blev lockad av att läsa om Sigtuna-skolan. Tanken på hemliga nätverk och vi-hjälper-varandra samt diverse massmediala utrop kring urartade invigningslekar kittlade en småsnaskig skvallernerv i min kropp. Just det är också min behållning i den här boken, även om den inte alls avslöjar några skandaler. Boken blir i stället ett slags socialrealistiskt reportage för när veckorna går känner Elin sig alltmer splittrad mellan den hierarkiska ordningen på skolan, klasskillnader och längtan efter jämställd vänskap. Boken var snabbläst men lämnar mig ganska oberörd. Kritiken från Elins sida blir vacklande men bränner aldrig till.

Men det här med akaporr då. För mig kan akaporr gärna vara riktigt akademisk. Kursplaner och begreppsdiskussioner och diskursanalys får gärna strösslas i en sådan roman. Här borde Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl vara helt i min smak men:

Jag önskade att jag skulle tycka om den här boken därför att jag borde göra det. akaporr och litteraturreferenser oavbrutet. Men det var just det. Dessa eviga referenser blir för mig bara ett pladdrande och jag ställer mig upp och skriker: ”ge mig en haiku att läsa”. Jag läste 150 sidor, sen gav jag upp.

Breakfast BookClub listar flera titlar (de feta har jag läst)

Curtis Sittenfeld – I en klass för sig
Donna Tarrt – Den hemliga historien
Jean Webster – Pappa Långben
Jean Webster – Patty
Agnes Hellström – Ränderna går aldrig ur
Carol Goodman – De döda språkens sjö
Jan Guillou – Ondskan
Amanda Hellberg – Döden på en blek häst
Ronna Jaffe – Klassträffen
Marisha Pessl – Fördjupade studier i katastroffysik
Matthew Pearl – Danteklubben

och från dagens brunchträff kommer ytterligare ett par titlar som Poison tree och A Gate at the Stairs.  Jag tänker också på The Group som handlar om åtta kvinnor som alla examinerats på Vassar collage och som nu träffas igen i vuxen ålder på en av kvinnornas begravning. Inte så mycket kursplaner, men campus och lärare.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget.  Jag blir plötsligt tveksam till hela akaporr-idén. Jag kanske blandar ihop korten. För den där superakademiska romanen med diskurser och begreppsutredning som jag vill ha, finns den egentligen? Blir akaporr inget annat än internatskolelitteratur?

Svar till ”tveksam”

Ränderna går aldrig ur. Agnes Hellström. Utgiven av Forum 2009

- – - – -

Boktoka är mera positivt inställd. En bokcirkel för alla tycker att det är en bra debut.

foto

 

 

 

 

 

De sju systrarna av Margaret Drabble

Hon sitter ensam, högt upp en mörk kväll under tredje året av sin vistelse i staden. Candida har, efter ett långt liv med sin man Andrew blivit lämnad. Hon flyttar från Suffolk till London, Ladbroke Grove. De tre döttrarna är besvikna, skriver hon i sin dagbok. De tror att det var Candida som drev Andrew i armarna på Anthea.

Hon räknar sina vänner på fingrarna. Förhållandet till vänninorna Sally och Julia är komplicerat, men de förser henne med skvaller från Suffolk.

Jag är så elak när jag talar om Sally. Men hon har underkuvat och förtryckt mig och jag måste slå tillbaka på något sätt. Jag slår tillbaka med denna dagbok.

Candida bestämmer sig för att ta en kurs om Vergilius Aeneiden. Men över en natt bygger man om kurshuset till ett hälsocenter istället och Candida ser sig själv simma och gymnastisera istället för att diskutera Aeneiden. Man måste ju ändå ha något att göra.

Hon undrar om hon ska plocka den gyllene grenen. Det är ju fantastiskt att bo mitt i city tänker hon, med utsikt över motorvägar och järnvägar och natthimlen med stjärnbilden Pleiaden – sju systrar. Kan något fantastiskt hända en kvinna i hennes ålder?

Jag borde känna mig maktlös, men det gör jag inte.[...] En dag i den närmaste framtiden tänker jag sätt denna maktkänsla på prov och köpa en lottokupong.

Hennes horisont börjar vidgas. Snart blir hon vän med Anais, sedan med Mrs jerrold och Cynthia.

Hon får goda nyheter och upptäcker att lyckan vänder. Tillsammans med Sally och Julia bestämmer de sig för att göra en riktig Vergiliusresa under ledning av den entusiastiska guiden Valeria.

De sju systrarna beskådar sevärdheterna. De följer Vergilius i spåren genom Italien. Alla med olika mål och syften. Då ringer telefonen. Hennes dotter Ellen är på sjukhuset. Candidas stjärnglans bleknar.

Hon möter svåra hinder men återvänder hem med nya insikter. I del tre är det plötsligt Ellens röst som hörs. Berättelsen tar en helt annan vändning för att återigen ge ett nytt perspektiv i den fjärde och avslutande delen. Hjälten återvänder hem. Konstaterar att självömkan är destruktivt. Betraktar gapet mellan sig och sina döttrar och börjar bygga sin bro.

Jag har läst min första Drabble. Torr humor i denna allvarliga bok. Den kan säkert parallell-läsas med Aeneiden. Mycket intressant berättarteknik genom de ändrade perspektiven som skapar ett slags upplöst fiktion, något som återtas i slutet. Genom hela boken följer marginaltecknade inledningar i kärnfulla meningar som fungerar som ledsagare i berättelsen. Som jag har använt för att ledsaga dig genom denna bloggy.

De sju systrarna. Margaret Drabble. Utgiven av Forum 2002.

- – - – -

Seven sisters – är också ett ställe i London. Det fick sitt namn från en plantering, sju almar runt ett valnötsträd. Finns de kvar? Next time London.

Läs om Margaret Drabble och hennes syster A S Byatt hos Mrs B

Foto

 

Splitter av Charles Benoit

”ja, jag vet, jag är fantastisk, men du vänjer dig så småningom.” Han pratar som vanligt igen, är tyst tillräckligt länge för att försäkra sig om att du lyssnar och säger sen; ”Jag vet att det blir så, lita på mig mr Kyle Chase.”

Och just där i biblioteket när Zack har hittat Kyle och Kyle egentligen inte alls vill börja hänga med Zack, just då suger det till i magen och jag tänker att det här kommer inte bli bra och det är därför jag fortsätter att läsa till boken är slut och jag gör bara korta pauser för djupandningar.

Kyle går andra året i Midlands, ständigt svartklädd och huvudet täckt av tröjans luva. Morsan tjatar, farsan skäller, lärarna suckar och vet att det ändå är kört för den där losern.

Så kommer Zack. Högsta betyg, smart och verserad. Det händer äntligen något och nu måste väl ändå saker förändras! Kyle försöker,  men det är som om nån annan drar upp riktlinjerna, målar upp bilden, skapar förutsättningarna. Nån som letar efter hans svaga punkt. Frågan är vem som hinner först.

Splitter. Charles Benoit. Utgiven av X-Publishing 2011.

-  – - -

Bokbiten och En bokcirkel för alla tycker också att Splitter är spännande.

foto: Clix

 

 

 

Flickan under jorden av Elly Griffiths

Jag lär mig nya ord. Marskland. Saltängar. Tidvattenträsk. Jag har datorn i knät mig, letar upp bilder och sugs in i landskapet. Det är vädret och geografin i Flickan under jorden som gör att jag inte lägger den ifrån mig under hela läsningen. Det och arkeologen Ruth Galloway som är den sympatiska huvudpersonen. Hon bor ensam en bit utanför London där saltängarnas vattennivåer stiger och sjunker med tidvattnet och jag är beredd att flytta in i grannhuset och be att få bli hennes bästis. Arkeologins arbetsmetoder gör att hon kopplas in i fallet med en försvunnen flicka.

Så snart jag slagit ihop boken beställer jag del 2 och 3 på bibblo och borde ha dem i min hand imorgon. Jag är ingen älskare av mordgåtor men det här var fängslande läsning. Inget geggande i våld, inga otäcka närbilder på döda kroppar. Bara spännande. Och blött.

Men någonting jag inte gillar är kursiva avsnitt där någon berättar ur ett perspektiv som ligger utanför historien. Läsaren ska ana att det finns något som kommer att uppdagas, och det är alltid förövaren eller offret som finns i de där kursiva delarna. Men det står jag ut med. Jag vill fortsätta att läsa Griffiths fortsatta böcker. Nu.

Flickan under jorden. Elly Griffiths. Utgiven av Minotaur 2009

- – - – -

Jag säger tack till Dark Places-Helena och Bokbabbel-Jessica vars twitterkommunikation om boken jag klev mitt in i. Andra om boken.

Fotot: Marshland east of the River Douglas (Gary Rogers) / CC BY-SA 2.0

Bokcirklar

För ett år sedan: Jag kunde inte fatta att jag inte var medlem i en bokcirkel. JAG – inte med i en bokcirkel. Det var som att vara en duktig fotbollsspelare men aldrig vara på plan. *Host*, nåja, det där var en väldigt dålig liknelse. Jag backar, bokläsande är just ingen lagsport. Och pratat med andra läsare om böcker, det har jag förstås alltid gjort. Men en Riktig Bokcirkel. Där man bestämmer en bok som alla ska läsa och så träffas man och diskuterar den på en bestämd och återkommande tid, en sån vore fint, tänkte jag då för ett år sedan. Planer smiddes. Brev skickades ut. De utvalda tackade ja och så småningom föll allt på plats: Och jag är numera medlem i mitt Bokcirklarnas Dream Team! Vi träffas var sjätte vecka och väljer högst rättvist bok varsin gång. Nästa gång läser vi Magnus Dahlström Spådom.

En bokcirkel för alla pratar Nattfjäril

Men inte nog med det: 2010 var verkligen nystartsåret för bokcirklar. Driftiga Karin Berg har En bokcirkel för alla med bokcirklar både på nätet och caféer. Jag har till exempel diskuterat Christina Stiellis Jag älskar dig inte och Jessica Kolterjahns Nattfjäril med intressanta människor som jag inte säkert inte skulle ha träffat annars.  Utöver det har jag pratat allmänt om spänningslitteratur i kombination med Afternoon tea och senare i mars har man en brunch med akaporr-tema* tillsammans med Breakfast book club Sthlm. Frukostbokklubben, med Petra Jankov Picha som smart  ledare, träffas varje månad på Vetekatten och äter frukost och diskuterar månadens bok. Senast jag var med hade vi läst Alex Shulmans Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Läs om bokcirklarna  i Bibliotek i fokus.

Så numera: kalendern är härligt strösslad med bokcirkelträffar. Kanske vi ses?

- – - – -

Fotot är hämtat från En bokcirkel för alla.

*Mamma: akaporr är det när böcker utspelar sig i akademisk miljö, ingenting annat.

 

 

Bibliotherapy och quality bookish time

Under London-dagarna presenterade The Independent en relationsutvecklingsmetod som är intressant.

Bibliotherapy is helping couples to reconnect through sharing some well-chosen books.

Genom att läsa tillsammans och samtala om böcker kommer man närmare varandra, skapar gemensamma upplevelser och kan diskutera sitt eget liv med utgångspunkt från romanfigurerna, hävdar biblioterapin som ges på School of Life i London. Den ena delen är förstås att överhuvudtaget läsa (mer) genom att hitta nya sätt och tider att läsa på. Ungefär som jag skriver om här. Att också skriva anteckningar medan man läser för att på så sätt fördjupa sitt läsande.

Det andra delen är att skapa en gemenskap kring läsningen:  Boka in  lästräffar och spendera quality bookish time tillsammans. TVn är avstängd och barnen sover/tas om hand av andra. Högläsa en gemensam bok. Eller diskutera den gemensamma bok ni läst. Besöka boklådor tillsammans.

Men i biblioterapin blir det förstås också centralt vad man läser. Varje par får sitt eget ”recept” med rekommenderade böcker beroende på hur deras liv ser ut. Det paret som reportaget handlar om får till exempel läsa

Den sista samurajen av Helen de Witt
How To Be An Explorer of the World av Kerri Smith
Harens år av Arto Paasilinna

Men inte bara relationer får hjälp i biblioterapin. Vem som helst kan söka sig dit för att nå självkännedom eller hjälp i jobbiga situationer. Såväl sömnproblem som krossade hjärtan kan återställas med hjälp av den rätta boken.* Läs vidare här!

- – - – -

* som om vi inte visste. En av läsandets bonussidor.

foto

Sarah Waters

För flera år sedan läste jag Nattvakten av Sarah Waters och gillade den riktigt mycket. Jag ville läsa mer men lockades inte av hennes tidigare  romaner.

Det här är den första roman av Waters jag läst. Jag har lyssnat till henne flera gånger i olika sammanhang, men aldrig lockats av nyskrivna romaner som utspelar sig på 1800-talet som t ex Kyssa sammet. Men världskrigstid tycker jag om. I romaner.

Sedan glömde jag nog bort henne. Efter Nattvakten kom Främlingen i huset. Så här skriver Bokhora och Fiktiviteter och Boktoka om den romanen. Upp på Vill-läsa-listan.