London calling III

richmond public library

Jag går längs promenadvägarna i parken Richmond Green.  En hund vill hälsa på mig men husse säger till på skarpen. No, Buggly. Buggly lyder genast och skuttar vidare i sitt koppel.  Synd, tänker jag, för det hade varit trevligt att hälsa på en engelsk hund.* Himlen är grå, kanske ska det snart börja regna?  Runt Richmond Greens gröna ytor ligger town houses, butiker och gamla byggnader. I ett av dem ligger stadens bibliotek. Jag går in.

Heart Stopping StoriesAtt gå på bibblo-spaning är fint. Det är roligt att få boktips och utomlands är det dessutom intressant att titta på klassificeringssystem och utlåningsmetoder. Ganska många sitter i den stora lokalen. Någon läser, fler bläddrar bland böckerna och flest sitter vid datorer. I Richmond klassificerar man enligt Dewey. Men det finaste är att varje skönlitterär bok har en sida för instämpling av återlämningsdatum. Senare får jag veta att det inte alls är så, utan här får man en liten datorprintad lapp precis som på Stadsbibblo. Det låtsas jag inte bry mig om. Stämplar är rejälare.

Innanför dörrarna visas en mängd Heart Stopping Stories. Vill man inte leta i bokhyllorna har personalen hjälpt till och ställt upp en hylla med Quick choise där man snabbt kan rycka åt sig en bok. Men jag fastnar vid bordet med Great Reads. Alla omslag är vackra och inbjudande.  Här finns titlar som  Accidentally on purpose, The Nightwatchman’s Occurence Book, The Yellow Wallpaper, The Paper Eater.

StämpelplatsBibblo-mannen skakar på huvudet. I’m so sorry, but you can’t take those wihtout a library card

och vad hjälper det att jag halar fram de åtta olika lånekort jag har för att visa att jag är en Seriös Låntagare. Här krävs Richmond Library Card och jag ställer sorgset tillbaka böckerna.

När jag kommer ut glimtar solen till över Richmond Green och precis när jag kliver ner för trappan kommer en hund fram och hälsar. Hallo Doggy!

 

 

 

- – - – -

* Buggly var nog en Staffordshire bull terrier

London calling II

Vi diskuterar var Harry Potter bor. Någonstans i Surrey tror vi. Kanske här i Richmond? Bäst att fråga. Vi går till Waterstones.

In the cupboard under the stairs, svarar den vänliga bokmannen och tar oss till rätt ställe. Till deras egen cupboard under the stairs som så precist är placerad intill R som i Rowling. Men när vi insisterar på Potters adress tittar han på oss – fyra medelålders kvinnor – med stort intresse och säger sig inte exakt komma ihåg where in Surrey.

Men Google vet allt.  Vi lär oss att 4, Privet Drive inte ligger i Richmond utan i Little Whinging. Det är ett stenkast härifrån, bara att följa Themsen. Kanske ror vi dit nästa gång.

The Tea Box kör vi ner näsorna i teburkarna och väljer. Ja, den! Nej vänta, jag tar den i stället! Vi ändrar oss flera gånger och lockas av Jasmine Pearl när te-mannen säger att vi aldrig kommer att vilja lukta på något annat te efteråt. Men vi ändrar oss igen, nya burkar kommer fram och till sist har vi hittat varsin smak. Jag tar Lychee red. Låter det dra så länge som möjligt (tills den bruna sanden i timglaset runnit ner).

På Waterstones köper jag fyra böcker. En välvald kvartett.

London av Edward Rutherfurd

Hector and the Search for Happiness av Francois Lelord

Sum – tales from the Afterlives av David Eagleman

och förstås

The Hare with Amber Eyes

- – - – -

Böckerna är inte extremt stora. Det är shoppingvagnen som är liten.

London calling I

utsikt från 32 j

När jag får syn på henne tänker jag att hon är någonting extra. Det är inte guldringen med den gigantiska stenen. Inte de välpressade byxorna och den lagom långa tröjan. Det är inte heller hennes Macbook Air. Verkligen inte pälsmössan. Eller också är det alltsammans (okej, inte mössan) för kvinnan i stolen snett framför mig utstrålar ett enda stort I’m special . So special.

Bredvid sig har hon en väska. Är den från H&M? Från D&C?  Jag vet inte. Jag är ingen fashionista. Jag har bara blick för böcker.  Och jag ser boken som sticker upp.  Jag är övertygad om att hon läser något fantastiskt.

När vi väl är uppe i luften fäller hon ner det lilla bordet framför sig. Ställer upp macen och öppnar ett tomt word-dokument. Efter att ha tittat ut genom fönstret en stund skriver hon några små bokstäver på datorn. Jag väntar tålmodigt. Då sträcker hon sig mot sin väska och jag drar efter andan. Men ur den drar hon upp broschyr efter broschyr från Stockholms konsthallar. Magasin 3. Bonniers konsthall. Moderna. Hon bläddrar fram och tillbaka i dem, studerar konstverk mycket noga och läser sedan ur en anteckningsbok. Säkert Moleskine, tänker jag, och min förväntan på hennes boktitel där i väskan ökar alltmer. Nu skriver hon lite till i sitt dokument. Är hon journalist?  Jag vill att hon ska vara det. En cool konstjournalist som varit i Stockholm och studerat utbudet av modern konst och nu sammanfattar sina erfarenheter i en lång artikel.

Du, tänker jag sen, ska du inte ta och plocka upp din bok lite nu.  Men hon skriver på. Då och då tar hon upp en bild på ett konstverk, studerar och skriver sedan ner en lång räcka ord.  Efter ett tag ändrar jag uppfattning om hennes text och tror nu att det är något strukturerat akademiskt hon skriver. Mellanrubriker  i nivåer 3, 3.1, 3.1.1 . Jag inbillar mig att det är fantastiskt bra. Men vilken bok har hon i väskan? Jag börjar smida planer för att liksom halka ner mot henne på väg till toaletten. Liksom handlöst bli tvungen att greppa tag i hennes väska för att inte falla. Men jag skärper mig.

När vi går in för landning plockar hon ihop alla katalogerna och stoppar ner i väskan. Stänger av och slår igen sin Mac. Hon lutar sig tillbaka i flygplansstolen och lägger benen i kors, tittar ut genom fönstret. Men vaf… Ta upp boken! Och då. Hon stoppar ner handen i väskan och drar elegant upp sin bok och börjar läsa. Jag knäpper upp mitt säkerhetsbälte. Vinklar in överkropp uppåt utåt för att se titeln. Jag är färdig att trilla ut i mittgången för att stilla min nu extremt stora nyfikenhet.

Och till sist. Som om hon vet håller hon upp framsidan mot mig. Jag kan lugnt luta mig tillbaka och gå ner för landning.

Vad hon läste? The Hare with Amber Eyes.

Jag packar min väska för London

Årets första resa går till London. Jag har varit i staden många gånger men vill alltid åka igen. Den här gången är vi tre finfina resenärer som åker  för att hälsa på en god vän. Det betyder att läsande inte kommer att stå överst på ToDo-list. Men jag kommer

a. köpa böcker förstås

b. försöka besöka Big Green Bookshshop

c. försöka besöka Maida Vale.

Däremot undvika

d. Oxford street

Senaste London-resan.

5-listan

2011 tänkte jag inte hoppa på några utmaningar och löften när det gäller läsandet. Jag lyckas sällan med sådana.   Men när jag sitter i mitt fina bibliotek (som F-O-R-T-F-A-R-A-N-D-E inte har den rätta mattan på golvet) och tittar på TBR-hyllan (homage à Boktoka) tänker jag att det vore roligt att läsa böcker från en annan hylla, nämligen ur vardagrusmhyllan och där åtminstone var fjärde är oläst och ska sparas till bättre tider. I flera bloggar florerar 20-listor och 10-listor med ivriga nedplockade hyllvärmare.

Så jag ställer fram stegen och börjar inspektera. Inte alls särskilt mycket oläst där, visar det sig. Men fem av dessa böcker från denna tjugofem meter långa hylla väljer jag ut för att läsa under året. Det är precis lagom.

Howards End av E.M. Forster. Boktipset kommer från goda vännen Karin, och jag tror att hon säger att den är en av de bästa hon läst.

Strandmannen av Peter Kihlgård. Jag köpte den för många många många år sedan, men aldrig kommit mig för att läsa.

Från helvetet till paradiset av Olof Lagercrantz. Jag här läst delar av denna Dante-bok. Den gudomliga komedin älskar jag och nu är det dags att pärm-till-pärm läsa den här boken

Best Broadcast Stories av Hilton Brown.  En gammal novellsamling från 1945 som jag läst några texter ur, men det är dags för alla

Jag lägger till

Norrtullsligan av Elin Wägner också. Den hade jag förvisso redan bestämt mig för att läsa tillsammans med Sthlms stadsbibblo och En bokcirkel för alla men den fanns som hyllvärmare och får räknas med bland de fem.

Fina titlar!

Navigation av Kristofer Flensmarck

Found poetry is a type of poetry created by taking words, phrases, and sometimes whole passages from other sources and reframing them as poetry by making changes in spacing and/or lines (and consequently meaning), or by altering the text by additions and/or deletions. The resulting poem can be defined as either treated: changed in a profound and systematic manner; or untreated: virtually unchanged from the order, syntax and meaning of the original.

Nej, det där var ingen found poetry alls. Det är direkt citerat från Wikipedia som kanske beskriver det Kristofer Flensmarck gör i diktsamlingen Navigation. Delar av de korta texterna om sjöfartsvokabulär är omstuvade wikipedia-beskrivningar. Annat är direkta citat.

Troligen ska jag inte stirra mig blind på det utan i stället tänka på hur författaren organiserat begreppskatalogen. Hur en definition kan ange såväl det konkreta – vad är en kompass? -  som det mer mångbottnade dvs olika betydelser. Jag försöker läsa det så – existentiellt symboliskt.

Men jag är misstänksam. Är det poesi eller komprimerad Wikipedia?

Navigation. Kristofer Flensmarck. Utgiven av Natur&Kultur 2011.

- – - -

Missa inte Almanacka av samma författare.

Det dolda rummet av Louise Welsh

Hur  folk ordnar sina böcker är mycket avslöjande. Jag var en gång i ett hus där mannen och hustrun, ivriga samlare av förstaupplagor, hade placerat varenda bok i en förseglad plastpåse och sedan ställt upp dem på hyllorna med ryggen inåt och sidorna utåt. ”På det viset blir de inte skadade av solen” förklarade de. Andra ordnar böcker efter höjd, de högsta först, i vänsterhörnet på översta hyllan, och gradvis minskande neråt till de kortaste allra längst ner. Själv har jag dem lite hur som helst – på resväskan, i hyllan och på golvet.

Mannen som resonerar kring boksortering heter Rilke och är auktionsförättare i Glasgow. Han lever ensam. Vissa av hans vänner skulle kunna kategoriseras under rubriker som Ljusskygg eller Udda. Just nu har Rilke i uppdrag att sälja en Mr McKindless dödsbo.

Så  låt oss titta närmare på Mr McKindless bokhyllor

Mr McKindless hade använt den urgamla metoden med alfabetisk ordning efter författare och några fall efter förlag. Grupperade över tre hyllor stod en stor samling böcker från Olympia Press. Små gröna och vita pocketböcker tätt intill varandra – Robinson Crusoes sexliv, Stradella, Vita lår, Köttets triumfvagn, Med öppen mun…

Bland de kvarvarande saker hittar Rilke också pornografiska bilder. En av dem visar en kvinna som definitivt verkar död. Trots att fotografiernas är många år gamla vill Rilke få klarhet i vad som hänt den unga kvinnan.

Jag sträckläser den lilla boken. Visst finns drivkraften i att få reda på vad som hänt fotografiets kvinna. Men det mest intressanta är att lära känna Rilke. Att delta i hans halvskumma, småskitiga värld där han själv drivs av ett slags rättspatos. Det är det jag gillar. Språket är korthugget och hårdkokt men har sin charm.

Det dolda rummet. Louise Welsh. Utgiven av Tivoli (Nu Norstedts) 2003.

- – - – -

Tipset twittrades i december av Bia Sigge.  Från Calliope meddelas att ”gillar The Bullet Trick också. ” Det dolda rummet är den enda av Welsh böcker som är översatt till svenska.

Konklusion

Som sagt:

1. Jag vill inte att antalet böcker i mina hyllor ska växa. Det är snyggt med bokhylleväggar, men de behöver inte vara i mitt hem. Jag njuter lika bra av andras.

2. Antingen förbjuder jag mig själv att köpa, låna eller på annat sätt ta emot böcker eller också gör jag inte det.

3. Antag att jag förbjuder mig själv att köpa, låna eller på annat sätt ta emot böcker.

4. Antag att jag inte förbjuder mig själv att köpa, låna eller på annat sätt ta emot böcker..

5 . Jag väljer att inte förbjuda mig själv att köpa, låna eller på annat sätt ta emot böcker.

6. Slutsats. Det blir allt trängre i mina bokhyllor. Inflödet blir större än utflödet. Mina böcker ligger i högar.

- – - -

1. Det blir allt trängre i mina bokhyllor. Inflödet blir större än utflödet. Mina böcker ligger i högar.

2. Antingen ger jag bort fler böcker eller också ger jag inte bort fler böcker

3. Antag att jag ger bort fler böcker.

4. Antag att jag inte ger bort fler böcker.

5. Jag väljer att ge bort fler böcker.

6. Slutsats. Det blir inte trångt i mina bokhyllor.  Jag behöver inte köpa en ny bokhylla.

Fritt efter Georges Perecs Löneförhöjningen. I denna bok bygger han hela sin berättelse på en nedanstående struktur. Problemet med böckers antal är dock i sin helhet mitt.

1. Påståendet
2. Alternativet
3. Det positiva antagandet
4. Det negativa antagandet
5. Valet
6. Slutsatsen

Som ni säkert förstår av Claudio Magris

Hur mycket hinner man berätta på knappa hundra sidor?  Tillräckligt mycket, säger jag.

Som i Auras kärlekshistoria där Montero och du blir förlorade i en värld där gränsen mellan då och nu är vag och oskarp. Som i den fantastiska romanen Svart dam där Nina drabbas av svår sjukdom. Som i den betraktelse om gränslandet mellan liv och död i Som ni säkert förstår. Snart inser du att Vilohemmet egentligen är en hinsides tillvaro. Och  tankarna vandrar gärna till myten om Orfeus och Eurydike.

Visst är det härligt att läsa långa  – bra – böcker som inte tar slut. Men jag tycker också mycket om att läsa en lika god – men tunn  – roman. Knappa hundra sidor i en enda timslång sittning. Det är fint.

Som ni säkert förstår. Claudio Magris. Utgiven av Forum 2010.

- – - – -

Lyran hade en tematrio förra året i ämnet och många bloggade boktips. Men jag maximerar sidantalet till hundra och vill läsa exempelvis

Kärlekens geografi av Nina Bouraoui
Det målade rummet av Inger Christensen
Aftonland av Pär Lagerkvist.
Vita nätter av Fjodor Dostojevskij

Helena Baude

Böckerna på min nattdukshylla varierar förstås. Men några få titlar står alltid där, och det är bara att sträcka ut armen när det behövs. Som till exempel Dom blåa är fejk. En omistlig bok om undulater med Helena Baude som redaktör. Jag vet inte vad du har för undulat-berättelser men min är den om Nina och Fredrik.  En bra undulathistoria behöver man alltsom oftast och då sträcker jag bara ut armen och vips!

Emma, varför lärde du Prippe ert telefonnummer?

Ja, jag var ju så rädd att han skulle flyga bort så vi tränade på det varje dag efter skolan. Till slut sa han; Emma Emma puss puss 640 58 13. Det sorgliga var att han flög bort, men aldrig ringde hem.

- – - – -

Foto