Annas dagbok av Börje Lindström

En fin sak med bibblo-böcker är att man ibland kan få små meddelanden. En kommenterad understrykning, ett kvarglömt bokmärke eller som här – en hel recension! (I blyerts kan tilläggas för räddhågade med sudd-ambitioner). Annas dagbok är en virusapokalyps för den yngre läsaren.  I ”förordet” berättar förlaget om hur dagboken kommit i deras ägo och  varför man beslutat att ge ut den.

Vad som hände under katastrofen är ju redan väl känt av allmänheten. Hundratusentals vuxna, barn och ungdomar försvann spårlöst i Sverige under denna tid. Vi tror därför inte att någon kommer att bli chockad av innehållet i dagboken.

När viruset snabbt sprider sig i Sverige bestämmer sig Anna och hennes familj för att ta sig till Norrland, men på vägen splittras familjen och Anna fortsätter på egen hand. Mitt i katastrofen spirar också en kärlekshistoria mellan Anna och Adam. Min recce:

Boken är bra.

grät inte i slutet.

Men om man är tolv år tror jag att man kommer älska den här boken. Inklusive kärlekshistorien.

Annas dagbok. Börje Lindström. Utgiven av Alfabeta 2010.

Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt

När Siri Hustvedt under ett tal drabbas av att hennes kropp börjar skaka okontrollerat blir hon övertygad om att galenskapen lurar runt hörnet. Det är som om hon vore två personer – den som skakar och den som med stark stämma fortsätter att framföra minnesord över sin pappa.

Den märkliga känslan av dubbelhet finns kvar inom mig, en stark upplevelse av ett ”jag” och en annan som jag inte kan kontrollera. Den skakande kvinnan är absolut inte någon som har ett namn. Hon är en ordlös främling som bara dyker upp under mina framträdanden.

Så vem är denna främling? Med stor intensitet började hon djupgående forska med sig själv som utgångspunkt. Hon ringar snart in att det måste vara något psykogent och inte neurologiskt vilket i sig inte gör jakten på den egna diagnosen lättare.

Sinne/kropp-problemet är fortfarande så besvärligt, så inrotat som en dualism, att det blir nästan omöjligt att tänka utan det. Uppdelningen har ju faktiskt skapat skillnaden mellan psykiatri och neurologi: sjuka sinnen kontra sjuka hjärnor.

Berättelsen om den skakande kvinnan är intressant. Ibland redovisas långa sammanfattningar ur forskningsrapporter och jag läser lite snabbare där, det ska jag inte sticka under stol med.  Boken är ingen sträckläsare. Jag har läst den under vintern i omgångar, lagt ifrån mig den och för att tänka och kolla upp saker som hon diskuterar och hänvisar till.  Hur var det med Freuds teorier? Vad sa han om hysteri och vad betyder det idag? Hur ser ett neuron ut? Hjärnstam, vad är det? Jag blir klokare. Men det är Hustvedts slutsatser som är den spännande läsningen. När hon med sitt eleganta språk lager för lager blottlägger sin kropp och sitt sinne för oss. För att till sist konstatera

Jag skakade den dagen och sedan skakade jag igen andra dagar. Jag är den skakande kvinnan.

Den skakande kvinnan. Siri Hustvedt. Utgiven av Norstedts 2010.

Foto

Att föda ett barn av Kristina Sandberg

Det strömmande tankeflödet  – där tankar, ord, samtal och det eviga kommenterandet av sina göranden och låtanden – det är så vi lär känna Maj. Hon älskar Erik, men nu är det slut. Som att vara tom, övergiven. Men hon följer med sin arbetskamrat ut till någon Tomas lantställe för att vara förkläde när väninnan ska umgås med Olof.

Och nu kysser de varandra. Hon blir sittande, Olofs öppna mun, tungan, han tittar bort, ut och det är fortfarande ljust, tre veckor kvar till midsommar, varför är du inte här och håller om mig, men aldrig mer och hon reser sig, känner inget särskilt av vermouthen och tänker inte fråga Tomas om dass, går bara tyst sin väg istället. Den bedövade doften av hägg, pionernas små pigga knoppar i rundeln runt flaggstången och havet som är alldeles stilla.

Tomas är en hygglig karl. Han skjutsar Maj tillbaka till stan och de träffas igen. Nära. Intimt. Och hon blir gravid. Katastrof. Alla dörrar stängda. Till yrkesliv, till Erik, till allt.

Berättarsättet skapar en närmast klaustrofobisk instängdhet. 30-talets kvinnovärld med hus hem barn matlagning recept omsorg städning.

Rökt lax! Det vore väl gott på en sandwich. Tunga? Tänk det tar emot, att ens tänka på att tillreda tungan. Men laxkräm, ägg och ansjovis. Röd och svart kaviar? Vad kostar inte det? Sill är förstås uteslutet. Räkor istället för ansjovis, om det går att få tag på förstås. Hon ska i alla fall inte sticka under stol med att hon har god kännedom om ett finare restaurangkök, men du var bara nissa Maj, måste hon verkligen tala om det?

Det strömmande flödet gör att jag en bit in i boken tröttnar. Bestyren, kakorna, recepten, tillvägagångssätten blir frustrerande detaljer och jag stönar när ytterligare en sida med förberedelser inför julen forsar fram.

Samtidigt förstår jag att det är så här man måste lära känna Maj. Hon är ingen reflekterande intellektuell människa. Fast i hemmet. Fast i situationen och samtidigt så obekväm och missnöjd. Det finns inget val. Den lilla världen. Det hårda inrutade. Vad kan man göra och allra mest: vad kan man inte göra. När så dottern Anita föds kommer dras jag in på ett tydligare sätt i berättelsen igen.

Maj är ingen sympatisk kvinna. Där chanser ges till ett mer ömsint och innerligt förhållande till Tomas sumpar hon dem. Missmodig. Tomas super, med sin familjs goda minne, men är också så oändligt kär i den lilla dottern Anita som föds. Binder sig samman med henne på ett sätt som Maj inte vill eller kan. Det är ännu bara ett praktiskt bestyr. Att laga mat, att ha kliniskt rent för hur skulle det annars se ut! och sköta hemmet.

Hon gränsar till bitter redan när hon är ung.  Skamfylld men också med stark drivkraft att göra rätt för sig. Konstaterar: det här kan jag. Om jag bryter upp kan jag alltid ta jobb som städerska, hushållerska, kokerska. Och hon tittar på sina svägerskor och konstaterar: men ni – ni skulle aldrig klarar er ensamma.

Att föda ett barn. Kristina Sandberg. Utgiven av Norstedts 2010.

Obloggat läsande – Kia Toivonen

Många vänner läser, men det är en bråkdel som bloggar om sitt läsande. Jag får ju deras boktips ändå, men nu är det din tur! Först ut med obloggat läsande är Kia Toivonen.

Vad läser du just nu?
Jag läser Toffs bok av Kalle Dixelius (Ordfront förlag, 2009). Det är en skildring av en dystopisk framtid i 2200-talets Stockholm. Huvudpersonen Toff är den fiktiva författaren av berättelsen som försetts med fiktiva kommentarer av en litteraturvetare ytterligare 200 år in i framtiden. Litteraturvetaren Muham Bentson har läst och analyserat vad Toff skrev under vad 2400-talets människor kallar ”den mörka tiden”.

Brukar du läsa en bok åt gången eller har du flera på gång samtidigt?
I allmänhet har jag flera böcker på gång samtidigt. Den jag gillar bäst brukar bli färdigläst först, medan andra blir liggande i månader eller i vissa fall år innan de blir färdiglästa.

Vilken är din bästa plats att läsa på?
Allra bäst läser jag på ett tåg, en buss eller ett flygplan där ingen stör mig. Hemma blir det oftast i sängen sent på kvällen.

En favoritbok?
En svår fråga, ofta är böcker favoriter under en tidsperiod för att sedan avlösas av några andra. Just nu tycker jag det finns ovanligt många fina nordiska författare. Bioaktuella Svinalängorna av Susanna Alakoski är en favorit.

Har du läst någon bok flera gånger?
Vad jag kan minnas har jag inte i vuxen ålder frivilligt läst om en hel bok. Det händer att jag går tillbaka till böcker för att läsa en särskild passage eller för att hitta ett citat, men för mig funkar det inte att läsa om. En stor del av läsupplevelsen är spänningen i att inte veta vad som händer på nästa sida. Som barn minns jag att jag läste Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen många gånger, och som tonåring plöjde jag igenom Sagan om ringen-trilogin av JRR Tolkien i alla fall två gånger. Ibland har omläsningar haft med skoluppgifter att göra, som Flauberts Madame Bovary som dök upp på högstadiet, gymnasiet och även på universitetet.

Kan du säga en riktigt dålig bok då?
På 90-talet läste jag en deckare av Hans Holmér, en polismästare som på sin tid var känd för att ha lett de inledande spaningarna efter Olof Palmes mördare. Boken var så förfärligt illa skriven att jag minns den än idag, dock inte titeln som jag lyckligtvis har förträngt.

Hur vet du vad du ska läsa nästa gång, dvs hur skaffar du dig boktips?
Jag läser bloggar och recensioner, flanerar runt i bokaffärer, surfar runt på bokhandlare på nätet och sist men inte minst får jag tips från människor i min närhet.

Läser du, eller kan du tänka dig att läsa, på plattor som iPad eller på mobilen?
Ipad, mobil, bok, vad som helst. Det spelar inte så stor roll. Det är berättelsen som är central.

Skriver du, gör markeringar, viker hundöron i böckerna ?
För det mesta är jag försiktig med mina böcker och vårdar dem som små barn, men om jag har något särskilt syfte med läsningen, till exempel att jag läser något mycket lättläst på tyska för att lära mig nya ord, då kan boken bli riktigt nerkladdad. Fackböcker är förstås en annan femma, men just hundöron brukar jag inte ägna mig åt.

Avslutningsvis, hur sorterar du böcker i bokhyllorna?
De flesta av våra böcker befinner sig i källaren, i lägenheten har vi en bokhylla där böcker samsas med allehanda annan bråte. Jag skäms… Innan vi hamnade i den här kulturskymningen och vi hade alla böcker hemma sorterade jag skönlitteratur i bokstavsordning efter författarens efternamn och facklitteratur gruppvis efter ämne, till exempel ordböcker tillsammans och kokböcker tillsammans.

Foto: Claes Herrlander

Svart dam av Maria Fagerberg

In i döden lär du mig saker. Du dör enligt skolboken och jag kan pricka av Cheyne-Stokes andning och blåa naglar på Att-dö-listan du i god tid visat mig. Efter det lever jag dubbelt. Gör allting två gånger. Tittar på alla saker två gånger. En för dig. En för mig.

Memento mori är livsbejakande. Hotet om död ger  koncentration och fokus på det som är viktigt.  Mildast är det i bokform, som här i fantastiska  Svart dam. En roman så välskriven och intensiv att den kan kvalificera sig till årets bok, och jag läser den på dryga timmen. 85 sidor där Nina utsätts för allas värsta fasa:

Vi har fått svaren på dina prover nu. Jag vill att du åker upp till akutmottagningen med det samma. Jag faxar över allting till dem, så du behöver bara visa patientbrickan och säga att du är min patient.[...] Och så föll dörren igen bakom mig. För alltid visade det sig.

Svart dam är helt övertygande, som om den är skriven av någon som faktiskt dött. Jag läste Stundande natten för ett par år sedan och stördes av  den döende mannens  intellektualiserade tankar. Jag tror inte alls att det är så mot slutet. Jag tror det är  extrem trötthet och längtan bort.

Ett flöde av medvetande istället för minuter och timmar. Kan inte kvantifiera tiden längre. Finns bara ett varande.

Jag har sagt det förut: Jag tror att det är svårt att dö. Smärtlindring och ångestdämpande mediciner till trots så tror jag att den allra sista övergången är lika fysiskt och psykiskt påfrestande som att födas. När en bebis föds är vi där med handdukar och kärlek och värme. Men när vi dör tror jag att dödsögonblicket bara är en hård passage till ingenting. Inga handdukar. Ingen värme. Ingenting.

Efter det hoppas jag att det är okej igen.

Svart dam. Maria Fagerberg. Utgiven av Forum 2003 .

Andra böcker är Sven Delblancs Slutord och Anders Paulrud Fjärilen i min hjärna.

- – - – -

Tipset om denna pärla kom från twitter-diskussion där Helena Dahlgren nämnde den, Bia Sigge lånade den och Bokbabbel peppade för den.

Hälsningar från en iPad-newbie

iBook.

Jag läser Nalle Puh,  boken som följer med till Apples läs-program iBook. Först tänker jag åh det ser ut som en riktig bok! Elegant bläddras sidorna fram och färgillustrationerna är så fina. Jag slukar boken. Och då är jag inte ens förtjust i Nalle Puh! Några rader senare dyker ordet soothingly upp. Vad betyder det? Jag pickar med pekfingret på ordet,  en ordlista kommer upp. Nu är jag överväldigad.  Jag skriver det på iBooks virtuella post-it-lapp. Sen ökar jag typsnittets storlek till max och tänker att så här kommer jag att läsa när jag blir gammal. Jag väljer mitt bästa snitt nämligen Baskerville.

Bluefire Reader

Nu tröttnar jag på Nalle Puh och vill läsa något annat. Jag bestämmer mig för att låna en bok från Stockholms stadsbibblo, nämligen Att föda ett barn som bokcirklas i januari. Får lära mig hos Elib att programmet för att göra detta på iPaden är Bluefire Reader. Appen är gratis. Inte  lika sofistikerad. Typsnitt och storlek kan väljas, bokmärken och noteringar kan göras, om än inte lika snyggt.

I Läsdagboken ser jag en bok som jag absolut vill läsa omedelbart,  tänker  vad härligt att kunna ladda ner böckerna direkt.

Kindle

Hos Amazon meddelas att för att kunna läsa böcker köpta hos dem måste jag ha deras Kindle-läsare vilken också är gratis. Jag har nu tre läs-appar på iPaden. Glad i hågen går jag till Amazon Store för att köpa och läsa boken. Men icke. Det visar sig att somliga böcker av  upphovsrättsliga skäl inte kan köpas därför att jag befinner mig i Europa. Förvisso finns tusentals andra titlar att välja, men va f… Det var ju den ju!

Jag lugnar ner mig och går tillbaka till Sandbergs bok. Provar olika sätt att ligga och läsa, sitta och läsa och det fungerar bra. Riggar upp med en kudde för lätt som en pocket är iPaden  inte. Jag inser att jag skulle kunna sticka samtidigt. Sticka som i handarbete alltså. Jag brukar göra det ibland och har uppfunnit allehanda konstruktioner med notställ och klädnypor för att hålla boken stabilt uppfälld. Nu ligger boken där framför mig, just stabilt ”uppfälld”.

Nu ska jag gå vidare med bokköp och boklån och ägna många långa tankar åt hur jag ska kombinera iPad-läsning med pappersboken. Härligt!

Ju fortare jag går, desto mindre är jag av Kjersti Annesdatter Skomsvold

Jag har alltid tyckt om att bli färdig med saker. Öronvärmare, vinter, vår, sommar, höst. Epsilons yrkesliv. Få det gjort.

Så säger Mathea, den gamla kvinnan i romanen Ju fortare jag går, desto mindre är jag och jag anar en själsfrände. Jag anar också en rolig bok vilket kan muntra upp när det kommer till böcker om ålderdom, ensamhet och dödsångest. Mahtea lever tillsammans med sin man Epsilon och dagens höjdpunkt – som inte ens är en höjdpunkt – är besöket på affären. Ska det vara idag som hon törs be kassören öppna syltburken?

Hon grubblar mycket över det faktum att hon snart ska dö och funderar över hur hon ska göra för att dämpa sin ångest. Men framförallt vad hon ska göra för inte bli glömd.

När jag kommer sidan 28 har jag tröttnat. Jag vet inte om det är roligt eller sorgligt det jag läser,  och egentligen spelar det inte roll men jag tröttnade hur som helst där på sidan 28 och läste därefter de sista sidorna för att se om Mathea till skillnad mot mig blev färdig med sin sak.

Men andra har läst och gillat och inte alls tröttnat. Till exempel Johanna och Helena och Johanna L

Ju fortare jag går, desto mindre är jag. Kjersti Annesdatter Skomsvold. Utgiven på Gilla böcker förlag 2010.

Aura av Carlos Fuentes

Tänk dig att du får en tunn bok i handen och bestämmer dig för att läsa den. Den inleds så lockande med ett du-tilltal där romanens huvudperson Felipe Montero hittar en platsannons om att få redigera en biografi.

Du förstår redan av de första raderna att du kommer att tycka om den här romanen. Du läser vidare och märker hur Montero inbjuds att bo hos den gamla änkan vars makes liv han ska sammanställa och hur den unga niecen Aura aldrig ser honom i ögonen. Du förstår att Montero blir förälskad.

Snart är också du förlorad i den värld där gränsen mellan då och nu är vag och oskarp och du tänker på hur Fuentes är en skicklig författare och att grön alltid ska vara den färg du binder samman med Aura.

Aura. Carlos Fuentes. Utgiven ånyo av Natur och Kultur – Alla tiders klassiker

- – - – -

Foto

Madeleine Hessérus

Vissa författare dröjer mellan sina böcker. I juni för fem år sedan läste jag Till Isola. Jag tänker fortfarande på den då och då eftersom den har en utgångspunkt som är så kittlande. Nämligen den att man bara går. Lämnar allt, men också gör det genom att rent praktiskt sätta den ena foten framför den andra. Inga tåg, bilar eller flygplan. Bara fötterna. Jag skriver

Den här boken är vacker att läsa, ett språkligt rum som skapar välbehag. Grundtankens betraktande av civilisationens betydelse för människan är intressant och jag finner det spännande när författaren gör reaktionen mot civilisationen till ett biologiskt dilemma, snarare än psykologiskt. Reaktionen är en sjukdom. Jag lockas också av detta gående, förflyttande utan farkost. För Tessas del går lämnandet av civilisationen till ytterligheter, hon närmast lämnar det mänskliga.

Till hösten kommer äntligen Hessérus med en ny bok meddelar Bokus. Staden utan kvinnor. Jag hoppas att det är sant.

Bilder i böcker

Jag journalför ju mina introspektiva betraktelser (oftast) i svarta Moleskine-böcker med blanka sidor.  En dag som denna är det många som påbörjar en ny dagbok. Inte jag dock. Jag skriver mina böcker (nästan) to the bitter end och kan börja och sluta skrivboken vilken dag på året som helst.

En pojke som också skriver ”dagbok” är Greg. Dagbok inom citationstecken för Obs: Greg skriver en journal, inte en diary om det var någon som undrade, boktiteln till trots. Den roliga Diary of a Wimpy Kid illustreras himla trevligt med teckningar och handlar om Gregs öden och äventyr hemma och i skolan. Boken är ett spontanköp på English Bookshop i gamla stan, och det finns en hel rad böcker om Greg i takt med att han växer upp och bli äldre.

När jag läser boken minns jag Jennies,  på Textappeal,  föreläsningsanteckningar. När jag såg dem i bloggen påstod jag, i en kommentar, att jag skulle börja med det också. Det hände inte. Men kanske nu? Som ett nyårslöfte liksom, kunde jag börja illustrera mina Moleskine-böcker för att låta en bild säga mer än de där tusen orden. Det skulle ju gå så mycket fortare!

Ett snabbt bläddrande i gamla dagböcker visar att jag hade en liknande idé redan på 70-talet. Även om bilden här bredvid bara är en sammanfattning av en rolig lek, så visar den ändå goda intentioner. Särskilt bra tycker jag att min kommentar om storleken är. Jag menar så att man inte tror att man ska göra en dagboksstor hage.

Sagt och gjort – dags för illustration till min Moleskine. Eftersom jag i julklapp fick en iPad, och med den kan göra helt fantastiska saker bortsett från att läsa bestämmer jag mig för att använda appen Drawing Pad för att illustrera min nyårsdag.

Tja… Jag förstår varför jag nog ändå ska hålla mig mig till bokstäver. Eller träna. Eller be Jennie rita.

Diary of a Wimpy Kid. Jeff Kinney.